Barnen ifran Frostmofjaellet, Laura Fitinghoff

PDF: Barnen ifran Frostmofjaellet, Laura Fitinghoff
Barnen ifran Frostmofjaellet
Laura Fitinghoff
Project Gutenberg’s Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
copyright laws for your country before downloading or redistributing
this or any other Project Gutenberg eBook.
This header should be the first thing seen when viewing this Project
Gutenberg file. Please do not remove it. Do not change or edit the
header without written permission.
Please read the “legal small print,” and other information about the
eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file. Included is
important information about your specific rights and restrictions in
how the file may be used. You can also find out about how to make a
donation to Project Gutenberg, and how to get involved.
**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**
**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**
*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****
Title: Barnen ifran Frostmofjaellet
Author: Laura Fitinghoff
Release Date: February, 2006 [EBook #9828]
[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
[This file was first posted on October 22, 2003]
Edition: 10
Language: Swedish
Character set encoding: ASCII
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
“Barnen ifran Frostmofjaellet” is a Swedish childrens novel, first
published in 1907. The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
died in 1908. The first printed edition is illustrated with six
paintings by Vicken von Post, who died in 1950. The paintings are
thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.
This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg’s
digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/
This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set(E,e = E,e-acute; A,a = A,a-ring; Ae,ae = A,a-umlaut; Oe,oe = O,o-umlaut).
Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/
_________________________________________________________________
Laura Fitinghoff
Barnen ifran
Frostmofjaellet
En barnberaettelse
foer sma och stora
A.-B. Ljus’ Foerlag
Stockholm
Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.
Professor John Berg,
den sjaelsstore, outtroettlige maenniskovaennen,
tillaegnas denna bok af
foerfattarinnan.
_________________________________________________________________
Innehall / Table of Contents
Foeretal
Noedar och barkbroed
Kap. 1. Sju sma vaernloesa
Kap. 2. Med vargspar i sikte
Kap. 3. Glasoegonkarlen
Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
Kap. 5. Alle man till verket
Kap. 6. Glasoegonkarlen ater ensam
Kap. 7. Skingrade
Kap. 8. Hvart har Maerta-Greta tagit vaegen
Kap. 9. “Millmaste Tana”
Kap. 10. En sa fin liten stinta
Kap. 11. Smastintorna, baegge
Kap. 12. Arbetsfoertjaenster och penningfragor
Kap. 13. I den doedas staelle
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
Kap. 15. Det spoekar pa isen
Kap. 16. I Roefvarekula
Kap. 17. “Kasken”
Kap. 18. Broellopsgarden
Kap. 19. Pa flykt
Kap. 20. Eld
Kap. 21. I egen, groen stuga
Kap. 22. Husbond och matmor
Kap. 23. Undanjagade
Kap. 24. Ett ofoermodadt aterseende
Kap. 25. Lappkata och renskjuts
Kap. 25. Ater pa egen hand
Kap. 26. “Bruden”
Kap. 27. Illa ute, i val och kvalKap. 28. Manke och Gullspira
Kap. 29. Naer Manke vardt ensam
Kap. 30. Ute i baerskog
Kap. 31. I strid med Bjaenntasse
Kap. 32. Uppe i faebodarna
Kap. 33. Grael, och allt vael
Kap. 34. Ater pa predikstol
Kap. 35. Annat att taenka pa
Kap. 36. Ater ett saendebud fran mor
Kap. 37. Indianer
Kap. 38. Maglena
Kap. 39. Alla sju fran lillgrastugan
_________________________________________________________________
FOeRETAL.
Vid en diskussion om “Vara barns noejeslaesning”, som jag foer en del ar
se’n oefvervar, faellde en kaend talare, en s.k. “frifraesare” yttranden i
fragan, som gingo ut pa att naemnda art af litteratur nu naermast tyckes
vara afsedd foer endast den bildade klassens barn. De aero hjaeltarna,
hjaeltinnorna i barnboeckerna, naer dessa senare aero af den raetta arten.
Naer dessa hjaeltar och hjaeltinnor sjaelfva, eller genom aedelmodiga
“upphoejda” anhoeriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en roerande handling. Hjaeltar och
hjaeltinnor fa naera nog helgonglorian oefver sig naer de i vaelgoerenhets-
eller foerbaettringssyfte “aegna” sig at dessa taliga beskedliga sma vap,
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de, trots allt, sta fraemmande och ofoerstaende utan
aning om att dessa foeremal foer barmhaertighet och aedel nedlatenhet aero
deras jaemlikar i medfoedd begafning, och i fantasiens mottaglighet foer
intryck af olika art. Ma noejeslaesningen besta af boecker, daer barnen
fran alla klasser kaenna igen hvarandra, och kaenna igen sig sjaelfva, i
deras egen omgifning. Det blir det baesta och verksammaste medlet att
en dag fa folk af skild bildningsgrad att foersta och raett bedoema
hvarandra.
Ock en sak till. Vi maste fa till stand en sadan prisbillighet pa
noejeslaesningslitteraturen, att boecker fran goda kaenda pennor, hvilka
nu i dyrbar utstyrsel na blott de foermoegna hemmen, i foerenklade,
billiga upplagor komma ut oefver hela landet och laera barnen fran de
manga sa olika landskapen att fa syn pa och intresse foer hvarderas
saermaerken i natur, sprak, folklif. Sadana boecker skulle moejligen komma
att uttraenga den osunda kolportoerlitteratur och jolmiga
soendagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller patvingas barnen i
alla de tusentals hem, daer man ej har rad att inkoepa praktupplagan “af
tva-, trekronorsboecker som noejeslaesning foer barnen”. Ja ungefaer sa daer
klubbade han pa, talaren. Hans ord och tankar rotfaeste sig hos mig.
Redan da besloet jag att mitt naesta arbete skulle bli en “Noejesbok” i
ofvannaemnda riktning foer barn, med typer just fran arbetsklassen.
Det aer barn fran foerfluten tid. De allmogebarn, som jag da kaende och
lefde midt ibland, daer uppe i adalen, som jag har tagit mig foer att
skildra i det jag latit sju stycken foeraeldraloesa sma pa egen hand ge
sig ut fran hembygden daer, under harda noedar barkbroed och svaelt och
fattighus aer hvad som vaentar dem.
“Mor”, hvaraf minnet foeljer de af hennes laeror och exempel
genomtraengda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,hvilka da atminstone icke voro nagra maerkliga undantagsmaenniskor aefven
i de fattigaste hemmen.
Modern, som da fick ersaetta skolan, eller, naer den var ambulerande,
langa tider af aret fick ensam soerja foer barnens undervisning, sag
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken naer det gaellde “ordets”
inhaemtande i den nu sa foerkaettrade utanlaesningen, eller dess
tillaempande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
daer foeraeldrarna da aennu aegde myndigheten.
Det sjoengs mycket bade i storgardar och smastugor den tiden. Pa det
enstraengade instrumentet, “spelstocken” tog man med straken “ut” ur
“nummerboken” den staemma i koralen, som foell sig baest foer roesten och
som skulle ljuda samman i den fyrstaemmiga kyrkosangen pa soendagen.
Fiolen ljoed vid fester och glada tillstaellningar, ofta till sprittande
latar af bondspelmaennens egen komposition. Andliga sanger, folklatar
och visor tonade ut fran storkoek, faebodvallar och draengstugor under en
smittande frisk arbetsglaedje. Det lag poesi oefver arbetet, barnen
lockades daeraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
foeljde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugard
hos getter och far samt laerde sig att foersta naturvaerldens hoega,
intraengande sprak under vistelse i skog och mark, pa getstig och i
faebodar.
“Ante”, “Manke”, “Per Erik”, hvilka traska de aendloesa vaegarna fram,
aero omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick foer natur
och folkets sinnesriktning, de daerunder tillvaella sig. Maglena, “som
ser daer ingenting finnes att se”, och “hoer daer ingenting kan hoeras”
och hvilken, ett naturens aelsklingsbarn som hon aer, kan sjunga och
dansa midt under noed och faror — hon skall ge af sitt hjaertas, sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets hoegsta oefverfloed lida
brist pa sadan helig gafva.
Ante skall en gang med kraft och oefvertygelse och med ordets makt
kaempa emot det stora onda, som foertaer folket och hemmen. Han har
redan, innan han med smasyskonen traedde in i en gard, kunnat se och
bedoema om nykterhet, ordning och arbetsglaedje hoello den vid makt,
eller om superiets foerbannelse tryckt foeroedelsens staempel oefver folk
och kreatur och allt daer bade utom och inom. Antes blick har varit
skaerpt genom den angest han erfarit att syskonen, Manke, Per Erik,
Anna-Lisa, Maglena, att dessa sma stackare, som han pa eget bevag
dragit med sig ut fran hembygden skola besmittas af det onda, som
moeter deras oegon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
andes hela styrka. Mer och mer vaexer upp inom honom en till sist
obetvinglig oenskan om att med ord, genom kunskapens makt fa ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gang laera folket att “foersta Guds
roest, och att hitta vaegen till himmelen”. Barnen, och folket i
gardarna fa delvis tala Norrlands allmogesprak, detta foer att
bibehalla lokalfaergen och lata fjaellbarnen kvarsta pa det plan i
allmogevaerlden dit de hoera, men fran hvilket de moejligen i laesarens
tanke skulle loesryckas om de, med den intelligens och begafning de
dela med en del af de bildade klassernas barn, aefven skulle kunna
foerfoga oefver dessas uttrycksmedel. Det aer kanske ej oaefvet att
svenska barn laera att saetta sig in uti de olika landsmalen, och boer
detta ej bli dem svarare aen att komma tillraetta med de utlaendska och
manga fraemmande ord, hvilka vimla i aefven vara barnboecker, men hvilket
missfoerhallande jag icke utan svarighet sett till att undvika.
Den snart uppvaexta generation, som en gang lefde sig in i en barnbok”En liten vaerld bland fjaellen” skola i slutet af detta arbete
aterfinna sina vaenner fran den tiden, bade “Rofvorna” och “Anna Dea”.
Meningen aer att i en annan fortloepande del ge en fortsaettning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.
Jag aelskar de daer naiva, allvarsamma och dock ljust leende sma
oefvergifna trulsungarna. Deras oede finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
Innerligt oenskar jag, att smastugornas barn och barnen i storgardarna,
trulsungarna i fjaellbyar och oedebyggd samt de goda, vael uppdragna
hjaeltarna och hjaeltinnorna aefven skola laera sig att foersta och aelska
de sju sma oefvergifna barnen ifran Frostmofjaellet.
Furuliden Stocksund 20 april 1907.
Foerfattarinnan.
_________________________________________________________________
NOeDAR OCH BARKBROeD.
Det var noedar uppe i Norrland. “Noedar” betyder, att man aer sa godt som
utan mat pa de staellen, daer barnskaran aer stor och jordbiten, som man
skall lefva af, liten.
Det goer icke sa mycket att den aer liten, naer sommaren kommer tidigt,
och kornet, som man daer uppe bakar det hvita vackra broedet af, mognar
redan i juli, sa att man kan fa fara till kvarnen och mala mjoel af
det.
Inte heller goer det sa mycket, om jordbiten aer liten naer sommaren aer
lang och lagom torr, sa att potatisen pa landet vaexer duktigt, och man
pa hoesten i september kan fa ta opp bade tjugu och trettio stora,
granna potatisar fran den hala, daer man i juni satte ner en enda, men
en med manga “oegon”, ty fran hvart aldrig sa litet oega, eller litet
rundt hal pa en potatis, vaexer det ut rotstjaelkar, naer den saettes ner
i varm, torr sandjord.
Ja, naer det blir “godar” uppe i Norrland med mycket regn foere
midsommar, vaerme och stark dagg om naetterna, da slar bjoerken ut och
star doftande fin och fager, da den ett par dagar foerut statt med kala
brunglaensande grenar. Akerbaersblommor sticka upp vid dikesrenarna,
djuproeda i faergen som sma rosenbarn. I den vaederleken bli de snart
till skoena, saftiga akerbaer.
De gra stenhaellarna bli oefverdragna med mattor af hvit- och
violettfaergade “natt och dag”-blomster, som leka tittut med
skaerblommande kattfoetter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
lekstugor i sandgroparna, daer de hoega, granna ramjoelksblomstren sta i
taeta stand, rosenroeda, stolta i hallningen, och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner pa dem oefver den sluttande
jordskorpan.
Det aer glaedje och skratt och stoj hvart man vaender sig. Hvita, soeta
rofvor som man far aeta af, och aerter i fyllda skidor vaexa ute pa
akern. Nog af broed, smoer, ost och annat godt och rart, finnes aefven
inne i smastugor och fattigmanshem.Men under noedaren hoers icke mycken glaedje af. Snoen ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent saettas ner som froen i
jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis’ storlek, foerraen
frosten kommer och goer det sa hardt och trangt omkring dem, att de ej
kunna vaexa. Aertskidorna haenga vissna som sma svartnade trasor ute pa
aertakern, — inte en enda aerta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
som bruka halla sig sa stolta pa sina vajande hoega staenglar, de haenga
som brutna, fast vid det groena, korta straet.
Sa kan man vael foersta, att under noedar kommer intet korn och inga
aerter till kvarnen och om, pa nagon hoegt liggande gard, frosten farit
mera varsamt fram, sa aer saeden aenda sa kraftloes och besynnerlig att
mjoelet blir grasvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
som en loes lervaelling.
Det aer icke mycken foeda i sadan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
under de goda aren rosenroeda kinder fa en graaktig faerg, och oegonen
aega ej mer den klara glansen.
Naer barnen i hopar foelja foeraeldrarna at foer att nerat frostfria bygder
bettla om foeda, se de ut som sma gubbar och gummor. Det skaer en i
hjaertat att se dem.
_________________________________________________________________
FOeRSTA KAPITLET
SJU SMA VAeRNLOeSA.
Under det foerfaerliga noedaret i slutet af 1860-talet kom en sadan skara
vandrande fran Frostmofjaellet hoegt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock pa sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade, vinteroedsliga bygder. Ingen far eller mor foeljde dem at. Sju
stycken utmaerglade sma, och den, som liksom foerde dem an, var bara pa
trettonde aret. Han hette Ante, egentligen Anders.
Barnen kommo fran Frostmofjaellet, daer frosten ocksa farit hardast fram
vid gardarna.
Deras far hade under noedarstiden tagit sig till att supa. Svag och
fumlig, som han blifvit af det och af barkbroed och svaeltfoeda, hade han
stupat ned under en jaettetall, som han var med om att faella i skogen.
En dag bars han hem doed.
Hustruns bekymmer mangdubblades. Hon orkade ej baera dem laengre, utan
hon rent af taerdes bort af sorg, mest svaelt. Foer man kan foersta att de
matbitar, som hon kunde fa ihop, unnade hon hellre barnen aen sig
sjaelf.
Naer hon nu skulle till att doe, aengslades hon mest oefver att barnen,
som hon arbetat och lidit foer, skulle in i fattighuset, eller, aen
vaerre, “bjudas ut pa auktion” till den som ville ta dem foer den minsta
penningsumma, som kommunen ville besta.
“Bry er int om te soerje oefver de, mor”, sade Ante, som satt vid saengen
och foersoekte tvinga i modern vattenvaellingen, som han nyss kokt i
spisen.
“Dom ta er, om ni vill eller int”, flaemtade den sjuka. “Ett san’tnoedar, naer alla matt foertjaena foer att lefva. Och ingen som blir god
mot er och bryr sig om er.”
“Vi ga haerifran mor. Vi saett smastinterna pa kaelken, och sa ga vi
gardmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollaerarns
Kalle saeg, att far hans saeg, att folke ner i bygden ha fatt ba’ korn
och paerer (potatis), och ni ska si mor, att de raeck nog at oss a.”
“Ja, savidt Guds vaelsignelse ger broedet, sa blir ni aldrig utan. Du
har gjort mig sa laett och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
Men Gullspira –.”
“Hon fa foelja oss hon a. Ligg int’ och aengslas mor!”
— “Int aengslas jag. — De ha blifvi sa laettsamt inom mej. – Jag ser
allt lysa sa himlande ljust oefver dej, och oefver barna daer i
saenghalmen, och det sjung sa grant oppoefver mej. — Ante sa — grant!”
Med det foell Antes mor tillbaka pa trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen oegonlocken pa henne och satte psalmbok under hakan, sa
att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort sa med far, naer han var
slut.
Mor var inte vael i grafven foerr aen socknemaennen kommo samman foer att
skaffa barnen in pa fattighuset, eller auktionera bort dem.
Men den dagen de kommo till den fallfaerdiga stugan, daer de vaentade att
finna barnen, var den tom.
Braedskjulet daerinvid, daer de visste att geten brukade finnas, var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
ordentligt folk aemnade laemna den i andras haender.
Barnen, hvilka de kommo foer att taga, hade tydligen gifvit sig i vaeg
redan foeregaende dag. Men maennen kommo oefverens om, att man nog inte
skulle behoefva vaenta laenge foerraen man hade dem haer igen och det med
fattigskjuts fran nagon af de naermaste socknarna. Foer oefrigt kunde nog
ingen heller veta, hvilken vaeg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke daer uppe i oedebygden, och man kunde ingenting goera at saken. Alla
haestar, som funnos i byn, voro med i skogskoerslor, hade de ocksa
funnits hemma sa hvem hade tid att ge sig ut pa jakt efter
barnungarna. “De vaende vael tillbaka naer hungern tog dem. Det var skada
pa geten, den kunde en ha fatt saelja at dom. Men, som sagdt, dom aer
vael snart haer, ba’ ungar och get.”
Barnen vandrade salunda ivaeg utan att oroas af foerfoeljare. Men daer
blef dock, under dagens lopp, en grat och en jaemmer pa smastintorna,
Brita-Cajsa och Anna-Maerta.
De graeto icke foer att de froeso sa att naesa och haender voro
ragklintsbla pa dem, och tarna sa frusna, att de inte kunde sta pa
foetterna. Nej, de jaemrade sig och graeto i hunger. Den hardaste
broedkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begaerlighet. Men
vaegen oefver storskogen var mer aen tva mil lang, och de hade icke varit
innanfoer en stugudoerr pa hela dagen. De hoello sig foerst undan alla
foersoek daertill, af raedsla foer, att man skulle ta kvar dem och foera dem
till fattighuset –, sen af noedtvang, da det icke fans en aen sa
elaendig liten stuga att komma in uti sa lang skogen var.”Kom Gullspira”, lockade Ante till sist. “Jag lider int hoera den
olaten pa barna. Du fa dra ‘na ett tag igen Anna-Lisa.”
“Ja men de ae rent synd, sa manga ganger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjoelk”, invaende Anna- Lisa, som var pa elfte aret.
“Men kaere, tig da barn. Ni ska fa en mjoelkskvaett igen. Gullspira,
granna, fina lill-piga, kom nu sa fa jag mjoelka dej. Barna svaelt
ihjael.”
Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, statliga gulbruna geten,
kafvade sig fram ifran tallriset vid vaegen, daer hon tagit sig ett godt
mal. Hon staellde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
drog nagra mjoelkstrilar ner i den lilla traevril (skal) hon hoell med
vaenstra handen.
“Ge mej a — Ge mej a”, gnaellde Per-Erik och Manke, (Magnus).
“Ah ni skulle vael skaemmas, stora karlarna. Du Per-Erik aer pa sjaette
aret — och du Manke pa sjunde.”
“Naeej du, pa sjaette aer jag, de sa’ mor, a ta henne fick jag mjoelk
ibland a.”
“Men du bli pa sjunde till Kyndelsmaess, och de aer bara en vecka dit.
Vi, som ae manfolk, ska vael int ge oss oefver sa daer pa rappe. — Ga
foere och hall Gullspira i raggen sa frys ni da int om haenderna. ”
Det var Ante som talade och kommenderade och smapojkarna visste sig
ingen annan rad aen att lyda, helst Gullspira, “som hade folkvett”, det
trodde de fullt och fast, hoert kommenderingen hon med och klaemde sig
intill dem med sin ludna, varma paels.
“Ta hit Ujyla, ta fa vi vaeme att vi a”, skreko smastintorna pa kaelken.
“Ni matt vara snaell nu. Giss pa om mor hoerde smastintena sina grine
foer jaemnan. Ha ni int just fatt mjoelk, som va ba soet och varm.”
“Men de va som ingenting”, kved Brita-Kajsa. “Va’ tinnenin” upprepade
Maerta-Greta snyftande, med tarar i stora, sorgsna oegon.
“De va tva skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
nan’ storgard sa ni fa mat. Saett opp dej pa kaelken du a Maglena, sa fa
ni vaerma hvarann. — Sa ja, de va granne smastinter, som int grine
laenger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon sag er.”
Ante stroek smasystrarna om de blafrusna kinderna, stoppade in deras
stela, roeda haender i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
och snodde den gamla noetta farskinnsfaellen fast om deras foetter.
“Skjut pa kaelken nu du Anna-Lisa, sa vi kom ut ur skogen haer.
Skollaerarns Kalle sa’, att naer en fick si spillrerna af lappkatan, daer
Lapp-Israel doedde, sa va en inte langt fran bygden.”
“Ja, men han sa at mej, att vargen stroek haer i fjaellen. Jag var tokig,
som for ivaeg med dej, det sa Kalle a.”
Anna-Lisa gick framatboejd och skoet pa kaelken. Hennes tarar droppade pa
smasystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, sa att det laetsom om hon hickat.
“Jag vardar mej int om te svara, naer du tala sa bort i tok”, skrek
Ante med hoeg roest foer att goera sig hoerd. Han gick ju langt framfoer och
drog, med kaelkrepet oefver axeln.
“Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
klaeder. Har dom int stugan full med barn sjaelf, kanske?
“Men daer slapp en da svaelte och fryse ihjael.”
“Just som om dom hade velat ha dej daer! Pa fattighuse hade du varit i
denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse.” —
“Dom svaelt int, och frys int ihjael dom heller.”
“Ah tvi, en sa’n stinta –! Du fick aeta dej fullmaett af vattenvaelling
denna moron, getost och broed af hva Sven Pals gett oss, har du fatt
savael som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da’en, sa ger du
dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse.”
“Ja hvart tror du vi kom nu da! Du taenk vael ta oss fram till kungen.
— Hui, — hui, — hui”, snyftade Anna- Lisa.
“Ja, som de ae med de, sa kunde jag nog goera de a, — a be’n ta dej. Du
kunde da goera sa pass som te geta getterna at en! Det vore vael nanting
te stort de, emot te sitte framfoer spisen i fattighuse och glo.”
“Hur mange getter kan han ha tro, kungen”, pep Maglena ut ur
schaloeppningen.
Hon tyckte att med det daer talet om kungen boerjade det laetta opp lite
i tillvaron. Sanningen att saega sa hade hon hela tiden likat
Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom baegge tva skulle
ge sej pa Ante, som, det visste hon granneligen, inte aetit ett Guds
lan foerr aen de alla hade fatt nog pa morgonen, innan de gafvo sig af.
“Ah int vet jag”, sade Ante, “huru manga getter kungen har.
Lill’stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
storbonde tjugu och mer.”
“Herre gulla, da ha vael kungen hundra. — Int ra jag me sa mange.”
Anna-Lisa slaeppte kaelkstabbarna, snoet sig i fingrarna och torkade
tararna ur oegonen med samma hand, som hon aenda dragit vanten af.
Aefven Ante stannade, sa att kaelkrepet haengde slakt. Han tog af den
stora malaetna skinnmoessa, som varit fars, och torkade svetten ur den
vackra pannan. Hans bla oegon lyste foertrytsamt, da han sag tillbaka pa
systern.
“Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen — ja lika
manga som en lapp kan ha renar. Men du tror vael int att kungen ha vett
te raekna ut hur manga getter en tocken liten en som du aer god foer att
geta? Tro han att du kan geta hundra, sa kan du de, foer da har han
saerskildt slag af laettgetade getter, kanske fran Jerusalem; eller har
han nagra maerkvaerdiga gethundar, som kan halla ihop dom.”
“Taenk sa fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du fa ga ilastiker (resarkaengor) och med silkesklaede pa hufvet och en kjol med
smaroser pa, sa du ser ut som toernblombacken pa sommarn. Taenk att du
ska bli sa grann!”
Maglena drog schalen fran naesan och bjoed till att vaenda sig och kunna
ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
det guldbruna haret glaensande och burrigt och de stora djupbla oegonen
sa goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
bakefter och skoet kaelken, nu var klaedd i lastiker och nyponblomsdraekt,
med silkesduk, bara foer att hon taenkte sig henne sa.
Anna Lisa tog sig dock inte vidare vael ut i denna stund med svartgra
yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
med mors gamla rutiga troeja, pa hvilken midjan nadde ned at knaena pa
henne, och sa desslikes mors trasiga, snedgangna kaengor. Genom
trasorna i dem stack starrgraeset fram, som man stoppat i till vaerme
och fyllning.
Det var nog ett drygt goera, att en kall vinterdag ga genom milslang
skog i en sadan beklaednad, och det var kanske inte att undra pa att
Anna-Lisas annars icke oaefna ansikte med de bla oegonen och det ljusa
haret, hade ett moerkt, bistert uttryck.
Hon och brodern stretade ater ivaeg med kaelken. Anna-Lisa muttrande och
puttrande, Maglena helt upprymd — sag foer sig en kungageterskas
haerliga tillvaro.
“Per Erik, Manke, stanna”, ropade hon till de bada broederna. I trasiga
lappskor och fars sa allt foer bedroefligt illa passande klaeder tassade
de ivaeg pa oemse sidor om Gullspira med deras haender i hennes ragg.
Pojkarna stannade bada och invaentade skjutsen. De voro utleda och
uttroettade pa den aendloesa vandringen. “Manfolk” och pa sjaette, sjunde
aret sa mycket som helst, sa gnagde hungern aenda i sma magar, bet
koelden i naglar och tar, och tyngde klaedpaltorna mer aen de vaermde. Men
nog foer det att de voro sa pass kariga att de kunde halla inne med
jaemmer och klagan, fast tararna runno utfoer blafrusna kinder, och sma
skuldror ofoermaerkt ryckte till af nagon kort kvaefd snyftning.
“Hva aer de nu da” — sade de, manligt oefverlaegset, daer de boerjade ga
bredvid kaelken. “Ska vi hjaelpe er te dra? Du toer nog troettne opp du
Ante.”
Manke skoet topplufvan, som tillhoert farfar hos Sven Palsons och nadde
honom ner om oeronen, tillbaka oefver hufvudskulten och gned ofoermaerkt
bort moejliga maerken efter sa allt foer omanliga tarar.
Ante spottade i naefvarna, tog tag sa att kaelkrepet skar knifsdjup
raenna i vadmalstroejan just oefver skuldran, daer den gammal och sliten,
som den var, inte talde vid vaerst mycket mer i slitningsvaeg.
Han spaende i och drog, som om uppfoersbacken de nu nadde varit en
glidande utfoersbacke, iddes icke svara pa Mankes ynkliga foerslag. Det
syntes aenda ut pa den kullriga ryggen, sa bedroefligt han tyckte det
vara.
“Int kan ni dra oss allihop, det vet en vael att sant aer bara skryt”,
sade Maglena, som kommit i prattagen och inte froes sa mycket, sedan
smasystrarna klaemde sig in emot henne och blifvit stilla, da desomnat. “Men ni ska fa hoera pa roligt.”
“Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska at kungen. Manghundrade
getter har han, stoerre aen Gullspira.'”
“Ingen get aer som Gulispira, var sa god, du –” sade Manke och sag
hotande pa Maglena.
“Jasa, — har du sett getter fran Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
si ut precis som manen naer han aer ny och blaenkande, sa de lyser om
dom. Och sa kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa oefver
myrmarken och aeta myrbaer. ”
“Ja han som hade sana haer. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner”,
gnaelde Per-Erik.
“Ja, dom aet myrbaer” — Maglenas roest fick ett droemmande, laengtande
tonfall. — “Dom aet myrbaer, foer hela myran star full af sanna –, och
fil (graedde) ur stora hoar, kungen fragar inte efter de.”
“Ja, om en aenda hade en kaernfilbytta haer”, — kved Magnus.
“A tunnbroed sa mycke vi kunne dra pa kaelken”, tilllade Per-Erik, med
en ogillande blick pa den tarfliga last den nu bar.
“Tunnbroed, foerstas, aet kungens getter”. — Maglena fortfor med sin
beskrifning, utan att i minsta man stoeta sig pa syskonens brist pa
intresse foer sjaelfva aemnet och staendiga aterkommande till matfragan.
“Ja, dom aet tunnbroed ur smakrubberna.”
“Dom va ju ute pa myran nyss. — Getterna sta vael int inne den tiden
pa sommarn”, anmaerkte Ante, som foer att kunna hoera pa Maglenas, hur
tokigt det var, behaendiga sprak, skjutit moessan snedt opp ifran
oeronen, sa att den hoell pa att vippa bort fran hufvudet.
“Dom matt vael in te kvaellen, foer myggen och ate (insekter) och foer
bjoerntasse (bjoern), dom aer nog inte fri han hos kungen heller.”
“Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten ocksa foer den delen.”
Anna-Lisa blandade sig nadigt i samtalet. “Ga ute och gete, da en ska
sitta inne och aeta flaesk, som dom steker hos kungen, sa flotte rinn
och det luktar sa att — ja sa att –”
Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur haerlig den lukten skulle
vara, af stekt flaesk.
“Och paerer hela grytfyllor”, tillfogade Magnus ifrigt.
“Som ha sprucki i skale, och som man far aeta i kannevis”, sade
Per-Erik.
“Ja, se’n getterna ha fatt. — Ni ska fa hoera. Dom kom oefver myran och
ha aeti sej sa maett, att dom aer lika rund, som suggan dom slaktade hos
Sven Pals i hoest.”
“Da orka dom int floeje sa faligt heller, sa en kan ra med att halla
efter dom” sade Anna-Lisa gillande.””Naeaej, dom ga sa daer som suggan gick, just som sa hofverande. Sa klif
dom opp pa fjaelle. De lys som fran kanken (tuppen) pa kyrkan, i
kungens stoeres (fabodar). Och sa kommer getterna daer, foerstar ni, och
de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som aer som
manen i nytaendning.”
