Elias Lönnrot, by August Ahlqvist

PDF: Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
The Project Gutenberg EBook of Elias Lönnrot, by August Ahlqvist This eBook is for the use of anyone
anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org
Title: Elias Lönnrot Biografiskt utkast
Author: August Ahlqvist
Release Date: July 23, 2007 [EBook #22122]
Language: Swedish
Character set encoding: ISO-8859-1
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELIAS LÖNNROT ***
Produced by Tapio Riikonen
ELIAS LÖNNROT
Biografiskt utkast
Af
AUG. AHLQVIST
1Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
2
G. W. Edlund, Helsingfors, 1884.
Till läsaren.
Detta utkast till en lefnadsteckning har uppstått af det minnestal, förf. höll vid den sorgefest, hvilken det
finska universitetet d. 13 maj 1884 firade för att hedra den store hädangångnes minne. Allt, hvad talaren vid
detta tillfälle yttrade, återfinnes i detta häfte och derutöfver har tillkommit åtskilligt, nästan lika mycket som
festtalet, af sådant, som skrifvits både före och efter festen. Några mindre betydande uppgifter hafva dessutom
hemtats ur det minnestal af prof. S. G. Elmgren, hvilket denne på svenska höll vid Finska
Vetenskapssocietetens årshögtid d. 29 april och senare utgifvit af trycket.
I förväntan på en mera omfattande lefnadsskildring torde den finska allmänheten låta denna konturteckning få
gälla för hvad hon också endast är, en första, blott för den närmaste framtiden gjord flyktig framställning af
Elias Lönnrots verk och personlighet.
Helsingfors i juni 1884.
TILL ELIAS LÖNNROTS MINNE.
Elias Lönnrots lefnadsdag är afslutad. Den var lång, men hade den varit än aldrig så lång, skulle vi likväl
önskat, att den räckt ännu längre: så kär var han oss, så svårt hade vi att tänka oss skilsmessan från honom.
Men det tillkom ej oss att bestämma hans lifslängd, och vi mottaga med ödmjukhet den Allsmäktiges domslut.
Vi sakna honom, men klaga ej. Vi äro nedstämda, men sörja ej. Vi äro bedröfvade, men knota ej. Vi tacka
Gud, som låtit en så rikt begåfvad, så ädel och så kärleksfull man födas till ett barn af det finska folket och
unnat honom ett så långt, verksamt lif till vårt bästa. Lika litet som den enskilde individen, lefver ett folk af
bröd allena. Redan den unge konung Salomo bad i forntiden, att Herren ville förläna honom icke rikedom och
verldsliga egodelar, utan “ett förståndigt hjerta”. Förstånd och snille äro i vår tid likaså nödvändiga som i
Salomos dagar och äfven likaså sällsynta; de äro den största gåfva, den enskilde och genom honom hela hans
folk kan erhålla. Lyckligt det folk, som till siare och skalder egt män, sådane som Runeberg och Lönnrot!
Liksom Runebergs, så var Lönnrots lefnadslopp i yttre afseende föga skiftesrikt. Han föddes i ett torftigt
hem,[1] sattes i skola, led brist men vann kunskaper, blef student, lifnärde sig med konditionerande, aflade
sina lärdomsprof på ett tillfredsställande, om också icke lysande sätt, fick tjenst och skötte den otadeligt. Se
der nästan alltsammans! För att vara ett lif, tillhörigt folkets störste man, vore väl detta på förvånande
händelser, halsbrytande företag och stormiga själsskakningar blottade lefnadslopp att anses temligen fattigt,
såvida ej denne hjeltes bragder varit af andlig art, af den art som manar minnestecknaren att för sin
framställning söka det intresseväckande på helt andra områden än de nyssomnämda.
Vid tidpunkten för Lönnrots första uppträdande på den fosterländska literaturens mark, d.v.s. år 1830 eller ett
par år tidigare, var finska språket så föga uppodladt, att det nuvarande slägtet väl knappast förmår göra sig
någon föreställning om dess literära armod och dess ringa betydelse för samhällslifvet. Bibelöfversättningen
oberäknad, bestod den finska literaturen då för tiden af psalmboken, ett par predikosamlingar. “Sionin virret”
(“Zionssånger”), “Hunajan pisarat” (“Honungsdroppar”), “Ilolaulu Jesuksesta” (“Glädjesång om Jesus”) och
några andra skrifter af samma slag. Något annat än andlig literatur fans knapt till namnet. Sålunda existerade
icke något historiskt arbete utom “Ajantiedot” (den korta krönikan främst i psalmboken), icke någon
resebeskrifning utom Bunyans “Kristityn vaellus” (“En kristens resa”), icke något arbete af politiskt innehåll
utom “Europan valdakundain tasavoiman vaarasta”,[2] icke något naturvetenskapligt arbete utom Frosteri
“Hyödyllinen huvitus luomisen töistä” (“Nyttigt tidsfördrif om skapelsens verk”), icke något dramatiskt verk
utom “Höga visan” och intet modernt skaldförsök utom “Arkkiveisut” (godtköpsvisor). Lagboken var
visserligen öfversatt till finskan, om också mycket otillfredsställande, och derutöfver öfversattes väl äfven en
del författningar; men i embetsväg användes finskan endast i debetsedlarna och de grekisk-ortodoxe
presternas prestbetyg. Undervisning på finska meddelades endast vid läsförhör och i skriftskolan, och afElias Lönnrot, by August Ahlqvist
3
läroböcker funnos endast abc-boken och katekesen. Den enda ledningen i räkenkonsten erbjöd den i
abc-boken intagna multiplikationstabellen, och först år 1839 utgaf just Lönnrot i sin “Mehiläinen” den första
metodiskt uppstälda anvisning för “de fyra vanligaste räknesätten”. Geografins första grunder offentliggjorde
v. Becker i sin veckotidning “Turun Wiikkosanomat”, och den första karta med ortnamn på finska var en liten,
plumpt gjord, i Stockholm tryckt sådan öfver Europa, som utdelades med andra årgången af detta blad.
Tidningar hade ingen dristat sig att utgifva, allt sedan Lizelius år 1776 misslyckats med sitt blad
“Tietosanomat”, hvilket lefde endast ett halft år, tills v. Becker år 1820 begynte utgifva ofvannämda
veckoblad. Först så sent som år 1829 började “Oulun Wiikkosanomia” och år 1833 “Sanansaattaja Wiipurista”
utkomma.
Sålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en ouppbruten vildmark på alla andra områden
än det andliga, och till och med en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina drömmar om
att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej ringa betänkligheter; så djup var den öfverallt
rådande tystnaden och så stor bristen på högre ideella sträfvanden. Denna tystnad var likväl ej dödens. De
djupa ledens brist på bildning och omöjligheten för dem att komma sig till den på annat sätt än genom svenska
språkets förmedling begynte likväl småningom kännas tryckande för folket sjelft och det egna språkets
tillbakasatta ställning förekomma detsamma förnedrande och onaturligt. Äfven hos de mera framstående af
allmogeklassen väckte dessa missförhållanden bittra känslor. Detta synes t. ex. af Paavo Korhonens sång “Om
finska språket”, skrifven mot slutet af tretiotalet, i hvilken han yrkar på detta språks uppodling och
användning såsom embets- och domstolsspråk.
Folket i sin helhet var således ännu ej andligen dödt. Äfven andra förebud och försök förekommo kort innan
Lönnrots uppträdande eller samtidigt med detta, hvilka å andra sidan voro egnade att upplifva ynglingens
förhoppningar med afseende å modersmålets studerande och odling. Arvidsson hade gjort sina kraftiga
uttalanden till förmån för den finska nationaliteten, v. Becker utgifvit ett finskt veckoblad med större
framgång än någon före honom, Gottlund i Upsala (år 1818) offentliggjort en samling finska ordspråk jemte
latinsk öfversättning och sedermera under de derpå följande åren inför den svenska allmänheten tagit i Sverige
(Vermland) bosatte finnars nationalitet i försvar, v. Schröter blifvit så intagen af våra runor, att han till tyskan
öfversatt en hel del af dem. Vidare hade Judén och Renvall (den senare till en början i Mnemosyne) redan
hunnit undersöka finska språkets prosodiska egenskaper, och Ignatius, Frosterus och Helenius utgifva hvar sin
särskilda samling psalmförsök, i hvilka nämnda undersökningars resultat på ett mer eller mindre lyckadt sätt
tillämpats. Dessutom hade v. Becker, på den tiden Lönnrot var student, till trycket befordrat sin länge under
arbete vordna finska grammatik, genom hvilken forskningen i det finska språket tog ett jättesteg (enligt
Lönnrots yttrande “ett sjumila steg”) framåt, och Renvall två år senare utgifvit sin ordbok, hvilken i sitt slag
utgjorde ett lika stort framsteg som v. Beckers språklära i sitt. Äfven hade Sjögren vid denna tid begifvit sig
på sin långa forskningsresa, om hvilken då och då anlände underrättelser och som Lönnrot och några andra
torde hafva följt med intresse. Men i främsta rummet hade Topelius d.ä. med sina från folkets läppar
upptecknade runor visat, hvarifrån hörnstenarne och grunden borde tagas icke endast för poesin, utan för hela
literaturen i detta ords rätta betydelse.
Sålunda erbjödo då våra literära förhållanden äfven några hugneliga och direkt uppmuntrande sidor. Voro ej
v. Becker, Renvall och Sjögren sådane forskare och skriftställare, i hvilkas fotspår en yngling, som kände sig
vara i besittning af förmåga, fann sig manad att träda? Och de der psalmdiktarne, uppeggade ej också deras
arbeten honom, som allt ifrån sin späda barndom hört sjungas och läst hundratals godtköpsvisor, att pröfva
sina krafter i jemnbredd med dem eller att kanske öfverträffa dem? Att Lönnrot af desse mäns verksamhet
mottagit sådana väckelser är så mycket säkrare som han sedan i sina mannaår, om ock delvis ett halft
århundrade senare, på ett så storslaget sätt både såsom ordboks- och psalmförfattare, förverkligade sina
ungdomsplaner och förhoppningar och äfven såsom språkforskare både på det inhemska språkets och på de
dermed beslägtade språkens områden svingade sig upp till v. Beckers och Sjögrens jemnlike.
Men närmast och främst lockade honom Topelii spår, och det var i dem v. Becker ifrigt uppmanade honom att
träda. “Utom desse två män”, yttrar han sjelf, “låge kanske Kalevala-runorna ännu fördolda, ty hvem hade välElias Lönnrot, by August Ahlqvist
4
utan Topelii anvisning hittat på att ge sig af och uppleta dem i ryska Karelen, eller hvem kunnat komma på
tanken att hopfoga dem till ett helt, såvida ej v. Beckers försök ledt honom på tråden?” Härmed syftar Lönnrot
(i företalet till 2:a uppl. af Kalevala, pag. II) på en längre uppsats af v. Becker i andra årgången af “Turun
Wiikkosanomat” med titeln: “Om Wäinämöinen”, i hvilken denne af de runor, han sjelf och andra upptecknat,
söker sammanställa denne hufvudhjeltes i våra episka sånger lefnadssaga. Synbarligen har denna uppsats för
Lönnrot, när han skref sin första afhandling “De Väinämöine” (1827), hvilken han uppger sig (i 1:a uppl. af
Kalevala, pag. III) hafva utarbetat “med ledning af v. Becker”, tjenat ej allenast som förebild, utan äfven till
en stor del såsom densammas källa. Beckers tanke att af de redan tillgängliga sångerna sammanställa
Wäinämöinens lefnadssaga bör således anses vara embryot till Kalevala-idéen, en idé, som först senare tyckes
ha upprunnit för Lönnrot, sedan han redan länge förut hyst den åsigt, “att af sångerna om Wäinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen samt våra andra minnesvärda förfäder kanske funnes så rikligt, att till och med
längre berättelser om deras hjeltebragder kunde af dem sammansättas”. De spridda episka sångernas ordnande
till smärre hjeltedikter var sålunda ett till sin tanke färdigt faktum, och härifrån var sedan endast ett enda, om
också nog djerft och stort steg till idéen, att dessa små-epos vore att anses för delar eller episoder af ett stort
helt folkepos.
Men jag har ju, under det jag velat påvisa hvilken andel Topelius hade i att leda Lönnrot in på folkdiktningens
område och v. Becker i hans förfaringssätt vid de episka sångernas ordnande, hunnit alltför långt i förväg.
Låtom oss derför återgå till framställningens början.
Den tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde på dess läppar — den s. k. folkdikten
— borde tagas vara på och utgifvas, var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan femtio år
tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var den främste, begynt uppsamla folkdikter. De
tyckas likväl för det mesta fäst afseende endast vid trollsångerna, och att döma af den till sitt omfång icke
obetydliga “Mytologi”, Ganander utgaf, synes han hafva känt ett stort antal sådana. Men de episka sångerna
voro till den grad sammanblandade med trollsångerna, att ej heller de kunde bli dessa forskare obekanta, om
ock de ej förutsågo deras stora betydelse. Folkvisorna eller de lyriska dikterna deremot tyckas de ej hafva
tillagt något synnerligt värde. Men deras efterföljare i detta århundrades början försmådde ej heller dessa, utan
togo till vara allt, hvad de hörde från folkets mun.
Folkdiktningens värde hade nemligen nu betydligt stigit. Ganander och Porthan hade ansett henne endast för
en källa till kännedom om förfädernas hedniska trosföreställningar. Nu begynte hon betraktas från den
vaknande nationalitetsidéens synpunkt. Man hade begynt uppsöka och samla folkdiktens alster äfven hos
andra folk. Macpherson hade med sina gaeliska sånger väckt en till och med alltför stor uppmärksamhet, de
serbiska sånger, Vuk Stepanovitsch samlat, ansågos ej kunna nog beundras, och de svenska folkvisor,
Afzelius utgifvit, förtjuste sinnen och uppvärmde hjertan äfven på denna sidan om Bottenhafvet. Härtill kom
att man begynte tillägga folkdikten ett högre värde äfven i estetiskt hänseende. Såväl de omnämda som andra
samlingar af folkdikter bekräftade — man insåg det nu — det berättigade i de loford, Herder i sin bok
“Stimmen der Völker in Liedern” egnat folksången. Den blomma, som växer i skogens djup eller på
åkerrenen, sade mången nu, är ofta till färg och form skönare och doftar härligare än den, som uppdrages af
trädgårdsmästaren, om också den senare är mera prunkande, frodigare och fylligare.
Under dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och varmt sinne som Lönnrots helt och hållet
lät sig hänföras af folkdiktningen. Efter aflagd kandidatexamen tog han renseln på ryggen och begaf sig på en
fotvandring, afsedd enkom för samlandet af folksång. Han besökte de trakter, Topelius anvisat honom, och
hvad han der fann, det veta vi. Första gången (år 1828) genomvandrade han det område af Karelen, som hör
till Kuopio län; andra gången (år 1831) utsträckte han sin färd längre norrut, till trakterna af Kajana.
Afkastningen af dessa färder utgjorde fyra smärre häften, utgifna under den gemensamma titeln “Kantele”, i
hvilka de skilda diktslagen, de episkt-mytiska och de lyriska, ännu äro sammanblandade.[3] Under sin tredje
färd (år 1832) utsträckte han sitt insamlingsarbete i finska Karelen till Repola, bortom finsk-ryska gränsen.
Deremellan egnade han också sina medicinska studier en sådan omsorg, att han redan år 1830 kunde aflägga
kandidat- och år 1832 licentiatexamen, vid hvilket sistnämnda års promotion han mottog doktorshatten.Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
5
Samma år ville det sig så lyckligt, att provincialläkartjensten i Kajana blef ledig. Lönnrot lyckades bli
förordnad att till en början sköta denna tjenst som vikarie, och blef sedermera ett år derefter utnämnd till
ordinarie provincialläkare i distriktet. Sålunda hade han då med ens så godt som nått målet för sina
önskningar: han befann sig nu midt uppe i sångens förlofvade land och just hans befattning ålade honom att
lefva och röra sig bland allmogen. Detta gjorde han också träget, främst på tjenstens vägnar, men äfven för att
samla sånger. För detta ändamål uppger han sig under åren före utgifvandet af Kalevala i dess första upplaga
äfven hafva gjort fyra resor till ryska Karelen.
Sålunda kunde Kalevala snart se dagen. Företalet till denna nationaldikt är dagtecknadt den 28 februari 1835.
Med hänsyn till den snabbhet, hvarmed Lönnrot på den tiden tyckes hafva arbetat, och då vi veta att de lyriska
sångerna voro ojemförligt lättare att ordna än de episka hade varit, förefaller det oss till en början förvånande,
att ej Kanteletar följde snarare på Kalevala, ty antalet upptecknade lyriska sånger torde hafva varit
mångfaldigt större än de episka sångernas och trollsångernas, hvilka samlaren endast erhöll af sällsynte här
och der boende runosångare, medan deremot i det närmaste hvarannan qvinna i goda sångtrakter kunde för
honom sjunga lyriska sånger. Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra oss, att Lönnrot redan året
derpå vidtog med en literär verksamhet af helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift. Af
“Mehiläinen” — detta var skriftens namn — utkom visserligen blott ett tryckark i månaden, men för en
redaktör, som befann sig i statens tjenst och ej kunde påräkna biträde af andre, gaf äfven det lilla
månadshäftets periodiska utgifvande rätt mycket arbete, så mycket mer som bladets trycknings- och
utgifningsort var Uleåborg, dit postgång från Kajana fans blott en gång i veckan. Härtill kommer att Lönnrot
från och med slutet af år 1836 företog en längre resa till Lappland, under hvilken en mera omfattande
språkforskning tyckes ha afledt hans verksamhet från det uteslutande upptecknandet af sånger. Detta var
skälet till att Kanteletar utkom först fem år senare än Kalevala eller år 1840, men då också fullständigt i tre
delar inom ett år; första delen till Universitetets 200:åriga jubelfest, vid hvilken äfven Lönnrot var
närvarande.[4]
Såsom en skörd vid sidan af de episka sångerna inhöstas vanligen ordspråk och gåtor, och af sådana hade en
ofantlig mängd äfven hopats hos Lönnrot.
* * * * *
Här afslutas den förra och vigtigaste hälften af Lönnrots lif och verksamhet, betydelsefullast derför, att han
under denna period lyckats i ljuset framdraga dessa oss så oändligt dyrbara runoskatter.
Så dyrbara? och ännu: så oändligt dyrbara? Har då folkdiktningen verkligen ett så högt värde som det ofta
upprepas? Otvifvelaktigt, åtminstone så vidt det gäller vårt folk. Ingen hade för verlden tolkat våra känslor,
ingen sjungit om vår sorg och saknad, fröjd och gamman. Ingen hade sökt teckna våra ideal af mannen,
qvinnan, krigets hjelte, modern, familjelifvet m.m.d. Ingen hade ännu lyckats i någon som helst metrisk form
handhafva finska språket på ett tillfredsställande, än mindre på ett konstnärligt sätt. Nu uppdykte våra
folkdikter, och i dem fans allt, som hittills saknats, och det i den skönaste form och det rikhaltigaste urval.
Först nu begynte det finska folket kunna skåda sitt andliga jag, först nu älska sitt eget språk, detta språk, som
man sagt vara så rått, att intet upphöjdare kunde dermed bringas till uttryck, och så otympligt, att det ej kunde
begagnas i något slags metrisk form, men som nu framträdde i folkdiktningen såsom det smidigaste, det mest
regelbundna och det mest klangfulla uttryck för sången. Också har folkdiktningen knapt nog i något folks
literatur haft en så stor betydelse som i vår. Hos de flesta andra folk är den episka folkdiktens språk föråldradt,
och denna diktart är sålunda tillgänglig endast för de lärde, hvilka allena äro i stånd att njuta af densamma; de
lyriska sångerna åter förekomma oftast i dialektklädnad och äro bristfälliga till formen eller obetydliga till
innehållet. Vår folkdiktning, sådan hon uppträder i Kalevala och Kanteletar, är deremot såsom hade hon utgått
ur sin diktares hand den dag som är; allt är i henne klart, allt tillgängligt för en och hvar, allt tjusar hög och
låg. Kalevala och Kanteletar utgöra ej endast vår poesis uråldriga hörnstenar, de höra till vår egentliga,
samtida literatur såsom dess hitintills och sannolikt för en lång framtid bästa alster.Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
6
Här torde rätta stället vara att beröra en omständighet, som är af stor vigt, när fråga är om runorna och
Lönnrot. Vi mena Lönnrots ställning gent emot runorna.
Har Lönnrot omarbetat runorna och tillagt någonting eller med något som helst bidragit till att gifva dem den
form och drägt, i hvilka de sågo dagen? De afvikelser, han vid redigeringen af dem tillät sig med afseende å
det språk, d.v.s. det ostfinska, på hvilket de ursprungligen voro affattade, äro så allmänt kända, att de väl ej
behöfva här omnämnas. De voro nemligen endast fonetiska eller kanske hellre ortografiska, och dermed afsåg
han endast att bringa runornas yttre drägt i närmare öfverensstämmelse med vårt skriftspråk, en uppgift som
han också på ett särdeles lyckligt sätt löst. Härom lönar det således ej att vidare orda. Det samma gäller om
hvad Lönnrot gjort vid de lyriska sångernas redaktion, ty det är klart, att utgifvaren endast behöft ordna dem
efter innehållet. Annorlunda gestaltar sig Lönnrots förhållande till de episka sångerna eller Kalevala, och här
blir frågan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad är i Kalevala ursprungligt, och hvad är Lönnrots verk?
Ursprungliga äro alla eller nästan alla verser (versrader). De verser — oberäknadt sådana inledningsord som t.
ex. “Sanoi vanha Wäinämöinen”, “Siitä lieto Lemminkäinen” o. dyl. — hvilka Lönnrot eller kanske redan
någon runosamlare bifogat runorna, har kännaren lätt att urskilja från dem, de verklige runosångarne sjungit.