“A hva dom ska mjoelke, sana getter”, sade Manke med tranad i roesten.
“En kunde vael fa saavis.”
“A goera ostar sa en kunde spricka, sa maett skulle en bli”, tyckte
Per-Erik.
“Ja, men si kungen skulle bli smaeckmaett foerst, foerstar ni, och alle
hans draengar och piger” ifrade Maglena.
“Foerresten vet ni barna, sa kan kungen fa de, som aer finare aenda aen
flaesk och paerer och getost. Han kan fa faersk-laxen om han vill”, sade
Ante oefverlaegset.
“Int pa vintern heller; da laxen kryp efter abotten ut till
storvattne, aer han nog int go te ta”, anmaerkte Anna-Lisa.
“Pa vintern aet han hvad fint aer aenda”, afgjorde Ante utan att lata sig
foerbluffa. “Da aet han den finaste mat och aer som pa husfoerhoerskalas
hvarenda dag.”
“Sa han far aeta koettbullar a lutfisk a sviskonsoppa?” sporde Maglena.
Hennes oegon tindrade af medkaensla i en sadan tillvaro.
“Ja, a risgrynsvaelling sa mycke han orka.”
“A kaffe foerstas”, infoell Anna-Lisa. “A aldrig att han drick en tar
utan te doppa de mesta han ra med af de ocksa. A hvad de kaffe ska
vara starkt a salt!”
“Ja, han som vore kung aenda, sa en finge allt tocke daer”, skrek Magnus
ut ur hjaertats djup.
“Och sa har han en storen, storen stuga, daer de aer finare aen i
praestgar’n, rent af som ett gullhus, a sa vet han da hvar han ska
ligge, — de aer da int i ett san’t gammrat (skraep) till stuga, som
varan var”, puttrade Anna-Lisa.
“Som varan”, — “aer hon int god nog! Om sa vael vore att vi aegde na’.
Me den lill’kryddgar’n och store, granne haeggen. Vore sa vael, att vi
kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, sa tyck ja vi skulle ha
de lika bra som kungen.” Ante, som talade, sag med allvarsam blick pa
syskonen. “Si ni, de aer en sak, att mor fans daer — och doedde daer, och
aldrig far vi igen sa’n stuga.”
_________________________________________________________________
ANDRA KAPITLET.
MED VARGSPAR I SIKTE.
Det liknade sig till att boerja kvaellas, och aennu voro barnen kvar i
skogen. Ante blef mer och mer benaegen att stanna och hoera pa deras
pladder, om det ocksa innebar sa mycket af knot och jaemmer, att det
hoegg som spikar i hans sinne. Men han var sjaelf sa troett, sa hungrig,och daertill sa grufligen tungsint.
Det var aenda han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
sig ut ifran kaend bygd sa helt skoeteloest.
Men han hade icke kunnat lida den tanken, att smastintorna, som mor
varit sa raedd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var raedd att
kommunalen skulle bjuda ut dem pa auktion, sa att hvad stackare som
helst, i detta noedens ar, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
fran kommunen.
Om smastintorna och pojkarna ocksa skulle fa mat pa de staellen de sa
komme till, sa var det inte sagdt foer det, att de skulle fa hoera ett
godt ord eller bli laerda till sant, som mor hallit sa noga pa. Hon
hade straengt hallit pa, att de skulle saega sanning, vara aerliga och
skoeta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade laert dem att
inte gnaella i onoedan, utan att de skulle veta och foersta, att de, naer
de blefvo ensamma utan far och mor, hade en aenda, som tog sig an dem,
den gode, maektige Fadern i himmelen.
Ante hade daerfoer tyckt, att det var sa raett och riktigt att han, naer
de nu blifvit sa ensamma, hoell syskonen samman. Mat, och hvad de
behoefde, trodde han de skulle fa, naer de drogo ivaeg ut till folk och
bygder, som inte lidit sa stort men af frosten, och som daerfoer vael
alltid hade nagot till oefvers foer dem.
Men redan nu, foersta dagen, kaende han huru svart han staellt det foer
dem alla. Vaerst att han ocksa blef troett sjaelf, da han foer sin del
sparat pa bade vattvaelling, getmjoelk och de broedstycken de efter
moderns doed fatt af beskedligt folk, sa troett att benen nu veko sig
undan honom, och smasystrarna pa kaelken tycktes honom tunga som
timmerklampar.
Han sag af alla maerken, att mera snoe skulle komma. Koelden hade “slagit
sig”, det kaende han, sa varm han aenda hallit sig som dragare, och det
foerstod han, da snoen inte laengre knarrade och skrek under foetter och
kaelkmedar, som den gjort foerut pa dagen aenda fran det de alla, tidigt
pa morgonen i norrskens-ljus och blekt mansken, dragit ut fran den
lilla graa stugan. Med afdoeende spiseleld glimrande genom den lilla
foensterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftagande barnen.
Snoe skulle komma och riktigt yrvaeder, det foerstod Ante af att
ekorrarna floego som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
tassarna, flaengde af dem de skarpa fjaellen och samlade ihop den
doftande, mjuka massan, som fanns innanfoer dem. En svindlande bradska
hade de, sa det knappt var moejligt att med oegonen foelja deras
roerelser. Tjaedern, som i stadigt vaeder roer sig lugnt och vaerdigt
utvecklade aefven han bradska. Det var inte sa godt om roennar med baer i
furuskogen, och att lefva endast pa tall och barr var dock foer
enformigt, tyckte han. En riktig snoeyra kunde ju komma att halla en
inne pa boets omkrets laenge nog.
Hararna, i hvit vinterdraekt rutade snoen med lustiga spar tre och tre,
i knippen som ett broderadt moenster.
Raefvarnas spar gingo fram i rak linje med runda sma hal. Och sa –!
Ante, som orolig sag sig omkring efter alla maerken i skogen aefven daer
den var flack, haerjad af skogseld eller uthuggen, Ante sag med ensstora, grofva, litet aflangrundade spar i rad, spar hvilka gingo i
bredd med hvarandra, spar af flere — af manga foetter, vargens foetter
–!
Han grep pa nytt kaelkrepet, snodde det fast om koeldstelnade fingrar
och skoet moessan ner oefver en af fruktan och angest kallsvettig panna.
Sa vaende han sig tvaert emot barnen daer bakom honom.
“Ni gorme (sladdra) sa farligt. Vi ska sjunga nu i staelle, sa gar de
fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.
Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
roest upp sangen om Kanan:
“Hvad har min Jesus gjort foer mig.
Jo han steg ned till Kanan.
Himmelska Kanan.
Kom lat oss ga till Kanan”;
Alla barnen sjoengo, medan Maglena med sin klingande ljufva roest ledde
sangen.
De gingo fram genom den nu mot den tidiga moerkningen dystra skogen,
oefver hvilken himmelen hvaelfde sig snoetjock och blygra.
Men nu var det som om de ej taenkt pa eller foerstatt annat aen att
sjunga.
Smastintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
stelnade, huttrande af koeld och soemnyra. De kommo sig ej foer med att
gallskrika, hvilket nog i denna stund lag starkt foer dem. Naer de hoerde
syskonen sjunga staemde de in med, som de alltid haft foer vana att goera
det hemma i lill gra stugan hos mor.
“Himmelska Kanan, kom, lat oss ga till Kanan.”
Sangen tonade ut sa vackert ibland gran och fur. Det var som om en
liten aenglahaer dragit fram. Skogen lyssnade, hoell andan. Inte ett ljud
af glaefsande raef af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sang
hoerdes.
Ante sjoeng med, starkt och hoegt. Han hoell sina oegon anropande lyftade
upp emot den troestloest dystra himmeln. Han sjoeng i tro pa hjaelp,
fastaen hans starka roest ju egentligen baest foermadde att na och vaecka
vargen, barnadoedaren, af hvilken han nyss varsnat de manga sparen, i
bredd med hvarandra.
Nog hade Ante vetat af foerut att vargen denna hardarsvinter boerjat
smyga ute i marken, och nog hade han en del ovaederskvaellar, naer koelden
stod skarp sa det danade och braeckte i stugknuten, hoert hans svultna
jaemmerulande (tjut) inne i skogarna.
Men sa haer langt ner at bygden trodde han, att man skulle ga fri fran
den. Ante tyckte det han med barnen gatt sa langt fran hemtrakten att
alla foerhallanden skulle ha foeraendrat sig. Och att nu aenda varsna
sadana spar! En troest var, att han ensam foerstod, hvad de kunde
betyda.Nu var Kanan-sangen slut. Han tog sjaelf upp en ny sang, och syskonen
staemde in:
“Jag vet ett land af idel ljus, hvars …”
Ante hann ej laengre — — —
“Barn –! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gard! Herre
gulla, vi aer ute i bygden, och jag hoer hundarna skaella.”
Han tog med ens i och boerjade springa, som om han dragit tomma kaelken.
Anna-Lisa slet halsduken fran ansiktet sa haeftigt att pannan stretade
upp med haret, och hon fick kinesoegon. Hon lyfte foetterna laett, som om
hon redan fatt pa dem sina kungliga lastiker.
Men Maglena, hon kroep in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
raedd foer fraemmande folk – helst sa’na ute i bygden. En kunde ju aldrig
veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, sa att dom sag ut som
folket uppe i Frostmofjaellet. Kanske de haer hade ett oega bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick pa haenderna och at med
foetterna.
Hu hvad det var huskigt –! Hvad kunde de tala foer mal tro –!
Frostmomalet var nog saerskildt fint, sa inte skulle en tro att sa’nt
utsocknes folk kunde tala det.
Sa langt som de nu faerdats denna dagen, sa kunde en ju foersta att allt
skulle vara olikt och som oppnervaendt.
Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
fraemmande folk daer hundar redan hoerdes tjuta och skaella, sa hon drog
sig bakefter kaelken med nosen sa godt som mellan kaelkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klaemde at sidan.
Per-Erik och Manke, voro morska karlar alltigenom fran den stund de
hoerde skallet fran en byhund.
De spottade, misstaenksamma pa hvem af dem, som kunde slunga spotten
laengst ut framfoer sig och de satte haenderna nerat mors gammeltroejor,
som de hade pa som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var nagon i
saellskapet, som moejligtvis varit harig och raedd af sig en sadan dag,
vid en sadan farligen langskjuts. Foer sin del sa hade de da baergat sig
storstyft. En aer inte manfolk foer inte!
Till den grad upprymda voro de, att de nedlaeto sig att leka med
smastintorna. De gjorde sina ohyggligaste, vaersta grimaser mot dem och
pepo dem i halsen foer att fa dem att skratta.
Och i den glaedjestaemningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvaegen, som de foeljt genom skogen, var taett
uppstickad eller maerkt med sma granar pa oemse sidor om den. Det var
foer att man skulle veta att koera raett i vaegen med snoeplogen naer det
blef sa mycket snoe att man inte annars kunde veta hvart vaegen tagit
vaegen.
Till naermaste gard, en liten gra stuga, snarlik deras egen den de i
morse laemnat, foerde bara en i djupa snoen upptrampad stig. Det var just
inte mycket laett att komma fram daer med kaelken. Grahund daerifranskaellde ocksa, som om han ville aeta upp dem allihop. Nog hade det
kanske varit baettre foer dem att dra ivaeg till nagon af storgardarna,
hvilka roedmalade med hvita knutar lyste fram i snoen. Men det sag sa
tryggt och hemlikt ut med den lill’grastugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.
Grahundens skall foerstodo de vael. Han sade han, som alla grahundar,
och sadana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till garden.
Nog hoerde barnen ocksa pa skallet, att grahunden inte aktade dem
stort.
“Vov, vov”, bara patrask, ska jag mota bort dem tro!”
Grahunden teg ett oegonblick. Han stod kvar pa lill’trappan, som
foerestaellde bro utanfoer stugan. Sa saenkte han hufvudet och morrade
betaenksamt.
“Bara smatt folk i alla fall, valpar, sa att saegandes — sa’na torde
inte kunna skada folk eller gard –.”
Han hoejde hufvudet, glaefste meningsloest fast plikttroget, sasom en
samvetsgrann grahund alltid goer det. Men sa fick han vaeder af geten,
fick oegonen pa Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
kaelkstabbarna och Anna-Lisa.
“Jasa, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med aerlig
hundvakt. De ha en get till hund! Ofoersynt!”
Grahunden gaf sig till att skaella, morra och illglaefsa, som om han
sett tjufvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen af dem oeppnade munnen.
“De aer bara foer vi aer sa uselt klaedd”, mumlade Anna-Lisa till sist.
“Komme vi som Sven Pals barna pa husfoerhoere, i marknadskoepta klaeder
och pliggskor, sa skulle nog hunn daer faegna oss med svansen och skaella
som om han bjoede oss stiga in och halla te goa.”
“Men stinta”, invaende Ante, “nu kom vi inte till husfoerhoerskalas, utan
foer te be folk om mat och husrum, och de si grahunn, och vet vael att
dom ha smatt om de i en sa’n lill’stuga och daerfoer aer han sint.”
“Sussu — sussu –” lockade Ante och foersoekte staella sig in med den
ilsket skaellande, nu raett ut pa dem rusande hunden.
Maglena kullrade sig ut fran kaelken.
Hon slet schalen ifran hufvudet, sprang fram emot hunden och boelde sig
ned emot den med utbredda armar.
“Sussu –, sussu –. Int aer du sint pa oss. Du si vael att vi ae sma och
ensammen!”
Det var som om hunden foerstatt henne. Han tystnade, sneglade foerlaeget
at sidan, gaespade, som hundar goera da de kaenna sig skamsna. Ploetsligt
satte han upp oeronen som om han varsnat nagot hotande fran bergssidan.
Och sa boerjade han skaella och glaefsa, med hufvudet at det hallet,
torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skaellde sa tills barnenhunnit in i stugan.
_________________________________________________________________
TREDJE KAPITLET.
GLASOeGONKARLEN.
Elden brann pa spiselhaellen i stugan, naer barnen lang- samt,
sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in daer.
Manke fattades aenda. Han pastod att han vael inte kunde laemna geten
ensam. Egentligen var det sa, att han tyckte skael vara det Ante tog
emot foersta toernen inne hos fraemmande folk. En var ju osaeker pa hvad
som kunde moeta en pa alldeles okaendt staelle. Maglenas foerestaellning
hade sa smatt meddelat sig at honom med, sa han stannade lugnt ute naer
de andra knogade ivaeg in.
“Hae igen doerren!” dundrade en grof roest.
Hade Ante i denna stund bara gjort en half vaendning utat igen, sa
skulle hela skaran besinningsloest ha stoertat med ut, ifran tak oefver
hufvudet, vaerme, hopp om foeda, sa foerskraeckta blefvo de.
Daer borta ifran spishallet kom den rytande roesten fran en, hvilken
alldeles som Magdela raeknat ut det, saekert hade ett oega i nacken. Ja,
det sag mest ut som om baegge oegonen funnits daer. Foer svarta, stora
glasoegon lyste midt i bakhufvudet. Eldroedt har hade han, och han
syntes icke behoefva vaenda sig eller ens roera sig foer att se pa dem,
som kommo in.
Barnen stodo aenda mol tysta lik en foerskraemd skara af foervillade sma
lamm. Alla stirrade pa de svarta, blaenkande oegonen i den roedhariga
nacken, eller pa mannens, till armbagen bara, hariga armar, som lyftes
och saenktes med nagot glaensande hvasst han hoell i de grofva, hopknutna
haenderna.
“De aer hundturken vi kommi till”, hviskade Maglena, med taenderna
klapprande af raedsla.
“Da aet han opp oss! Jag ga ut och sir efter hva Manke goer at
Gullspira, jag”, sade Per-Erik. Han klaemde tyst opp doerren med foten
och gled ut med hastigare fart aen han kommit in.
Anna-Lisa hoell pa att foelja med honom. Men hon sag kall groet pa en
tallrik pa spisbaenken, och den synen hoell henne liksom fast inne.
Maglena och smastintorna klamrade sig intill Ante sa han naestan lyftes
fran golfvet. Han hviskade at dem att vara tysta — hade vael vett om
hvad som brukades naer man foerst kom in till folk — det, att stanna
vid doerren och tiga tills man blir tilltalad.
Men Maerta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjaerta, som hon sa nyss
hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var raedd, och hon var hungrig,
och hon kaende sig elaendig pa alla vis.
“Moooj” — tog hon i — “Etta Eta ill da te mooj!”
Och nu brusto alla foerdaemningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
i henne. Den mest lockande signal foer Brita Cajsa, starkare i roestenaenda aen den mindre systern.
Maglenas laeppar boerjade skaelfva betaenkligt. Hon, som baettre aen de
andra hade foerstatt till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
foerutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade oegonen i nacken.
Maglena blef ju vild af skraemsel vid att se dessa oegon stilla,
blaenkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste foerut att den
bakhufvudoegda mannen var hundturken, som inte kunde hitta pa
noejsammare aen att ta sma barn att slakta och salta in foer andra
hundturkar att spisa sig maetta pa.
Sa Maglena stod ej laengre ut hon heller, utan gaf till en skaelfvande
grat, som hade bra stor likhet med smastintornas gallskrik.
Anna-Lisa, — ja underligt att tala om det, — hon var ju aenda stora
flickan, pa elfte aret. Om det nu kunde vara foer att dagens moedor
varit foer tunga, eller det att hon alltjaemt hade den tallriken med
kall grablaenkande vattgroet foer sig utan hopp att na den. Hur som
helst. En bedroeflig sanning aer, att aefven hon staemde in i den icke sa
saerdeles harmoniska koeren, som hon foer omvaexlings skull piggade upp
med gaella, pipande snyftningar.
Ante blef blek, han blef roed. Otaeckt hvad en stor gallskrikande
jaemmerlat kan vara smittsam. En skulle vael aldrig hoert tals om att en
karl pa trettonde aret skulle kunna ge sig att –, ge sig att –! Nej
inte om han ocksa gatt en hel vinterdag utan mat, slaepat pa smasyskon
i en tung kaelke, aengslat sig foer hvad han bragt dem in uti. Inte om
han sa gatt pinad af all fasans angest foer annalkande glupska vargar,
och daertill nu, pa sistone kaende skammen af att komma med hela skaran
foer att be om mat foer dem alla och sig sjaelf, samt — om husrum — Men
aenda!
Han vart sindt Ante, pa tararna, som ville fram, och pa leda
snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knoet naefvarna hardt,
och grinade med sammanbitna taender foer att halla inne med hvad en
karl, som hade sa manga sma att halla sig uppe infoer, och att ta styr
pa, maste halla inne med.
“Barna, barna, da — aer ni tokig –! Vi aer hos fraemmande folk. Dom koer
ut oss, om ni hall pa sa haer.”
Var det likt det, att “barna” skulle tiga vid en sadan darrande,
halfsnyftande tillsaegelse. Sag Ante ut sa daer, och laet han sa underlig
och gratfaerdig, sa var da riktig fara a faerde.
Oj, oj, hvad det blef foer en hvinande olat i skriket.
“Hva ae de folke ifran, som kom med sa ledt saett att haelsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars saege.”
Glasoegonkarlen vaende sig langsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
af haepnad. Kan man taenka, han hade oegon aefven midt emot nacken, i
ansiktet, som vanligt folk, och han sag pa dem med en tungsam, men
inte alls ondskefull uppsyn.
“Hvem har haft sa lite vett att dom slaeppt ut bara smafolk nu, i
hardarstider, och da vargen stryk kring knutarna?”
Ante steg fram sa langt han foermadde med det tunga slaepet af de sma,om benen.
“De aer ingen, som slaeppt oss. Vi ha gatt sjaelf, foer lill’stugan varan
aer tom pa ba far a — mor –”
Antes roest tog till att darra pa ett orovaeckande saett.
“Men ni har vael kommun och fattigvard. Det blir foer den haer socken te
forsla en sa’n haer hop tillbaks dit.”
“Det aer hardar. Alla daerhemma ha de smatt. Ingen vill ta smastinterna
foer annat aen te fa paengar foer dom — och mor var sa raedd om dom.”
Ante teg ater — svaeljde och svaeljde –, bet ihop taenderna.
“Pa de vise!”
Glasoegonkarlen spottade och hvisslade.
“Men ni ha vael fattighuse, i fridens dagar?”
Han vaende sig helt pa stolen — barnen boerjade ater darra foer den
grofva, danande roesten.
“Dom aer sa osams daer foerjaemnan, hjonen; int fa barna daer laera hvad mor
ville dom skulle veta. De aer ingen, som hall efter dom te minnas hvad
mor skulle ha laert dom. Och sa aer tok-Lasse daer, han talar skammun
(oanstaendigt), och spetaelsk-Babba bor daer a.”
“Pa de vise — och haer aer jag ensam i stugan. Dom ha gatt –, allihop
ha dom gatt! Pa de vise! Och nu kanske ni taenkte fa er nage till lifs
haer –”
Det gick en skaelfvande suck genom barnskaran, som fran ett enda broest.
“Pa det vise. Ja haer har jag ju kall groet, och stroemming, ja den kan
ni fa te laegga pa halstre daer och steka. Och dricka kan ni fa till
groetdoppa, foer si jag fick en haemtare med fran naemdemans naer jag kom
daerifran i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
att blanda i dricka ocksa. — Sant smatt folk har kanske ingenting
emot sirap?”
Ett laettnadens ljusa leende floeg som solglimt oefver foerut bekymrade
sma blekansikten.
“En kaffeskvaett ocksa. — Ah ja, sant gar foer sig. Kaffe, fast utan
graedde eller mjoelk, foer si mjoelk, sir ni barn, det har man inte naer
man sitter i backstuga och skraeddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
socknen, da lefver man pa annan dryckjom.”
Glasoegonkarlen steg upp med ett stankande laete. Han stoedde sig hardt
mot den grofva knoelpak han hade bredvid sig. Det syntes att han var
illa tagen af gikt och hade svart foer att roera sig. Dessutom varsnades
laett, att han var utan kvinnlig hjaelp i stugan. I eldskenet syntes det
huru sopor voro hopade daer oefverallt i vraarna. Stroemmingsben och
potatisskal lago kvar pa bordet, och i den en gang hvitmalade saengen,
vid ena vaeggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Farskinnsfaellen
var utan hartaecke och det gulrutiga oerngattsvaret pa langkudden hade
vael inte varit i tvaett pa mangen god dag. Glasoegonkarlen letade undermycket stankande fram, ur ett gammalt blatt hoernskap med roeda rosor pa
doerrarna, salt stroemming och broedbitar. Han tog aefven ut en
kaffekvarn, i hvilken han ur en naefverask haellde ned braendt kaffe.
“Om jag skulle kunna fa mala jag”, sade Anna-Lisa foersagd. Hon stod
redan nagra steg naermare groettallriken.
“Sa gar jag ut efter mer te laegge pa elden”, tillfogade Ante. Utan att
vaenta pa svar var han ute.
“Kaere lat mej fa laegge stroemmingen pa halstre — de bruka jag goera
hemma”, ifrade Maglena.
“Ta hit en tvaga ta ka ja tope ta dolfve” pep Brita Cajsa, som snalt
sag pa huru stroemmingen boerjade fraesa och spraetta pa halstret.
“Etta Eta tope dovle a”, ifrade allra minsta tvaaringen och raeckte
fram handen efter nagot att sopa med.
Glasogonkarlen broet ut i ett grymtande skratt –.
En hade vael aldrig sett slik liten en piga.
Ante kom tillbaka in med fanget opp till naesan fylldt af langved
utifran backen, daer han sett att det fanns naer han kom till garden.
Per-Erik och Manke foeljde honom i haelarna. De klaemde igen doerren foer
Gullspira, som i ett oegonblick glimtade fram i doerroeppningen, och naer
hon blef laemnad utanfoer uppgaf ett hjaertskaerande braekande.
Ante slaeppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna oegon, hade ju
rent, foer allt nytt som tagit honom, gloemt att en get aefven foeljde med
i saellskapet.
Inte utan att glasoegonkarlen nu vardt sint.
Hvad var det foer fasoner! Hade en nansin hoert att man pa vintertid
drog getter med naer man gaf sig ut pa –. Han hoell pa att saega
“tiggeri”. Men det var nagot i Antes fasta, allvarsamma oegon, som hoell
honom tillbaka.
“Geten daer ha vael int behoeft kaenna ondt af att auktioneras bort
heller?”
“Gullspira aer van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
mjoelka sa bra. Smastinterna hade foer laenge sen gatt at om inte hon
hade vari. Jag lofte mor da hon doedde, att Gullspira skulle fa foelja
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt af en get, naer en ingen mat
har at smaen, — sa jag tog Gullspira med oss.”
“Hon skulle int troeje (trifvas) hos andra aen oss heller”, foersaekrade
Maglena stolt.
“Ja, och foer den delen har da jag tagi foder me at Gullspira, sa en
behoefver da inte aengslas foer de”, sade Manke drygt och klef fram. Han
hade statt och tittat pa Glasoegonkarlen, hvilken foer honom, som genast
fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig maenniska med oegon daer de
skulle sitta oegon, hvilka till pa koepet foer den som, liksom Manke
tittat pa dem i smyg voro bara goda, inte lika roesten, som var straefoch skraemsam.
“Pa de vise — att haer finns aennu mer med smafolk. Haer en, och daer en
till; — tva, tre, fyra, fem, foerut. Finns kanske lika manga kvar daer
ute, som aer lika morsk som de haer baegge sista? Foder ha de burit at
geten! Kluck, kluck –”
Det laet som om mannen skrattade.
“Hvar taenk lill’draengen haer hysa geten i natt, om de nu aer bara en, —
eller har han kanske tagit foder med foer hele tjoge getter. — Ja saeg
ifran med ens, om ni har fler.”
“Naeaej, vi ha int mer aen en”, foersaekrade Manke med en stor allvarsam
blick upp emot de plirande oegonen.
“Bruka ni ha na’ i saengen eller i spisen — hva?”
“Oemse hur hon ligg, Gullspira. Naer de va riktigt kallt pa halmen i
stugan da vi pojkar lag pa golfve, sa tog vi dit Gullspira till oss.
Det vardt liksom varmt af na!”
“Ja och sa slapp hon fryse sjaelf ute i lidre. De var de du mest
aengslades foer, du”, foell Maglena in.
“Pa de vise — att hon ska ha baeddadt at sej, geten.”
“Naeaej, int att hon bryr sej mycke om de, foer hon laegg sej aenda om de a
aer obaeddadt”, foersaekrade Manke. “Hon aer aldrig noga paet Gullspira”.
“Kluck, kluck”. Glasoegonkarlens axlar skakade.
“Om du skulle be na stiga in och halla till godo med hvad en har att
bju pa.”
Manke gick storbelaten till doerren.
“Var sa go och stig in Gullspira, och hall te goo.”
In steg Gullspira med hoegt buret hufvud. Hon sag sig om bland barnen.
Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
“Herre gulla barn. Hon vill bli mjoelkad. De aer den ti’n nu — sa som
en aenda dragi na hela dan.”
Det blef ett oemkande, smekande sort bland barnen.
“Fina Gullspira, granndocka, lill’paerla.”
De foello pa knae rundtom henne pa golfvet, strykande och smekande henne
sa som de vael aldrig smekt mor eller hvarandra.
“Hon taenk vael att vi aer hungrig foerstas, lill’pigan.” Maglena drog
getens smala nos emot sin tunna kind.
“Pa de vise, att hon brukar taenka pa san’t ocksa”, kluckade karlen,
som aefven gaf Gullspira en smekning laengs ryggen.”Ja och nu kom hon da riktigt med graedde till kaffe, som vi ska fa. De
aer faerdigt nu”, smamyste Anna-Lisa, foer hvilken droemmen om kallgroeten
mer och mer syntes bli verklighet.
Hon lyfte den trebenta kaffekokaren fran det flammande balet pa spisen
lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
kallt vatten oefver den foer att paskynda afklarningen.
Ante och Maglena hade roejt af bordet. Groettallriken och gamla
groetrester, foervarade i kallkontoret ute pa foerstugukvisten sattes
fram med sirapsdrickat till. Stroemming, som doftade nystekt och som
var salt sa det spraette om den fanns aefven och broed till, rent af sa
mycket de ville aeta.
Det var med stor andakt, som barnen med knaeppta haender laeste
bordsboenen infoer en sadan anraettning.
Glasoegonkarlen han snoet sig och han haltade rundt i rummet, alltjaemt
mumlande: “Pa de vise. Sa daer manga skulle de ha varit haer a, men alla
ha gatt.”
“Ska inte getmadammen vara me vid borde”, sporde han, naer han stoette
pa Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
“Joo, om hon far lof sa. Hon aet skal och ben och allt som bli oefver.
Var sa go, Gullspira!”
Manke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
gammalt laeder, och laet geten aeta, samtidigt med att han at sjaelf.
Raett som det var rullade smastintorna ner i golfvet, insomnade.
Glasoegonkarlen hade gatt ut ur stugan. Anna-Lisa haellde upp kaffe i
nagra omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat raett pa i
skapet.
Det var nagot till godt att fa i sig det goda varma kaffet efter den
kalla, men ju aenda sa rara maten.
Karlen kom in med fanget fullt af halm. “De haer tror jag skall foersla
foer ba folk och fae.”
Han bredde ut halmen pa golfvet, pa laempligt afstand fran spisen med
eldgnistorna.
Gullspira visade sin erkaensla genom att genast ga fram och nappa i sig
nagra af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
halmen och laegga sig till ro foer natten.
Ante satt kvar vid bordet och tackade, med saenkt hufvud, Gud foer
maten. Sa steg han upp, tog smastintorna en efter annan, hoeljde af dem
halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem sa i halmbaedden, med deras
hufvuden emot getens varma ragg.
“Pa de vise — kluck, kluck.” Glasoegonkarlen stod och stirrade pa de
sma daer pa halmen. Soeta, rara barn voro de, med ljuslockigt har, fina
sma ansikten, fastaen sa bleka, sa tunna, med frostbitna sma naesor.
Han drog fallen fran sin egen saeng och ville hoelja oefver dem. Men Antehoell honom tillbaka.
“Kaere goer int de, — ta int af er sjaelf. Vi har farskinnsfaellen ute pa
kaelken och klaederna, som vi ta af oss. ”
“Jag har en skinnfaell in i lillkammarn a. Ta fallen ni.”
Glasoegonkarlen gick in i, hvad som vael var lillkammarn, genom en doerr
bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg faell oefver armen. I
ena handen hoell han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
dricksglas.
“Nu ska en sa rejel liten karl, som har sliti sa ondt hela dagen, ha
sig, hvad godt aer. Si haer, en ordentlig sup, det goer godt i skrofve.”
Han fyllde glaset till mer aen haelften. “Jag plaer alltid sjaelf supa ur
buteljen och aer god foer att i ett drag ha i mej hela fjaerndelen. Men
nage matt pa sa vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
som int aer fullt van. Halfva dricksglase taenk jag ska svara emot en
god, redig faerdsup. Smadraengarnas tur kom se’n den. Matro dom aer nog
sa karig att dom vet te foersta sej pa hva godt och nyttigt aer i
vintertid dom a.” Han sag vaelvilligt pa de sma “karlarna”.
“Sa kopp (skal) da, pa dej, i foerstone!”
“Smadraengarna”, Manke och Per-Erik blefvo med ens sa hoega i halsen. De
torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
storkarlarna, ja far deras ocksa goera, naer de skulle till att supa.
Till och med de aeldres daervid andaektiga, belatna uppsyn foersoekte de
att efterlikna, daer de stodo beredda att efter Ante fa smaka pa
braennvinet.
Men Ante stod framfoer glasoegonkarlen blossande roed, som om han varit
anklagad foer ett brott.
“Kaere, kaere er far, lat mej slippe tocke!”
“Hurru nu da. Aer den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjaerdig, att
han int tar till godo naer han blir bjuden pa en sup. Han syns da komme
fran Lappfjaelle riktigt nu da, han. Och jag, som tyckte de ni va
kommen ta svensk-folke, som plaer ha baettre vett aen te neka foer en sup
naer de bjuds. Si haer, begas (tjura), int nu, utan ta den haer skvaetten.
Jag just som trar efter saellskap at min sup.”
Han satte glaset naestan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
taenderna och steg tillbaka.
“Ni matt late mej slippe far, foer jag har loft mor sa innande saekert
att int bli nan supare.”
“Hae, hae, haeae”, vralskrattade glasoegonkarlen, “supare”, foer de du tar
en sup. De aer kaerringprat, du aer raedd foer mor din aen. Tocken mes!
Ante blef hvit i ansiktet. “Kaeringprat” det mor sagt, mor, som ensam
fatt draga foersorg om barnen, sedan far de sista aren kommit i daligt
saellskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
han langa tider lade sig hemma, hjaelploes och elaendig, utan att bry sig
om hvarken henne eller barnen.Tararna kommo honom i oegonen.
“De var den foerste supen jag skulle akta mej foer, sa’ mor, och den haer
skulle bli den foerste. Kom ihag, att jag har alla de haer smaena att
svara foer a.”
Glasoegonkarlen blef med ens sa underligt spak. Han saenkte buteljen,
som han just hoell upp emot det oeppna gapet foer att dricka ur. Sa
staellde han sej att stirra in i den aftynande elden.
Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
naefven, sedan han mycket betaenksamt haellt tillbaka det af Ante ratade
innehallet i glaset. Men han darrade som om han lidit doedsvanda, och
svettpaerlor rullade ner fran hans panna.
“Pa det vise, att det aer ‘foersta supen’ man skall vara raedd foer”, sade
han langsamt, liksom hoegtidligt. “Ja, sa skall ja bli den som aer raedd
foer den ‘sista supen’ ocksa, da jag inte var det foer den foersta. Det
sa’ Ladd-Pelle och jag med!”
Han haltade stankande in i lillkammarn med braennvinsflaskan i handen.
Sa kom han ut igen och staellde sig laenge att se pa barnskaran i
halmbaedden. De sofvo djupt, i samma staellning som de kastat sig ner,
bleka sma stackare, men sa barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
syntes honom som om han fatt Guds aenglar till huset, som hoello vakt om
dem.
Gullspira lag midt i gruppen, idisslande, med halfslutna oegon och
knusande oefverlaegsen hallning.
_________________________________________________________________
FJAeRDE KAPITLET.
UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.
Tidigast af alla vaknade smastintorna pa morgonen. Utom glasoegonkarlen
foerstas, Ladd-Pelle, som han annars kallades, da han, naer han var
nykter, tillverkade rent maerkvaerdigt fina laddar.
Han hade varit uppe laenge nog, sa foerundrad oefver att sa dags vara
redig och klar i hufvudet att han gick och smakluckade foer sig sjaelf
som i foernoejelse.
Groetvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, sa hade han
skoeljt ett par naefvar paerer, sa barnen skulle fa smaka daeraf till
saltstroemmingen.
Ladd-Pelle hade inte pa manga ar kaent sig sa besynnerligt laett i
tankarna. Han rent undrade oefver att han kom att ga hem foerra kvaellen,
han, som annars brukade stanna oefver i krogkoeket pa gaestgifvaregarden
och kunde ga i suptagen manga dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
ju redan i fullt arbete, hade vael bestaellning pa sa manga par laddar,
sa han kunde halla pa natt och dag, och folk ville aenda ha mer af
honom.
“Ita Tasta” — hoerdes Maerta-Gretas roest fran halmbaedden. “Opp! si ny
dotta.”
“Ita Tasta”, annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kroep paalla fyra oefver de aenda stadigt sofvande aeldre syskonen, till
Maerta-Greta, som i ensamheten kraflat sig oefver dem, aefven hon, och
vidare rullat sig fram till spisen. Daer hade hon fatt fatt i ett
vedtrae, som hon lindat i halsdukar och foerklaedestrasor och nu hoell upp
emot systern med en min af stolt lycka. “Putta na –!”
Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun sa mycket hon foermadde foer att fa
den att na in genom de tjocka hoeljena till sjaelfva vedtraedet, som
riktigt nog fick en smackande kyss.
“Ha hon fatt na’n moelk”, fragade Brita-Cajsa ifrigt.
“Tinnenin.” Maerta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. “Tinnenin allt.”
— (Ingenting alls).
“Vaent, ja ka ge’na ja’, tom moj ga lillbjo.”
Hon lade vedtraedet taett till sitt broest, sag ner pa det med stor oemhet
i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: “Sung nu Maeta-Geta,
sa somna hon.”
“Va ta mi Jetu ot toe mi. Millmaste tana, o at att da ti Tana.
Millmaste tana.”
Maerta-Greta var fast oefvertygad om att hon sjoeng fullt korrekt sangen:
“Hvad har min Jesus gjort foer mig.” “Millmaste tana”, det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det’ hade vael inte vanligt
maenniskofoerstand.
Syskonen voro mycket stolta oefver, att lilla Maerta-Greta, som inte var
tva ar, kunde “saega allt hvad hon ville”, riktigt “tala rent”.
“Dotta ha pumm.” Uttydt: dockan vill ha mjoelk. Att en sadan foeda eller
dryck bestatts dockan naer Brita-Cajsa hoell henne till broestet, tycktes
icke inga i Maerta-Gretas foerestaellning. “Pumm” skulle dockan ha, hon,
som Etta-Eta sjaelf maste ju kaenna en valdsam hunger och toerst.
“Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm a tatta a aelle.”
Anna-Lisa, som soemnyr satte sig opp i halmen, foerstod genast att
Maerta-Greta ville ha mjoelk och kaffe och vaelling. Hon sag upp
foerlaegen. Da man var ute hos fraemmande folk, som de nu alla voro, sa
fick en be sej fram sa vackert och inte kommendera sej till hvad det
sa vara mande.
Ante var aefven kvickt pa foetter. Hans foersta tanke gaelde Gullspira,
som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjoelk at
smastintorna.
Han haelsade godmorgon pa vaerden, som satt vid spisen och drog den
beckade traden genom det styfva vadmalet, samt sag ut som han setat i
stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsstaellelse oegonen pa
matanordningarna i spisen.
Men sa gick han ut riktigt i foerskraeckelse foer geten. En kunde aldrig
veta hvad det blifvit af henne, da hon kommit ut ensam pa sa fraemmande
ort.
Ante hade sa naer icke fatt upp doerren foer den foerfaerliga vaestanstorm,som sopade fram och roet som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snoe bar
stormen med sig — snoe, sa man icke kunde halla oegonen oeppna och se
hvad man hade framfoer sig, knappt se handen.
Grahund hade krupit in pa foerstugukvisten, men med oegon och oeron
spaenda aenda. En bra hund fick vara pa sin vakt just sadana
styggvaedersdagar da bad’ varg och raef, och uf och uggla kunde soeka sig
fram till folkboningar.
I dag hade nog grahunden aefven en annan orsak att vara misstaenksam.
Den daer geten, som gick och hofverade sig som hund, hade naestan retat
vattuskraeck pa grahunden, naer hon gaf sig till att ga in i stugan och
bli daer oefver natten. En hund med hederskaensla kunde ju inte vara inne
i sa’nt saellskap och hoera ledt braekande. Nu hade grahunden legat och
tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett sa’nt daer missfoster med
horn, utan svans, och med oegonstenar som stodo pa laengden i staellet
foer runda i hufvudet, hon skulle fa ligga inne hon, da en sa fin
gammal grahund, som skyddat garden natt och dag och som dragit
husbonden ur tusen faror, da han var drucken och inte kunde reda sig,
fick ligga ute. I ett sa’nt vaeder till, da ingen borde kunna koera ut
ens en hund.
Att det daer missfostret bara taecktes ga in i huset! Och att sedan se
henne, naer hon kom skuttande ut pa morgonen, sa saeker och trotsig, som
om hon bott daer inne foer alltid. Grahunden blef sa skamsen sa han kroep
under bron, foer inte kunde han ge sig till att staella sej och skaella
pa nagon som kom ut ur stugan. Den hund fanns vael ej skapad som skulle
ha burit sig sa bakvaendt och ohyfsadt at.
Men nog foer det, att man kunde ha oegon och oeron med sig och se hvad
det skulle bli af den, som obekant och utan hundgafvor att nosa sig
till allting, gaf sig utom garden i ett sadant vaeder.
Grahunden skaellde, kort och daempadt skadegladt, naestan som om han
skrattat foer sig sjaelf.
Han vaende bort hufvudet, ruskade pa sig och morrade, lite lagom
hotande, da Ante kom ut och boerjade ropa och regera. Gang pa gang
lockade pojken pa ett sa tokigt ljudande namn, som “Gullspira”. Om det
varit Pilona eller Snaella eller Fragvis, men “Gullspira”! Ante klef
ner fran trappan, vadande i snoe till midjan. Han skuggade, blaendad,
oegonen med armen, som han hoell upp framfoer sig.
“Gullspira — kille, kille, geten. — Hvar aer du –?”
Ante taenkte pa vargsparen han sett under gardagen. Visste vael hur
hagad han var pa getkoett, vargen.
Inte ett spar var att se i snoen af geten. Stormen roet, sa att Ante
riktigt kaende huru hans egen roest drunknade i danet. Det var daerfoer
han inte hoerde huru Gullspira braekte, till svar pa hans ropande.
Ty hon hade laenge sedan hoert honom. Men hon taenkte som sa, att hon
ville mallra i sej frukosten, som hon hittat at sig i ett gammalt
uthusruckel, foerst innan hon gaf sig till kaenna.
Nagon gang matte daer ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
haengde ner i tva stoerre bas, och en liten raecka pa hvad som varit fyrasma getbas urskiljdes i en vra. Kolsvart och foerfaerligt smutsigt var
det haer inne, och Gullspira skulle vael aldrig annat aen i yttersta noed
kunnat foerma sig att ga in. Men hon fann nagra borttorkade loefkaerfvar
i en afbalkning. Till och med det sa hittade hon nagra hoestran och
sador, sadant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
hoe torkade, slagna graeset och som kreaturen sa gaerna foertaera.
Ja, sa fick da Ante kafva omkring daer ute i snoen sa laenge, taenkte
Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han at foer det. Men i alla
fall bradskade hon pa med att aeta, sa att munnen gick som en
hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men taenkte ocksa
pa att hon behoefde samla pa sig mjoelk till de sma barnkillingarna daer
inne i stugan.
Ante klef i snoe till armarna. Han var nu naestan framme vid landsvaegen.
Aengslig, utom sig, blef han, da han ej fann geten. Hvad skulle han ta
sig till om han inte fick mjoelk at smastintorna. Och sa tungt och
sorgsamt det skulle kaennas att taenka pa det vargen slitit soender fina,
granna Gullspira.
“Mae-ae-ae” — tyckte Ante sig hoera. “Mae-ae-ae-ae-ae!”
Han vaende sig haeftigt om, fick Gullspira naestan i famnen, som hon kom
hoppande och dykande i drifvan.
“Gullspira, du fa int skraemme mej sa haer”, sade han med en betaenklig
skaelfning i roesten. “Du matt vael foersta att de aer du och jag som sta
foer alle sma’en daer inne och vi matt halla ihop.”
_________________________________________________________________
FEMTE KAPITLET.
ALLE MAN TILL VERKET.
Det var oro och misstaemning inne i stugan, men som vaende sig till
riktig froejd naer Ante och Gullspira kommo ater dit in. Anna-Lisa fick
mer aen en stopfylla med varm skummande mjoelk af geten, det raeckte bade
till groetdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt’vaellingspadet, sa
man tyckte att det blef rent kalasmat.
Men sa det sag ut i fraemmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
hade till lagning, slaengda kring golfvet. Halmen utstroedd. Hade icke
den vaelsignade elden brunnit pa haerden, och lyst opp stugan, sa skulle
vael moerkret statt pa daer inne hela dagen, da innsidan af foenstret var
grasvart af smuts, och yrsnoen nu dessutom klumpade sig fast utanfoer.
Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp daer en smula.
Maglena letade raett pa maessingkammen i lillkunten. Det blef i dag
hennes uppgift att kamma smasyskonen, hvilka uppgafvo tjut pa tjut
under hennes nitiska bemoedande att fa lockigt har att falla slaett och
stripigt att ligga fint.
Sedan var det kylda, sariga tar och skafda sma haelar, som skulle
ansas. Naefverrifvan (ask af naefver) togs fram ur kunten, den var fylld
med hemkokt sapa, en vaelkommen gafva af en granne daer hemma.
Det var bara roligt att fa slaska och tvaetta foetterna i sapa och varmt
vatten och att sen stryka pa dem svingalla, som i flaska ocksa fanns ikunten.
Huru mycket Anna-Lisa foermanade till varsamhet, sa slaskade barnen sa
valdsamt, att hon ansag baest att bloeta hela golfvet och foerst som sist
skura af det.
Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De stroedde sand oefver det
med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara foetterna pa viskorna
och gnedo sa att flisorna stucko upp ur det murkna, noetta traeet.
Golfvet hade vael inte varit skurat pa aratal, eller sedan “de
allihopa” gingo ifran stugan och laemnade halta stackars suparen
allena.
Smastintorna sutto uppe i gubbens baedd och gjorde dockor af vedtraed
och stickor. Smapojkarna diskade vrilar och traeskedar och skrapade
groetgrytan under ett oeronbedoefvande oljud.
Ladd-Pelle blef alldeles foerskraeckt naer han fick se hvilken maengd
trasiga laddar, som barnen, under vildslut slaengande, hopade samman at
honom under spisen. Han kaende sig aenda bra foernoejd naer han taenkte pa
huru vaelkommen han skulle bli da han kom ut i gardarna med dem,
faerdiga. Det var annars kaend sak att Ladd-Pelle hellre soep aen
arbetade.
Lite emellan hoette han i dag at lillkammarhallet till, daer
braenuvinsflaskan fanns, i saellskap med en hel kutting starkvaror. “Sta
daer du och blinka och vinka, och ligg daer du, stinn i kraefvan. ‘Sista
supen’ ska ni fa behalla sjaelf! Jag skulle ha legat haer i dag jag
rejelt som ett svin om jag tagit den #’ista supen’, skulle bli.
Maerkeligt att barna haer skulle vaenda in hit. Alla tiggare, som gatt
fram haer de sista aren, sa har dom nog sett att haer var ett sa styggt
hal, att ingen kunde ha saemre, och dom ha bara gatt foerbi. Men barnen,
kluck, kluck. Dom hade inte baettre vett aen te ga in till en sa’n
fyllkanalje. Om jag nu bara latit bli att ta hem braennvin i gar, sa
hade jag haft pengar sa jag kunnat koepa kakor hos bagarn te
smaaenglarna haer.”
Han reste sig moedosamt, satte kaffekokaren oefver elden, blaengde utat
rummet, smamysande.
“Ska vi inte ha oss en foermiddagstar tro? Herre gulla” mumlade han foer
sig sjaelf, “stintan har rent af vett ta sej sjaelf te tvaette af
foensterglaset.”
Barnen logo emot honom, varma och roeda, sa som de faektat. Smastintorna
i saengen sjoengo sina sma till soemns med mjukt, ljufligt ljudande,
‘Millmaste tana’.
Manke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och jaernskrapa i
grytan, skrattade och skralade:
“Naecken han spelar pa boeljan bla.”
Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, da
den liksom angick honom sjaelf.
“Ante han var en hurtiger draeng,
flitiger som en myra,rask var han som den raskaste karl,
stark var han vael som fyra.”
Det var liksom att goera spektakel af honom med den daer visan, sa han
blef sint, och sade att de kunde gasta pa en finare lat. De kunde
ocksa lata bli att skrapa hal i botten pa fraemmande gryta.
“Nog hall jaerngrytan”, medlade Pelle. “Det lat sa faegnesamt te hoera
barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det haer hos mej foerr. Ba kaeringen
och barna traette da foerjaemnan innan dom for af till Amerika, dit jag
da int ville foelja dom.”
“Ja nu aer de ett sa’nt ovaeder i dag att ni toer fa stanna haer, foer ute
hinn ni inte till landsvaegen foerr aen ni aer begrafven, san snoe som de
aer! Men jag har inte mycke att bjuda pa, annat aen soetigt (skaemdt) mjoel
till groet, och stroemming, och sa kaffe.”
“Ja skulle de int duga de”, sade Ante, som raetade upp sig. Han hade
gatt framatboejd och skrapat golfvet med naefver foer att efter
skurningen fa det hvitt och torrt.
“Vi tycker att de aer behaendigt te fa stanna haer i stugan, vi”, tillade
Maglena. “Naer vi fa aldrig sa lite afroejdt haer, sa blir de liksom
hemma i stugan hos oss, fast daer hade vi blommer i foenstre.”
“Ja men annars heller”, fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
“Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten.”
Hon sprang till kunten, som haengde pa spiskroken, graefde bland allt
grej de hopat samman daer, och fick tag i en stor strut, ombunden med
en halsdukstrasa.
“Si ni! Ni ma tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
kvar pa’n a. Kaere fa jag en naefverrifva te saette’n i.”
Pelle antydde at henne hvar en sadan fanns.
Sa satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som da inte precis
gjorde skael foer benaemningen “fin och vacker”.
Hon hviskade ifrigt en stund med de aeldre syskonen och gick sedan
blyg, men med hoegtidlig uppsyn, fram till vaerden.
Maglena fragade med baefvande staemma om han ville halla till godo med
hennes lill’grannkaktus. Hon hade fatt den hos skollaerarns och det
skulle bli sa granna blommor pa den, ellanste roeda, och stoerre aen en
kaffekopp. Men den skulle sta sa solen kunde lysa pa den genom
foenstret, — och vatten skulle den ha hvar dag.
Ladd-Pelle hade nog inte mycket foerstand om blommor. Den haer tyckte
han sag ut mest som en baefversvans med hvassa sma nalar pa. Men nog
hade han sa mycket vett att han foerstod att stintan gaf bort hvad hon
hoell hoegt i vaerde, sa han tog at luggen, da han inte hade moessan att
ta af och bjoed henne sedan handen foer att tacka.
“Hall till godo”, sade Maglena, sa kungligt nedlatande som om hon
skaenkt bort en hel blomstertraedgard.
“Jag vet aldrig hur vi ska baera oss at, da jag aer rent af utan broed”,funderade Pelle och skoet glasoegonen at nacken till. “Si jag brukar
inte halla sa noga pa hvad mat jag far i mej sjaelf haer om dagarna, det
aer nog tokigt, men aer sa aenda.”
“Har ni bara mjoel, sa nog kan vi baka”, sade Anna-Lisa oefverlaegsen i
roesten. “Vi fa vael elda opp bakugnen.”
“Det var en sak de att jag har mjoel, men sa soetigt sa jag tror int
na’n kan fa broed af de.”
“De var vael vaerre foer oss te fa broed foerra vintern, och i vinter a,
naer vi fick blanda bark och halm i degen”, ifrade Anna-Lisa. “Ante”,
atertog hon, “ga efter ved du och elda opp ugnen. Jag sag ett baktrag
i kontore haer nyss, de ska jag baera hit. Och du Maglena, ta grytan ta
pojkana och saett ‘na oefver elden, sa ska jag oesa dit vatten till
degspad. Vi fa baka ljusugnsbroed, som int behoef sta och jaesa, och sa
goera degen riktigt klinthard, da mjoele aer soetigt.
“Som vael aer sa ha vi da krita haer sa vi kan hvitlimma spisen efter oss
naer vi ha bakat.”
“Men”, fortfor Anna-Lisa med bekymrad roest, “de aer farligt ledt, att
vi int ha en mattrasa te laegga oefver nyskurade golfve.”
“Pa de vise, att haer ska bli som hos fint folk. Ja, sa ga in i
lill’kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg’ daer. Ta faelltaecke
ocksa, sa kan vi stoppa fast det om halmen, daer i vran. Haer blir rakt
som jul i stugan. Ja, baettre, foer den delen. Jularna har jag int haft
mycken reda pa, som jag lefvat i superi. Kom hit ni smapojkar ska ni
fa laera er goera laddar.”
Manke och Per-Erik fingo becktrad, vadmalsbitar och syl. Makaloest
statligt att dra traden hoegt i vaedret, fa klaemma sylen genom det harda
tyget och laedret, och att i samma nu kaenna sig som fullgod laddmakare.
Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
faektade med att knada deg och kafla ut tunna kakor pa bordet. De hade
degen hard som en sten, foer att den inte skulle bloetna opp under
graeddningen.
Ante stod foer ugnen. Han tog broedkakorna, som systrarna bakade ut, i
det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
hopfaestade hoensfjaed- rar, hvilka gjorde taett, taett med hal i kakorna.
Sedan skoet han in kakorna i den flammande ugnen och graeddade dem en i
saender, framme vid luckan daer haerden var finsopad. Han fick passa pa
vael att sno och vaenda kakorna med traespaden sa att de icke skulle
braennas af den flammande elden.
Smastintorna voro foerstas ocksa med i bakningsbradskan. De hade sitt
eget bakbord, pa en inte allt foer ren traestol. Dockorna sofvo med
vedtraedshufvuden pa den smutsiga oerngottskudden, hvilken skulle komma
med pa byk innan kvaellen.
Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.
Middagen skulle ju ocksa lagas.
Pelle kom upp med foerslag om att graedda aertpannkaka i den varma ugnen.
Flaeskflott i en kruka hade han att haella pa den, sa det blef finmiddag med det faerska broedet till, gratt visserligen med blaenkande
“degrand”, och segt, sa man kunde ha slitit taenderna ur sig pa det,
men aenda orimligt vaelsmakande, som broedet gaerna blir, naer barn fa baka
det sjaelfva.
Gullspira fick ga ut och plocka i sig mat daer hon foerut funnit pa den.
Kvarlefvor fick hon sedan inne. Sa hon gaf mjoelk i oefverfloed. Annat
hade Pelle varit van vid. Braennvinet hade haer i stugan oftast fatt
ersaetta bade mat och dryck.
_________________________________________________________________
SJAeTTE KAPITLET.
GLASOeGONKARLEN ATER ENSAM.
Barnen hade droejt kvar hos Ladd-Pelle hela tva dagar. De skrattade at
sig sjaelfva naer de talade om foer honom hur han i foerstone skraemt dem.
Han som var bara god och rolig.
Ovaedret hade laettat opp. Man sag karlar koera snoeplogen nere pa
landsvaegen. Pelle och Ante voro ute och foersoekte trampa opp en stig
dit ned.
Morgonen daerpa, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
till baedden i god tid. Naer de hade somnat, hvilket intraeffade sa fort
de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner at bygden. Folk,
som sago honom sade: “Nu gar Ladd-Pelle till krogen igen. Han har vael
legat hemma, full under ovaedersdagarna”.
Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!
Han koepte gryn i handelsboden foer de faerdiga laddar han hade med sig
dit. Socker koepte han och en bit flaesk, och sa sma hvetebullar,
fjorton stycken. Han taenkte pa barnen, och att de skulle ha tva hvar
till kaffe, innan de gingo ifran honom naesta morgon.
Naer han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med foertviflans
fart. Det drog langt om pa natten, innan han gick till saengs.
Men da stodo daer tre par nya laddar invid halmbaedden pa golfvet.
Smastintorna hade varit sa godt som utan skor pa foetterna, hvilka sett
ut som koettstycken, svullna och roeda, naer Ante pa kvaellen tog af dem
de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsar pa haelarna, sa
att blodet runnit om dem och hon gratit naer hon skulle lossa
kaengtrasorna fran foetterna.
Det var kallt och inte fritt foer att inte en efterslaeng af ovaedret lag
kvar i luften, naer barnen pa morgonen skulle begifva sig af.
Pelle hade nu hyllat om dem pa alla saett. Men han tyckte det var sa
ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om bade vaerme och ljus
skulle ga ifran honom med barnskaran.
Geten, det praektiga djuret, som mjoelkade sa bra, om han da atminstone
kunde fa behalla henne! Det skulle ga laettare att slaeppa braennvinet,
taenkte Pelle om en hade soet mjoelk att sa daer ta till naer som helst,
naer toersten kom efter saltstroemmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
kunde barnstackarna dra en besvaerlig get med hela vaegen, tyckte han,sa han fragade dem om de skulle ha lust att slaeppa geten och laemna den
till honom. Han skulle nog skaffa pengar foer den; nu, naer han boerjat
arbeta skulle det inte bli svart. Men var det likt till det, att de
ville slaeppa Gullspira. Hon, som gaf dem vaerme, mat, som de voro
go’vaenner med, och som var gammal och trygg att ha med.
Far fick nog inte misstycka. Men inte foer manga pengar, inte foer nagot
pris kunde de slaeppa Gullspira.
“Pa de vise, att ni aer som go’ vaenner me na ocksa, och liksom kan
halla er till, na. — Sa far jag soeka till att hjaelpa mig utan”, sade
Ladd-Pelle saktmodigt.
“Vi ha haft de sa bra haer, och ni ska ha sa manga tack foer oss alle.”
Ante raeckte fram handen och sag sa godt och allvarsamt opp till
Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle sta ut med att bli
utan dem alla.
“Och kaere, gloem int att lillkaktusen ska ha solsken pa sej, och vatten
hvar dag. Naer vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma at
er, far”, sade Maglena. Aefven hon tog i hand och tackade.
Anna-Lisa foerstas tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller saega
huru rent belaten hon var oefver nyladdarna.
Smastintorna lyftes upp. Maerta-Greta straeckte upp armarna, spetsade
munnen till en trut — “Putta faj, — oela dann tol te Etta Eta”.
“Hon vill pussa er, saeg hon, foer ni ha gettna granna skor.”
“Pa de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara vaerd
att komma naer en sa’n Guds aengel –.”
Ladd-Pelle vaende tvaert ifran barnen, gick ensam in i tomma, men nu sa
snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
glaedje i lifvet flytt honom.
Grahunden, som belaten sett det misshagliga saellskapet draga ivaeg och
ute pa lill’trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnaellde nu
jaemmerligt och deltagande, naer han inne i stugan fann husbonden i sa
tungsamt sinnelag.
_________________________________________________________________
SJUNDE KAPITLET.
SKINGRADE.
Det vaeckte nog icke sa stor uppmaerksamhet hos folket i den stora
fjaellbyn, naer de sago skaran af barn draga daerigenom. Det var en sa
alltfoer vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushall ge
sig ivaeg foer att bedja om lifsuppehaelle.
Frostmofjaellsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles rad direkt ner at
aelfkanten till. De voro aengsliga och foersagda att boerja med, gingo i
saknadens tal om Glasoegonkarlen.
Men det var sa grant med den myckna snoen, och sa fritt och lustigt att
komma ut, sa de kaende sig slutligen riktigt noejda och muntra pa
morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i hoegavallar laengs vaegkanten. Sa lustiga voro de ocksa, de tunga drifvorna.
De hade haengt sig som tjocka hvita faellar oefver taken, faellar, som
haengde ner aenda emot foenstren. Enbuskar och smagranar hade hoega roliga
toppmoessor pa sig, och laengs de gamla gaerdsgardarna veko sig
snoedrifvorna oefver dem, som tjocka, hvittulliga klaedesplagg.
Sa det var sa mycket roligt att se denna dag. Roeda tvavaningshus och
sma gra stugor brydde de sig inte sa mycket om. I alla dessa var allt
bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snoen oefver
knaena foer att komma ut till ladugardarna, hvilka lago nersjunkna i de
hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
samt karlar, som sysslade med koerredskap och beredde sig till
timmerdrifning pa skogen.
Framemot middagen gingo barnen in i en roed storgard i slutet af den
stora byn. Mat fingo de daer, broed och kokt stroemming. En vril
kaernmjoelk sattes aefven fram at dem pa spisbaenken.
Men de gingo tysta och modstulna daerifran. Matmora, som gifvit dem
Guds lanet, hade sett sa bister ut, slaengt maten till dem och mumlat,
men sa att de alla hoert det, ett en blef rent uppaeten af tiggare fran
fjaellen.