Verserna äro således, på några få undantag när, i det skick folket sjungit dem; den ordning deremot, i hvilken
verserna nu befinna sig, är Lönnrots verk. Man må dock ej missförstå detta uttalande. I Kalevala finnas långa
runoserier, hvilka ej beredt utgifvaren någon vidare möda än att af talrika varianter sammanställa de bästa
ställena. Af detta slag äro alla troll- och bröllopssångerna samt de lyriska partierna. En betydligt större möda
beredde honom de egentliga episka sångerna. I dem måste berättelsen rätt ofta “sammanväfvas” (Lönnrots
eget uttryck) af oräkneliga små sångfragment och den genomgående tråden deri, efter en sorgfällig pröfning af
de skilde sångarnes sins emellan stridiga uppgifter, gifvas en riktning, som tycktes utgifvaren bäst med hänsyn
till det hela. Sålunda uppstodo de delar af det stora epos, hvilka vi benämna episoder, eller de små epopéer, i
hvilka antingen en enda händelse eller en ende hjelte utgör den episka sångens föremål. Eller rättare, de
uppstodo icke, utan återuppstodo, d.v.s. de sammanfogades till den helhet, i hvilken de af folket uppfattats
och sjungits innan de under tidernas lopp splittrats sönder. Må det tillåtas mig att för Lönnrots tillgörande i
afseende på runornas sammanställning hemta en liknelse från ett annat konstområde. Lönnrot förfor härvid
såsom en konstnär, hvilken gjort ett rikt fynd af forntida mosaikarbeten, hvilka blott i vissa delar äro
bibehållna, men för det mesta ligga för hans fötter, sönderslagna i bitar. Konstnären känner inom sig lusten
och förmågan att försätta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar sig till den dem inneboende
idéen och formen, och nu ger han sig till att af styckena sammanställa ett helt, och afstår ej från företaget,
innan bild efter bild står der fullfärdig.
Dylika i sitt ursprungliga skick återstälda enskilda mosaikarbeten äro episoderna i det nuvarande Kalevala.
Och dessa eller de små epopéerna äro de enda episka skapelser, hvilka de bäste runosångarne tyckas hafva
ansett för något enhetligt och helt för sig. Om en större enhet hade de ej någon aning. Episodernas
sammanställning till ett större helt d.v.s. till vårt nuvarande Kalevala är ensamt och uteslutande Lönnrots verk.
Här är ej rätta platsen att afgöra, huruvida denna sammanställning var nödig och om den episka dikten derpå
vunnit eller ej. Jag för min del skulle tycka lika mycket om de ursprungliga små-epopéerna som om Kalevala,
men att detta ej är flertalets smak, vet jag äfven. Och det lär väl ej heller kunna förnekas, att Kalevala i sin
nuvarande form är ett likaså helgjutet epos som många andra dylika skapelser, och vi måste beundra den
blotta konstnärliga instinkt, med hvilken Lönnrot fogat små-epopéerna (episoderna) tillsamman. Ty till all
lycka voro de estetiska teorierna honom fullkomligt obekanta.
Denna sistnämda omständighet erhåller stor vigt i och för besvarandet af frågan: var Lönnrot berättigad först
och främst att sammanflicka de skilda sångerna och episoderna, och sedan till det ännu djerfvare steget, att
sammanställa dessa af folket diktade mindre epopéer till ett enda stort epos?
Inför denna fråga har mången af Kalevalas och Lönnrots vänner bäfvat, men Lönnrot sjelf deremot aldrig. Sin
tanke härom har han uttalat i en på svenska språket skrifven uppsats (Literaturbladet 1849, s. 16) om andra
redaktionen af Kalevala, ur hvilken jag här meddelar det väsendtligaste. “Den ordning”, säger han, “i hvilken
runosångarene sjelfve sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill fästa alltför stor vigtElias Lönnrot, by August Ahlqvist
7
dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan
särskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mångfaldiga
uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre
sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att
alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene
sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos
menniskan naturliga begäret att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela
föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene enskilt mera kunde mäta sig med mig i
anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om att
de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna eftersom de bäst passade till hvarandra, eller
med runans ord: itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi d.v.s. jag ansåg mig för en sångare, lika god som
de sjelfva.”[5]
Se der ett likaså klart som afgörande svar på frågan, med hvilken rättighet Lönnrot sammanväfde först
episoderna af Kalevala och sedan förenade dessa till ett stort helt. Han stälde sig i bredd med runosångarne,
och deri handlade han fullkomligt riktigt. Han var till sinnelagets enkelhet eller så att säga i andlig oskuld
deras jemlike; estetiska förutsättningar besvärade honom lika litet som dem. Han var visserligen ingen
alstrande skald. Men äfven detta var en fördel, ty sålunda undgick han såväl frestelsen att inlägga någonting
eget i runorna som misstanken att hafva gjort detta. Men å andra sidan hade han ett fullt ut lika utbildadt gehör
och ett lika fint skönhetssinne som de bäste runosångarne. Härtill kommer, att han var i besittning, och till
ännu i skriftlig besittning, af en vida större samling runor än någon annan runokännare. Med full rätt kunde
han således företaga sig, äfven han, att uppställa runorna i någon slags följd, och resultatet häraf är Kalevala!
Vi ega alla samma rättighet. Vi kunna upplösa Kalevala i små epopéer och godtyckligt sönderdela dess skilda
ställen. Endast Marsyas’ och Zoilos’ skuggor varna oss för ett sådant försök!
Kalevalas framträdande tyckes till en början ej hafva framkallat någon entusiasm eller förorsakat någon större
väckelse på det literära området. Inom den bildade klassen i vårt land funnos då ännu ytterst få fullt mäktige
det finska språket, och endast sådane kunna njuta af Kalevalas läsning. Att bland våra bildade män äfven
funnos dem, som ansågo runornas sammanställande till ett enda epos för ett dumdristigt och löjligt företag, är
bekant. Först sedan Castréns för sin tid lyckade öfversättning af Kalevala år 1841 sett dagen, kunde en större
läsarekrets här hemma och en och annan nyfiken forskare äfven i utlandet göra bekantskap med detta epos.
Med stöd af denna öfversättning gjorde Robert Tengström ett första försök i hemlandet att tolka idéen i
Kalevala, och uttalade i en afhandling derom (Fosterländskt Album I, 1845) åsigter, hvilka ännu ega värde,
bland andra äfven den, att kampen om Sampo är den hjeltebragd, som besjunges i detta epos och hvilken utgör
dess egentliga medelpunkt. Genom Castréns öfversättning lärde äfven J. Grimm känna Kalevala. Han skref
deröfver en omfattande studie (i den af Hoefer utgifna “Zeitschrift für die Wissenschaft der Sprache” B. I,
1846), som kort derefter här hos oss utkom i svensk öfversättning (Fosterl. Album II). Hans betydande
uttalande anvisade Kalevala den plats bland andra de bästa folkepopéer, der denna dikt sedermera endast
ytterligare befästats. Samme ädle vetenskapsman var äfven den förste, som tillerkände våra Ordspråk deras
rätta värde.
* * * * *
Lönnrot var vid den tiden, då han af trycket utgaf Gåtorna, d.v.s. det sista från folkets läppar uppsamlade
större literära verket, endast fyrtio år gammal. Redan då hade han kunnat dö eller kunnat lägga armarna i kors,
och hade likväl fullgjort ett verk, sådant som ännu ingen finsk man mäktat med. Till all lycka dog han ej och
lade ej heller armarne i kors. Honom hade ännu förunnats en mycket lång arbetsdag till den tid han redan
förlefvat, och allena det arbete, han utförde under sitt lifs senare hälft, vore tillräckligt att utgöra en vanlig
skriftställares hela lifsgerning.
Lyckligt var det för Lönnrot, men ännu lyckligare för den finska literaturen att han vid den tiden eller från och
med början af år 1844 erhöll tjenstledighet för ej mindre än fem år och dertill en tjenstledighet, under hvilkenElias Lönnrot, by August Ahlqvist
8
han uppbar hela sin lön, och arvodet till vikarien erlades af statsmedel. Sålunda hade äfven styrelsen funnit
hans verksamhet åtminstone “nyttig”.
Nu grep han sig också an med arbeten och resor. Redan åren 1836 och 1837 hade han för första gången berört
det lappska språkområdet. Åren 1841 och 1842 genomreste han i sällskap med Castrén alla tre Lappmarkerna
ända till Arkangelsk, der han skildes vid sin reskamrat för att ej mera någonsin här i lifvet återse honom.[6]
Härifrån styrde Lönnrot sin kosa söder ut och tillbragte sistnämde års sommar uti Vepsernas land i Olonetska
guvernementet. Nu, sedan han fått den långa tjenstledigheten, begaf han sig till Ingermanland, Estland och
Livland, under hvilken resa hans insigter och synkrets naturligtvis betydligt vidgades. Såsom frukter af dessa
resor utgaf han vid skilda tider värderika arbeten öfver Vepsernes språk och Enare-Lappska dialekten, för
hvilka en redogörelse här dock ej kan få rum. Derförinnan hade han i tidskriften “Suomi” offentliggjort en
omfattande och grundlig undersökning af vårt eget språk, deri han såväl på ljud- som böjningslärans områden
meddelar en mängd nya iakttagelser, hvilka omedelbart kommo skriftspråket till godo och senare tillämpats i
språklärorna. Lönnrots öfriga förtjenster hafva på sätt och vis undanskymt hans förtjenster såsom
språkforskare. Jemförd med andra finska språkforskare före Castrén står han så högt, att de ej på långt när
kunna mäta sig med honom. Hans språkliga vetande grundade sig på de gamla latinska och grekiska språken, i
hvilka han egde grundliga insigter. På äldre dagar lärde han äfven känna den allmänna filologins grundsatser
ur tysken Beckers en tid högt uppskattade verk “Organism der Sprache” och Diefenbachs arbeten. Härtill
kommo de nyss nämda vestfinska språken, hvilka han kände mycket väl. Tyska och ryska både talade och
skref han, om också ej felfritt, i sin yngre mannaålder, men glömde dem sedan på gamla dagar. Hans
föregångare bland finska språkforskare egde en långt mindre omfattande synkrets.
På tal om Lönnrot som språkforskare må jag med detsamma äfven omnämna hans Lexikon, som visserligen
såg dagen mycket senare, men på hvilken han arbetat troligen redan vid tiden för sin flyttning till Kajana. Det
i runorna samt i nordöstra Finlands och ryska Karelens dialekter förefunna ordförrådet, som till en icke ringa
del var främmande för det öfriga Finland och sålunda ej ingått i Renvalls för öfrigt förträffliga ordbok,
uppfordrade honom naturligtvis till detta arbete. Också var lexikonet redan så tidigt som år 1849 så långt
hunnet, att han då ämnade begynna dess tryckning (se bref till Rabbe 24/3 1849). Det hade varit stor skada,
om denna afsigt satts i verket, ty otvifvelaktigt ökades ordförrådet allt mer ju längre tid ordboken var under
arbete. Dock fick han ej någonsin detta verk sådant, att det hade tillfredsstält honom sjelf. Materialets
rikhaltighet tvang honom att vid dess bearbetande anlita andras biträde, och dessa egde troligen ej fullt den för
ett sådant arbete nödiga insigten och förmågan. Också ansåg Lönnrot sjelf sin finsk-svenska ordbok endast
som en materialsamling, af hvilken i framtiden någon annan kunde utarbeta ett verkligen vetenskapligt
lexikon.