Husbonden, som kommit in, hade sett dem aeta, daer de stodo i rad vid
spisbaenken, och han hade sagt att tocke daer saellskap passade baest i
fattighuset, och att om han inte hade haestarna upptagna af
skogskoerning, sa gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.
Barnen daer hade sett sa buttra och sura ut, som om de bott i ett
fattighus i staellet foer i en sa stor gard, daer de voro sa rika att de
hade sex kopparkittlar pa hyllan oefver doerren, och granna skap och
silfverskedar i en hel rad oefverst oppe i skaphyllan.
“Fast daer va fint sa tyckte jag att de va grannare hos Pelle”, sade
Manke. “Si de va en rejel karl de.”
“Grannare var de inte”, invaende Anna-Lisa. “Var de likt de, sa farligt
som daer sag ut naer vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha vael
int varit hvitlimmad pa aravis, och foensterglase sa en int kunde si
igenom de, och lakan och oerngottsvar bedroeflige innan vi fick tvaetta
dom. Nej grannare var de inte. De aer int grannare nu, naer golfve aer
hvitt, med matter pa, och spisen aer fin, och foensterglase klart, — om
jag vet –!”
Anna-Lisa sag virrig och villradig framfoer sig.
“Ja, int vet jag heller”, funderade Ante. “Broede vi fick hos dom va ta
baettre mjoel, och ljust och grant var daer, mat fick vi daer, och aenda aer
jag just som sint pa dom.”
“Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int aer jag sint”,
sade Maglena, “men naer jag taenk pa dom sa blir jag mest raedd foer
folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag aer raedd foer sana, som aeg
storgardar. Dom ska ju aenda ha de sa bra, me paengar te koepa foer, sa
noedare goer dom ingenting, —
“Aenda har en de baettre hos Pelle.”
Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade sa mycket att prataoch fundera om.
“Och daer fanns aenda ingen mor i garn hos Pelle”, anmaerkte Manke.
“Nej, foer da hade han kunna haft de behaendigt aenda, a snyggt inom
knutarna”, afgjorde Anna-Lisa.
“Daersom moran varit som varan mora innan hon doedde”, tillade Maglena
med en droemmande blick uppat. “Dom hade int na roligt sjaelf heller.”
“Vi fa raska pa, sa vi komma utoefver an innan de bli moerkt”, sade Ante
och blickade upp omkring sig. “De boerjar pa te sna (pinblasa) fran
nordost a de aer aldrig na’n behaendig vind.”
“Huru har smastintorna de nu da?” Ante stannade kaelken, boejde sig ner
emot smastintorna och stoppade fast faellen om Maerta-Greta, som satt
lite hankigt framfoer Brita-Cajsa.
“Maeta-Deta taeg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan daer, tom jaemt
fal bleme ott”, sade Brita-Cajsa.
“Etta Eta illa ha ta toa inna –, flyda opp te millmaste tana –, moj
i millmaste tana.”
Maerta-Gretas stora djupbla oegon tittade allvarliga ut ur
schaloeppningen.
“Ja hoer pa hvad hon saeg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. — Mor
aer i himmelska Kanan” bekraeftade Maglena, hon skoet schalen tillbaka
foer att fa kyssa den lilla systern, som var sa hjaertekaer foer dem alla.
“Se haer ska du fa min bulle. Jag sparde en just foer den skull.”
Maglena stoppade bullen ifraga, hel, som den var, in i Maerta-Gretas
mun.
“Gulla heller Maglena sa tokigt du baer dej at. — Ska du rent kvaefva
lilla varan”, sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen pa den
halfkvaefda lillan och plockade in bit foer bit af den i hennes
begaerligt oeppna gap.
“Si haer fa dom en mjoelksvaett till att vaerma sej me. Hon aer duktig te
mjoelke nu Gullspira.”
Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor traevril fylld med varm,
skummande mjoelk.
“Uj-Yla! Tappa Uj-Yla”, ljoed Maerta-Gretas smekande roest ut ur schalen.
“Uj-Yla” gick fram och stoette med sin smala nos in i schaloeppningen.
Nu bar det ivaeg igen med friska krafter. Den iskalla storgarden och de
harmsna kaenslor den vaeckt, var borta, ur tankarna. Vaegen var redan
taemmeligen bra uppkoerd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gatt
fram daer och trampat opp den. De tusentals sparen hade en lang raecka
af vaegen gjort den bred och oeppen. Ett trasigt ostkar af flaetade
roetter, sadant som lapparna anvaenda naer de goera ost af renmjoelk, lag
midt pa vaegen.Maglena tog upp det, och satte det pa en kvist fran en af smagranarna,
som prickade ut vaegen.
“Kom, och lat de ligga”, murrade Anna-Lisa.
“De lag int na bra, och lillgranen daer ba mej goera’n fin”, skrattade
Maglena, “men nu hall jag pa te bli troett.”
Det hoerdes pa roesten att Maglena inte var sa munter som hon latsade
vara.
“Staell dej bakpa medarna en stund, sa far du hvila”, sade Ante.
“Anna-Lisa och jag rar nog me er alla tre en bra bit. Jag aer raedd foer
snoeskya daer, i nordvaest oefver storfjaelle. — Men det skall vael inte
dra sa langt om foerraen vi fa ga upp fran an haer och na byn, han talade
om, Pelle.”
De gingo fort fram oefver den slaeta vaeg, som pa aelfven gick fram oefver
isen. Smastintorna hade somnat, atminstone voro de alldeles tysta.
Tysta voro de, som drogo ocksa. Det lag liksom nagot hotande aengsligt
i luften.
En vindstoet kom farande med ett langt klagande tjut. “Hu, en kan tro
de vargarna aer efter oss, sa styggt lat de i vaedret”, sade Anna-Lisa
och drog den tunna duken baettre om hufvudet.
“Du har vael laettare foer att ga nu aenda, naer du fatt sa bra pa
foetterna”, fragade Ante med en blick ner pa de visserligen betydligt
lunsiga, men nya, rara laddarna.
“De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast aenda.”
Anna-Lisa gjorde verkligen nagra inte vidare naetta skutt fram at
vaegen.
Det var som om hon med det retat en sky af snoeflingor, som legat pa
lur i barnens vaeg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snoe svepande om
dem. Den traengde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
kastade sig massvis oefver vaegen, som snart blef ojaemn och gick som i
vagkammar. Hade inte smagranarna statt och stakat ut den, sa hade
barnen snart blifvit villade bort, pa den foerfaerligt vida, nu obanade
aelfslaetten.
Det blef sa tungt att dra kaelken genom den hopade snoen. Ante ropade
oefver till Maglena att hon fick klifva ner fran medarna nu.
Maglena lydde och kom strax daerpa klafsande fram till syskonen,
hvilka, med geten mellan dem, bildade en taet grupp.
Sa laett det i en hast blef pa kaelken!
“Det var farligt hvad du var tung. Nu aer det laett som ingenting”, sade
Anna-Lisa och slet repet at sig. Hon hade liksom fatt annat humoer
sedan hon fick baettre pa foetterna och slapp det svidande skoskafvet.
“Jag tyck en aer int god foer te komma fram i snoen haer, jag”, puttrade
Manke, som just var midt inne i en drifva.
“Men jag gar efter drifbottnarna jag”, flaemtade Per-Erik, “det bli
lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom foerjaemnan.”
“Tror du det aer mycket langt kvar te bys”, fragade Maglena hviskande,
och smoeg sin hand fast i Antes ena hand.
“Jag tror nog int de”, svarade Ante, som med uppspaerrade oegon foersoekte
traenga igenom de vildt hvirflande, piskande snoeflingorna.
“Vi matt stanna och stoppa om smastintena foerst, sa dom fa de varmare,
sa ska vi ga pa fortare se’n.”
Ante vaende sig at kaelken. Han tyckte i snoeskimret att det sag sa
underligt tomt ut daer. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sant skrik hade vael syskonen
aldrig hoert ifran Ante, som alltid hoell sig sa tyst och allvarsam.
“Hva i fridens dagar aer de at dej, gosse”, ropade Anna-Lisa till.
“Maerta-Greta –! Ni matt vael si — Brita-Cajsa, hoerer du!” Ante
skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.
“Hvar aer Maerta-Greta?”
“Int vet ja, hon ha ju teta haer foe jaemnan.”
“Kan ni ga vaegen fram ensammen nu, sa gar jag tillbaks efter
Maerta-Greta”, sade Ante beslutsamt. “Ga bara sa pass fort att ni hall
vaermen i er, och hall er mellan granprickarna.”
“Ja ni matt goera som jag saej”, upprepade Ante myndigt, men med ett
djupt bedroefvadt utseende, nu till, da syskonen uppgafvo ett tjut af
skraemsel, sorg och fasa att bli laemnade ensamma, utan Antes tryggande
skydd.
“Du Anna-Lisa ma vael kunna tiga, och ni ocksa, som aer manfolk. Jag
matt ga vaegen tillbaka och si efter Maerta-Greta. Hon kullra nog af
kaelken straxt, naer Maglena hade gatt af medarna. Kunde du inte ha fatt
sta daer, sa hade du sett de. Jag skulle latas jag foerstas, och int dra
sa manga.
“Ja, kaere dej ampes (aengslas) int oefver de nu, int”, snyftade Maglena.
“Ga och soek lill Maerta-Greta varan. Vi ska ga fram som storfolk
vi. Flaeskbiten ha vi te aeta af och broed ocksa.”
“Ta dej an barna, Anna-Lisa.”
“Si efter lillostkransen pa grana; da jag satt dit en, sa va vi med
allihop, och da behoef du int ga laengre aen dit”, ropade Maglena efter
Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snoe i ryggen pa
sig, gaf sig ivaeg utat det igenyrda snoefaeltet.
_________________________________________________________________
ATTONDE KAPITLET.
HVART HAR MAeRTA-GRETA TAGIT VAeGEN?
Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
en ny varm mjoelkskvaett. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
pa kaelken. Maglena gick haerefter foer saekerhets skull bakom och skoetpa. Hon hoell de snoeblaendade oegonen uppspaerrade foer att se till det
inte aefven den haer lilla skulle trilla af och bli borta foer dem. Utan
all Antes uppmaning daertill pulsade de langsamt, och tungt genom
drifvorna, troetta, raedda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
lill’ Maerta-Greta, som med sitt lustiga sprak, sina roliga pahitt,
varit dem till sa stor froejd. De gloemde alldeles bort huru troettsam
hon ocksa varit, naer hon ju skrikit om naetterna och behoeft ansas,
klaedas och matas, baeras och pysslas om pa alla saett.
“Jag taenkte jag, att hon var ett fegbarn” (bestaemd att doe tidigt),
sade Anna-Lisa med grat i staemman.
“Ja de floeg foer mej a, da hon sa att hon ville till moj i ‘millmaste
tana’, som hon sa”, tillade Maglena med en gammal maenniskas sorgna,
bekymrade uppsyn.
“Ja bara int vargen ha tagi na”, anmaerkte Manke gammelmansfoernumstig i
roesten, “han aer farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
vari aenda framme vi gardarna.”
“Kaere dej, tig”, fnyste Maglena. “Ska en ga haer och taenka de vargen
rifvi lill Maerta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
sjaelf till millmaste tana, och mor har varit haer efter ‘na, fast vi
int sag de i snoerase haer.”
“En kan nog int vara sa saeker pa de heller”, invaende Per-Erik
betaenksamt och spottade framfoer sig. “Bostroemen opp i Langvattne laer
ha skraemt bjoern ur ide, sa nu far han och spring svulten
foerstas. Bjoerntasse ha nog rifvi na.”
“Javisst”, haermade Maglena Per-Erik med gnaellande roest. “Och aenda fran
Langvattne och hit, daer jorden mest aer slut, har bjoern sprungi foer te
aeta opp lill Maerta-Greta varan. Storgalten hos Sven Pals har vael kommi
ut a, och fatt vaeder af ‘na, och gamm ‘brusen (gumse) hos skolaerarns,
sa han kan fa stinga ihjael ‘na.”
Maglena brast i grat. “Ni aer sa otaeck te hitta pa de ledt aer, naer de
aer ledt foerut, sa att –, sa att jag bli sint. De aer vael grannare da
te taenke de mor flugi hit efter lill Maerta-Greta, som hon hade sa
hjaertans kaer. Om hon bara hade orka sa hade hon nog tagi Brita-Cajsa a
mej med sej a.”
“Boerje int pa te prata som fegbarna du nu, ocksa”, afbroet Anna-Lisa
systerns harmsna utbrott. “Jag tyck att vi ska int taenka nan’ting foerr
aen vi fa hoera hur de aer, naer Ante kom efter oss.”
“Ja han laer nog aldrig finne oss”, muttrade Manke.
Men det gjorde han aenda, Ante. Han kom kafvande i snoen, naer syskonen
voro sa troetta, sa uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
“sint” pa hvarandra.
De orkade inte ens sticka handen in i barmen foer att kaenna efter om
nagon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, sa
hade hela saellskapet foeljt hennes exempel, smapojkarna helst, i deras
tunga, besvaerliga klaeder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
saetta sig ner och sa somna af foer alltid. Bara nagon af barnen vaendeat sidan i det syftet, sa sprang hon ivaeg under hoegt braekande. Och sa
maste de snart efter, sa raedda som de voro att foerlora henne.
Men de orkade inte laenge raetta sig efter henne heller. Manke, som
laenge gatt och stapplat, stupade omkull, och fraeste ilsket naer
Anna-Lisa ville hjaelpa honom pa foetter och fa honom ivaeg.
Sa det var da som ett under att Ante aendtligen kom, foer med honom blef
det som lefvande lif i barnen igen.
Aendock kom han utan lill Maerta-Greta –!
Aenda fram till ostkransen i granen hade han gatt, men inte sett ett
spar af lill’stintan deras.
“Vargen ta nog vara pa de han far”, anmaerkte Manke med ett tveksamt
sidoblaeng pa Maglena, hvilken med en lysande blick uppat foersaekrade,
att da hade hon raett aenda, naer hon sagt att mor tagit Maerta-Greta upp
till himmelska Kanan. Vargen skulle vael alltid ha laemnat kvar nan
klaedtrasa, pastod hon ifrigt.
“Ah — han ha nog buri ‘na med sej fullklaedd”, envisades Manke.
“Hva tro du Ante?” sade Maglena, och smoeg sig skaelfvande af
foerskraeckelse in till brodern.
“Jag vet int. De var bara hvita snoen hopdrifven hela vaegen Maglena,
jag lid int te taenka de vargen rifvi lill Maerta-Greta. Det aer sa
tungsamt — just som jag, som ra for de.”
“Du skulle hellre vara gla och kaenna de laettsamt, foer si du mor har
tagi hill’stintan hel, opp till sej.”
“Du fa int grate, Ante.”
Maglena stroek brodern oefver kinden med sin isstyfva vante.
Men det troestade honom icke. Stora gossen! Tararna droppade och smaelte
samman med den piskande yrsnoen, dar han gick framatboejd och drog den i
snoemodden dock nu sa alltfoer laetta kaelken. Han kaende knappt laettnad af
att fa nipvaegen i sikte, som foerde ifran aelfven upp till landmark. Och
nu foerst maerkte Ante att snoeskyn stormat bort och att himlen emot
aftonen klarnade.
_________________________________________________________________
NIONDE KAPITLET.
“MILLMASTE TANA.”
Jaegmaestar Kronhjort reste vaegen hemoefver, just samma vaeg, som barnen
dagarna foerut traskat fram pa. Han hade farit taett foerbi deras
lill’grastuga oppe i Frostmofjaellet, passerat storskogen och, liksom
barnen mast stanna oefver i foersta fjaellbyn foer ovaedret.
Han taenkte minnsann inte pa att taga in hos Glasoegonkarlen han inte,
utan han hade bott pa gaestgifvargarden och aetit en god frukost i
kaendt, muntert saellskap. Och sa hade han kommit sig raett sent ivaeg.
Nu for han ner pa den sneda, krangliga vaegen genom nipan, som barnennyss gatt, foer att na aelfven och vaegen daer. Han satt i sin lilla
kappslaede, klaedd i vargskinnspaels, luden moessa och praektiga
renskinnsstoeflar, som nadde honom oefver knaena. Den piskande yrsnoen
gjorde honom icke sa mycket, haelst han snart skulle fa vinden pa
sidan.
Jaegmaestaren aemnade gina af och ta den riktning, som blott Laerkan, hans
haest, och han sjaelf kaende till, snedt oefver aelfven, opp emot asen och
till den stora kyrkby, daer han hade sitt hem.
Just som han kom midt foer den martall, som stod ytterst pa en udde,
daer vaegen gick fram och daer han tagit maerke foer sin afvaeg, skyggade
Laerkan och hoppade med begge framfoetterna varligt oefver nagot, som lag
midt i den snoepackade vaegen. Sa staellde sig haesten mol stilla, vaende
hufvudet och sag pa husbonden.
Jaegmaestaren sprang vigt ur kappslaeden. Han boejde sig ner under haesten.
Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sadan oedslighet, en
liten stackare med bleka, af grat blaenkande kinder, inhoeljdt i
fattigmans trasor.
Jaegmaestaren stod en stund radloes med barnet i famnen. Sof det, var det
doedt!
Nej det lefde — det andades, boerjade skrika: — “Moj” — “Ante” —
“Uj-Yla” — “Ita-Tasta”. Barnet snyftade och skrek och skakade af
koeld.
Den unge mannen stod dum och radloes. Gift var han, och hem hade han.
Men nagon som helst vana vid eller erfarenhet af huru smabarn skulle
ta’s, aegde han icke, da han sjaelf inga barn hade, eller nagonsin haft.
Laerkan sag ut som om hon skulle ha foerstatt saken baettre. Hon skrapade
med framhofvarna i snoen, slog med hufvudet och sag pa husbonden. Hvad
var enklare aen att ta det lilla maenniskofoelet, som hon sa naer trampat
ihjael med, och i ilande fart ge sig ivaeg hem med det, daer det kunde fa
vaerme och vard.
Som om jaegmaestaren foerstatt haestens tankegang, grep han sig ploetsligt
an. Han tog den lilla skrikhalsen och traedde henne innanfoer paelsen.
Men med ganska stor motvilja, ty jaegmaestaren var en mycket fin och
prydlig man, raedd foer smuts och trasor, framfoer allt raedd foer
skrikande, osnutna ungar. Och den haer var en i hoegsta grad skrikande
och i hoegsta grad osnuten barnunge.
Sa, nu satt hon daer fast insnurrad innanfoer den varma paelsen. Den
lilla ungen tystnade sa smaningom, under den vaggande roerelse slaeden
gjorde oefver obanad snoe, och vid den vackra klangen af dombjaellrorna,
som skramlade duktigt. Ty hur tungt det aer var, att komma genom snoen,
sa gnodde dock Laerkan pa af alla krafter. Det gaellde att hinna hem med
ett utfruset stackars litet maenniskobarn.
Jaegmaestaren, som foerst hallit den lilla som en liten timmerkloss raett
opp framfoer sig, fastgjord innanfoer resskaerpet, blef sa underlig till
mods naer han kaende den lilla magra kroppen skaelfva under smaningom
aftagande snyftningar.
Hvad det skulle kaennas godt aenda att kunna troesta och hjaelpa en sadanliten en. Han drog opp henne, in i paelsen, i baettre laege.
Hvad kunde ett sadant stackars litet pyre behoefva i matvaeg? Gud troeste
mej sa visst, taenkte han. Foer allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
sjaelf af mat och dryck, har jag nu inte sa mycket som den minsta
broedkant at en sa’n haer liten en.
“Du far raska pa, pigan min”, manade han pa haesten. Laerkan fnyste och
satte opp hufvudet. Hade hon inte “raskat pa” kanske, mot vild
snoestorm, som slet i man och svans — vadat i snoe till buken ibland!
Men bevars, nog kunde hon oeka farten aenda mer! Ja hon kunde spraenga
sig, springa tills hon stoep pa flaecken ocksa, om husbonden sa ville ha
det! Husbonden, som hon tjaenat i tio ar och faerdats med i skog och
fjaell.
Vaegen, opp genom den stora skog de nu nadde, var banad. Laerkan satte
ivaeg sa att det ekade af bjaellerkransen. Emot kvaellningen hade hon
hunnit den stora fjaellsocken, som bredde ut sig utanom den vida
dalbottnen. Uppfoer en duktig backe bar det. Dit upp foerde en alle af
hvitstammiga bjoerkar.
De akte igenom den, svaengde af till ett litet ljusroedmaladt hus med
balkong och veranda i groent och hvitt. Eldsken lyste ut fran foenstren,
och roeken stod pilrak upp genom luften, som nu var hoeg och klar, med
rosenroed aftonrodnad och redan glimmande stjaernor pa himmelen.
“Vaelkommen hem igen, Artur”, ropade en ung fru oppe ifran verandan.
Hon stod kvar daer med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
daerur, fint och blekt med ljust har, som snodde sig framom schalen.
“Tack lill’gumma! Bed Dordi komma och ta foerningen jag har med mej.”
Dordi, den gamla piga, som en gang skoett jaegmaestarfrun som barn, kom
fryntlig ner foer trappan. Det haende ibland att jaegmaestaren hade med
nagot saellsynt matnyt- tigt eller annat, en bjoernstek, en varghud,
eller mera vanligt, fagel af olika slag. Sa Dordi var beredd att lasta
pa sig. Men hon drog sig foerskraeckt tillbaka.
“Gulla heller, jaegmaestarn! Hva ska vi med tocket? Ga in frun, de aer
kallt.”
Men nu hoerdes ett skraen fran slaeden, ett troestloest, oefvergifvet
lillbarnskrik.
Den unga frun slaengde schalen. Hon sprang utfoer trapporna i nagra
steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. “Lilla
pyre — stackars lilla pyre — hvad ha de gjort at dej. Tyst, tyst nu.
Vi ska snart komma in till vaerme, och fa mat i den stackars lilla
kroppen.”
Fru Gerda var ej raedd foer skrikande, osnutna ungar. Hon var vael van
vid smabarn fran sitt barndomshem, daer de varit en stor syskonskara.
Till djup hemlig saknad, hade hon sjaelf inget barn. Hennes oenskan att
fa ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
“dra pa sig ansvaret foer andras barn”, och pinades vid blotta tanken
pa “elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar”, nagot annat slag af
barn kunde han ej taenka sig. Och nu var det han sjaelf, som foert ett
litet barn till huset!Nu, pa kvaellen, sedan han aetit och hvilat sig, satt jaegmaestaren och
sag pa huru hans hustru snabbt och skickligt, aendrade om stora plagg
till sma, huru hon, pa ett foerunderligt saett fick ihop en liten
klaedning, ljusbla till faergen, ett litet foerklaede, ett par sma byxor.
Hon var sa ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa har lockade sig
nerat pannan, och de annars bleka kinderna voro fint roeda af ifvern
och soemnaden. Hon sag upp till mannen med lysande oegon.
“Artur, vi fa vael ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
nedbaeddad i en stor klaedkorg ute hos Dordi.”
“Tills den som rar om henne later hoera af sig far hon vael stanna. Vi
kunna ju inte kasta ut henne pa landsvaegen. Ett under att icke nagon
varg af dem, som strukit fram haer i dagarna, kommit oefver henne.”
“Hu, och du skoet ju tva sadana bestar bara i foerrgar. Ack, om ingen
radde om henne, aenda! Hon heter troligen Henrietta, foer hon kallar sig
sjaelf “Etta Eta”. Hon aer sa rar. Och vet du, hon knaeppte haenderna
strax hon hade fatt vaelling och smoergas och sade “Tatt Du”, och hon
pratar sa lustigt.”
“Ja nog kan man taenka hvad en sadan daer halftarsunge, eller hvad hon
kan vara, skall kunna prata.”
“Hon aer mer aen ett halft ar, kaera du, hon har ju munnen full af sma
hvita taender och gar omkring sa naepet. Saekert har hon en bra mor.”
“Hoppas det foer barnets egen skull, om det en gang kommer tillbaka
till henne.”
“Ah, nej da — Artur. Vi slaeppa henne inte!”
“Hon har nog nagon syster eller annan god vaen, som heter Ullari, och
som brukar ge henne mjoelk, foer naer hon fick mjoelk strax hon kom, sa
ropade hon gang pa gang “Uj Yla”.
“Ita Tasta saeger hon ocksa ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
gissar att hon menar “hvita katten”, I morgon skall jag foersoeka fa
fatt pa en hvit katt at henne. Naer hon kom i saeng, sedan vi vaermt upp
hennes sma stackars foerfrusna foetter, sa knaeppte hon haenderna igen och
sjoeng, vet du, med riktigt ren roest, en sa soet melodi.”
“Med ord till ocksa?” fragade jaegmaestaren lite spefullt, ehuru han
inte kunde lata bli att med patagligt noeje lyssna till hustruns
beskrifningar.
“Ord, det foerstas, men jag kan inte fa ut hvad de kunna betyda.
Oupphoerligt sjoeng hon samma ord sa ljufligt, med hufvudet pa sned:
“Millmaste tana.”
“Ah, — Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjoeng foer mej
naer jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna sa kaera att
jag blef skogsman.”
“Men nog aer det underligt att det lilla fattiga pyret fran nordens och
noedarets vaersta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
du, som aer skaning, somnade vid som liten. Och sa att du, som aldrigtaenkt pa att tyda barnsprak, nu genast foerstar hvad hon sjunger. Det
aer rakt som mening i det.”
“Ja det aer raett underligt, — det nekar jag inte till”, sade
jaegmaestaren, ganska smickrad af att hans barnsprakstydning
uppskattades af hustrun.
“Om nu ingen kommer och aterfordrar henne, sa nog far hon stanna foer
mig. Det blir vaerst foer dig, som skall ta henne om hand.”
“Foer mig! Ah Artur, sa som jag laengtat efter ett litet barn!”
Jaegmaestaren drog sin hustru intill sig.
“Vet du, ibland har jag gjort sa med.”
Han gick ut hvisslande pa “vildmosse svanor”. Den visan, som han ej
sjungit sen han var liten pojke.
_________________________________________________________________
TIONDE KAPITLET.
EN SA FIN LITEN STINTA.
En atta dagar senare kommo barnen langsamt, med slaepande, troetta
vandringssteg gaende uppfoer backbranten emot det ljusroeda huset, daer
jaegmaestarens bodde. Det var ju en afkrok fran den stora landsvaegen och
gardarna daer invid, sa egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
varit foer att de skulle ta den. Kanhaenda finge de knappt en broedbit i
ersaettning foer en sa troettsam vandring. Sa mycket noedarsfolk, som
vintern igenom gatt foere dem hvart de kommo, sa kunde en foersta att
folk skulle troettna att ge.
Men Maglena tyckte att det ljusroeda huset uppe pa backen sag ut som om
det varit struket med linnbaer (lingon) och fil (graedde), och att det
liksom skrattade och blinkade at dem med sma foenster, som sago ut som
oegon upp under taket.
Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vaende tvaert in pa vaegen
uppat skogshoejden, och satte naestan i att springa, sa att barnen utan
vidare betaenkande maste foelja henne.
Som vanligt blefvo de tysta och foersagda naer de kommo in mot garden.
Den stora gra elghunden, som skaellde emot dem skraemde dem dock ej. Den
sag mera vaerdig och statlig aen ondsint ut. Barnen vaende stegen mot
koekssidan och staellde kaelken utanfoer. Denna gang aemnade de lata
Per-Erik stanna hos Gullspira.
Raett som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
fru, som kom akande pa kaelke nerat garden fran en kort, aenda hoegre upp
belaegen backe. Hon hade en liten stinta framfoer sig pa kaelken. Den
lilla var klaedd i hvit killingskinnpaels, liten hvit stickad moessa, och
hade sma laddar pa foetterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knae
synbarligen foertjust oefver att fa aka kaelke. Frun steg upp, lyfte
henne upp till sig och kysste henne.
“Du aelskade lilla Etta barn, nu ska’ vi ga in, barnet skall aeta, och
sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka.””Uj Yla”, “Uj Yla”, “Ante”, “Ila Tasta” — Allena!”
Den lilla sprattlade vildt, foer att slita sig ur de armar, som sa oemt
omsloeto henne.
Fru Gerda vaende sig haeftigt om. Hon slaeppte barnet, som ifrigt sprang
ifran henne, laet armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
och oefvergifvenbet.
Barnen vore som foerstenade. De stodo moltysta, oroerliga. Men Gullspira
var genast inne i foerhallandena. Hon gaf till ett braekande och sprang
fram till Maerta-Greta. Hvad fragade hon efter att den lilla, med
undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte aenda
samma lilla maenniskokilling, som hon brukat ge mjoelk till och vaerma
med sin paels. “Uj Yla”!
Maerta Greta slog armarna om getens hufvud, som boejdes ner emot henne.
Hon straeckte ut armarna.
“Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta.”
Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han stroek hennes kinder,
hennes haender. “Lill’stinta, — lill’stinta varan! Kaere dej
Maerta-Greta. Sa tungsamt som vi haft de’ utan dej.”
Maerta-Greta hoell armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
slaeppa honom. Men sa hade hon de andra syskonen, hvilka aefven ville
vara med, lill’Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
sleto den aterfunna i armar och ben foer att fa ta henne och smeka
henne, och klappa henne, de med.
“Maerta-Greta, fina, granna lill’stintan”, som de gatt i tungsam saknad
efter. — Samma lill’stinta fast hon nu var i fina herrskapsklaeder. De
slaeppte henne ej fran sig, utan naer de kommo som bettlande, koeksvaegen
in, hade de den lilla hvitklaedda vael vardade ungen med i flocken.
_________________________________________________________________
ELFTE KAPITLET.
SMASTINTORNA BAeGGE.
Naer Forstmobarnen drogo i vaeg igen fran jaegmaestargarden voro de endast
fem i saellskap. Brita-Kajsa hade fatt stanna hos den lilla systern.
Och sa voro smastintorna ater tillsammans.
Det var jaegmaestaren sjaelf som sa velat ha det. Ordningsmaenniska, som
han var, gaf han akt pa, och blef ytterst haepen och foerundrad, naer den
nya lilla trasvargen, som vael i hans tanke knappt torde kunna foersta
att foera maten till munnen, kom in i hans rum foer att tacka foer maten,
och genast sag att hans pappersknif lag under bordet. “De ligg en knif
unde bode”, pep hon med fin staemma och kroep ner efter foeremalet i
fraga.
Och sannerligen, pappersknifven, som han var sa raedd om och som han
foergaefves letat efter, lag under hans skrifbord, sa godt som goemd
under renhuden daer.
“Skulle du vilja ge mig den, du”, sade han och raeckte ut handen mothenne.
Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och laemnade den.
Jaegmaestaren, som visste hur svart det var att fa hundar att apportera,
blef naestan flat. Han hade trott man skulle ha svarare aenda att fa ett
barn att lyda.
“Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa–millmaste tana, ny dotta.”
Maerta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jaegmaestarens vackra
trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
ville visa henne ny “docka”, en riktig sadan med klara oegon i fint
porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
till soemns, som med foerra “dockor” varit brukligt.
Smattingarna baeddade at dockan inne i symaskinsladan i saengkammaren.
Daer inne hos fosterfoeraeldrarna hade Maerta-Greta numera sin egen
prydliga baedd och lilla saeng. Brita Cajsa lade aefven sin docka, ett
vedtrae inlindadt i trasor, i maskinladan –. Sa sjoengo smastintorna
ljufligt och andaektigt sin sang om himmelska Kanaan foer de bada
soemniga dockorna, medan de vippade ladan mellan sig.
Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han maste hoera och se dem,
se, och jaemfoera det redan roedkindade, frimodigt blickande lilla
hittebarnet i naetta, rara klaeder med den andra, den lilla bleknosen
med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste vael hvarfoer
hon ville ge mannen denna anblick.
De bada makarna stodo slutna intill hvarandra och hoerde pa barnens
sang.
“Du Artur. — De sjunga om “himmelska Kanan”. Hoer pa den haer lilla
nya, och det aer inte om “Vildmosse svanorna”, tillfogade hon skyggt.
“Du tycker vael inte att du blifvit narrad af den daer lilla Guds
aengelen!”
“Nej i sanning, ej. Jag skall saega dig att nu ville jag alldeles inte
vara utan henne. Det skulle bli allt foer tomt och tyst i huset igen.”
“Artur mins du ordspraket, som saeger: Grytan, som kokar foer en, kokar
lika laett foer tva.”
“Saeger du det. Gud vet aenda –!”
Jaegmaestaren sag begrundande pa de sma daer pa golfvet, som fortfarande
sjoengo och vippade med maskinladan emellan sig. Den ena af dem skulle
och ville han ju behalla. Men den andra — den bleka lilla varelsen
med tunna kinder och de moerka, lidande oegonen –, ja hon maste ut igen
pa landsvaegen. Och ingen mor eller far aegde nagon af dem, det hade
hans hustru beraettat.
“Ja, sa lat, i Guds namn, grytan koka foer tva”, sade han till sist.
Banen sjoengo och sjoengo, medan fosterfoeraeldrarna, allvarliga, med
ljusa anleten gingo ut till de stoerre barnen, som sutto i koeket och
pratade med Dordi. De ville ej ta de sma utan de stoerres medgifvande.
Och man kan foersta, att i en liten gard daer sjaelfva foenstren logo och
blinkade upp under takasen, och daer garden sjaelf var som struken medlingon och graedde, daer skulle det ju bli godt foer smastintorna att fa
stanna.
_________________________________________________________________
TOLFTE KAPITLET.
ARBETSFOeRTJAeNSTER OCH PENNINGFRAGOR.
Naer de aterstaende barnen nu fortsatte vaegen voro de icke laengre sa
tunga i tankarna. De hade sa mycket maerkvaerdigt att tala om. Foerst om
den granna frun, som var sa mild i oegonen. Om lakanen med spetsar, och
om roeda taecken till smastintornas baeddar talade de, och om den fina
goda mat, som sma’en nu skulle fa foer jaemnan.
“Och si ni, de aer sa riktigt folk dom ha’ kommi till, sa’nt, som mor
skulle likat”, sade Ante allvarligt. “Frun hon satt vid korgsaengen i
gar kvaell och laet smastintena laesa lill’boena deras, och sa sa hon att
dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och lata oss alla bli
snaellt, godt folk. De tyckte jag om och daerfoer fick dom bli daer.”
“Du hade nog matte lata dom stanna i storbondgar’n a, om dom hade
velat ha’ smastintorna daer, fast folke daer var bad’ sur och elak”,
sade Anna-Lisa, lite foersmaedligt.
“Aldrig i vaerldens tider”, tog Ante haeftigt i, “var sa god du. — Daer,
som husbond svor sa farligt. De kan komma hvad ondt som haellst oefver
en tocken gard, och de skulle smastintena fa li’ af a.”
“Ja”, tillade Manke, “och draengarna ute pa gar’n, som skulle saetta
haestarna foer stoettingarna, dom ropa ‘tusan djaeflar’ jaemt. ”
“Hu de aer rent farligt”, sade Maglena och ryste.
“Sa haer sa han”, fortfor Manke, liksom belaten att fa upprepa det
“farliga”: “Ta hit yxfan, sa jag far sla i spiksatan i den foerbannade
stoettingen.”
“Tig gosse! Aer du tokig som rent drar ondt oefver oss med att saeja om
sa farliga ord. Mor, som var sa raedd foer svordomsord”, sade Ante
foerskraeckt och bedroefvad.
“Ja foer dom kom med det som ondt aer, hit till jorden. De foerstas de,
att onden sjaelf kom, da man ropar efter en”, tillade Anna-Lisa. “Taenk
pigan deras svor ocksa. Hon kom in med ramjoelk, foer en ko hade nyss
kalfvat hos dom, och naer hon stoep och spillde ut en skvaett, sa sa hon,
— ‘den’ — jag vill inte saega sa styggt –, mjoelken.”
“Ja styggt aer de, och ni behoefver vael int taenka de jag hade laemnat
smastintena i en sa’n gard, om dom ocksa fatt hvetmjoelspankaka och
flaesk och soetkaffe (dopp) hvarenda dag.”
“Ja smastintena hade kanske laert sej svaera i en san gard, dom a”,
misstaenkte Per-Erik.
“Men dom hade fyra haestar daer, och boessa pa vaeggen, och husbonn, hade
en slidknif, som var grannlat riktigt, sa nog hade smastintena fatt de
bra a pa sitt vis.”
“Nu ska ni fa si slidknifven jag fick ta’ jaegmaestarn”, afbroet Ante.Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glaensande
skaft och laederslida, en knif, som var blaenkande hvass i eggen och
tunn i spetsen.
“Nej, gosse!”
Manke stannade midt pa vaegen som foerstenad. “Han har vael tusen kronor
han, som kan naennas ge bort en tocken daer. Hvad kom de till att han
gjorde de?”
“Jag skulle hjaelpa Dordi te spaente sticker och hade bara min
gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt nage till jaegmaestarn, men da
jag var in ten och tacka foer oss, sa gaf han mej knifven. Och sa sa
han, att en bra Svensk, som vet att vael bruka sin knif, alltid kommer
att reda sej och ga fram med heder.”
“De lat grant sant daer tal”, sade Maglena droemmade.
“Frun daer, som var sa farligt behaendig, hon gaf mej sa fint garn. Si
haer ska ni fa si. –”
Maglena tog en pappersstrut innifran den om lifvet tillknutna schalen.
De stannade kaelken, voro nu midt i en skogsdunge, borta fran oegonen pa
folk. Hon satte sig pa kaelken.
“Si haer –, roedt garn till rosor, och groent till blad, och brunt till
stjaelkar.”
“Men hvar –, hvar i fridens dar skall dom sitta?” fragade Anna-Lisa,
lika foervanad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
haepnad togo Maglenas haerlighet i betraktande. Daeribland var aefven en
virkkrok af ben, samt en omgang strumpstickor, faestade i ett nystan
gratt garn, som aefven hoell en glaensande stoppnal.
“Sa haer sa’ hon till mej, den daer behaendiga frun.”
“Kan du sticka”, sa hon.
“Hjaelpanes, de matte du vael kunna”, fnyste Anna-Lisa.
“‘Ja’, sa jag ocksa, var sa god. — Du kan vael lata mej tala till
slut! ‘Ja’ sa jag.”
“Na, hva sa hon da?” fragade Manke ifrigt.
“Haer ska du fa si’ sa hon.”
“Hva fick du si da”, ifrade Per-Erik, som for med handen oefver det
granna garnet, som om han velat smeka det.”
“Jaemmerligen, ni fraga och gorma, sa jag aet opp hva jag ska saega, och
int mins de’.”
“Du skulle fa si nanting”, hjaelpte Ante henne pa trafven.
“Ja sa var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni sa fina
vantar, att ni int sett slikt.”
“Dom kosta mycke pengar kan en veta”, sade Manke betaenksamt.”Ja, sir du, de gjorde dom, men int foer den, som kan saetta ihop dom —
foer da kostar de bara garne.”
“Garne, ja, men de kosta vael int intvaett de haeller”, funderade
Anna-Lisa.
“Ni aer da sa farligt besvaerlig med te saetta ihop ledheter, sa jag vill
naett och jaemt tala slut”, knotade Maglena. Hon tog dock nadigt fram en
halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet aennu satt fast.
Den var “patad”, sa som kvinnfolk opp i Norrland foerr, med en liten
benkrok patade ihop praektiga starka vantar. Och pa den halfvan var
sydt med garn roeda rosor, groena blad och bruna stjaelkar.
“Gar de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?” Maglena laet
den lilla vanthalfvan ga emellan syskonen. “Ja, men hvem ska goera de!
Int kan du fa ihop sant som aer sa fint och konstigt, int”, sade Manke
oefverlaegset, med foerkrossande oefvertygelse.
“Nej det foerstas”, bjaebbade Maglena. “Du tro vael att du foerr vore god
foer te goera de, — du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
oeppningen pa en mjoelpase, bara dra ihop hale – hur stort de aen aer.”
“Maglena akt dej, sa du int blir munt” (naebbig), foermanade Ante. “De
aer aldrig nage behaendigt naer kvinnfolke bli sa”.
“Ja, sa kan han tiga, da han ingenting vet om de han gormar om.”
“De aer foer en ingenting vet, som en fragar”, fortfor Ante saktmodigt.
“Int vet jag haeller hur du ska baera dej at med rosorna daer, eller hur
du ska fa tid med sant goera.”
“Ja, men jag vet de. Naer du var ute i gar och bar in ved at dom och
skotta snoe, sa var jag inne hos frun, och hon hjaelpte mej att laga
troejan haer. Och jag fick sy foerklae haer at mej.”
“Jag fick sy ett at mej a”, sade Anna-Lisa stolt.
“Och naer de var gjordt, sa visa hon mej hur jag skulle pata. — Sa haer
ser ni! Men de’ aer farligt konstigt foerstas.”
Med frostroeda, stela fingrar, naesan rinnande och munnen hoegtidligt
hopknipt, foerevisade Maglena sin, i syskonens oegon, foerunderliga
faerdighet i att pata.
“Och se’n sir ni, kom de maerkligaste.”
Hon traedde med viktig min roedt garn genom oegat pa en tappisserinal.
“Sen, si ni — kom de riktigt underliga. — Att jag kan — sy — sa
haer — grant.”
Bara nagra stygn sydde hon, men det vaeckte tillboerlig respekt hos
syskonen.
Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig akarbrasa, ty
platsen ute i snoen i flera graders kyla, var inte den laempligaste till
syskola.”Efter de, sir ni, sa patar jag vantar och syr rosor pa, och — saelj
dom, sir ni, — och far pengar — och koeper oss en liten stuga, som si
ut som linnbaer a fil och har foenster, som skratta opp under taket.
Smastintena och allihop, sa ska vi goera vantar. Svenska vantar –, foer
frun hon sa de vi skulle goera allting just som i tanke pa att Sverges
namn skulle komma med, en far goera allt en goer sa en inte skaemmer ut
landet foerstas. Bara det blir var, sa ska jag boerja pa att sticka me’n
jag gar, foer hon sa’ att sa har kvinnfolke gjort haer foerr. Jag ska
sticka smastrumper at er pa dagarna och sa pa kvaellen, naer vi sitt ute
i na’n bjoerkhage, sa ska jag pata och sy roser, som ska bli lika
granne som toernblommor.”
“Ja, int foer jag taenk te a ge mej pa te pata vantar”, sade Manke i det
han raetade pa sig och stoppade in vid handlederna oefverfloedet af de
langa, haengande troejaermarna.
“Nej, jag foer min del far te Amerika och graef opp sa mycke guld, sa
jag kan koepa hela Frostmo socken och koerkan me om jag vill, och
fylla’na med myrbaer och mylost (rund faersk ost) och akerbaer och flaesk
och –”
Manke tumlade at sidan. Storskrikande och foerskraeckt tog han handen at
kinden. En oerfil braende daer. Ante, som inte hade agat barnen sa laenge
mor lefde, och som brukade ha ett foerunderligt talamod med dem, blef i
ett nu flygande sint.
Manke fick en oerfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
som om han hade varit en potatissaeck, som man ville ha mera rum uti.
“Gosse, att du int skaems! — Ska du halle fraemmande land foer mer aen
varat. — ‘Fara dit efter gull’ — som farbror varan, som bara gatt
bort sej daer. A de till, att du skulle ta gulle och koepa koerkan bara
foer du skulle ha den granna koerkan, daer dom fa predika om Gud, till
ett hebbere. — De aer ett ledt sinne i dej Manke, a san’t daer tal lid
jag int hoera.”
Barnen gingo i vanlig vandringslunk vaegen framat, betydligt haepna
oefver Antes ovaentade vredesutbrott.
Manke tjurande och smatjutande.
“De aer baettre foer en karl te goera vantar me heder aen te ta opp
saeckfyller me gull och ha de till sant, som ondt aer, — kom ihag de du
Manke”, fortfor Ante aennu flaemtande af harm. Han klef in i smaskogen
genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
hade grenarna sittande i sa jaemn krets om stammen att den laempade sig
vael till groettvara (kraekla). Han bjoed till att bli god igen.
“Da int smastintena sitt pa kaelken nu”, sade han, “sa har jag taenkt
forsla aemnen pa’n te arbeta af om kvaellarna naer vi kom in i nan gard
daer dom ha eld pa spisen, eller i nan bryggstuga eller draengkammare.
“Du taenk goera groettvarer och tvagar te saelje?” fragade Anna-Lisa, med
en viss respekt i roesten gentemot den myndige brodern.
“Jag ha mest taenkt de. Traeskedar a. Farfar daer i Sven Pals var nog fri
(duktig) te goera skedar, men jag ha ju aldrig haft nan knif, sa jag
har kunnat goera efter dom.””Men dom ska jag mala at dej”, ropade Maglena inat dungen, till Ante.
“Sa granne sma bla roser, och hvitkullen (praestkragar). Jag ska goera
faergen som mor giorde den, ta loef, blomster och roetter.”
“Fa jag hjaelpe dej te goera skedar naer jag blir stor”, mumlade Manke,
naer han kom i naerheten af Ante ut pa vaegen.
“Nog ska du fa de, gosse. Si haer ska du fa gamm knifven min, sa kan
du, fast du aer liten fa boerja pa te goera aemnen.”
“Vi kan saelje skedarna a Ante, och fa pengar. Men jag ska int koepa
koerkan, foer da kan int praesten laesa daer.”
“Naeaej, och vi kan int sitta daer och hoera pa’n och sjunga och laesa, sa
vi bli snaellt folk, som mor taenkte vi skulle bli.”
_________________________________________________________________
TRETTONDE KAPITLET.
I DEN DOeDAS STAeLLE.
Naer barnen nagra dagar senare hunno sa langt som ut ur vaersta
fjaellbygden, kommo de en kvaell fram till en gard daer sjukdom och sorg
gaestade. Det var till en stor rik bondgard. Aeldsta flickan daer hade
nyss doett, bara tio ar gammal. Och nu lag lillpojken, ende sonen, som
var sju ar, sjuk i samma onda som systern doett utaf. Hustrun, en
statlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjoel i det
kokande groetvattnet, naer den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
foersagda anleten traedde in.
Hon hade en straeng husbonde till make och fick nog skoeta sitt
ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjaertat och oron i
sinnet foer den lille, som nu kanske ocksa skulle tagas ifran henne.
Hon vaende sig mot doerren, naer den laenge blef oeppen, innan alla de fem
barnen hunnit in.
I dag knuffade de Anna-Lisa foere sig. I en sa haer stor, fin gard var
det sa grufsamt att komma in, foer den som var uselt klaedd och kom foer
att begaera mat och husrum.
Hustrun blef vid att stirra pa Anna-Lisa.
“Kom fram till elden barn”, sade hon med mild, tungsam staemma. Hon
raeckte ut handen och haelsade god dag pa Anna-Lisa, som kaende detta sa
bade stort och hoegtidligt. Det var just inte vanligt att bli haelsad
sa, naer man kom som noedarsfolk i gardarna.
“Hvad kan hon heta en sa’n stinta”, fragade hustrun och stroek tillbaka
halsduken fran Anna-Lisas ljusa har.
“Anna-Lisa”, svarade den tillfragade och sag med sina aerliga bla oegon
upp i bondhustruns sorgsna.
“Nej, de aer vael int sannt heller? ‘Anna-Lisa’, som varan Anna-Lisa,
hon som Herren tagit.”
Hustrun tog sig om hufvudet med baegge haenderna och sjoenk ner paspisbaenken. Groetgrytan hade hon redan lyft fran elden.
“Jo nog aer det sant”, bekraeftade Ante och steg fram. “Hon het
Anna-Lisa hon, som mormor varan, som aer doed.”
Mannen kom in i foelje med de tva draengarna. Snoeiga voro de, fast de
ute pa foerstukvisten stampat af sig de vaersta klumparna, som foeljt med
ifran skogen, daerifran de koert fram timmer.
Unga karlen, som han var, gick han lutad, med boejdt hufvud.
“Hur gar de lilldraengen var?” fragade han hustrun i foerbigaende.
“Bara som med stintan. Herren ta nog gossen a.”
Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och laeste bordsboenen.
Han tog traeskeden och at ur samma groetfat som draengarna fast hvar och
en af dem hade sin saerskilta lilla traevril med mjoelk. Getost och smoer
och broed fanns aefven pa bordet.
“Har Gullicksmor farit ivaeg”, fragade han vidare lagmaeldt.
“Hon for foere middan och da kunde hon inte mer goera foer lill’Calle. Om
vi ocksa koerde alla de femton milen ner till doktorn, sa hjaelp de
inte. Han ligg bara i slummer nu — sa vi aer nog snart barnloes.”
Mannen at, sked efter sked, men nog syntes det att sorgen hade ramat
honom savael som hustrun, hvilken stod vid bordet till synes lugn, och
skar opp tjockbroed (runda ragbullar) till skogskarlarna, som alla sago
lika betryckta ut.
“De aer int ondt efter smafolk annars int, ser jag”, sade husbonden med
bitter roest. “Da en int fa behalla och foeda sina egna, sa gjorde en
baest i att skicka ivaeg andras barn ocksa.”
“En gjorde stor synd da, syns de mej”, sade hustrun saktmodigt. “Aer vi
snart utan barn, sa aer de haer smastackrana, som jag hoer, utan
foeraeldrar. Jag taenk de aer naestan vael sa tungt de.”
Det blef alldeles tyst i det stora koeket, oefver hvilket elden flammade
sa muntert. Kittlarna oefver ingangsdoerren blaenkte i en lang
rikemansrad. Vaeggsaengarna voro foersedda med roedrutiga foerbaengen. Den
hoega dalkarlsklockan lyste grant, bla, med roeda rosor. Snygga
trasmattor randade det inunder dem hvitskurade golfvet. Och innanfoer
de blanka foensterrutorna, med hemvaefda luftiga kappgardiner foer,
syntes blommor, myrten, balsamin, lejongap och tarblomma. Sa det var
ett stortrefligt rum, som inte skaemdes af de tre spinnrockarna med lin
pa hufvudet och garn pa rullarna, hvilka voro undansatta foer kvaellen.
“Ga fram och tacka (haelsa) far, Anna-Lisa”, sade hustrun och skoet
flickan emot husbonden med ett meningsfullt, sorgset leende.
Anna-Lisa rodnade djupt naer hon ensam gick fram. Hon sag sa mild och
rar ut i denna stund, sa treflig, snygg och kammad, fast hennes klaeder
voro usla och slitna.
Husbonden sag upp foerundrad.
“Hvad i fridens dar hetter du, stinta?””Anna-Lisa”. Hon sag foersagd och aengsligt bort till syskonen.
Husbonden tog, liksom foervirrad, om hufvudet med haenderna, som hustrun
gjort nyss.
“Herre gulla, Brita Dea, hon liknar ju akurat Anna-Lisa varan innan
sjukdomen boerja pa te ta na.”
“De kom foer mej a, naer hon stog framfoer mej i jans, att Anna-Lisa
varan gick undan foer den haer skulle komma istaelle.”
Hustrun sag fast och allvarligt pa mannen. Hon tog Anna-Lisa vid
handen — lade sedan sakta, liksom smekande, sin arm om flickans hals
i det hon ater foerde henne fram till syskonkretsen vid spisen.
Naer karlarna, efter att ha tackat Gud foer maten, stego opp fran
bordet, dukade hon fram daer foer barnen mjoelk och groet och, hvad som
icke ofta kom dem till del, smoergas pa det fina, pa den tiden hoegt
skattade ragbroedet.
Sen gick hon snabbt och tyst ifran dem. Barnen foerstodo att det var
foer att se till den sjuke gossen.
De sutto kring bordet oroliga och betaenksamma. Talet om att Anna-Lisa
kanske skulle bli stannande, aengslade dem.
Hustrun kom ut igen ifran lill’kammarn innanfoer koe- ket daer den sjuke
lag. Hon gick hastigt genom koeket och tog vaegen ut.
“Han aer doe nu kanske”, hviskade Anna-Lisa. “Da blir dom sint pa Herren
och vill koera ut oss.”
“Inte”, invaende Maglena. “Ni sag vael att de lyste ljust ur oegona
pa’na. Han aer vael haellre baettre, gossen, och da blir dom glad och vill
tacka Herren, och sa ta dom dej, Anna-Lisa.”
Ater sutto barnen tysta, i tungsam staemning.
Ploetsligt boejde Anna-Lisa hufvudet ner emot haenderna, som hon hade
hopknaeppta oefver bordet. Hon gret –, gret, fast sa tyst att ingen
kunde hoera det. Men det syntes pa axlarna, som skakade och pa den
troestloesa staellningen med hufvudet.
Syskonen mumsade pa sina praektiga smoergasar under aengslig tystnad.
“Kaere dej, Anna-Lisa –, kaere dej”, — sade Ante och foersoekte dra
hennes haender at sidan. Det foell honom sa tungt och ovant foer det haer,
att Anna-Lisa, som alltid varit sa stilla och lugn, nu skulle grata sa
farligt.
Anna-Lisa satte opp hufvudet, alldeles roedgraten.
“Jag vill int vara utan er –, foerst smastintena, som jag soerjer sa
farligt, — och sa er allihop.”
“Ja nog blir de ledt foer oss, a”, sade Ante stillsamt. “Sa bra som du
har varit mot sma’en haer, och oss allihop foer den delen.””Och hvem ska mjoelka Gullspira –, a laga at pojkarna, a tvaetta och
halla er i ordning –“, snyftade Anna-Lisa. Hon sag med en moderligt
bekymrad blick oefver de baegge minsta vid bordet. “Ni vill ju hvarken
kamma eller tvaetta er om jag int hall efter er.”
Manke och Per-Erik saenkte oegonen, skuldmedvetna. Sa morskt manfolk de
ville vara, sa foerefoell det dem farligt besvaerligt det daer, att masta
vara kammade och tvaettade. Det var inte alls nage behaendigt heller,
att om loerdagskvaellarna fa lof att kraenga af sig varma skjortan, som
snodde sig sa godt efter kroppen. Och sa streta foer att fa armarna in
i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja bloet till och med, tyckte
pojkarna, naer den legat i kunten och det varit yrsnoe, som traengt in i
den, eller ovaeder. Just aldrig heller att nagon skjorta passade precis
at dem. Skjortan, sa vael som andra plagg, kom alltid som en
oefverraskning foer dem, — stort var det ibland, sa plaggen bade haengde
och slaepade, och smatt och trangt en annan gang, sa naesan kom i klaem
naer ombyte skulle ske.
Anna-Lisa, hon brukade gnida dem i oegonen och om hals och oeron med
sapa och vatten och torka dem med gammelklaeder, som voro tvaettade, men
omanglade foerstas, och harda “sa de refvo som vargklor”, foersaekrade
smadraengarna naer de satte sig till motvaern.
Om de nu sutto vid bordet verkligen aengsliga att Anna- Lisa skulle bli
stannande efter dem haer, sa hade de da inte samma bekymmer som hon i
fraga om den kommande bristen pa snygghet och ordning. Det enda, som
skulle halla dem uppe i saknaden efter henne var just det i en hast
uppflammande hoppet om, att de, utan henne skulle ga fria fran vatten,
sapa och torktrasa.
“Du skulle fa de bra haer, Anna-Lisa”, sade Ante med ett foersoek till
frimodighet i roesten. “Du far nog riktig saeng te ligga i, och sa’n haer
mat foerjaemnan.”
“Och medan sa skulle ni allihop ga kring vaegarna, och jag skulle taenka
pa att ni lag sa ni fick ohyra efter andra noedarsfolk i na’n kall
stuga, kanske, och att ni aldrig fick aeta er maett.”
“Nog ha vi fatt de na’n gang a. Mins du i den stora garden, daer dom
aenda hade sa manga barn, och vi fick en hel gryta aertsoppa –, dom
kokte saerskildt daer foer dom, som ga kring vaegarna.”
“Ja, sa skulle jag kanske sta haer a och koka foer sana”, fortfor
Anna-Lisa klagande. “Och taenka att ni var hungrig och int visste en
enda dag i foervaeg hur ni skulle fa husrum till natten.”
“Kaere dej, int aer de nage farligt, int”, satte Maglena in med mjuk
troest i staemman. “Vi ha vael aldrig legat ute heller nan natt, och raett
som de aer, sa aer det ljust hela natten och da fa en ligga hos
blommerna ute pa backen. ”
“Och da sa ligg jag inne i saengen”, sade Anna-Lisa med samma klagande
roest.
Men hon log lite skamsen i detsamma. Och med det for en laettnadens
ljusning oefver syskonen.
“De aer farligt hvad de aer svart te vara noejd”, sade Ante
eftertaenksamt. “Jag har gatt om dagarna och tyckt att det skulle varasa bra om vi allihop fick komma till snaellt, rejelt folk — sa’na, som
mor skulle lika, — och nu sa” –.
Ante tystnade, det syntes huru tungt han fann det, att moejligen maste
laemna den omtaenksamma, duktiga systern efter sig.
“Du matt ga med oss hvart vi ga, Anna-Lisa”, mumlade Maglena med sista
smoergasbiten i munnen. Hon torkade naesa och fingrar pa det lappade,
urtvaettade foerklaedet och stroek med sitt hufvud emot Anna-Lisas kind.
“Si du, de aer alltid behaendigt te vara ute, — om en ocksa inte har de
sa bra, sa sir en aenda sa mycke. Snoen hitta pa te saetta sej sa roligt
pa allting. Och roligt aer de till se sparena i snoen naer han ligg jaemn
pa myrer och akrar. Det blir sa langa krus pa’n — just som spetsar.
Haren och raefven och hunn, och skatan och krakan, som har kommi nyss,
allihop krusa dom snoen med foetterna pa olika vis, sa den blir sa fin
som till broellop.”
“Jag sir ingenting san’t, jag. Jag sir bara er”, mumlade Anna-Lisa,
sorgsen.
“Ja du ska komma och foelja oss igen, hoer du Anna- Lisa. Nu blir de var
och storforsarna kom loes, och det sjung sa grannt ur dom. Gullspira ha
vi me oss, sa vi ha mjoelk te dricka, — myrbaer ha vi pa myrena, och
blabaer och jordbaer sa mycke vi kan aeta.”
“Ja ha en gatt ute och sliti ondt pa vintern, sa nog kan en ga pa
sommarn a”, sade Manke afgoerande.
“Stinta, jag tyck du ska foelje som foerr jag”, ansag Per-Erik.
Yttrandet kostade honom en viss oefvervinnelse, ty den hotande faran af
tvaettning och kamning stod alltjaemt foer honom.
“Tyst”, varnade Anna-Lisa och hoejde lyssnande upp hufvudet. “De lat
inne i lill’kammarn, pojken lef, han vill ha na’n till sej kanske.”
Hon smoeg villradig, pa ta oefver golfvet och stannade vid doerren.
“Kom hit –, jag vill int vara ensammen”, hoerde hon en spaed, svag roest
daerinne.
“Aer de du, Anna-Lisa”, sade den lilla sjuklingen borta i
utdragssoffan.
“Sjung ‘Hvar jag gar’, foer mig, — sa ska jag somna.”
Gossen vaende sitt, nu efter en haeftig kris till det baettre,
svettfuktiga ansikte at vaeggen, sloet oegonen och vaentade pa sangen.
Anna-Lisa kaende vael den sangen, men det bar henne emot att sjunga
ensam och pa fraemmande staelle.
“Sjung, hoer du”, ropade gossen, med sjuklingens otaliga roest.
Anna-Lisa gnolade sakta: “Hvar jag gar i skogar, berg och dalar,
foeljer mig en vaen, jag hoer hans roest.”
Medan hon sjoeng, stroek och svalkade hon gossens panna med enlinnetrasa, som hon fuktade med vatten fran en porslinsmugg, som stod
pa stolen bredvid hans baedd.
Hustrun kom in, med mannen i foelje. Det var honom hon soekt upp och nu
fatt med sig. Han skulle se undret, som skett med gossen, deras enda
barn.
Mannen blef sa tagen, naer han sag barnet, som foerr feberroed kastat sig
i plagor, nu ligga i lugn haelsosoemn, att han ofrivilligt knaeppte
haenderna i tack och lof till en hjaelpsam Gud.