Tanken på en omgestaltning af Kalevala hade sannolikt redan i början af fyrtiotalet gått upp för Lönnrot. Nya
fragmenter af de episka sångerna hade tid efter annan yppats, och när nu D. E. D. Europaeus från och med år
1845 med Kajana till utgångspunkt i och för runosamling utsträckte sina färder ända till sjön Onega och Hvita
hafvet, kommo stora skatter, bland annat hela Kullervo-episoden, ännu fram i dagen. Ute på runosamling voro
äfven andre, hvilkas resor, i likhet med Europaei, Finska Literatursällskapet, som numera kommit i en bättre
ekonomisk ställning, till största delen bekostade. Deras skörd var ej heller obetydlig. Lönnrot sjelf kunde nu
sitta i lugn uti Kajana och sammanfoga och ordna, hvad de yngre tillsände honom. På våren 1849 fick han det
svåra arbetet färdigt, och samma år utkom den nya redaktionen af Kalevala. Hennes företräden framom den
äldre upplagan äro så kända, att om dem här ej behöfver ordas, äfven i fall tid och tillfälle medgåfve detta.
I sammanhang med Kalevala vill jag äfven taga Trollsångerna till tals. Af dessa hade hopat sig en så stor
mängd, att de ej alla fingo rum i Kalevala. De måste således utgifvas särskildt för sig, och till all lycka hann
Lönnrot äfven dermed, ehuru först på sin ålderdom. Om den finska magin och sjukdomars botande medels
trollord hade han redan långt tidigare uttalat sina åsigter; detta gjorde han i sin år 1832 för medicinedoktors
grad utgifna afhandling “Om Finnarnes magiska medicin”, hvilken han tio år senare i omarbetad form ånyo
offentliggjorde i Finska Läkaresällskapets tidskrift. Magin i äldre tider, och ännu för omkring fyrtio år sedan i
ryska Karelen, bestod ej af detta meningslösa mumlande och dessa vidskepliga konster, med hvilkaElias Lönnrot, by August Ahlqvist
9
kringstrykande qvacksalfvare, gällare och zigenare nu lura lättroget folk. Trollkarlen var en “siare”, en verklig
schaman, en af traktens skarpsinnigaste män och som tillika stod högt i sedligt afseende. Det är bekant, att
blotta personligheten såväl hos en aktad läkare som en själasörjare stundom inverkar genom den sjukes sinne
tillika på dennes kroppsliga befinnande. Den finske schamanen var på en gång läkare och ett slags prest. Med
sitt blotta väsen inverkade han förmånligt på den sjuke, som i honom såg en person ädlare än han sjelf. När
härtill kommo de med öfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och i en språkligt
anslående form blottade sjukdomens orsaker eller “ursprung” och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så är
det förklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta rätt ofta förmådde äfven stilla den
kroppsliga smärtan. Påtagligen är just detta afsigten i mången trollsång. När det t. ex. i “eldens ord” en hel
lång versserie igenom talas om rimfrost, köld och is, så flägtar från orden likasom kyla på den sjuke och den,
om ock endast andliga förnimmelsen häraf afsvalar äfven kroppen. — I denna riktning går Lönnrots åsigt om
sjukdomars botande medels trollord, och en hvar, som sett en verklig schaman utöfva sin konst, medger gerna
att Lönnrots tanke är riktig.
Tjenstledighetens sköna dagar togo slut den 31 december 1848. Under denna tid hade han fått andra editionen
af Kalevala i det närmaste afslutad och lexikonet nära nog i tryckfärdigt skick, undersökt de beslägtade
språken söder om Finska viken, äfvensom utgifvit Paavo Korhonens dikter och en svensk-finsk-tysk tolk. I
handskrift förefans äfven ett “Lukemisto” (“Läsebok”) benämdt arbete, som var afsedt att bli ett slags finsk
antologi, men hvars tryckning sedan ej blef af. Men detta oaktadt hade Lönnrot dock ej på långt när gjort allt
hvad han ämnat; han hoppades, sedan den finsk-svenska ordboken blifvid färdig, ännu hinna med en
svensk-finsk ordbok, en fullständig finsk mytologi, en komparativ grammatik öfver de finska, estniska,
vepsiska och lappska språken, m. m. Tillika hade han under den långa tjenstledigheten blifvit främmande för
de till läkaryrket hörande åliggandena. I följd häraf tog han ett raskt steg. Han insände till vederbörlig ort en
ansökan, i hvilken han anhöll, att honom måtte beviljas afsked från tjensten och med detsamma en sådan
lifstidspension att han ostördt kunde egna sin tid åt de nyssnämda arbetena. Till denna ansökan bifogade
generaldirektören ett varmt förord och äfven kejserliga Senaten tillstyrkte bifall till ansökningen, men från
högsta ort kom ett afslag, hvilket synes ha grundat sig på generalguvernörens framställning i frågan.[7]
Denna motgång kunde väl till en början gräma Lönnrot, men snart torde han likväl ha tröstat sig, i synnerhet
som chefen för medicinalstyrelsen synes åter hafva medgifvit honom en kortare tjenstledighet, ty annars hade
han väl föga kunnat vistas på Laukko gård, der han slutförde arbetet på Kalevala och derifrån han hitsände
handskriften. Efter att hafva afslutat detta stora arbete, tog han sig en liten tids hvila, kom sig att äfven en
smula tänka på sin egen ställning och erfor en känsla af hur enformigt och glädjetomt det var att lefva så
ensam. Med ett ord, han beslöt att gifta sig och redan i juli månad samma år hemförde han från Uleåborg en
ung maka.[8] Äfven i öfrigt lade han en fastare grund för sitt hem genom att i Kajana inlösa en byggnadstomt,
på hvilken han uppförde ett präktigt hus. Följande vår föddes åt honom på Eliasdagen en son, hvilken
sjelffallet i dopet uppkallades med detta namn, men till faderns stora sorg ej blef långlifvad. (Se om det nya
huset och om sonens födelse det här bilagda facsimile af ett bref från Lönnrot till assessor F. J. Rabbe, dat.
den 21 april 1850).
I sitt nya och beqväma hem i Kajana fick han likväl dröja endast några fä år. Vid denna tid förverkligades
nemligen ändtligen den länge närda förhoppningen att vid universitetet skulle inrättas en skild professur för
finska språket. Det var den 22 mars 1850 H. M. Kejsaren gaf sitt samtycke till detta embetes inrättande.
Anledningen härtill var snarare af praktisk natur än framkallad af nitälskan för vetenskapens befordran.
Skolförordningen af år 1841 hade nemligen bland undervisningsämnena i skolorna upptagit äfven finska
språket, men i och med detsamma begynte man klaga deröfver, att det ej fans lärare, mäktige att meddela
vetenskaplig undervisning i detta språk. Derjemte hade styrelsen äfven från den kyrkliga administrationen fått
sig meddelade klagomål deröfver, att åt prestkallet egnade sig ett stort antal unge män, hvilka voro okunnige i
finska språket och af denne orsak ej lämpade sig till allmogens lärare. Styrelsen önskade afhjelpa dessa brister
genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af finska språkets studium, och vände sig i denna afsigt till
universitetets konsistorium. Detta ansåg (år 1847) en professurs inrättande för det bästa medlet att aflägsna
nämnda brister, och resultatet häraf blef Kejsarens ofvannämnda beslut. Kort efter sedan detta blifvit bekant,Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
10
förfrågade sig Lönnrots vän Rabbe hos honom, huruvida han hade för afsigt att ansöka professuren i finska
språket, som snart skulle anslås ledig. Han svarade nekande och uppgaf sig ha uppmanat Castrén att söka
platsen och tillade att han ansåg Castrén, v. Becker, Alex. Ingman. Akiander och Kellgren dertill lämpligare
än sig sjelf (se det facsimilerade brefvet här framom). Endast i den händelse, att ej någon af dem ville mottaga
platsen, kunde han gå in på att söka den. I ett annat bref yttrade han af samma anledning bland annat: “crede
mihi, bene qui latuit, bene vixit (tro mig, den som lefvat väl i en undanskymd ställning, har lefvat lycklig)”.
Castrén ansökte tjensten och fick den, och deröfver var ingen gladare än Lönnrot, som sålunda fick stanna
qvar i sitt Tusculum i Kajana. Men denna hans glädje skulle ej blifva långvarig. Till sorg för honom och hela
Finland dog Castrén, efter att ha innehaft katedern endast ett år. Nu riktades allas blickar på Lönnrot. Han för
sin del hoppades, att v. Becker eller någon annan skulle ansöka tjensten, men då ej detta skedde och då jemte
andra uppmaningar äfven studenterna i en adress, underskrifven af representanter för alla afdelningarna — o,
hvilka tider af sämja! — till Lönnrot uttalade sin innerliga önskan att han ville komma hit, sänktes vågen till
vetenskapens fördel och Lönnrot insände sin ansökan. Först på våren 1854 blef han installerad i embetet, och
innehade det sedan i åtta år.
Som sitt vigtigaste föreläsningsämne ansåg han — och detta var ju helt naturligt — Kalevala, hvaröfver han,
hela den tid han beklädde embetet, höll två föreläsningar i veckan. Han öfversatte texten till svenskan och
meddelade derjemte så omfattande förklaringar, att han ej hann med flera än tio sånger under ett helt läseår.
Under de två öfriga timmarne föreläste han än finsk grammatik än mythologi; första året öfversatte han under
dessa timmar äfven några epistlar ur Nya testamentet från grundspråket till finskan. För det mesta föredrog
han likväl som sitt andra föreläsningsämne nydaningen af termer i särskilda vetenskaper. Härunder uppstodo
den mästerliga terminologin i botanik, medan han öfversatte Hartmans Flora, och de talrika termerna på
lagkunskapens, grammatikens och andra områden. Tidigare hade han bildat termer för metriken och
räkneläran; på äldre dagar bidrog han med sådana äfven till forstvetenskapen. Som examinator var han vänlig
och kanske till och med alltför litet fordrande. Ledamotskapet i konsistorium intresserade honom ej, men han
försummade likväl icke dess sammanträden.