Anna-Lisa afbroet sangen och steg upp foer att fa komma ut.
Mannen tog tag i hennes arm.
“Du ska stanna hos oss stinta, foer sa glad som nu har jag aldrig varit
i alla mina da’r.”
Anna-Lisa drog sig sakta ifran honom. Sorgsen och foerskraeckt sag hon
at doerren. Det var som om hon daer bakom aegt all vaerldens skatter att
foerlora.
“Du aer vael glad att slippa noed och bekymmer och ha hem och skydd haer
foer alla dina dagar nu, da jag taenk att du ska fa stanna haer foer
alltid”, fragade den unge husbonden foerundrad och naestan onoejd, da han
sag flickans aengsliga uppsyn.
“Jo”, svarade flickan lagmaeldt. “Men de blir mej bara sa tungt, naer
jag taenk pa smapojkarna. De aer jag, som ha tvaetta dom och kamma dom,
och mjoelkat Gullspira, sa att dom har fatt soet mjoelk om dagarna. Den
minste aer inte sa gammal som den haer, och skall fara och ga kring
vaegarna, medan jag har det bra.”
_________________________________________________________________
FJORTONDE KAPITLET.
PER-ERIK OCH ANNA-LISA.
Anna-Lisas stora bla oegon tarades. Hon gick ut till syskonen.
Husbonden foeljde henne. Han tog smadraengarna i oegonsikte,
“Sa, det aer den daer lilla som du aengslas mest foer? Herresten heller,
tocken liten draeng, som har kunnat vandra aenda fran Frostmofjaelle.”
“Jag aer nog int liten, jag. Jag blef pa sjette aret nu i Kyndelsmess.”
Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade groetfatet
aennu en gang och slickade af traeskeden med ordning och eftertryck.
Husbonden maste dra pa munnen.
“Dom kan nog kanske inte slaeppa af dej, syskonen dina?”
Per-Erik spottade foer sej och glodde med stora oegon bort emot
spiselden.
“Jag vet int hvad jag ska saega. De skulle nog vara ledt foer dom till
att int ha na’n te aengslas foer och halla efter, nu sen smastinterna
vardt kvarhallen hos jaegmaestarns.”Hustrun kom till. Hon stod och hoerde pa gossens prat, sa ljus och glad
i uppsynen som hon inte varit se’n enda dotterns doed.
“Sa kan ni kanske inte undvara honom da?” undrade husbonden med en
liten saerskild, menande blick emot Ante.
Ante moette blicken allvarsam.
“De loena int te orda om de foerraen nage san’t kom pa tal.”
“Det aer godt, klokt slag i de haer barnen”, sade mor Maerta-Dea. “Jag
tror dom foer hvad vaelsignadt och bra aer, till huset.”
“En kunde kanske lata den daer morska lill’karlen stanna haer ocksa sa
laenge”, sade husbonden tveksam. Han ref sig betaenksam bakom oerat.
“Lill’Kalle frisknar nog till fortare, naer han far kamrat”, sade
Brita-Dea.
Ante blef ifrig han med. Skulle Anna-Lisa tagas ifran dem, sa blefve
det svarare aenda att halla ordning pa de sma, bland alla de fraemmande,
ibland bra ledsamma foerhallanden de rakade in uti.
Det fanns sa manga stygga exempel, sa mycket af orent, som skulle
traeffa gossens oegon, sa mycket ledt, laettsinnigt tal, grael och knot
och grufliga svordomar, som aennu skulle na hans oeron, naer man sa drog
fram fran gard till gard.
“De vore nog farligt bra, om Per-Erik fick bli i en sa’n haer gard, sa
de kunde bli en rejel karl af ‘en”, sade Ante. Hans djupa, moerka oegon
sago allvarsamt upp pa den starke, granne bonden, som stod framfoer
honom.
“Naer jag blir lite gamlare, sa ska jag ge mej i tjaenst som getare
eller lilldraeng, daer jag far laera mej na’nting, och se’n ska jag komma
hit efter Per-Erik, om han bara far stanna till dess.”
“Sa far han vael de. Jag lid int taenka de lill’Kalle var skulle kunna
bli bortvist och ga kring vaegarna som den daer lille nu skulle komma te
goera. Det aer morskt slag i dej, gosse, ocksa. Och jag tror dej mest om
te kunna goera hvad du saeger, sa du till slut kan komma och ta igen
lillen, daerest du far ha haelsan.”
Hustrun raeckte stornoejd ut handen mot Ante, med haelsande, bekraeftande
handslag.
“Baedda at pojken i norra oefversaengen”, sade mannen. “Han syns vara ren
och snygg, fast han kom fran landsvaegen.”
Ja, nog visste Per-Erik, att han var “ren och snygg”. Det var bara
mandag aennu, och han hade sista loerdagstvagningen, denna gang atfoeljd
af trang, naesklaemmande skjorta, i alltfoer friskt minne.
Anna-Lisa far ligga daer hon a’, sade Brita-Dea. Hennes anlete lyste af
belatenhet och hon pratade med barnen, som om de varit gamla bekanta.
Pigan, som kom in med kvaellsmjoelken skummande i en stor blamalad
bytta, stannade vid doerren som foerstenad. Naer hon gick ut foer attstilla korna och mjoelka dem, var daer tyst i garden, tyst som naer doeden
tagit, och star hotande att taga aennu mer. Och nu — glada, jollrande
barnroester, slammer af skedar och fat, som diskades. Framfoer spisen en
liten stinta med lockigt har, som sydde roeda rosor pa en tummvante. En
pojke, som spantade stickor och sopade spiselhaellen, sedan han lagt
mera ved pa haerden. Mor Brita-Dea sjaelf vid spinnrocken igen.
“Jaemmerligen heller, sa behaendigt haer aer”, sade Stina. Hon oeppnade
doerren till ett stort skap, daer tomma, rena mjoelktrag voro inskjutna i
slaar oefver hvarandra. Sa satte hon sil oefver tragen ett efter annat,
och haellde med skopa i den varma mjoelken.
Den stora katten, som satt och glodde fran skapbaenken, fick ocksa en
skvaett i sitt fat invid vattentunnan vid doerren.
Stina foersag sig med smoer, broed och kallnad groet fran skaenkskapet.
Se’n drog aefven hon fram spinnrocken och snurrade pa sa att hjulet
blef som ett moln, medan lingarnet, fint som silke, oekades pa rullen.
“Du far ga med pojkarna haer till draengstugan”, sade matmodern omsider.
“Se efter att dom far oerngottskudde och en snygg farskinnsfaell.
Stintorna och Per-Erik far ligga haer i oefversaengen. Vill du si hur
lugnt lill’Kalle sof, foerst?”
Matmodern och Stina gingo pa ta in i lill’kammaren. Stina sag
obegripligt belaten ut, naer hon kom ut daerifran. Hon gick fram och tog
Anna-Lisa i handen.
“Vaelkommen till oss, stinta, — och du a’, lill’draeng. Vi ska nog bli
govaenner, det kaenne ja’ pa mej.”
_________________________________________________________________
FEMTONDE KAPITLET.
DET SPOeKAR PA ISEN.
“Hu haeller, det aer rent som om vi vore ensam pa hela jorden””, sade
Maglena och drog den lilla hemvaefda schal hon fatt af mor Brita-Dea
baettre om sig.
“Ja, nog aer de sant, men de ska bli mindre grufsamt te komma in i
gardarna, naer vi int aer sa manga”, tillfogade Ante.
“Naer jag stanna ute hos Gullspira, daer de int finns nage’ lider te
binda ‘na i, sa blir ni bara tva, och de aer vael ingenting te grufva
foer.”
“Ingenting”, upprepade Maglena. “Jag kom jaemt i hag smastinterna —
och Maerta-Greta, naer hon sa ‘tinnenin’ i staelle foer ‘ingenting’. Hon
satt lill’hufve’ pa sne och titta opp med oegona och skulle latsas vara
sa bedroefvad.”
“Ja, hon var nog de a flera ganger, da hon froes, lill’stackarn, och
var hungrig och ville till mor”, sade Ante eftertaenksamt.
“Mor skulle nog vara noejd, taenk jag, som det aer staeldt foer
smastinterna nu”, tillade han.
“Nog aer hon de, ma du tro. De var vael hon som fick komma hit tilljorden lite grand, som en aengel och tala i folke, ba jaegmaestarns och
Carl Nil’ses att ta barna.”
“Ja, nog ha dom det bra nu, foer int skulle dom tycka att de vore nage
behaendigt te ga haer pa isen och raenna at alla hall med foetterna, sa en
kan klyfva sej midt itu”, sade Manke bistert.
Sanningen att saega saknade han Per-Erik ohyggligt, om han ocksa tyckte
sig kunna undvara Anna-Lisa. Det var inte utan att i hans saknad
blandade sig ett grand medlidande med brodern, som nu ensam och
foersvarsloes, blef den, som Anna-Lisa skulle ryka pa med sapa och
vatten. Manke hade deltagande framhallit denna synpunkt foer Per-Erik,
som dock med nagot af mod och foerhoppning i roesten foersaekrat, att det
inte skulle bli fullt sa “huskigt” aenda. Lill’Kalle tog ju opp sig,
foersaekrade Per-Erik, “och ma tro sa rik bondson han aen var, sa kunde
en nog taenka, att han skulle matta bli bade kammad och tvaettad, nu
till, naer de fatt en sa’n som Anna-Lisa till gards.”
Men fastaen han taenkte pa huru hjaelploest utsatt foer sa’nt daer han var,
Per-Erik, sa oenskade Manke denna kvaell att han varit tillbaka i den
ljusa, troejsamma (hemtrefliga) garden, hos honom.
Det skulle vara annat det aen att ga oefver en is, som lyste svart, och
blaenkte som om man gett sig ut i oeppna sjoen, samt ha oefver hufvet pa
sej ett norrsken, som var ledt och aengslande, med roeda och gula och
bla lagor hoegt opp pa himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli
domens dag och att allt som fanns, ba jord och mane och stjaernor
skulle brinna opp. Foer sa knastrade det och lyste och floeg af lagor
uppefter norra himmelen. Och aenda satt manen daer pa sitt hall och rent
skrattade med hela mun, utan vett, naer han hade sa mycket farligt
omkring sig.
Manke kunde mycket vael ha fatt aka pa kaelken, som gled laett som ett,
intet oefver isen, och da hade han inte behoeft plagas med att raenna och
halka at alla hall. Bade Ante och Maglena hade uppmanat honom att
saetta sig ned pa den. Men Manke sade att han var karl till att ga.
Saken var den att ufven hade boerjat tuta sa otaeckt i Svartberget, som
gick som en vaegg neremot sjoen. Och sa var det ledt med det otroejsamma
norrskenet. Manke han tyckte att pa kaelken var han allt foer langt
borta fran folk, d. v. s. de tva aeldre syskonen.
Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stoedde henne pa samma
gang, ty det var vael sa svart foer henne som foer Manke, att komma fram
i halkan.
“Vi fa maest ta och dra na”, sade Maglena. “Stackars lill’piga, du raenn
ju at alla hall och blir rakt slut foer oss.”
“Saett dej pa kaelken du Manke och hall i ‘na. Hon kan godt sta daer.”
“Hon star nog aenda. Det kaenns liksom behaendigare foer mej te ga”,
foersaekrade Manke i det samma han raende ivaeg snedt med ena foten och
satte en duktig rofva pa isen.
Sint vardt han, ty det var vael elfte rofvan han satt se’n han kom ut
pa isen, och raedd vardt han.
Daer han nu sitter kvar och smatt graelande gnider den del, som foersttar toern naer man saetter rofvor, sa far han se nagot som kom haret att
resa sig pa hans trinda hufvud. Han var foerstas inte vidare morsk i
hagen foerut heller. Jo, nagot kommer raennande emot barnen pa isen,
nagot som floeg lika fort som oestanvinden, som blaste emot pa sjoen. Det
illulade och det fraeste och det spottade. Och daer syntes som en liten,
liten roek, staende raett opp ifran det daer, som kom raennande.
Manke han kom pa foetter igen, och det med fart.
“Herre gulla! — Gosse! Stinta! Sir ni! — Jag menar de aer skrymt
sjaelf, som kom och tar oss.”
Ante och Maglena ryggade tillbaka af foerskraeckelse. De hade allt
gaerna, lika vael som Manke, velat ta till foetter. Men det var ju en ren
omoejlighet att i blahalkan kafva sig undan det sig hastigt naermande
vidundret.
“Hva’ i fridens dagar aer de”, hviskade Ante med oegonen utspaerrade emot
det moerka odjur, som med tva sma eldglaensande haloegon, eller hvad det
var, syntes aemna flyga pa dem.
Maglena knep hardt om Antes hand.
Manke, lill'”karlen”, gloemde alldeles sin manliga vaerdighet. Han
gallskrek och hakade sig med bade armar och ben fast vid Ante.
“Ja men aldrig har jag sett sa farligt i hela lifve”, skrek Maglena.
“De aer ju en katta, och han kan int ga” –. Maglena tog vidundret, som
verkligen befanns vara en katt, opp i famnen, utan att akta pa huru
den fraeste och spottade; sjaelf darrade hon af skraemsel och medlidande.
“Han har sa underliga foetter”, tillfogade hon hemsk till mods. “Kan du
Ante foersta hvad de aer at dom?”
Ante tittade noga pa kisses foetter.
“De aer — de aer –. Nej hur ska’n kunna foersta de. Men de aer rent af
tomma svinkloefvar, som dom ha stuckit in kattfoetterna i. De aer daerfoer
han int har kunnat reda sej, utan foeljt med oestanvaedre utfoer isen.”
Maglenas tarar floedade. Hon slet och ryckte foer att fa loss
pinoredskapen, som klaemde om kattens foetter.
“Kisse, stackare, stackare kisse! De aer folk, som har gjort de, foer si
hur hardt dom bundi me hvassa snoeren.”
Det var som om Maglena i dessa snoeren fann bevis foer att folk utfoert
nidingsdadet, och att i annat fall katten sjaelf skulle ha traedt pa sig
fyra svinkloefvar, som galoscher.
“Ja, ha folk gjort de, sa aer dom int folk, utan na’nting som aer
otaeckare aen allt styggt”, sade Ante. Hans oegon lagade i manljuset och
hans haender knoetos som om han haft lust att kla upp det folk, som
gjort detta.
“De var rompa (svansen) daer, som stog raett opp, som jag taenkte var
roek”, sade Manke, hvilken nu alldeles fristaende, pa vederboerligt
afstand fran kattens befriade klor, tog den i oegonsikte. “Jag hoell
mest pa te bli haj (raedd) jag, och sa aer de bara en katta”, fnyste hanfoeraktfullt.
“Bara en katta”, roet Maglena full af foertrytelse. “Jag vanne att den
som gjort de haer, sutte bunden om foettren och raedd, och hungrig, och
frusen.”
“Ja och hade de haer stygge norrskene oppom sig, och ufven, som tuta i
berge, och ett tjog vargar, som ule omkring sej”, afbroet Manke foer att
fa straffet skaerpt.
“Ja de a, — a sa skulle han, som har gjort de, fara fram med
oestanvaedre ensam pa natten, a int kunna stanna”, atertog Maglena.
Hon gret fortfarande, vaggade och smekte katten, daer hon med den i
famnen satt sig ner pa kaelken.
“Sa ledt folk trodde jag int de fanns i vaerlden”, sade Ante dystert.
“Sa’nt hade dom aldrig kunna ta sej te’ me hemma i Frostmofjaelle.”
“Ha, var de likt de! Den, som hade gjort sa’nt hade blifvi utskaemd foer
alla sina dagar”, afgjorde Maglena hardt.
“Men nu matte du ha mat, stackare kisse. Du aer sa tunn och torr som
ett knifblad.”
Om Maglenas liknelse ocksa inte var sa alldeles fullgod, sa var det
aenda en sanning att katten sag bedroeflig ut, ruggig, — da den ej fatt
slicka och putsa sig, sa som kattor vilja halla sig fina, vat, den
hade ju varit i vatten –, och mager, med bloedande foetter.
“Se daer Ante, ta ‘na me’n jag mjoelkar en skvaett at ‘na.”
Ante tog katten och hoell den plikttroget fast, om ocksa icke med den
oefverstroemmande oemhet, som Maglena visade i sin behandling af det
olyckliga pinade djuret.
Katten hade slutat opp att spotta och fraesa, och soerplade nu i sig
varm mjoelk ur en liten vril. Se’n boerjade den putsa och slicka sina
oemmande, skafda tassar, samt tvaetta sig i ansiktet med innsidan af
framtassarna, som den foerst vaette med tungan. Efter detta kroep den
kurrande, mildt, tacksamt jamande opp i knaeet pa Maglena. De voro med
ens sa goda vaenner, den saekra vaenskapen mellan den raeddade och
raeddaren.
Kaelkfaellen ordnades i baesta skick. Manke kommenderades dit igen, och
nu kunde han vael sitta daer foerstas, “foer att int katta skulle springa
ifran dom”.
Med Maglena i naerheten, som i samma afsikt gick taett bakom honom och
skoet kaelken, aterkom hans foer en stund sa pafallande foersvunna
manfolksvaerdighet.
_________________________________________________________________
SEXTONDE KAPITLET.
I ROeFVARKULA.
Manke sof, daer han satt pa kaelken och hvilade sina troetta, anstraengdasenor och ben. Kisse sof, och hvilade doedsskraemda nerver och naestan ur
led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gaellt ko-hu-u, och
klae-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, sa den blef kolsvart
inemot stranden.
Men ute pa sjoen glaenste isen roed, gul, groen, alltsom
norrskensflammorna oefver himmelen speglade sig i dess glaensande yta.
Ante och Maglena, att inte naemna lill’Manke, skulle nog ha tyckt det
vara hemskt och kusligt, ensamma ute en sadan kvaell, om de inte kaent
sig sa opplifvade genom det att de fatt raedda katten.
Som de nu gingo daer och sprakade och ledde Gullspira stadigt emellan
sig, sa nadde de sista lill’granen pa sjoen. Den, liksom de andra
vaegprickande granarna hade mistat fotfaeste under toevaedret, som varit,
och stod hankigt pa sned.
De fingo saekrare faeste foer foetterna oppe i land, pa uppkoerd vaeg.
Gullspira doek blixtsnabbt in i busksnaret foer att skaffa sig kvaellsmal
af tallris och videknopp.
Kisse ville ej stanna laengre, den var med ens faerdig att ta till
foetter. Maglena fick fatt i den. Hon stoppade katten in i schalen och
hoell den fast med baegge haender, medan Ante ensam fick dra kaelken med
den alltjaemt lika lugnt sofvande Manke.
Han styrde stegen mot foersta stora bondgard han fick i sikte. Fran ett
annat, ett roedmaladt tvavaningshus en bit ifran vaegen, lyste ljus ur
alla foenster. En kunde foersta att daer var begrafning eller broellop. Sa
det var inte foer slikt vandringsfolk, att ga fram till sa’nt staelle.
De naermade sig daerfoer det foerstnaemnda, aefvenledes stora
tvavaningshuset, som var gratt och omaladt, inte riktigt faerdigt
heller, sa gammalt det aen var, ty foer somliga foenster sutto aennu
braedlappar spikade i staellet foer glas.
Gaerdesgarden, som omgaf inaegorna, var trasig langa straeckor, och i ena
grindstolpen, som ledde in till garden, satt grinden och haengde pa ett
gangjaern. De hade icke, som man brukar goera om hoesten, lyft in grinden
undan tyngande snoe. Skraep och brate och buteljskaerfvor lago synliga
och blaenkte i manskenet.
Kisse lefde och regerade inom schalen hos Maglena, som om katten i en
hast blifvit vild. Den bade kloeste och fraeste, huru lugnande Maglena
aen talade till den.
Det gnaellde i doerren till storstugan, till hoeger i foerstun. Nu stod
det ej till att halla katten. Med ett tjockt skraen slet den sig loes
och floeg som ett skott ifran Maglena, ut pa garden.
En pojke af Antes storlek kom slaengande ut pa trappan foeljd af en
grahund.
“Buss pa dom, buss pa tattarpacke, som kom”, skrek han med gaell roest.
Grahunden skaellde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket
blaenkande taender.
Manke vaknade och gaf till ett skrik. — Gullspira flydde bakom Ante.Men Maglena gjorde som hon brukade, naer hon pa ett sa foerunderligt
saett foermadde lugna och taemja djur.
Hon satte sig ner pa marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att
bry sig om att han nafsade at henne och slet loes en del af
schalfransen.
“Sussu — sussu –! Int vill du oss nage ondt, vi, som aer sma och
ensammen”.
Grahunden tystnade, men morrade med ryggborsten hoejd. Han sag farlig
ut, daer han med loemsk blick och smygande steg gick omkring barnen, och
snalt vaedrade efter geten, som krupit in emellan dem.
“Gosse”, ropade Maglena med sin vackert klingande mjuka, men pa samma
gang bestaemda roest. “Gosse, huta at hunn eran. Du sir vael att vi aer
sma och ensammen. Du aer stor du, och matte hjaelpa oss”, tillade hon,
da pojken bara hvisslade och inte tycktes hoera pa hvad hon sade.
“Huta at hunn pa rappe!” Maglenas roest blef befallande. Grahunden tog
intryck af den. Han stod som skamsen.
Pojken steg ner fran trappan, sparkade loes en isklump och kastade den
midt i gruppen. Den traeffade hunden, som gnaellande och med en hatfull
och skraemd blick pa Grels, pojken, gardens aeldste son, lommade ivaeg ut
genom grindoeppningen.
Grels gjorde som grahunden, tog vaegen ut genom grinden, men sneglade
loemskt tillbaka. Han sag huru barnen daer gingo till vedlidret med
getkraeket, de hade med sig.
Jo, daer var hon saeker, geten!
Alla tre barnen foeljdes at till lidret med Gullspira, som de helt laett
bundo daer invid en spanhoeg, daer hon kunde fa liggplats tills de, som
vanligt kunde fa in henne i en ladugard. Det var bara en af dem, som
annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, haer, var det
som om de icke vagade vara atskills en enda minut.
De hoello hardt hvarandras haender, naer de gingo stegen opp till
foerstugan och oeppnade doerren till det stora rum eller koek, daer det
lyste ut ur foenstren.
Ja nog var rummet stort och vackert, det kunde ha sett ut precis som
storkoeket hos Carl Nilssons. Haer fanns ocksa oefversaeng, rosig
dalkarlsklocka och blamaladt skap. Men allt var slarfvigt,
oordentligt. Inga gardinkappor funnos foer foenstren eller foerhaengen foer
saengarna. Pa bordet syntes aennu traevrilar och traeskedar kvarlaemnade
efter kvaellsmaltiden. Braennvinsbuteljer och oelflaskor stodo daer, och
en massa smutsiga kort voro utbredda pa bordshoernet.
Tre roedbrusiga karlar, husbonden och hans draengar, spelade bondtolfva.
Svordomar och raa utrop ljoedo ut i rummet.
En storvaext, vacker men slarfvigt klaedd piga stod med ena foten opp pa
spisbaenken framatboejd, och skrapade groetgrytan, som hon at ur.
“Maka at er, farfar”, skrek hon ilsket till en gammal gubbe, somdarrande och fumligt, satt och taeljde spaent- stickor.
“Ni ha int oppe haer att goera laengre. Ni ha ju fatt i er hvad ni ska
ha. Ge er i vaeg nu bara!” snaeste en aennu ung bondhustru med fina, men
skarpa drag. Hon stod vid spisen och “luskade” en flicka af Maglenas
alder.
Ante och hans syskon stego ljudloest in genom doerren. De kaende en
brinnande lust att vaenda om, och om sa skulle vara, fly ut i
vildmarken igen. Men det var sa sent. De voro troetta och frusna och
laengtade sa mycket efter nagot varmt, efter lite vattgroet eller
vaelling.
Tva sma pojkar af ungefaer Per-Eriks och Mankes alder, hvilka framme
vid bordet, skreko och slogos om sista skvaetten i en oelflaska, fingo
syn pa dem.
“Tvy!” Den ene, Mans, spottade skickligt, sa att han naera nog vunnit
sitt mal, att na de intraedande. “Tvy! Mor, sir ni hva foer ett
tattarfoelje, som star haer”, gastade han.
Bondhustrun vaende sig om. Barnen tyckte att hennes skarpa oegon och
hvassa naesa liksom hoeggo sig fast i dem. De kroepo samman och gjorde
sig sma, sa mycket de det foermadde.
“Hva ska ni hit foer, haer aer ingen gaestgifvargard. Vi ha int mer aen vi
aet opp sjaelf”, skrek hon, och gick emot barnen med bordsknifven
hvarmed hon luskade dottern, i hoegsta hugg.
“Babba Kajsa — hoer du”, ropade en ihalig roest ifran ena nedre saengen.
“Goer int barna daer nage foer naer. Du drar olycka oefver garden. Jag har
sett dom i droemmen i natt.”
“Tig, gamm’tok!” roet kvinnan. Men det var som om de uttalade orden
aendock gjort ett visst intryck pa henne, ty hon vaende sig fran barnen
och atertog sitt foer deras skull afbrutna arbete.
“Ge dom kallgroeten, som vardt kvar naer jag gaf hoensena i morse. De
star en tetmjoelkskvaett kvar daer pa borde i vrilen, och broedskrapet,
som aer daer kan du ge dom.”
“Ge dom sjaelf ni” –, snaeste pigan. “Jag ska rusta mej foer te ga till
broellopsgar’n med mjoelken jag. Alla andra mjoelkstintena aer nog redan
daer. Men haer i garden aer de aldrig na’n ordning med nan’ting.
Hon gick, men stannade tveksam, med doerren oeppen. Farmor borta i
nedersaengen ropade pa henne:
“Brita, akta dej stinta –! Jag la’ut kortena foer dej i jans –, de
lag bara fattigdom och broedloeshet, men hjaerterknekt emellan. Du kan ta
bort farligheten med att du goer det godt aer. Ja-ja — akta dej, du.”
Brita drog at sig doerren med foten och gick in igen. Hon slaengde fram
de osmakliga matresterna till barnen, hvilka darrande, mer af skraemsel
aen af koeld, smoego fram till spisbaenken, dit matbitarna blifvit
framkastade.
“Ah hut, du har tagi min mjoelkvril”, skraenade mindre pojken, Joens.Utan vidare gick han fram och ville rycka vrilen ur handen pa Maglena.
Hon hoell den fast och sag honom stadigt in i oegonen:
“Mor din ha sagt till om maten at oss, a da laer du int ta den af oss.”
“Mor!” han raeckte ut tungan emot modren. “Jag –“, han sade nagot
mycket ratt, — men som betydde: “Jag struntar i mor och hvad hon
saeger.”
Maglena fick dock maerkvaerdigt nog behalla vrilen. Detta var en
missraekning foer Erika, som just slitit sig loes fran modrens grepp i
hennes hufvud foer att fa askada huru striden emellan den argsinte,
snale brodern och den fraemmande tiggarungen skulle sluta.
De sma vandringsbarnen ato kall, snaskig groet, sur mjoelk och
broedrester — tysta, foerstaemda, utan att latsas se eller hoera de raa
pinande ord, de grimaser med utstraeckt tunga och langnaesa, som
bestodos dem fran gardens trenne barn.
Grels kom aefven in, just naer de foerutnaemnda sma andaektigt tackade Gud
foer maten. Han sag led och otaeck ut. Gammelgubben, som fumlade med att
fa karfva sista spaentstickan ur tjaervedsroten, fick bradt att resa
sig. Han letade efter kaeppkryckan. Men som vanligt hade nagon af
barnen tagit den fran ryggstoedet pa hans stol och kastat den utat
golfvet. De gapskrattade naer gubben, halfkrypande, med ett ben
slaepande, hasade sig fram pa golfvet efter den.
Ante, som ju sag hvar kryckan lag, gick genast fram och tog upp den.
Han raeckte den till den gamle, som med sura, foervirrade oegon sag upp
till honom.
“Hva-hva-hva-aer den go-go-go-s-s-ssen ifran”, stam- made han med
misstro och foerundran i staemman.
“Go-go-go-s-s-sen”, — haermade gardsbarnen. De hoppade hoegt, slogo ut
med foetterna, smaellde dem samman igen och foersoekte att saetta krokben
foer farfarsgubben, naer denne aendtligen kom sa langt, att han kunde
stega fram mot doerren pa sina gamla foervaerkta ben.
“Ga fran spisen ungar, sa jag far rum haer med kaffebraennarn”, sade
matmor till de fraemmande barnen, utan att ge akt pa huru hennes egna
uppfoerde sig.
“Ante, hjaelp farfarn, han gar lika illa, som mor gick pa sistone”,
hviskade Maglena. “De aer sa farligt halt ute pa bron.”
Ante gick langsamt, som skamsen efter den gamle. Men naer han kom ut,
daer ingen gjorde narr af honom, tog han fast tag om gubbens ena arm
och hjaelpte honom varsamt ner foer trappan utfoer den hala, knoeliga
stigen, som ledde till den lilla stuga daer han bodde som
foedoradstagare.
Boendernas gamla foeraeldrar oppe i Norrland kallas “foedoradstagare”
eller “gammelfolk”, naer de laemnat fran sig gard och jordbruk till
sonen och hans hustru. De gamla fa sig tillraeknadt och utmaett hvad de
skola hafva af mjoelk, mjoel, potatis och dylikt. Aero ej barnen i den
gard de laemnat grannlaga och goda, sa ha de det svart de gamla.
Den lilla stugan daer farfarsgubben nu stapplade in, var kall ochovardad, daerfoer att farmorsgumman var sjuk och lag i vaestra
nedersaengen oppe i garden. Hon lag daer, icke foer att fa baettre
tillsyn, utan emedan man ej iddes ga ner och laga den mat gubben
skulle ha, da gumman ej orkade laga den, och slapp taenka pa att se
till henne. Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i
kvaell annat att taenka pa.
Gubben beredde sig till att, rysande af koeld, laegga sig paklaedd under
farskinnsfaellen i nedersaengen. Han var foer stel och frusen foer att
kunna orka laegga ved pa den aennu fran morgonen heta askan i spisen.
Ante gjorde det i hans staelle. Han satte dit kaffekokaren ocksa, som
stod ute pa haellen.
Gubben satt pa saengkanten och sag pa gossen, hvilken i hans tanke
liknade en Guds aengel, sa gradaskiga och lappade klaeder han aen hade.
“Du-d-du far l-i-g-gg-a haer i oefvers-s-saengen i-i-i natt”, stammade
han.
“Maglena och Manke a?” fragade Ante ifrigt. Han tyckte att tillvaron
hos den stackars gubben, som sag vaenligt pa honom, i hans kalla
ovardade stuga, var vida att foeredraga framfoer det stora ljusa koek daer
man bara “traette” med, och snaeste hvarandra. Laettare i sinnet sprang
han opp, sedan han sett till att vedklubbarna i spisen tagit eld och
att farfar blifvit afklaedd och kommit i saeng.
_________________________________________________________________
SJUTTONDE KAPITLET.
“KASKEN.”
Grels stod ute pa trappan da Ante kom ditat. Han var pafallande spak
— ja hoerdes rent af helt foertrolig, naer han gaf sig i sprak med Ante.
“Vi taenk ga pa koxen i broellopsgarden haer bredvid. Brita ska ga dit
med mjoelken och da foelj vi med och koxa pa bruden.”
“De bli nog behaendigt foer er, de”, sade Ante och ville foerbi Grels,
in. Men denne staellde sig i vaegen.
“Ja de bli lika behaendigt foer dej och syskonen dina, som foer oss.”
“Int fa vael dom ga pa koxen haer, int.”
“Hvem som haelst far vael ga pa koxen. Pojkarna i byn aer sint pa den haer
bruden foer hon, som aer sa rik och grann stinta, har tagit en utsocknes
karl, som int ha na hemman och aer en sa’n mes, att han saeg nej till
braennvinet. Och daerfoer ska dom staella till roligheter i natt och
skraemma dom. Vi, smapojkar fran den haer byn och fran grannbyarna a,
ska dit och vara med pa hvad som blir.”
“Men inte vi da, int. Maglena och Manke aer troett och matt ga och laegga
sej.”
“De aer dom, som vill ga och Brita och jag ha lofvat dom att fa foelja.
Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt at”,
tillfogade Grels med nagot visst medlidsamt i roesten, som tog Ante.”Ja, vill dom, sa nog far dom foer mej”, sade han.
Grels gaf honom hastigt vaegen fri. Ante gaf ej akt pa den stygga
glimten i hans oegon.
Maglena och Manke kommo emot honom ifriga. Troetthet och missmod voro
borta. De skulle fa ga och se pa bruden i granngarden. Prostinnan
sjaelf hade klaedt henne, och hon skulle vara sa fin sa drottningen
sjaelf kunde inte vara finare, — i gullkrona, och rosor hela hufvudet
fullt, och roedt silkesskaerp och svart silkeskjol, och lif — och —
och!
“Mans och Joens-Petter aer riktigt bra mot oss nu”, foersaekrade syskonen.
“Men hu haeller, dom ha halli pa a villa ha i oss “kask”.
“Aer ni tokig barn, har ni druckit af en sa farlig dryck.” Antes oegon
spaerrades ut af foerskraeckelse. Han gaf sig till att skaka och vaenda pa
Manke, som om han taenkt att fa ur honom ett doedligt gift.
“Slaepp mej, slaepp mej!” skrek Manke, daempadt foer att de innevarande ej
skulle fa oegonen pa den nesliga behandling, som brodern laet honom
underga.
“Dom hoell bara pa, men vi tog ingen kask”, — hviskade Maglena
lugnande.
“Husbonn haellde sa mycke braennvin i hetkaffe, sa de blef mer braennvin
aen kaffe. Och draengen daer, han ville ha i oss san’t.”
“Ja, int kunde ni smastackare komma fran det”, jaemrade Ante. “Och sa
ha ni inte kunnat akta er foer foersta supen aenda.”
“Vi gret och ba’ att fa slippa”, foersaekrade Maglena “och jag sa att
jag skulle fa spy af det.”
“Men dom ville ha i er aenda foerstas — foer att fa ha roligt at er naer
ni se’n i fyllan int skulle veta hva ni gjorde.” Antes oegon brunno
moerka.
“Ja, de ville dom, och draengen daer, som nu drick ur braennvinsflaskan,
han tog mej om hufvet och hoell fast mej, foer han skulle fa i mej
kasken”, puttrade Manke och glodde surt pa draengen i fraga, som just
satte braennvinsflaskan till sin egen blasvullna mun.
“Gosse –! Hur bar du dej at foer te slippa unnan, en?”
Ante grep Manke haeftigt om skuldran.
“Kaere dej, du hoer vael att de int var sa farligt”, skyndade Maglena att
tillaegga. Foer gamm’farmor i saengen ropa pa’n. Sa haer ropa hon:
“Jaerker, akta dej! Jag sir ljus oefver barnas hufven — och de star
bara moerker om dej sjaelf.”
“Han svor at farmor, som aer sa sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som
snart kan doe. Men han slaeppte oss aenda — foerstar du.”
Ante nickade till som af laettnad. Sa gick han sakta fram till saengen,
daer den sjuka lag och stirrade ut med ihaliga oegon. Hon hade fatt ettstyggt hostanfall och han lade armen om hennes lif foer att halla henne
oppe och lindra anfallet.
Hon foell tillbaka flaemtande.
“Tro int pa folke haer, och int pa barna. De akta int gammalt folk –.
Akta int far och mor — och da aer de int na godt te vaenta af dom. Vi
ha vari san’a haer i garden allihop se’n langt bort i tiden. — Haer ha’
funnits sa mycken elakhet och superi och svordomar, som dragit hit all
moerkrets makter.”
Hon stirrade opp framfoer sig, som hon sett i syne.
“Ni ska ha sa manga tack, farmor”, sade Ante med lag roest. “Mor sa’
alltid att en’ laer sej supa da en’ boerja me kask.”
Det floeg som ett ljusskimmer oefver den gamles doedliknande anlete.
“Ah det kaenns godt te hoera tack. Vore sa vael att jag kunde lefva igen
och lefva baettre. Om barna sag att de gamla voro baettre, sa blef dom
nog baettre dom, a. Gammelfolke hos er har varit riktigt folk — de
foerstar jag.”
“Mor hon var storriktig. Hon laerde oss de raett var — och hon gjorde
de sjaelf.”
“Jag ser de –. Vael skall de ga er. — Men akta er foer folke a barna
haer –. Dom ha’ ondt i sinne till er.”
“Hva’ gormar ni om? – Lat kaeringen vara, hon goer int annat aen skaeller
och hostar da’n igenom”, skraenade Grels och ryckte Ante i armen. “Kom,
vi ska ga nu. Brita aer rustad.”
Barnen, bade de fraemmande och de fran garden, gafvo sig af. Grels
ryckte dem med sig naer de ville stanna foer att saega godnatt till
Gullspira.
_________________________________________________________________
ADERTONDE KAPITLET.
BROeLLOPSGARDEN.
De kommo fram till broellopsgarden. Doerrarna stodo oeppna och det roek af
vaermen daer innifran. Packande fullt med folk syntes utanfoer foenstren;
de koxade in, foer att fa se bruden.
Just som barnen nadde fram, kom hon ut pa bron foer att visa sig.
Brudpigorna, som hallit pellet oefver brudparet i kyrkan, foeljde henne.
Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var
hoegvaext och statlig och bar guldkrona. Dess sma blad af guld pinglade
naer hon roerde sig eller skakade hand och “tackade” alla byns stintor.
De hade, just som sed var kommit med mjoelk till risgrynsgroet och
ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i
girland, fran axeln nerat lifvet. Rosor pa den svarta sidenkjolen,
daertill hvit sloeja och bredt, roedt guldblommigt skaerp, som nadde ner
till kjolkanten.
God och mild sag hon ut. Hennes oegon soekte omkring efter de gamla ochtill smabarnen, som ej orkade eller vagade traenga sig fram. Dem
kallade hon till sig, dem skakade hon hand med eller talade till.
“Nej, si tre barn, som jag int kaenner. Dom matte komma hit, sa jag far
tacka dom. Det baer lycka med, naer vandringsbarn haelsa pa en sa’n dag.”
Bruden gick ner foer trappstegen och fick Ante och hans syskon med opp.
Det hvilade nagot lidande, taerdt och dock ljust och frimodigt oefver
dem, som liksom drog henne till dem. De voro ju ocksa “utsocknes” haer,
liksom hon skulle bli pa den trakt dit hon skulle komma, naer hon
flyttade “ner i landet” daer hennes unge make var sagstaellare.
“Nu aer ni pa broellop, sa mycket ni vet det”, log hon emot barnen.
“Aer ni fran Frostmofjaelle, sa har ni aeti barkbroed nu ett par ar. Men i
dag ska ni aeta risgrynsgroet och voertlimpa med smoer, och koett, och
kaffe ska ni ha och doppa sa mycket ni orkar.”
Bruden ropade pa kokmoran, som stod pa trappan till bryggstugan.
Barnen maste ha ett duktigt matknyte med sig, naer de skulle till att
ga, foermanade hon.
Grannens barn kommo ocksa in och fingo sedvanlig traktering de med.
Men bruden tog ingen vidare notis om dem.
Fjaellbarnen fingo sig nog ett mal, hvartill de aldrig taenkt sig maken.
Brita, som bland andra maenniskor, var som en helt annan flicka, snygg,
gladlynt och rent af god, tog sig helt ovaentadt an dem. De skulle upp
och se pa dansen och lekarna, se henne dansa ocksa, foer det kunde hon.
Hon hann knappt till doerren med barnen, foerr aen en statlig, smidig
timmerflottare kom och tog henne vid handen.
Ungdomen sprang redan i ringdans. En stinta foeljde ringen, inuti den,
och hoell sig till en gosse daer.
Hon sjoeng med klar, grann staemma:
“Ja, stampa du som gar i ringen,
du vill gifta dej, men du far ingen.
Dansa med mej, det far du, om du vill.
men mitt unga hjaerta hoer mig ensam till.”
Men i alla fall tog flickan, med den granna roesten, genast en annan
gosse, en som daervid sag mycket belaten ut.
De svaengde om inne i ringen och nu sjoeng hon:
“Kom vaennen, kom,
kom svaeng dej om med mej i dansen,
hopp falla la, la.
Glaedjens i dag, det aer var lag.
Matte sorgen aldrig komma.”
Bruden och brudgummen dansade inne i ringen. De sjoengo den samma glada
danslaten men pa vemodig, sa innerligt vacker melodi. De sago
hvarandra i oegonen, sa unga och granna och starka i hagen.
En annan lat togs opp. Alla sjoengo och sprungo i ringdans.Gaecksam loepte gossen i ringen. Han sjoeng och flickan svarade.
Pa samma saett hoello de i med den ena leken efter den andra.
“Haer aer vaennen den baesta,
som jag taenker mig att faesta,
uti lifvet och uti doeden den baesta.
Du aer min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja,
foerraen doeden han hafver vunnit sin vilja.”
Dans pa dans foeljde alltjaemt.
Ante och Maglena stodo i doerren. Manke hade krupit bakom den, och
slumrade ljufligt med hufvudet sa placeradt att den foerstkommande
kunde ge det en ofrivillig spark eller rent af trampa pa honom
ordentligt.
Nu voro danslekarna slut. Fiolerna, tva stycken, staemde upp.
Spelmaennen stampade takten sa golfvet gungade.
Brudparet dansade –.
De dansade nagra tag med hvarenda en. Bruden till sist till och med
Ante, som blyg foer lumpdraekten, tafatt sprang med, utan takt, som om
han varit ett tre ars barn. En blank tolfskilling fick han af bruden,
naer hon med en god blick ater laemnade honom vid doerren.
Maglena, lill’stintan, skulle ju da ocksa dansa med brudgummen.
Hon slaengde gammelschalen af sig. Haret foell ner om axlarna pa henne,
lockigt, glaensande, sa det gjorde henne vacker, trots de lunsiga
klaeder hon bar. Roed var hon om kinderna, sa som hon blygdes och var
stolt pa samma gang. Men takten hoell hon, och dansa kunde hon, sa att
de, som sago pa maste skratta, sa belatna voro de att se pa huru
saekert de sma laddklaedda foetterna foerde sig.
Aefven hon fick en tolfskilling, och en “till lill’pojken de haft i
saellskap”, ocksa. De fingo “godta” att stoppa i knytena och mer aen en
bulle och god kaka.
De hade sa roligt, sa det lyste af dem af froejd daer de stodo. Folk
voro ju sa snaella emot dem.
Barn, som voro med pa broellopet, smoego smaningom fram till dem och
ville goera sig bekanta.
Ploetsligt vaende sig Maglena mot Ante.
“Gosse, jag hoer Gullspira!”
“Aer du tokig. Int kan hon hoeras aenda hit och i sa’n lat som haer aer.”
Ante sag sig virrig omkring. Foer en stund hade han gloemt den vanliga
tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
Han sag foerskraemd bort emot spelmansvran, blicken soekte
instinktmaessigt Grels och de andra tva pojkarna, hvilkas, han taenkte
pa det nu, illmariga, elaka ansikten han sett daer just naer han dansaderundt med bruden. Han boejde sig utan ett ord, ner efter Manke.
“Nu ska vi dansa kronan af bruden”, sade en liten flicka, som hade
stor likhet med bruden. Hon raeckte med ett godt leende sin hand ut
emot Ante.
“Skynda dej! Vi ska dricka kaffe och doppa se’n”, ifrade hon,
lill’Anna, som statt invid Ante och tittat pa honom en lang stund.
Ante sag in i hennes granna oegon, som liksom drogo honom. Men sa
stoette han tillbaka hennes hand. “Stinta, jag matt ga. Maglena haer hoer
geten, och det aer aldrig nage bra. Hon hoer, fast hon int kan hoera.”
Med dessa, foer lill’Anna raett obegripliga ord gaf sig Ante ivaeg med
syskonen.
“Kom till oss igen i morgon!” ropade hon efter Ante.
“Tack, nog vill vi goera de.”
Daermed voro barnen borta.
_________________________________________________________________
NITTONDE KAPITLET
PA FLYKT.
Just som de, andloesa sprungo ner oefver garden moette de ett foelje, som
sa naer skraemt foerstandet ur dem. Manke skrek himmelshoegt.
Det var en skara draengar och pojkar, hvilka med af roedfaerg flaeckvis
faergade skjortor utanpa klaederna, kommo smygande upp emot
broellopsgarden. Skrapuksansikten af naefver, med runda stora hal foer
oegonen hade de, och langa hakskaegg af laf fran nagon gammal gran i
skogen. De slaengde med brinnande tjaervedsknippen, som de buro i
haenderna. Druckna vore de hvarenda en.
Barnen kaende med stor foerskraeckelse igen roesten pa den, som gick i
spetsen. Det var draengen fran grann- garden, han, som velat tvinga
Maglena och Manke att dricka kask.
Han kaende aefven igen dem och gaf sig med ett styggt ulande (tjut) att
loepa efter dem.
“Spring barn, spring! Jag ska ha ikull’ en, foer han aer full och jag aer
nykter. Spring pa rappe!”
Och bevars, hvad de sprungo, Maglena och Manke. De floego fortare aen
naer de om sommaren som getare jagade fatt bortflyende getter.
Ante stannade tvaert, naer draengen var alldeles inpa honom. Han satte
vigt ut krokben. Med en rasande svordom foell stora, grofva karlen i
backen.
“Ja vaenta mej du, i morgon hitta jag igen dej, da ska jag bulta
morskheten ur dej”, vralade draengen, som fumligt reste sig opp, men
fick fart i sig naer han sag det andra foeljet laemna honom och naerma sig
broellopsgarden.Ante hoerde vilddjurstjutet de utstoette daer invid foenstren och begrep
att daer skulle bli vildt slagsmal.
Han hade hoert och sett tillraeckligt foer att foersta det en del af
bypojkarna ville “kla upp” utsocknesbrudgummen, som tagit den fagra
rika bruden fran deras by. De hade druckit braennvin foer att morska upp
sig. I broellopsgarden, hvarest allt varit sa ljust och lyckligt, daer
de efter maten sjungit psalmer och laest boen, och daer de dansat till de
vackra latarna, skulle nog bli uppstandelse och allt som ledt var.
Ante sprang det mesta han foermadde — floeg –, han som smasyskonen,
naer han hoerde ett jaemrande gallskrik ifran dem.
Oljudet kom fran vedlidret, daer de hade satt in Gullspira. Geten
braekte kvaefdt. Nagot hade haendt henne.
Joo, nagot hade haendt henne –! Nagot, som sa naer hade gjort aenda pa
det kloka, praektiga djurets lif, om inte Maglena, midt under
broellopsfroejden daer borta hade tyckt sig hoera Gullspira braeka.
Gullspira, deras lill’piga, granndocka, gullpaerla, lag nere i spanorna
flaemtande, bloedande ur sar pa halsen, sar pa buken. Barnen kunde
tydligt se det, ty det var langt lidet pa natten och manen lyste full
in genom gluggen till lidret.
Ante var blek som ett lik. Smasyskonen greto. De lago pa knae bredvid
Gullspira.
“Ta af dej foerklaede, Maglena. Jag ska laegga snoe pa sarena och binda
fast med min ylleami.”
“Gullspira aer biten”, fortfor han hardt. “Han, som kunne late farfar
krypa efter kryckan han har nog kunnat staelle ihop de a! Och nagon har
bussat en elak hunn te goera de.”
“Ja, dom ha halli fastna’, foer Gullspira har alltid vaerjt sej foer
hundar — och se haer”, fortfor Maglena, snyftande. “Int ett harstra
efter en hunn finns pa hennes horn. Hon har int fatt vaerja sej. — De
aer pojkarna haer allihop, som har varit haer, a halli fast na'; de
luktar af den otaecka tobaken, som den daer leingen Grels gar och tuggar
pa”, fnyste Maglena.
“Farfar sa att vi skulle akta oss”, sade Ante grubblande.
“Jag aer sa raedd att draengen daer inne ska ha i oss kask i moron”,
jaemrade Maglena.
“Han taenk nog ut hvad ledt aer foer mej a”, sade Ante med en dyster,
begrundande uppsyn. “Sa sint som han vardt naer jag fick ikull en sa’n
karl.”
“De aer int alls nage behaendigt te vara haer i gar’n”, gnaellde Manke —
“en kaenner sej just som sa otrygg.”
“Vi ga haerifran, och de pa rappe”, hviskade Ante.
“Pojkarna aer nog inte langt borta. Jag sag hur dom sprang haerifran, a
hoell sej krokig nere i dike bakom gaerdsgar’n. Dom vardt vael raedd naer
vi kom pa dom sa snart, foer dom trodde vael vi skulle stanna ibroellopsgarn hela natten.”
“Som vi kom, sa hoerde vi Gullspira lata sa underligt. Pojkarna skrek
‘buss, buss’. Den daer elaka grahunn var det, som just rusa, i tage att
illbita Gullspira”, meddelade Maglena flaemtande.
“Men dom vardt raedd naer jag kom”, foell Manke med i talet.
“Aen en stund aer dom kvar i broellopsgarn”, afbroet Ante med en medlidsam
blick pa Manke. “Midt i vaersta slagsmal, och daer aer draengen a, sa dit
kan vi int ga, och int kan vi stanna haer heller.”
“Gullspira, kaere dej — grannpiga, stig opp nu sa pass att du kan
komma ut till kaelken”, fortfor Ante.
Gullspira, som nog foerstod barnens angest och delade deras farhagor,
reste sig moedosamt.
Stoedd af Ante och Maglena stapplade hon ut. Farskinnsfaellen breddes sa
slaett som moejligt pa kaelken och Gullspira foerstod vael meningen. Hon
klef upp dit och sjoenk med en stoenande suck ner i den ladliknande
kaelken. “Hvad har jag gjort foer ondt i denna garden att jag skall bli
utsatt foer sa styggt”, taenkte Gullspira.
Barnen sysslade snabbt och ljudloest omkring geten.
“Vi ga opp at baerge haer”, hviskade Ante.
“Dom har hunn med sej i broellopsgarden. Han varskor nog om vi ga foerbi
daer och da aer det slut med Gullspira och mest me oss a.”
“De aer farligt bra att int kaelksparena kan synas”, atertog Maglena, de
aer isgata oppigenom stigen till berget.”
Barnen satte sig i roerelse. Ante drog, Maglera skoet pa, och Manke gick
bredvid och sag till att intet fattades geten.
“De fall mej farligt ledt foer, att ga fran garden och inte saega ett
tackens ord till gammelfolke haer”, sade Ante och stannade naer de
hunnit foerbi uthusen.
“Men kaere dej. Vi matt ju skynda oss”, jaemrade Maglena!
“Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom fran oss om dom a vill
oesa i oss kannevis med kask”, puttrade Manke.
“Sta haer aenda en aldrig sa liten stund”, sade Ante med skaelfvande
roest.
I en blink var han borta.
In till farfar i stugan sprang han. Den gamle satt uppraett i saengen
stirrande framfoer sig, liksom lyssnande. Han foerstod nog af erfarenhet
hvad som tilldrog sig i broellopsgarden. Foerr i tiden hade han kallat
san’t foer ‘pojklek’ och tyckt att den var en mes, som inte kunde vara
med pa san’t. Men nu sag han det annorlunda. Han grufvade sig ocksa
foer de fraemmande barnen, som voro sa helt i hans barnbarns vald.
Skraemda, pinade, plagade skulle de bli. Han kaende vael till huru barnen
haer i garden buro sig at emot alla, som de trodde sig kunna ra pa,sasom gammalt, orkesloest eller sjukt folk, fattiga, ensamma barn och
vaernloesa djur.
Gubben spratt till vid det att Ante stod invid honom med en kopp varmt
kaffe. “Si haer, de aer kallt i natt och kaffe var varmt i kokarn. Jag
vill laegga mer pa elden. Och sa far jag sa mycket tacka farfar.”
“Du-d-d-s-s-skulle j-ju l-l-ligga haer?”
“Jag toers int. Dom goer slut pa geten haer, och vill ha barna te dricka
kask. Och at mej vill dom goera de ondt aer a.”
“S-s-sa aer det.” — Gubben nickade bekraeftande.
“Jag aer n-n-oejd at a-att du k-om, foer j-j-ag h-har taenkt p-pa a-att ge
d-dej k-k-klockan haer.”
Farfar haektade ner silfverrofvan han hade haengande inne pa saengvaeggen.
“D-det aer s-s-snart s-s-slut me mej. I-i-ingenting si jag hae-l-ler.
T-t-ag k-k-klockan. S-s-sonbarna s-s-ska inte ha’na! T-t-a-ana! och
lat Gud foel-ja d-d-ej.”
Ante stod med klockan i handen — stel af haepnad och aengslan, som om
han blifvit hotad med vreda ord af den gamle i staellet foer att bekomma
sa’n gafva.
“F-aellen haer i oefver-saengen s-s-ska du ta. D-d-de aer kallt. V-i
g-g-goer int me’n. Kae-kae-kaeringen aer snart slut h-hon a –. Skynd dej,
gosse!”, sade han, ploetsligt faerdig i talet. “Det kan snart vara gjort
i broellopsgarden – Skynd dej –! Hoer du! –”
“Jag matt tacka er foerst, farfar — foer ni ha vari sa mycke go’ mot
oss. Int vet jag om jag kan ta klockan af er, — a int faellen haeller.”
“Dus-s-ka — ta hvaa ja ge dej — go-go-s-s-se! De aer int foer
tid-ti-tidigt att jag fa goe-goe-goera all-ri s-sa li-lite de go-go-godt
aer.”
“De va-va-vardt sa laett ini mej nu nae- ja fi- fi- fick mej te a
goe-goe-goera- de. Sp-sp- sp- – – Spring! — nu pa ra-ra-rappe. Do-do-dom
sk-sk-skjut i broe-broe-broellopsgarn.”
“Ja sa vill jag tacka farfar –. A, haels dit, te mor!”
Ante lade kudden till raetta under gubbens stela nacke, hoeljde faellen
vael om honom och laempade vedtraena i spisen sa att de skulle brinna
laenge.
Med klockan i fickan och faellen pa armen stannade han innanfoer den af
honom redan oeppnade doerren.
Han tog af den slitna hundsskinnsmoessan och bugade sig.
“Sa mangande tackar ska ni ha farfar!”
Men farfar syntes inte hoera honom. Han lag med de ovant, moedosamt
knaeppta haenderna ofvanpa faellen, och mumlade foer sig sjaelf. Ante
foerstod att han bad, foer han hoerde samma ljud af “Gud Fader” — afJesusnamnet, som han hoert fran mors laeppar sa manga ganger och in i
hennes sista stund.
_________________________________________________________________
TJUGONDE KAPITLET.
ELD.
“De va farligt hvad du vari laenge borta”, sade Maglena, naer Ante
springande kom fram till kaelken pa hvilken hon och Manke klaemt sig in
bredvid Gullspira.
“De kaendes ledt te ga ifran farfar. Men jag fick de haer af ‘en.” Antes
oegon lyste naer han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick
ordentligt, och naer han kunde breda faellen oefver geten.
Det blef en glaedje, en undran bland barnen, ett tal om huru bra de
voro, gammelfolket daer, och huru styggt det var med barnen i garden,
som gjorde dem allt ondt de kunde hitta pa.
De pratade flaemtande. Det bar uppfoer, mot hoejden, och vaegen, som daer
skogskoerare farit fram med stoettingarna var knoelig och ojaemn.
“Vi fa skynda oss de maesta vi orka”, sade Ante. “Dom kan snart vara
efter oss.”
“De har kommit en ridande karl fran broellopsgar’n”, upplyste Maglena.
“Ma tro, han far nog efter fjaerdingsman. — Flere stycken af dom, som
hade blodfaergsskjorta ha’ gett sig daerifran ocksa, a sprungit hvar
till sitt hall.”
“Draengen kan vara hemma han a nu, naer som helst”, sade Ante.
Han spaende de spikbeslagna becksoemsskorna i isknottret och drog allt
hvad han orkade.
Det hade blifvit duktigt kallt under natten, efter foeregaende dags toe.
Skaren lag som ett isfaelt at alla hall pa oemse sidor om vaegen. De
fingo kaelken upp ifran den troettsamma ojaemna skogskoerarvaegen. Och nu
bar det af, oefver blanande skarsnoe. In oefver aengsflak och mark, daer
snoen aennu lag och taeckte, samt oefver isblanka stenar, baeckar och
smamyrar.
Ante tog maerke pa stjaernorna, sag till att han hade Orion at
soederhallet, och morgonstjaernan, som lyste stor och klar, raett framfoer
sig. De foeljde alltid pa ett ungefaer aelfvens vida kroekningar. Pa oemse
sidor om den, langt upp emot skog och berg bredde dalsocknarna ut sig,
fast skilda af langa skogsstraeckor och stora sjoear.
Aelfven drog fran vaester till oester, ut till hafs, och i den riktningen
gingo barnen.
Men nu gaellde det att komma ifran bygden och in i djupa skogen, att
undkomma det farliga foeljet pa vaegarna, och att na fram genom goemmande
skog foerbi byn haer, och in i annan socken.
Morgonen var redan inne. Solen tittade liksom pa lek upp bakom
spetsiga fjaelltoppar langt i fjaerran daer Maglena trodde att vaerldentog slut. Sa blef den borta bakom en annan fjaelltopp. Den tittade ater
fram och satte solkatt i alla sma stugufoenster och i oegonen pa yrvakna
barn. Aennu en gang lekte solen kurragoemma bakom ett hoegt, rundbildadt
fjaell.
Men sa kom den med ens stigande, lysande, och bredde en glaensande
matta af tunt guld oefver hela snoeflaeckiga vidden. — Den bredde guld
oefver fjaelltoppar och groena granar, samt oefver tallar, guld pa
hvartenda barr och oefver stammar, hvilka nu lyste i guldroedt.
Det var makaloest grant. Barnen kaende ingen troetthet, inte ens hunger.
De hade satt sig stilla pa kaelkkanten och sago pa huru solen steg och
steg.
Nu inte bara lyste den. De boerjade kaenna vaerme af den. Maglena tog
Manke vid haenderna. Hon kaende sig fri och innande glad, langt borta
fran bygden, inte en gard i sikte. Sang och danslatarna lago henne i
sinnet. Hon ville bara dansa, och hon hoppade fram pa skarsnoen med
Manke, i polskatakt.
“Du aer min ros och min lilja,
ingen skall oss kunna skilja.”
Plums, pladask doek hon med ena foten genom snoen. “Jaemmerligen heller,
solen saett krokben foer mej”, skrattade hon och kraflade sig upp.
“Ja och skjusar oss ivaeg in i skogen foer te soeka husrum, Jag foersta
int huru vi ska finna en riktig storgrengran”, sade Ante, som var
solblind och sag svart och gult och roedt foer sig, ty han hade
allvarsam setat och stirrat raett in i solen, som steg sa fort oefver
berget.
De hade kommit in pa en svedja, daer skarsnoen ej laengre taeckte faeldt
timmer, stubbar och brate, och skyndade nu in i djupa skogen daer det
aennu “bar”.
Gullspira hade kryat till sig, eller var det foer att stoetarna mot en
och annan traedstam icke tilltalade henne. Ty helt ofoermodadt sparkade
hon sig loes ur faellen och hoppade ivaeg inat skogen, i sjuklingshoeljet
af foerklaede och ami om mage och hals.
Med otrolig laetthet fann geten den stora taetgrenade gran, som skulle
passa till hus, en sa’n som barnen hela morgonen foergaefves soekt efter.
Gullspira staellde sig midt under jaettegranen, hvars grenar bredde ut
sig som ett ogenomtraengligt tak. Snoen var redan bortsmaelt daerunder
eller hade kanske aldrig kunnat hopa sig daer.