Lönnrots arbetsförmåga och såväl mängden som omfånget af hans verk äro visserligen beundransvärda, men
de kunna likväl förklaras, när man känner de vilkor och förhållanden, under hvilka det unnades honom att
arbeta. Af naturen hade han en utomordentligt frisk kropp. Sjuksängen torde han knappast någonsin hafva
intagit utom en gång för något mer än tio år sedan, då han bröt sitt ena ben,[9] och nu sednast kort före sin
död. Denna friska kropp sökte han genom öfning hålla i godt stånd. Som yngling och medelålders man tog
han flitigt sjöbad; vintertiden löpte han ofta på skidor, sommartiden åter gjorde han fotvandringar och rodde
gerna. Efter sin hitflyttning idkade han gymnastiken flitigt och uppnådde i denna kroppsöfning en sådan
färdighet, att han ännu under det sista året af sin professorstid kunde klättra uppför stängerna ända upp till det
höga hvälfda taket i vår gymnastiksal. Derjemte var han måttlig i mat och dryck, ehuru han ingalunda
föraktade ett godt mål och ett godt glas. Det enda njutningsmedel han älskade i högre grad var kaffet, hvaraf
han kunde förtära hvilken tid på dagen och i hur stor mängd som helst, och ingenstädes bjöds ett bättre kaffe
än i hans hem. Till kroppen var han således på det bästa utrustad till en arbetets man. Men också arten af hans
tjenstebefattningar var förmånlig för litterärt arbete. Vid tiden för hans läkarverksamhet i Kajana lefde och
dogo menniskorna, åtminstone i den delen af landet, för det mesta utan läkarhjelp. Och han uppmuntrade dem
ej heller att söka sådan hos honom, om han ock vid anmodan alltid var färdig att besöka sjuke. Endast resorna
på tjenstens vägnar togo tid, i synnerhet i en så på vägar fattig trakt som Kajana distrikt då för tiden var. Men
mycken tid blef likväl öfrig för det arbete, han föredrog framför allt annat. Härtill kom mången kortare
tjenstledighet, som medicinalstyrelsens chef ej tröttnade att bevilja honom, och dessutom den femåriga
tjenstledigheten åren 1844-1848, medels hvilken styrelsen på ett så kännbart sätt befordrade utgifvandet af
Kalevala och äfven andra skrifter af Lönnrot. Hans långa lifstid bör äfven tagas med i räkningen, när det är
fråga om mängden af det arbete, han utfört, ty den gjorde hans arbetstid nästan dubbelt så lång som en
skriftställares vanligen är det. Men han hade äfven sjelf en stor förtjenst om myckenheten af hvad han hunnit
med. Sjelf uppgaf han orsaken dertill vara den, att han ej inlät sig på dagens frågor och att han ej åtog sig
några utom hans egentliga verksamhetsfält stående värf och bestyr. Också tog han tiden mycket väl i akt.
Under resorna i sitt distrikt hade han alltid något arbete med sig. När han då på en gästgifvargård var tvungenElias Lönnrot, by August Ahlqvist
11
att vänta på häst eller när roddare under färder till sjös ej voro till hands eller om ett oväder orsakade ett
afbrott, öppnade han sin rensel och satte sig att skrifva. Sålunda blef tiden honom ej lång, arbetet skred och en
smula framåt, och maximen nulla dies sine linea, hvilken han sökte efterkomma, förverkligades sålunda. Ett
sådant resarbete är t. ex. förordet till 3:e delen af Kanteletar, som är dagtecknadt “Under en resa i Sotkamo
socken” den och den dagen.
* * * * *
Lönnrots förtjenster om det finska språkets utbildning hafva ofta nog blifvit missförstådda eller, med andra
ord, man har tillskrifvit honom oberättigade förtjenster, medan å andra sidan andra verkliga sådana ej
uppskattats tillräckligt högt. Hans största förtjenst är att hafva skapat Kalevala. Platsen dernäst intager de
öfriga folkdikternas (de lyriska och trollsångernas) samt ordspråkens bringande i dagen. På dessa verk,
Kalevala och de gamla sångerna öfverhufvud, hvilar den finska nuvarande och framtida konstpoesin, ja hela
den högre literaturen på finska språket. Genom runorna och ordspråken riktades nemligen skriftspråket med
hundradetals nya ord och talesätt, hvilka ganska ofta äro lyckliga uttryck för en hyfsning och för känslor,
högre och ädlare än hvad man kunnat ana att skulle kunna uttryckas på detta språk. Sådana ord och
uttrycksätt, för den äldre literaturen obekanta, äro nu i hvarje bildad finnes mun och penna, lika godt i hvilken
trakt af landet han är född. Genom runorna och ordspråken riktades skriftspråket äfven med dittills okända
böjningsformer, hvilka hafva blifvit oss så oumbärliga, att vi skulle anse deras försvinnande, om ett sådant
vore möjligt, för den största nationalförlust. Dessa de s. k. ostfinska språkformernas upptagande till allmänt
bruk påskyndade den omständigheten, att Lönnrot i språkvetenskapliga afhandlingar ordnade och
grammatikaliskt förklarade språkets böjningsformer, bland andra äfven dessa ovanliga former (i tidskriften
“Suomi”, på svenska språket). I hög grad befordrade han äfven finskans användning i vetenskapliga
framställningar genom de termer, i hvilkas bildande han, i synnerhet på äldre dagar, var mästare.[10] Allt
detta är med afseende på vårt språks utbildning Lönnrots förtjenst. Men den finska prosans “fader” skulle jag
likväl ej vilja kalla honom. Ty uti språkets användning såsom en omklädnad för tankar och känslor, vare sig i
prosa eller poesi, har ej Lönnrot — utom i psalmdiktningen, hvarom mera längre fram — efterlemnat alster,
som kunna sägas vara mönstergilla. Detta kunde ej ske redan af det enkla skälet, att han för poetisk produktion
(utom psalmdiktning) ej egde tillräckliga anlag, och att han af prosa i original producerade alltför litet,
åtminstone alltför litet af sådant, hvari framställningens lyftning, ursprunglighet och tjuskraft i någon högre
grad hade kommit i fråga. Emellertid bör såsom en af Lönnrots förtjenster om prosan ännu anföras, att han
modigt grep sig an med att frigöra skriftspråket från den sveticerande satsbyggnaden, ett arbete som dock v.
Becker redan påbegynt och hvilket äfven Gottlund i sjelfva verket åsyftade, då han skref eller rättare ville
skrifva språket sådant det talas i Savolaks. Härvid var Lönnrot emellertid nära deran att råka, såsom det heter,
ur askan i elden. Det finska språkets talrika participial- och infinitiv-former förledde honom nemligen att
efterbilda de gamla klassiska språkens (i synnerhet grekiskans) satsbyggnad. Detta framträder redan i företalet
till Kalevala, men är ännu mera i ögonen fallande i den öfversättning af Beckers Verldshistoria, 1:sta delen,
hvilken han under titeln “Muistelmia ihmisen elosta kaikkina aikoina” utgaf såsom bihang till “Mehiläinen”.
Senare, redan i företalet till Kanteletar, blir hans skrifsätt naturligare och förvandlas ännu senare till den
anspråkslösa och enkla, om ock en smula styfva prosa, som han skref på sina äldre dagar; men i stilens
rikedom och skönhet har han längesedan blifvid öfverträffad af mer än en bland de yngre författarne. Äfven
en annan egenhet än denna efterbildning af grekiskan tyngde i början på Lönnrots prosa, men försvann i hans
senare arbeten. Det var, ej en lutning åt karelska dialekten, såsom man förmenat, ty någonting alltför mycket
karelskt har aldrig ingått i hans skrifsätt, men väl någonting österbottniskt eller fastmer uleåborgskt, som
röjdes dels deri att han lemnade förmildringen af t till d obetecknad (i företalet till Kalevala), dels deri att han
alltför mycket uteslöt i uti in- och utljudet, t. ex. i sillon, julkasta, tilasuuden, jommosetki, pysy (pysyi),
tapahtu (tapahtui). I slutet af “Muistelmia” anträffas äfven det för den uleåborgska dialekten egendomliga, att
inessivändelsen har enkelt s, t. ex. oikiasa pääsä: men denna boks slutkapitel äro ej heller öfversatta af
Lönnrot.
Ehuru han sålunda ej var någon synnerligt glänsande prosaist, har han likväl, såsom af det ofvansagda
framgår, medelbart i icke ringa grad bidragit till att lyfta den finska prosan till den ståndpunkt, på hvilken honElias Lönnrot, by August Ahlqvist
12
nu befinner sig. Det samma gäller om hans tillgörande för den moderna poesin, ehuruväl äfven på detta
område mera med afseende på formen än innehållet. Den finska konstpoesin före Lönnrot rörde sig antingen i
den gamla runans eller i den bristfälliga nyare form, hvilken förekommer i psalmboken. Det mest lyckade
arbete af förra slaget är Salamnii kända “Ilolaulu Jesuksesta” (“Glädjesång om Jesus”); i östra och norra
Finland var diktandet i den gamla runosångens versmått under detta århundrades första årtionden ännu i
temlig blomstring bland allmogen. Paavo Korhonen i Rautalampi socken (k. 1840) var en af de främste bland
bondpoeterne. Konstpoesin i psalmbokens manér blomstrade deremot för det mesta i vestra Finland och
uppenbarade sig i tryck som s. k. godtköpsvisor, hvilka till formen mestadels voro lika dåliga som deras
mönster. I den moderna formen lyckades endast någon enda framalstra någonting bättre, såsom t. ex. Jakob
Judén (k. 1855) och Abraham Poppius (k. 1866). Men i allmänhet rådde brist på form i det lilla, som diktades.
För att i någon mån upphjelpa denna brist meddelade Lönnrot i tidskriften “Suomi” för år 1845 i finsk
öfversättning femton dikter, för det mesta af Runeberg och företrädesvis sådana, som med musik af Ehrström
vid den tiden så gerna sjöngos i våra bildade hem. Dessa öfversättningar åtföljdes af en prosodisk
ordförteckning och af en förklaring öfver deras versmått, hvilken är det första försöket till en metrik på finska
språket. Från poesin i godtköpsvisorna skilja sig dessa öfversättningar skarpt deri, att orden ej äro stympade,
att rimmen äro någorlunda goda och att versmåttet grundar sig på qvantiteten. Sistnämda omständighet var i
synnerhet ny och ovanlig. Att Lönnrot skulle grunda versmåttet på qvantiteten var emellertid helt naturligt, ty
såväl i runorna som i de klassiska språkens poesi utgjorde ju qvantiteten grunden för versmåttet. Med ännu
större stränghet än i dessa versförsök hade Lönnrot redan tidigare tillämpat qvantiteten i de hexametriska
stycken ur Homerus, han i finsk öfversättning meddelat uti “Muistelmia”. I dem förefans väl till qvantitetens
tillämpande kanske större skäl, då denna redan tillhörde originalets versform. Men i ett sångstycke! “När i ett
sådant accenten åsidosattes”, sade qvantitetens motståndare, “få orden ett alldeles onaturligt uttal och blifva
obegripliga.” “Men så är det ju äfven i den gamla runan”, sade Lönnrots anhängare, som voro många;
“accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig fordran, och dessa runors såväl sångare som
åhörare har det beredt en stor njutning.” Detta var obestridligt, men likaså obestridligt var äfven, att alla
moderna folks versmått är baseradt på accenten, ej på qvantiteten, och att äfven det finska örat tycktes,
åtminstone i dikter af modern form, begynna fordra accentens, om också icke uteslutande herravälde, så
åtminstone fridlysning. Försvaret för qvantiteten tystnade småningom, och accentens åsidosättande försvann
från diktningen. I den diktart, Lönnrot ifrigast och på sin ålderdom uteslutande idkade, nemligen i psalmerna,
åsidosätter ej heller han accenten, utom i versens början, hvilket liksom genom en tyst öfverenskommelse
skalderne emellan blifvit tillåtligt.
Till Lönnrots psalmdiktning bestod den yttre anledningen deruti, att styrelsen år 1863 nedsatte en ny komité
för uppgörande af ett finskt psalmboksförslag och Lönnrot äfven kallades till medlem deraf. Snart blef han,
ehuru redan öfver sextioårig, den verksammaste mannen i komitéen. Allt ifrån början afstod komitéen från
alla tankar på att åstadkomma egna nya psalmer och ansåg såsom sitt högsta mål, att af de dyrbara
psalmskatter, hvilka under frommare och trosvarmare tider än våra uppstått på den svenska, danska och tyska
vitterhetens områden, kunna med framgång välja och dugligt öfversätta lämpliga psalmer. För ett sådant
arbete var just Lönnrot rätte mannen. Han var religiöst from, besökte gerna gudstjensten, förrättade den äfven
sjelf flere år å rad med domkapitlets begifvande i Sammatti-kapells då för tiden prestlösa kyrka, och kände
grundligt bibel- och kyrkospråket. Härtill kom, att han mera än någon annan var mäktig äfven det finska
poetiska språket. Intet under derför, att komitéens arbete till största delen vältrades på Lönnrots skuldror. Dess
öfriga medlemmar togo nog äfven del i de förberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammanträdena
måste han ofta göra rättelser äfven i dessas penna, något som de väl äfven någon gång voro i tillfälle att göra i
Lönnrots psalmer. Komitéen varade inalles åtta år, och derunder endast tilltog Lönnrots alstringsifver, så att
han vid sidan af komitéens andra förslag, hvilket han ej i alla delar gillade, år 1872 utgaf en egen samling med
titeln “Suomalainen virsikirja väliaikaiseksi tarpeeksi”, som innehåller 413 eller lika många psalmer som den
gamla psalmboken, hvilken den var afsedd att ersätta. Men hans produktivitet på detta område var härmed ej
ännu uttömd. Han korrigerade oafbrutet sina tidigare psalmer och sammanskref nya sådana. Ännu på sin
dödsbädd var han sysselsatt dermed; de sista raderna, beklagligtvis tecknade med så darrande hand att de äro
oläsliga, skref han ett par dagar före sin död. Året förut kom han i tillfälle att utgifva en ny upplaga af sin
psalmbok af år 1872, med titel “Väliaikainen Suomalainen Virsikirja”, i hvilken han upptog 500 psalmer;Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
13
denna prydliga upplaga försedde dess förläggare, bokhandlaren G. W. Edlund, äfven med noter. Till denna
upplaga har Lönnrot bifogat ett noggrant register öfver psalmernas utländska originalförfattare och i ett andra
register angifver han öfversättarne af de skilda psalmerna. Enligt denna förteckning skulle af bokens 500
psalmer 136 vara Lönnrots verk. Ett par tiotal af dessa uppgifver han sig ha lånat från godtköpsvisorna eller
“godtköpspsalmerna”, såsom han benämner godtköpsvisorna af andligt innehåll; vid ett halft tiotal har han
stält frågetecken, hvilket skall utmärka att han ej erinrat sig deras källa eller original, och sex psalmer äro utan
all anvisning utom hans initialer; de äro således Lönnrots egna original. Siffran 130 utgör emellertid ej de af
honom bearbetade psalmernas riktiga antal. Dertill bör åtminstone läggas hälften af de i det närmaste sjutio
psalmer, hvilka äro betecknade med E, professor v. Essens initial, ty flertalet af dem har uppstått genom
samarbete af Lönnrot och von Essen hos den förre i Sammatti. Yttermera måste till det sålunda uppnådda
antalet ännu läggas ett hundratal sådana psalmer, som han publicerat i tidningar och psalmhäften, men hvilka
ej blifvid använda för psalmboken. Samtliga antalet af psalmer, flutna ur Lönnrots penna, utgör således
närmare 300. Af hans originalpsalmer äro n:o 139 och 140 två vackra trettondagspsalmer, n:o 200 och 210
temligen torra evangeliepsalmer, n:o 376 en nöjaktig aftonpsalm och n:o 492, märkvärdigt nog, en
landtdagspsalm.
Ehuru Lönnrot sålunda ej heller i denna gren af poesin framalstrat någonting mera betydande i original, är det
finska folket honom likväl tackskyldigt för den flit och talang, hvarmed han iförde främmande psalmer den
finska drägten. Från de tidigare psalmförsöken skilja sig hans psalmer derigenom, att i dem ingår detta
cantabile, hvilket är så nödvändigt i hvarje lyrisk dikt, men i synnerhet i psalmerna, eller med andra ord, att de
äro sångbara, välljudande och metriskt riktiga utan att likväl vara långtrådiga och utvattnade såsom “Uusia
Virsiä” (ett äldre psalmboksförslag). Från dessa skilja de sig äfven deri, att den profana folkpoesin på dem
utöfvat en förmånlig verkan hvad språket och formen beträffar; från denna har i dem inkommit t. ex.
allitterationen, hvars användning i sina psalmer Lönnrot alls icke skyr, der hon sjelfmant erbjuder sig. Den
gamla psalmbokens stympade och illa tilltygade ord kunde ej annat än stöta äfven honom, hvars öra vant sig
vid den gamla runans fyllighet; honom kunde derför intet versmåttets trånga utrymme förmå att använda
andra än tillåtna förkortningar. Reminiscenserna från runopoesin lät han ej förleda sig bort från det andeliga
språkets område, och vid ordens bruk var han så aktsam, att han under skilda tider mångfaldiga gånger
korrigerade svårare ställen, tills de fullkomligt motsvarade hans finkänslighets fordringar. Hvad innehållet i
Lönnrots psalmer beträffar, öfverlemnar jag dem till andras bedömande, hvilka kunna göra det bättre än jag,
och vill endast framhålla, att hans psalmer fingo sitt innehåll till största delen från sådana psalmer, som han
anträffade i allmänt godkända utländska psalmböcker, och att Lönnrot ingalunda förderfvat originalen, när
han iklädde dem finsk drägt. Såsom prof på hur skön en psalm kan låta på finska språket, intager jag här till
slut förra hälften af psalmen n:o 168 (“Om Kristi himmelsfärd”, originalet af Wallin), delvis från första och
delvis från andra upplagan, af det skälet, att Lönnrot i den senare gjort förändringar, af hvilka åtskilliga äro
förbättringar, andra åter enligt min tanke försämringar. I denna omställning hafva psalmens fyra första verser
följande lydelse:
Jo, Jesus. Isäs kunniaan Sä olet meiltä mennyt, Ja tänne vähäks ajaks vaan Ma olen jälkees jäänyt
Vaeltamahan vieraana Viel’ isan’ maasta kaukana.
Se isänmaa on ylhäällä, On taivahassa aina, Ei siellä suru sydäntä, Ei murhe mieltä paina, Ja Herran kirkkaus
ainiaan Sen täyttää ihmevalollaan.
Ehk’ eivät sinne silmäni Nyt kannatakaan vielä, Niin kuitenkin mun ääneni Jo nytkin kuullaan siellä; Ja usein,
kuin mä huokaan vaan, Jo vastauksen sieltä saan.
Myös usein uskon silmillä Saan sinne tähtäellä. Ja toiste toivon siivillä Likemmä liidätellä; Mut sitten taasen
katoaa Pois edestän’ se riemun maa.
* * * * *Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
14
Men hvad vore det väl värdt med arbetet och verken, i fall ej bakom dem stode en dugande, en redbar man.
Schiller yttrar någonstädes, att ej ens de mest lysande bedrifter hafva något värde, om ej han, som utfört dem,
är en sedlig personlighet. Den nyare finska literaturens grundläggare fick också i detta afseende så mycket på
sin lott, att han äfven såsom menniska uppfylde de högsta fordringar och stod så nära fullkomligheten, som
det är en dödlig möjligt. Äfven sina verk förutan hade Lönnrot varit en stor man. Han hörde till detta andens
ridderskap, som förer det sant menskligas idealer i skölden. Denna adel uppspirar sällan i vapenprydda
vaggor. Ädel börd är ej alltid liktydig med ädelt sinne. Naturen ser ej vid valet af sina gunstlingar till stånd
och vilkor; hon insmyger mången gång sitt adelsbref, den sanna ädelhetens gåfvobref, äfven inom det barns
lindor, som slumrar under den låga kojans sotiga ås. Denna adels förnämsta kännemärke är kärleken, den rätta
kärleken, af hvilken aposteln lemnar en så hänförande och fullständig bild, inledd med dessa ord: “om jag
talade med menniskors och änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande malm eller en
klingande bjällra.” Till kärleken ansluta sig ödmjukheten och förnöjsamheten. De få, hvilka besitta dessa
egenskaper i så hög grad som Lönnrot gjorde det, höra till mensklighetens främste, lika godt om de ej utfört
några storverk alls. De utgöra folkets salt. De hålla de andliga och sedliga idealernas fana uppe, medan det
stora flertalet menniskor stojar på fåfängans marknad i lifvet. Till desse utvalde hörde äfven Lönnrot.
Den fattigdom, i hvilken Lönnrot förlefvat sina första studieår, tyckes ej hafva blifvid långvarig, sedan han år
1822 vardt välbestäld student. Redan följande året fick han en s. k. akademisk kondition i dåvarande
kirurgieprofessoren Törngrens hus, som för honom blef ett andra hem och hvars medlemmar äfven framgent
omfattade honom med så mycken vänskap, att han ännu som medelåldersman under sin tjenstledighet och
ända till tiden för sitt giftermål (år 1849) alltid om vintrarne flera månader å rad vistades hos de åldriga gamle
på deras egendom Laukko i Vesilaks socken, der bland annat äfven företalet till andra upplagan af Kalevala är
dateradt våren 1849. Huruvida Törngren särskildt hjelpt honom äfven med penningbidrag och under hvilken
form, kan jag ej uppgifva, men alldeles dålig tyckes ej hans ekonomiska ställning hafva varit, när han lemnade
konditionen, eftersom han just då på egen bekostnad företog sin första färd för runoinsamling och kort
derefter med egna medel bekostade tryckningen af “Kantele”, 1:a häftet. Hvad som åtminstone är säkert, är att
försakelserna ej hos honom qvarlemnat de elaka spår, hvilka rätt ofta på äldre dagar i form af nidskhet och
girighet anträffas hos personer, som i barna- och ungdomsåren måst lefva i brist och fattigdom. Lönnrots ädla
karaktär kunde ej besudlas af detta lyte. Tvärtom var han ända till sin lefnads slut gästvänlig, gifmild och
hjelpsam, och många äro de, som han på ett eller annat sätt bistått med sina tillgångar. Derjemte tog han vård
om sina föräldrar och lemnade ej heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof deraf.
Sina föräldrar tog han till sig i Kajana, när deras långt framskridna ålderdom ej mera tillät dem att sköta
Paikkari torp, hvilket nu öfvergick i deras äldste sons händer. Några verst från Kajana hade Lönnrot af en
händelse kommit att lägga sig till med ett mindre kronohemman, och hit förflyttade han de gamle. Polvila —
detta var ställets namn — är beläget vid stranden af det sjödrag, som medels Koivu- och Ämmäkoski tömmer
sitt vatten i Uleåträsk. Kajana stad är belägen midt emellan dessa två forsar. Lönnrot bodde i staden, men
besökte Polvila alla eftermiddagar, när blott vädret tillät det. Vintertiden tillryggalade han denna väg på
skidor. Sommartiden vandrade han dit till fots och återvände på qvällen med båt till Koivukoski. Ett
tjenstehjon rodde båten hem igen, eller ock färdades Lönnrot med den följande dagen sjelf upp mot strömmen.
Att få träffa föräldrarne var ej den enda anledningen till dessa besök. De skänkte honom med det samma god
kroppsrörelse; men hufvudskälet var det, att han på eftermiddagen på Polvila hade ett arbete, ett annat åter på
förmiddagen i staden. År 1847, när jag i sällskap med ett par studentkamrater besökte Kajana, hade Lönnrot
till arbete i staden upptecknandet af material för ordboken; i den stilla ensligheten på Polvila var han deremot
sysselsatt med att sammanställa andra upplagan af Kalevala. Här dog hans fader 1851 på hösten vid åttiosex
års ålder; modern, som var åtta år yngre än sin man, åtföljde vid åttioett års ålder sin son och hans familj, då
denne i januari 1854, utnämd till professor, flyttade till Helsingfors: hon förlefde derefter ännu några år på
Paikkari torp.
Men äfven sina syskon sökte Lönnrot efter förmåga bistå och hjelpa. Dessa voro sex: fyra bröder och två
systrar; sjelf var han sina föräldrars fjerde barn i ordningen. Den äldste brodern, som trädt i sin faders fotspår
såsom skräddare, var redan vid tiden för Elias’ inträde i skolan sin egen och ej alldeles utan tillgångar samt
bistod sin yngre broder vid hans första steg på lärdomens väg. Detta understöd återbetalde LönnrotElias Lönnrot, by August Ahlqvist
15
mångdubbelt till honom och efter hans död till hans familj. Han åtog sig nemligen äldste sonens och senare
äfven en yngre sons uppfostran. Af dessa gossar höll den äldre på att afsluta gymnasium, när han plötsligt
vådligen omkom; den yngres studier bekostade Lönnrot fullständigt tills han blef prest. En annan af hans
bröder blef genom hans tillgörande vaccinatör. Äfven om en sin syster tyckes han hafva tagit vård; han
skrifver nämligen år 1849 till sin vän Rabbe i Helsingfors, att denne skulle bereda hans här sannolikt i tjenst
stadda syster tillfälle att utbilda sig till barnmorska. Denna syster torde sedermera hafva flyttat till Petersburg,
gift sig der och kommit sig till förmögenhet.
Godhjertenhet och välvilja voro de utmärkande dragen i Lönnrots karaktär, och de röjde sig i alla hans
lefnadsförhållanden. Han kunde kanske för ett ögonblick blossa upp i vrede, men ej torde man någonsin hafva
hört ett hårdt ord från hans mun. Hvarje strid var honom en fasa. Ej ens literär polemik tålde han för sin egen
del. Någon gång sökte man inleda en sådan med honom, men när han blef svaret skyldig, tystnade äfven
angriparen snart nog. Följden häraf blef, att väl knappast någon, den der så mycket rört sig på det literära
området, i så hög grad som han fått vara fredad för kritikastrar. Härtill förhjelpte honom kanske äfven hans
synbara anspråkslöshet. För den framgång, hans arbeten rönte, hembar han alla goda gåfvors gifvare sin
tacksägelse och yfdes ej öfver dem ens i sitt eget inre. Hur föga han med sina arbeten åsyftade att vinna ett
stort rykte, ses äfven deraf, att han ej på dem utsatte sitt namn. Endast under företalen anträffas i hans arbeten
den enkla signaturen E. L. Lexikonet allena utgör härifrån ett undantag; på dess titelblad står hela namnet
utsatt. Två gånger beredde han sig liksom i hemlighet, och antagligen till hälften på skämt, ett nöje af sina
arbetens utgifningsdagar. Kanteletar är nämligen dagtecknadt den 9 april och 2:a upplagan af Kalevala den 17
i samma månad, af hvilka den förra var hans födelse-, den senare hans namnsdag. Att hans landsmäns kärlek
och utlandets bifall[11] gladde honom, kan väl ej vara klandervärdt. Men öfverdrifvet prisande och luxuriöst
festande fruktade han och sökte undvika. Den festvecka, med hvilken vi för två år sedan (våren 1882) ju ej
kunde underlåta att fira hans tillryggalagda åttio år, var för honom en verklig pinovecka.
Källan till Lönnrots godlynthet var ej endast den sällsynta jemvigten i hans sinne. Hans föräldrar hade varit
fromt folk och efter sin enfaldiga uppfattning sökt uppfostra sina barn till gudsfruktan. Sin barnatro lär han ej
någonsin hafva helt och hållet förlorat, och på sina äldre dagar återvann han den i alla fall mera klar. Hans
fromhet bidrog verksamt till hans naturliga godlynthet. Ödmjukheten inför den Allsmäktiges domslut tillät
honom lättare bära de svåra motgångar, utan hvilka ej heller honom unnades att genomgå lifvet.
Den första händelsen af detta slag och den hemskaste var den, när hans ofvannämde äldre fosterson
drunknade. Hemsk blef denna sorgliga tilldragelse derigenom, att Lönnrot sjelf satt vid styret, när båten under
en färd nedför ström stötte på en undervattenssten och kantrade. Detta inträffade en midsommardagsmorgon,
antagligen år 1839. Han hade då varit natten öfver på Polvila och begaf sig som vanligt med båt till staden,
åtföljd af denne yngling och en tjensteflicka, hvilka skulle i kyrkan. Båda dessa unga drunknade, och endast
med ansträngandet af alla sina krafter lyckades det Lönnrot sjelf att uppnå land, sedan han fåfängt sökt att
rädda de andra. — Flera år senare träffade, honom här i Helsingfors den olyckan, att en af hans makas nära
slägtingar, en student som med sina goda naturgåfvor och allvarliga studier om sig ingaf stora förhoppningar,
af olycklig kärlek beröfvade sig lifvet. Tyngst att bära torde för honom likväl ha varit de härjningar, som i
hans familj anstäldes af döden, hvilken bortryckte först hans maka[12] och sedan, med kortare och längre
mellantider, tre döttrar.[13] Långt tidigare hade döden borttagit hans förstfödde vid ett års ålder.
Hur han upptog sådana hårda slag synes bäst af ett bref, som han skref i april 1869 till en fader, hvilken då
hade mist tre barn. “Äfven jag har”, yttrar han deri bland annat, “erfarit en sådan sorg, när mitt äldsta barn,
min ende son dog, men hvarken eget eller andras tröstande var mig dervid till någon hjelp. Men hvad detta ej
förmådde, det gjorde tiden, och nu förmår jag redan tacka Gud för det att han tog barnet till sig och befriade
mig från all den sorg, jag kanske kunnat hafva af honom. Bäst vore det väl i sådana omständigheter, att genast
kunna nöja sig med Guds allvisa styrelse, men när skola vi lära oss detta till fylles?”
Med allt detta var han för ingen del någon “Kopfhänger”, såsom tysken uttrycker sig. Tvärtom var han
ständigt glad på sitt stilla vis, och humorn välde fram ur hans sinne som en aldrig försinande källa. EttElias Lönnrot, by August Ahlqvist
16
angenämare sällskap än hans anträffas väl sällan. Under sina många resor hade han kommit i beröring med
personer af allehanda samhällsklasser och nationer med olika bildning och trosbekännelse. Hans öga var
skarpt i att uppfatta menniskors och sakers komiska sidor, och af detta slag, ehuru ej bitande, voro de historier,
med hvilka han undfägnade vänner och bekante. Men han glömde ej heller att berätta om de äfventyr, han
sjelf upplefvat under sina första runofärder, då man i följd af hans enkla utstyrsel tog honom för än ett än ett
annat slags landsstrykare. Detta enkla yttre berodde såväl på en runosamlares sätt att resa, som till en del
äfven på de inskränkta penningtillgångarna. Men också tyckes han hafva funnit ett nöje af det incognito, under
hvilket han uppträdde, och de qvi-pro-qvo’n, som häraf voro en följd.
* * * * *
Sådan var vår käre lärofader.
Hans bortgång härifrån inträffade den 19 mars 1884. Hans helsa hade under vinterns lopp fortfarande
försvagats, hvarför också döden sedan vardt lätt och stilla, såsom ett inslumrande. Den 3 april nedsänktes hans
stoft i jorden på kyrkogården i Sammatti, på samma plats, der den hädangångne jordat sina kära, sin maka och
tre döttrar. Begrafningen var så högtidlig, att man väl aldrig förut i Finland sett dess like. Utom allmogen, som
till stor mängd samlats från kapellet och kringliggande socknar, hade der infunnit sig deputationer och
representanter från nästan alla landets städer och tillochmed från många landtkommuner. De lager- och
blomsterkransar, de medfört, uppgingo till ett antal af i det närmaste hundra: tre af kransarne voro af silfver,
nämligen från Kuopio stadsbor, savolaks-karelska studentafdelningen och finnar i Petersburg. I bekostandet af
den senast nämnda kransen hade äfven barn af den syster till den aflidne, om hvilken här kort förut nämts
såsom flyttad till den ryska hufvudstaden, varit i tillfälle att deltaga. I liktåget från folkskolans hus till kyrkan
(se den bifogade planschen) sågos i spetsen för deputationerna representanter för generalguvernören, senaten,
universitetet, Åbo domkapitel, finska militären, studentkåren och dess skilda afdelningar, finska
literatursällskapet och finska vetenskapssocieteten, samt för många andra sällskap. Denna högtidliga prakt
jemte det stilla vackra landskapet, hvars redan tunna snötäcke den varma vårsolen alltmera aflyfte, ljudet af
den lilla klockan från den torftiga kyrkans torn, sjelfva denna torftiga kyrka, som likväl nu var prydd med
granar och guirlander, minnestalarnes allvarliga ord, allt sammanlagdt gjorde på de närvarande ett djupt
intryck. Äfven det yttre af detta högtidliga uppträde tycktes tillkännagifva, att här jordades Finlands störste
man, som vid sin födelse varit ett af dess fattigaste barn!
ANMÄRKNINGAR:
[1] Elias Lönnrot föddes d. 9 april 1802 i Paikkari torp, beläget i Sammatti kapell och Karis-Lojo socken.
Hans föräldrar voro sockenskräddaren Fredrik Johan Lönnrot och rusthållardottern Ulrika Andersdotter. Sitt
dopnamn berättas han ha fått sålunda, att den främmande person, som bar barnet till dopet, på vägen glömde
de två vackrare namn, som varit detta tillämnade och presten gaf det namnet för dagen (17 april), då dopet
inträffade, neml. Elias.
[2] En 1790 utkommen öfversättning af Péril de la balance politique de l’Europe, en mot Ryssland riktad
politisk brochyr, hvars författare var en fransk diplomat vid namn Peyssonel. Den finske öfversättaren var E.
Polon, finsk translator i Stockholm, sedermera rådman i Helsingfors.
[3] Denna lilla skrifts utgifvande gaf på sätt och vis anledning till Finska Literatursällskapets stiftande. Den
ekonomiska förlust, Lönnrot hade för Kanteles tryckning, ledde neml. två af hans vänner d:r Mårten Lindforss
och lektor Keckman på den tanken, att medlen till dylika skrifters utgifvande ej borde tagas ur en obemedlad
författares ficka, utan tillskjutas af ett större antal för saken nitälskande medborgare, förenade till ett sällskap.
Sålunda beslöto desse tre män att bilda ett sådant sällskap; till dem anslöto sig snart äfven andra yngre
vetenskapsmän, så att vid sällskapets första sammanträde d. 16 Februari 1831 redan funnos tolf medlemmar;
snart tilltog detta antal, och såsom sällskapets stiftare ansågos de tretioen förste medlemmarne; af dem äro i
detta ögonblick (i början af juni månad 1884) ännu fyra vid lif.Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
17
[4] Till 1:sta delen af Kanteletar fogade Lönnrot äfven några och 40 runo- och andra folksångsmelodier.
Dessa voro de första melodier från finska folkets läppar, som den civiliserade verlden lärde att känna, om vi
neml. icke taga i beräkning de par tiotal vallsånger, hvilka Gottlund dessförinnan publicerat i sin “Otava”. För
melodiers upptecknande är någon färdighet i musiken nödvändig, och såsom en lycka kan det således anses,
att Lönnrot i sin ungdom hade af någon landtlig artist lärt sig att blåsa flöjt. Sednare förvärfvade han sig äfven
skicklighet i kantele-spelande.
[5] Kursiveringarne gjorda af A. A.
[6] Från deras vistelse i Arkangelsk plägade Castrén berätta en anekdot som äfven på sitt vis är betecknande
för Lönnrot. Strax vid ankomsten dit ansågo de för sin skyldighet att uppvakta guvernören. Under vägen till
denne sågo de på ett torg bland annat en korg med gamla böcker till salu, hvilken för ögonblicket endast
bevakades af en hund. L. var alltid begifven på böcker och kunde ej heller nu styra sin nyfikenhet i detta
afseende; han närmade sig korgen och skulle just fatta i en bok, då hunden i detsamma högg honom i benet
och ref ett stort hål i hans svarta benkläder. Begripligt nog kunde nu ej bli fråga om något besök hos
guvernören. Detta aflades likväl redan följande morgon, ty till dess hade L. egenhändigt reparerat plagget och
det lika utmärkt som den bäste skräddare. Redan såsom gosse hade han af sin fader lärt skräddaryrket, och
under sina färder hade han alltid i sin rensel de nödvändigaste sytillbehören med. I nödfall kunde han äfven
göra skomakararbete. Under vistelsen i Kajana sysselsatte han sig stundom med bokbinderi, af orsak att der
den tiden ej fans någon yrkesmässig idkare af detta handtverk. För snickrande hade han både lust och en öfvad
hand. Han gjorde äfven allehanda små uppfinningar, som kunde underlätta hans arbete eller befordra
beqvämligheten. En sådan var hans skrifbräde, med hvars tillhjelp han kunde skrifva i liggande ställning;
piphållaren som befriade honom från att hålla i pipan, när han under arbetet rökte; en särdeles sinnrik apparat,
förbunden med ett vanligt Schwarzwalderur, medels hvilken man endast genom att fingra urets lodsnören om
natten i mörkret kunde få veta tiden; m. fl.
[7] Såväl medicinalstyrelsens chef (statsrådet C. D. von Haartman) som Senaten föreslog, att Lönnrot skulle
beviljas antingen afsked från tjensten med en årlig pension af 400 rub. silfver eller en fortsatt tjenstledighet för
fyra år framåt. Generalguvernör var då furst Alexander Menschikoff.
[8] Detta var Maria Piponius, dotter af färgaremästaren Elias Piponius.
[9] Detta inträffade den 22 april 1870 på Nokkola gästgifvargård i Berttula kapell, när han steg ur släden.
Ortens klockare spjelade benet så godt han kunde, och Lönnrot måste nu i hela tre veckors tid ligga qvar på
gästgifvargården utan alla beqvämligheter, tills han kunde flyttas till Loimijoki prestgård, dit han också
egentligen hade ämnat sig och der han ännu en tid bortåt var tvungen att hålla sängen. Derunder var han vid så
godt lynne som om ingenting hade händt och använde sin tid till att, sängliggande som han var, författa
psalmer. Ehuru han redan var sextioåtta år gammal, återstäldes benet fullkomligt.
[10] I början gick han altför fritt till väga vid termers bildande. Sålunda tillkomna äro t. ex. tiedoitsema
filosofi, tähtilöimä astronomi, maidelma geografi o. a.
[11] I utlandet uppmärksammades hans förtjänster redan tidigt. År 1850 kallades han till korresponderande
ledamot af vetenskapsakademien i Berlin, en heder, som ej torde hafva kommit någon annan finne till del.
Samma utmärkelse bereddes honom 1859 af ungerska vetenskapsakademin och 1876 af vetenskapsakademin i
Petersburg. Från Sverige erhöll han Nordstjerneorden 1865. Men en högst ovanlig utmärkelse bereddes
honom från Preussen år 1872, när han kallades till medlem af Pour-le-mérite-orden. För att rätt kunna
uppskatta dess betydelse bör man känna denna riddarordens inrättning. I densamma få ej samtidigt finnas flera
än 55 medlemmar, 30 tyskar och 25 utländingar, vetenskapsmän och konstnärer. Vid en riddares frånfälle
bestämmer konungen, i hvilkendera sektionen en ny sådan skall utköras. En hvar af medlemmarne insänder då
till ordens kansler namnet på den man, han anser för den mest förtjente, och kanslern lemnar
omröstningssedlarne till konungen, hvilken till riddare utnämner den, som fått de flesta rösterna.Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
18
[12] Hon dög den 21 juli 1868.
[13] De hette Maria, Elina och Tekla. Endast en dotter, den näst äldsta, Ida hade den gamle qvar till sin
ålderdoms glädje och tröst.
End of the Project Gutenberg EBook of Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELIAS LÖNNROT ***
***** This file should be named 22122-8.txt or 22122-8.zip ***** This and all associated files of various
formats will be found in: http://www.gutenberg.org/2/2/1/2/22122/
Produced by Tapio Riikonen
Updated editions will replace the previous one–the old editions will be renamed.
Creating the works from public domain print editions means that no one owns a United States copyright in
these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission
and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this
license, apply to copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT
GUTENBERG-tm concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used
if you charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you do not charge anything for copies
of this eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as
creation of derivative works, reports, performances and research. They may be modified and printed and given
away–you may do practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.
*** START: FULL LICENSE ***
THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR
USE THIS WORK
To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free distribution of electronic works, by using
or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you
agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg-tm License (available with this file or online
at http://gutenberg.org/license).
Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm electronic works
1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm electronic work, you indicate that you have
read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must
cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. If
you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg-tm electronic work and you do not
agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom
you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an
electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that
you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works even without complying with the full terms of
this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg-tm
electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to ProjectElias Lönnrot, by August Ahlqvist
19
Gutenberg-tm electronic works. See paragraph 1.E below.
1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation
copyright in the collection of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States. If an individual work is in the public domain in the
United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying,
distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to
Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg-tm mission of
promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with
the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can
easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full
Project Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work.
Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying,
performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg-tm
work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country
outside the United States.
1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project
Gutenberg-tm License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any
work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is
associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:
This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may
copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or
online at www.gutenberg.org
1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived from the public domain (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or
providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you
must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use
of the work and the Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted with the permission of the copyright
holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg-tm License
for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm License terms from this work, or any
files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this
electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or
immediate access to the full terms of the Project Gutenberg-tm License.
1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or
proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to orElias Lönnrot, by August Ahlqvist
20
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format
used in the official version posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), you
must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a
means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any
alternate format must include the full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project
Gutenberg-tm works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project
Gutenberg-tm electronic works provided that
– You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg-tm works
calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner
of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the
Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following
each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at
the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation.”
– You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30
days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm License. You must
require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and
discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm works.
– You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a
replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
receipt of the work.
– You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg-tm works.
1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm electronic work or group of works on
different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from both the
Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
1.F.
1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright
research on, transcribe and proofread public domain works in creating the Project Gutenberg-tm collection.
Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic works, and the medium on which they may be stored,
may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors,
a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.
1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES – Except for the “Right of Replacement or
Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the
Project Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg-tm electronic work
under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU
AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF
WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOUElias Lönnrot, by August Ahlqvist
21
AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER
THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT,
CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE
POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.
1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND – If you discover a defect in this electronic
work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending
a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical
medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work
electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive
the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in
writing without further opportunities to fix the problem.
1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided
to you ‘AS-IS’ WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING
BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of
certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state
applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation
permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement
shall not void the remaining provisions.
1.F.6. INDEMNITY
– You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the
Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance with this
agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project
Gutenberg-tm electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise
directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any
Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg-tm
work, and (c) any Defect you cause.
Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the
widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the
efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.
Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need, is critical to reaching
Project Gutenberg-tm’s goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will remain freely
available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to
provide a secure and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. To learn more about
the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections
3 and 4 and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit 501(c)(3) educational corporation
organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue
Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter isElias Lönnrot, by August Ahlqvist
22
posted at http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are
tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.
The Foundation’s principal office is located at 4557 Melan Dr. S. Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers
and employees are scattered throughout numerous locations. Its business office is located at 809 North 1500
West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email business@pglaf.org. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation’s web site and official page at http://pglaf.org
For additional contact information: Dr. Gregory B. Newby Chief Executive and Director gbnewby@pglaf.org
Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide spread public support and donations to
carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely
distributed in machine readable form accessible by the widest array of equipment including outdated
equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status
with the IRS.
The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all
50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort,
much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in
locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or
determine the status of compliance for any particular state visit http://pglaf.org
While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation
requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states
who approach us with offers to donate.
International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment
of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation methods and addresses. Donations are
accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate,
please visit: http://pglaf.org/donate
Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm concept of a library of electronic
works that could be freely shared with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as
Public Domain in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in
compliance with any particular paper edition.
Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, including how to make donations to the
Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe
to our email newsletter to hear about new eBooks.Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
Elias Lönnrot, by August Ahlqvist
A free ebook from http://manybooks.net/
23