“M-ae-ae”, braekte Gullspira. “M-ae-ae. Haer bor en klok get, som fast hon
legat pa kaelke med foerklaede om magen, har haft oegonen med sig. M-ae-ae.
Stig hit ni rara sma folkkillingar sa bjuder jag pa varm soet mjoelk,
mjuk mossa att hvila pa och frusna soeta lingon och enbaer att kalasa
af. M-ae-ae var sa goda!”
“Hon bjur oss till sej. Si ni sa stor och fin hon hofverar sej
Gullspira”, log Maglena. “Nu stanna jag haer ve doerrn tills hon ber mej
stiga fram och sitta.”
Maglena lyfte pa en tung, taet gren, gick innanfoer den och blefstaende, skaelmaktigt tittande pa geten.
Manke foeljde och iakttog ocksa han samma haensyn som naer man kommer in
till folk.
“M-ae-ae-ae” sade Gullspira, “ni ska vara vaelkommen och sitta ner.”
Hon trippade in emot den stora stammen daer de hoega rotknoelarna voro
sittplatser och liggplatser bekvaema nog bade foer folk och getter.
Ante kom “in”, dragande kaelken efter sig.
Han tog kunten ur den, samt tjaervedsstickorna och faellen. Sen stjaelpte
han kaelken oppner pa alla fyra stolparna. Maglena dukade fram de sma
vrilarna fyllda med skummande varm mjoelk samt bullar och broed fran
broellopsgarden.
“Bordet” stod invid rotknoelsbaenkarna. Barnen laeste till bords, ato
saefligt och langsamt, och kaende sig som storbondfolk, i egen stuga.
Maglena “dukade af bordet”, gjorde sittplats pa andra sidan
granstammen, och diskade se’n kaerlen med “trasor” af snoe. Sa stjaelpte
hon upp dem.
Hon baeddade i “nedersaeng” af en stor rotknoelsfoerdjupning invid
granstammen syskonbaedd, med gammelfaellen under och den nya oefver.
Ante och hon hviskade vid hvarandra sa att inte Gullspira skulle hoera
dem. De undrade om de kunde ta’ henne med i fint baeddade nedersaengen.
“Hon far vael vara gammelfolk hos oss”, sade Maglena bradskande, naer
Gullspira, som kaende sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan
eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig pa
fallen.
“Ja och da matte vi vara bra emot ‘na riktigt”, ifrade Ante. “Jag ska
ga ut och soeka ungbjoerkkvistar och spaedt tallris at ‘na! Foer hon ska
foerstas vara tandloes, och det blir som tunnbroed och kaffe at
gammelfarmor.”
“Taenk, hon aer slugare aen jag”, sade Manke, som kom med tva naefvar
frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem sa godt som “inne i
rummet”.
“Foer si ni da jag gick och klaffsa och soekte efter vatten sa sprang
hon raett ner till en lill’baeck rakt haer bredvid. Och nu gar hon och
laegg sej, foer hon taenk att vi, som ha gatt ba dag och natt ska goera
som hon.”
“Men de aer ju midt pa da’n”, invaende Ante, som tyckte att ett
foerstandigt foerslag borde komma fran honom och inte fran lill’draengen,
eller ens geten.
“Ja da far solskene bli mansken foer mej”, foell Maglena i talet. “Jag
aer sa troett sa jag ids int klae af mej och torka skorna framfoer elden.”
Hon latsades vaerma haenderna vid en spiseld.
“Jag ids int torka dom at dej haeller, Manke”, tillade hon, sa du far
laegga dom brevid saengen.” Maglena var helt allvarsam.”Jag tro att jag slaeng ner mej som jag aer” tyckte Manke, “foer jag kom
just fran skogen, och aer sa troett sa att jag aer rent slut. Daer ha jag
halli pa och faellt na’ smagranar pa svedjan sa jag kaenn mig just
bruten i rygg och armar.”
“Men du ska vael staenga spjaelle sa vi fa varmt”, log Ante lite
skaelmaktigt.
“Ja, hjaelpanes heller. Men jag var naestan raedd foer os, foerstar ni.”
Maglena atervaende i alla fall at spishallet till. Hon straeckte sig
moedosamt upp och slet en gren at sidan.
Med troett, bekymrad matmorsmin hasade hon sig sen ivaeg till saengen,
daer hon hade svart att goera sin myndighet gaellande. “Gammelfolke” haer
i garden visste att halla barnen pa mattan, ty farmor Gullspira, hon
tog spjaern emot den grofva, stadiga granstammen och satte ut alla fyra
benen, som om hon aemnade bli ensam om baedden. Hade hon inte varit
gammelfolk sa kunde en mest ha blifvit sint pa na.
Matmor stod rent radloes om saengplats foer ungfolk och barn. Men sa
foerstod hon hvad gammfarmor ville. Hon hade ondt. Hon ville ha nytt
omlagdt pa magen.
Och det fick hon.
Gardsfolket kroep till saengs, i en hoeg, hela hushallet, med faellen
oefver oegonen foer att halla undan “manskenet”, som pilade in mellan
taeta, tjocka traedstammar, och vaermde luften sa att barnen droemde att
de sofvo i uppvaermd stuga med tjocka, tunga nyfaellen oefver sig.
Gullspira hade lagt sig ofvanpa dem foer att vaerma sig och dem. Hon lag
daer, idisslande, och blinkade med langsmala oegonstenar mot
solglimtarna, lyssnande, och var spanande uppmaerksam. I skogen fanns
vilddjur att vakta sig foer, och i skogen fanns maenniskor och hundar.
Hon hoerde dem Gullspira!
Stolt blickade hon sig omkring. Haer, under taeta, mot jorden hvilande
grangrenar kunde de vara trygga, haer kunde ingen se dem. Geten
idisslade dagen lang med halfslutna, dock seende oegon. Silfverrofvan,
som satt pa en kvistknagg pa traedstammen pickade igenom timme efter
timme. “Manskenet” tog af och svalkades, sjoenk in i rosenroed
aftonrodnad. Det blef till bleka intet. Och alltjaemt sofvo barnen.
De sofvo naer den riktiga manen med frost i foelje traedde opp pa
himmelen, sofvo fast aflaegsna steg och buller af maenniskor, af
skaellande hundar hoerdes ej langt ifran dem, sofvo naer allt blef tyst
och doedt i skogen.
Men da vaknade de. Nagot ludet, vamt kom krypande, smygande, gled
mjukt in under farskinnsfaellen, som Gullspira daervid med ett skutt och
ett kort braekande af ovilja laemnade.
“Kurr — — r — r –.”
Maglena och Ante satte sig opp pa en gang –, sa oefver all beskrifning
haepna oefver det taeta moerka tak de hade oefver sig. Katten, som vaeckt
dem, kaende de igen pa jamandet. Det var den graspraeckliga “iskatten”.Sa foerundrade blefvo de oefver att den hittat efter dem en sa hisklig
vaeg som de gatt, att de gloemde att taenka pa huru otroejsamt det var att
vakna i moerka skogen, midt pa natten och utan eld.
Men de kommo att taenka pa det naer de froeso sa att de hackade taender.
Om de bara hade aegt en taendsticka, en enda, sa nog hade det gatt att
fa eld. Hela bunten af tjaervedpinnar fanns ju, daer Maglena stakat ut
spisen. Hon skaelfde af koeld sa hon knappast kunde tala.
“Int kan jag stiga opp och int kan jag mjoelka. Vi frys vael rent
ihjael.”
“De blir int annat aen te krypa ner i faellen igen, sa vi fa ligga haer
som Carl XII:s krigsfolk och vaenta pa moron naer solen kom”, sade Ante
och beredde sig att helt hjaeltemodigt krypa tillbaka under faellen.
Men katta ska ha mjoelk, sa laenge som hon gatt utan, sa jag matt stiga
opp aenda”, huttrade Maglena.
Hon slaengde oefver sig fars gammeltroeja, som de fatt kvar efter
Per-Erik.
Medan hon satt och mjoelkade med troejan oefver axlarna, foell en
grankotte med ett smaellande ljud ner pa hennes hufvud och hoppade sen
ner i en af troejans tomma gapande fickor.
“De haer aer bestaemt en riktigt vacker varko. — Manke ska fan naer han
vaknar”, taenkte Maglena helt foernoejd naer hon, vid det att hon traedde
handen ner i fickan fick fatt i en mjukglatt, kadklibbig vargrankotte.
Det gick Maglena som alla andra naer de hitta nagot. Hon fick lust att
undersoeka om det inte fanns mer af samma slag, sa hon graefde pa nytt
med handen ner i fickan daer hon funnit “kon”.
Jo, daer fanns verkligen nagot mer!
Daer fanns nagot, som med ens tog bort den frusna, huskiga
moerkraeddsfoernimmelse, som tyngt och plagat Maglena, daer hon satt ensam
i moerkret under granen och mjoelkade.
Det var ju som ett under, — som om mor fick vara naer barna sina igen
och hjaelpa dem tillraetta.
Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i tva —
taendstickor!
Sa laenge som de burit pa den gamm’troejan, haft den oefver sig som
vaermande hoelje, och slaengt med den, sa hade de da aldrig gett akt pa
att det fanns nagot i fickorna.
Det var klart att stickorna funnos kvar daer fran langliga tider
tillbaka, da far aennu, vintertiden arbetade pa skogen och ibland roekte
lill’pipa.
Maglena hoell stickorna i handen. — Hon luktade pa dem. — Riktigt –!
Den rejela fosforlukten aegde de.
Hon var sa faejen (storglad), att hon kunde ha skrikit hoegt. Hennesblixtlika tanke var att ropa ut froejden at Ante.
Men –. Ja baest att tiga. — Ty taenk om inte stickorna “tog” –. Da
skulle hon bara narra Ante att bli glad at det, som da bara skulle bli
sorgeligt och tungsamt.
Maglena trefvade sig med bradskande hast stupande och snubblande, bort
till spishallet. Daerinvid pa en kvist hade hon haengt upp kunten.
Hon famlade och letade efter den i stupmoerkret.
Joo. — Daer var den aenda! Och midt nerunder den lag bunten af
tjaervedsstickor, som hon “staedadt” dit i “latsspisen”.
Ja, om — om, — om det nu bara funnes lif i de sma
fosforsticksuslingarna!
Hon repade med darrande hand ett, tva, tre, fyra tag med stickan emot
en af hennes varma, fasta sma laddar, som hon foerstas behallit pa
foetterna.
Men hon var foer ifrig, foer haeftig. Stickan glimmade och lyste till ett
oegonblick, — just naer Maglena nypit till sa morskt att den —
knaecktes, — sa sjoenk den ner i den vata mossan och — slocknade.
Hon var faerdig att skrika hoegt af foerskraeckelse och sorg. — Ja
gallskrika, som ett lill’barn.
Skulle hon ga miste om hoppet att fa eld nu naer det varit sa naera att
hon lyckats!
Eld! Det var vaerme foer frusna lemmar. — Eld! — det var ljus och
trefnad foer ensamma sma, ute i villande oedemark. Eld! Det blef hem och
haerd daer elden fanns.
Och bara en sticka –! En liten sa vek, spaed stackare!
Maglenas hjaerta klappade hoegt. Hon stod med stickan mellan fingrarna
utan att vaga sig pa att foernya foersoeket med att fa eld.
Hon hade som kagra (skaelfning) i handen, och hon tyckte att stickan
boejdes emellan fingrarna som om den naer som helst skulle brytas af.
Slutligen satte hon sig beslutsamt ner pa marken — bredde ut
foerklaedet pa mossan, lade tjaervedsstickan ofvanpa det –.
Sa straeckte hon fram foten med ladden pa. — Stroek till ett tag, —
tva tag, — tre tag –!
Tarar kommo henne i oegonen, — laepparna skaelfde –. Men — aennu ett
tag — stadigt, att icke bryta af stickan, lugnt, laett pa handen –.
“Ratsch –“!
En liten lysande, gulbla laga sprang fram fran stickans topp –!
Kvick i vaendningarna “som en eldgnista”, foerde Maglena den lysande
lilla lagan till en fet tjaervedspinne.Den tog genast eld! Den brann med djuproedt sken, roeken ringlade svart,
rart tjaerdoftande upp i luften.
“Ante”, — ropade Maglena daempadt –, som raedd att med sin blotta roest
slaecka elden.
Ante, som legat med slutna oegon och inbillat sig att han var en Carl
XII:s taliga krigsbuss, sag upp.
Som en pil floeg han upp och kastade faellen ifran sig.
“Stinta! — Ja — men Maglena. — Hur ska jag foersta de haer?”
Maglena talade stolt och leende om hela det underliga eldsaefventyret.
_________________________________________________________________
TJUGUFOeRSTA KAPITLET.
I EGEN GROeN STUGA.
Ante fick snart en brasa till stand och det sa godt som midt pa
stuggolfvet.
Den slaecktes ej fast den smaelta snoen sipprade ner fran granbarrstam
och snoevata grenar.
Matsaecken foerslog aennu. Men se’n man aetit var det ju kvaell och ater
liggdags.
“Int kan vi laegga oss nu igen, sa bra som vi ha de”, tyckte Maglena.
“Foerresten sa vet vi int om de aer midt i natta eller lid emot moron.”
Hon gick beskaeftigt och ordnade om i kunten.
“Vet vi int?! Jag har vael klocka, som saeg hva tid de’ aer!”
“De aer nog morgon snart, det kaenne jag pa mej, foer jag har just som en
san’ hag att saetta mej till att arbeta med nan’ting. Underligt de
manen int hunni laengre. Han satt bara nagra alnar ifran storfjaellet,
sag jag, naer jag nyss var ute. Om han int hall pa te ga ner kanske,
istaelle.”
“Har du nan’sin sett manen ga ner i oesterled! Men — men. — Vet hvad
aer de at klockan! Hon gar, men aer da alldeles bort i tok.”
Ante lyssnade pa klockan, skakade pa den, som han sett stort folk
goera.
“Hur langt bort i tok aer hon?”
“Hon star pa atta. Atta pa moran kan de int vara naer de aer moerkt och
manen aer oppe.”
“Ja, da matte de vara atta pa kvaellen.” Ante boerjade skratta.
“Jag tror skogsra har trolla bort syn foer oss.”
“Och foerstande me”, skrattade Maglena, “foer annars skulle vael alla
maerken ha tydt ut foer oss me en gang att de aer kvaell. Snoen baer int, sasolen matte mest nyss gatt af en, och baeltgubben (Orion) sta ju hoegt
pa himmeln.”
“Men jag laegg mig int aenda. De aer langt till natten aen.” Ante hade
varit ute och kom in med fanget fullt af brate, som han lade pa elden.
“Jag hoer nage glaeffs langt borta, mest likt hunnulande”, sade han.
“Raefhonan aer ute och lat, foerstar du. Int kommer nage vilddjur hit sa
laenge vi ha elden i farten, och int nage skrymt (spoeken) heller”,
tillfogade hon med en skygg blick ut genom granens svartblaenkande
grenar. “Vi saett kaelken framfoer elden och sa tar jag i med te sy
roser. Jag har tva vantar te sy pa.”
“Da saett jag mej och taelj och skrapa ur traeskedar.” Ante tog aemnen
fran kaelken.
“Men aeta foerst sa’ bonn naer bastua (badstugan) brann. Jag mjoelka vael
int bara at katta heller, utan vi fa vael aeta pa samma gang nu, naer du
aer husbond och jag aer matmor.
Maglena satte sig bredvid Ante pa kaelken, med traevrilen i knaeet.
Katten kom och stroek sig spinnande emot henne.
Gullspira traedde sitt hufvud in mellan grenarna invid dem. I “saengen”
snarkade Manke hoegljudt.
“Ja men annars, hva vi ha det bra, Ante. De aer som om jag int skulle
lite taenke att komma ut till bygden na’ mer”.
“Du var stornoejd pa broellope tyckte jag.”
“Ja, foer de latarna och dansen och brudfolket, som var sa behaendig
emot oss. Sa haer gick dom i ring och sjoeng: ‘Hej, ho du trotsig
flicka’.”
Maglena var faerdig med kvaellsvarden. Hon sprang upp och boerjade haerma
sanglatar och dans.
“Int hall matmororna i stugerna pa sa daer, int”, anmaerkte Ante, men
han sag stornoejd ut daer han satt och taeljde skedar, med den skarpa
knifven blaenkande i eldskenet.
“Nej troesta mej. Jag matte stoppa strumperna vara. De far vara med
roserna sa laenge.”
Hon flaengde laddarna af foetterna, hvilka hon, naer hon fatt af
strumporna, spaende ut emot vaermen medan hon boerjade stoppa de i dag
raett stora halen. Det var ju inte sa ofta hon slapp till att arbeta.
“Klae-hvitt, hu’itt”, skrek en uggla, som for taett foerbi “stugdoerren”.
“Stygg lat”, muttrade Ante.
“Han aer snaell tycke jag. Han saeg ‘titt hit, titt hit, akt er’, sa att
rattor och faglar, som han vill ha, kan goemma sej. Taenk om han
ingentig sa utan bara kom och tog dom.”
Jag tyck int om naer dom saeg de faglarna halls me att tala, som nutrasten. Int tror jag de han saeg ‘kniftjyf, kniftjyf’, naer han sitt
opp i tallen och sjung hela varnatten.”
“Nej, de tror int jag haeller. Och int att den andra trasten, som han
prata me, saeg: ‘fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte,
hvi rier du inte’.”
“Heller de den andra svara: ‘maerra orkar inte, maerra orkar inte’. Hva
skulle smafaglarna ha foer roligt om dom bara satt och hitta pa sant”,
fnyste Maglena.
“De aer folk, som har hitta pa tale foerstas”, sade Ante och synade emot
eldskenet om kupformen pa skeden var riktig. “En tycker de en hoer
utomsej de som tala inom en.”
“Han hade stuli en knif taenk du, han som hoerde trasten saega
‘knif-tjyf’.”
“Jag menar de.”
“Men ‘fattig krigsman’. Hvad aer de foer reda i de tale?”
“Jag taenk”, sade Ante och laet arbetet hvila medan han droemmande
blickade in i elden. “Jag taenk att de daer ordena aer kvar fran
ofredstiderna haer, du vet, naer Ryssen for haer och braende gardar och
var sa farlig.”
“Int tyckte vara trastar att det var synd om Ryssen int, och att han
behoefde sitta och rida”, puttrade Maglena. “Ingen tyck vael om Ryssen.”
“De var vael int bara Ryssen, som var krigsman”, svarade Ante
saktmodigt. “De kunde vara krigsmaenner haerifran a, som trasten prata
med. Farfar var ute i krig och slogs han. Och daerfoer har ingen fatt ta
ifran oss lande vart.”
“Foer farfar var krigsman”, retades Maglena.
“Foer alla karlar haer var krigsmaenner, ser du.”
Ante raetade opp sig och hans oegon blefvo stolta och allvarsamma.
“Ryssen understod sig int till att ta oss, och ingen ann’ tordes pa de
haeller. Dom hade de vael sa uselt da, som nu, och at nog barkbroed i
farliga hardar, de sa farfar. Men sir du, krigsmaenner var dom aenda,
hvarenda en.”
“Och gick i skogen och var troett”, tillfogade Maglena med oem,
medlidsam roest. “De va foerstas foer sant folk som trasten sjoeng ‘fattig
krigsman’.”
“Ja, och fast krigsman var fattig och troett, var han raedd om maerra sin
aenda. Sir du sant tycker jag aer riktigt folk. En san krigsman ville
jag bli om jag a skulle fa bli de jag hoegst af allt pa jorden kan
taenka mej till.”
Ante atertog sitt arbete och fortsatte med det, tyst och ifrigt med
ett djupsinnigt, hemlighetsfullt utseende. Han hade mumlat de sista
orden sa tyst att Maglena icke gaf akt pa dem.”Ta af dej strumperna sa fa jag stoppa dom”, sade Maglena utan nagon
som helst tvekan om att detta inte var af noeden. Det var ocksa utan
den minsta invaendning som Ante slet upp de styfva laederremmarna fran
sina grofva skor och kraengde af sig strumporna.
“De aer farligt behaendigt te sitta sa haer”, sade Maglena. “Men int vill
du bli krigsman?”
“Jo, de vill jag, om de blir ofredstider foerstar du. Jag taenk vael int
lata fiendefolk ta lande fran oss heller.”
“Men du sa en gang”, fortfor Maglena envist, “de du ville bli snickare
och hitta pa alla omoejliga saker te snickra. Det var just da vi kom
fran naemndemansgarn ute i Nolens socken. ”
“Ja, foer i sa’n draengstuga har jag vael inte varit.”
“Du har nog lega i bra nog manga aenda i vinter.”
“Kan vael vara de, och i de mesta af dom ha nog husbond och draengarna
och pojkarna i garden halli pa med snickeri. Dom ha lagat stoettingar.
Draengarna ha gjort skackler, och fimmerstaenger och pojkarna smaskoflar
och raeffser och sant grej.
“Hvad gjorde dom i naemndemansdraengstugan, som var olikt de da?”
“Hvad dom gjorde! Jo, du kan veta att naemndeman sjaelf, han snickra pa
den finaste slaede med kuskbock och fint svaengdt framstycke.”
“Sa den vardt lik slaeden, som stod pa broellopsgarden?”
“Justament. Alla tre pojkarna, som va stora, granna karlarna, a
soenerna hans, dom hoell pa att saetta ihop ett oljevaerk att spela pa.
Dom laer ha sant i nerlandssocknarna, och spelet ska lata som naer folk
sjung i kyrkan med fyra slag ta roester.”
“Gosse, om jag skall ga till vaerldens slut sa ska jag se och hoera sant
spel.”
Maglena slog sig pa knaeet med handen instoppad i Antes grofva gra
getraggssocka.
“Dom hade gjort de haer efter ett oljevaerk hos storprostens i Sola. Och
fast dom va sa fin att dom kunde goera hvad som var sa konstigt sa steg
dom opp klockan fem pa moron aenda och for till skogs med yxan med sej,
och satt pa stoettingen och koerde. Aldrig nage hoegfaerdig var dom. Si
sant aer riktigt folk, a da jag sag dom sa, taenkte jag bli storbonde
och storsnickare jag a, foerstas.”
“Nog sag jag matmora i naemndemanskoeket vara lika god hon, men int
taenkte jag pa till bli naemndemansmor foer de”, funderade Maglena. Hon
sag med belatenhet huru jaettehalet i Antes strumpa krympte samman
under hennes flinka fingrar.
“Snickra hon, naemndemansmor?” fragade Ante med en lustig glimt i oegat.
“Ja, de gjorde hon! Hon snickra pa sitt vis och som kvinnfolk goer de,
naer dom aer riktig. Hade husbonn hennes ihop slaedar och skoflar och
oljeverk, sa hade hon ihop lingarn och laerftsvaef och ullgarn testrumper och vadmalsklaeder, och till klaedningar at kvinnfolke.”
“Sant kvinnfolk ville jag du skulle bli!”
“Smastintorna hennes, dom fick spola och krusa line och rulla de pa
rockhufve, och ga ut i lagarn med pigerna och mjoelka, och aenda sa var
dom sa rolig och behaendig med oss, Manke och mej. Och storkvinnfolke
dom sjoeng latar och smasanger naer dom spann. Och sa fin spanad har jag
int sett.”
“Vet du”, tillade Maglena skyggt och tvekande. “Vet du att Maja-Greta,
stintan deras, hon sa att det fanns vittrer daer i garden, goda,
behaendiga vittrer.”
“Han sa sa till mej a gammdraengen, som var kvar i draengstugan da de
andra gatt pa maran.”
“Sa — han! Hvad sa han?”
Maglena slaengde den faerdigstoppade strumpan till Ante och satte sig
att stirra pa honom med lysande, skraemda oegon.
“Han sa, att smavittrer funnits i alla tider daer i garn. Dom bor naera
stallgolfve under jorden.”
“Men dom kom opp ibland sa en kan si dom? Och dom aer godsint af sej
mot gardsfolke.”
“Bara gardsfolke goer som dom vill ja”, afbroet honom Maglena.
“Hu, heller hva ugglerna ta till a gny haer.”
Hon kastade en foerskraemd blick ut omkring sig. “Kiss, kiss, kom hit
och troej mej (goer mig trygg).”
Hon tog katten, som lag pa fars gammeltroeja, opp i fanget stroek och
smekte den.
“Du vet de Ante”, fortfor hon, “att en gang svor en lill’draeng at
haesten i stalle och da fick han en oerfil sa han gick uppsvullen i
flera dar.”
“De var han vael vaerd. Sir du sa fin sked! Nu ska’ jag goera smaskedar.
De aer ledt foer barn te aeta med sana haer smatrag.”
“Ja, nog var han vaerd de, draengen”, atertog Maglena som, huru kusligt
hon fann samtalsaemnet, inte foermadde att ga ifran det.
“En piga daer, som skyllde pa de hon hade san vaerk att hon int orka
spinna, men gick aenda och olofvandes pa dans, hon hade garne sa
tillsnurradt pa rullen, naer hon skulle sta och spinna igen, sa hon
blef en hel haerfva efter de andra, och utskaemd blef hon.”
“Det var hon vael vaerd. Annars aer vittrerna int elaka annat aen tre
dagar foere jul. Vi ska komma ihag te halla oss inne da”, sade Ante
lite tveksamt foerlaegen om han skulle ta saken allvarsamt eller inte.
“Foer da aer Lusse ute och vill ha kristen barn till sej under jorden”,
hviskade Maglena med lysande, foerskraemda oegon.”Ja, han tala om de a, gammdraengen”, foersaekrade Ante.
“Och en gang, sa sa Maja-Greta till mej, sa hade hennes egen mormor
talt om foer na hva hon sag, naer hon lag pa logen och var ung och hade
en boeld i halsen.”
Maglena talade som om det tillhoerde ungdomen att ha boeld i halsen.
“Midsommar var de”, fortfor hon, “och mormora hade gjort fint at sig
pa logen, ba sopat och satt in loef och haeggblommer.”
“Och smakonvaller a, taenk jag”, foereslog Ante, som var lifligt med i
hvad Maglena foertaeljde.
“De vet jag int. Men som hon ligg daer, vaken sa sir hon hur smatt,
smatt folk kom opp ur golfve. De var farar och moror och gammelfolk,
just som hos oss, men bara en half aln lang va dom.”
“Klaedd som vi?”
“Ja, i kjolar och troejer, och karlarna i bussaron (kolt) med baelte om
lifve, och gra byxer och skaegg.”
“De daer var ju bara ackurat tomtar, sana fanns hos oss a”, afgjorde
Ante.
“Nej vittrer var de. Dom aer finare klaedd, och int sa gammal som
tomten, mer lik folk. Och sa ma du tro kom det opp ungdom och sma
barnungar, som va bara ett kvarter hoeg. Och dom tog i ring och dansa.
Maja-Gretas mormor kunde hoera latarna, som dom sjoeng. Maja-Greta sjoeng
dom hon a nu, men jag kan int komma pa dom. Bror hennes kan spela
latarna pa fiol och en ska bli sa sorgmodig af dom”, sa Maja-Greta.
“Ja, somliga bli rent svagmodig.”
“Da vill jag int hoera sana latar.”
“Men de hade int lati sorgmodigt aenda, naer de daer sma dansa till
latarna. De sag sa innande behaendigt och roligt ut, att mormor skratta
till, och med de sa gick boelden soender i halsen pa na.”
Smafolke vardt toersti af dansen och ville dricka, och int en
vattenskvaett fanns pa logen. Mormor, hon tyckte att det var synd om de
daer sma-sma, som svettas, och flaekta sej med foerklaederna, sa hon steg
opp och gick till brunn efter vatten i ett stenfat.”
“De var nog riktigt gjordt de.”
“Jaa dae va dae, och da hon kom in me vattne sa dansa och lekte dom aen.
Hon somna af, och naer hon vakna sa var hon frisk. Och du kan veta
gosse, att det lag en silfversked i stenfate, och den skeden har jag
sett.”
“Dom bo nog i skogen a, vittrerna”, sade Ante betaenksamt.
“De aer ‘skogsra’ de. De ae’ ett kvinnfolk, lang och grann i syna
(ansiktet). Hon snor sej och dansa och villa bort folk, som ga i
skogen sa dom gloem Gud och hvad raett aer. Och da skratta kvinnfolke,
och naer man fa si na pa ryggen sa aer hon som ett trag, sauthalkad. Men de aer farligt te tala om skogsra, naer en aer i
skogen. Herre gulla Ante — de aer nage som roer sig haer ute!”
Maglena kroep intill brodern.
“Du matt laegga mer pa elden, men du far int ga ifran mej. Sir du, nu
igen? Nej du si ingenting foer de aer inte alla, som kan si. De lyse som
tva oegon midt i svartgrenarna.”
“Daer? — Jaemmerligen stinta, kaenne du int igen Gullspira?!”
“Gullspira, som lag daer pa saengen, alldeles nyss naer jag var i kunten
efter garn??”
Maglena laet haepen och misstrogen, som om geten alls icke, obemaerkt
skulle kunnat foerpassa sig ut ur sa vael timradt hus.
Manke satte sig gaespande opp i baedden, icke det ringaste foerundrad
oefver den ju aenda raett ovanliga stugan. Men han sag ju elden och
syskonen och Gullspira och katta. Maglena ropade honom till sig. Hon
hade mjoelk och broed foer honom borta vid elden.
Naer han aetit, befanns tiden ha oefverskridit vanlig softimme. Man var
in pa midnatten. Manke fick pallra sig till saengs igen.
Ante tittade “ut” innan han kroep till kojs. Manen lyste stilla och
klar. Stjaernorna vinkade och logo som mors oegon. Det kaendes tryggt och
godt.
Men Maglena fann det troejsammast “inne i stugan”, hon foermadde sig
inte att sticka naesan utom granens grenar.
_________________________________________________________________
TJUGUANDRA KAPITLET
HUSBOND OCH MATMOR.
Tidigt pa morgonen, langt innan solen var uppe vaknade barnen. Det var
duktigt kallt pa morgonkvisten, sa de kroepo ner i faellen igen.
Obegripligt behaendigt var det att ligga sa och hoera faglarna vakna,
den ena efter den andra.
Krakorna voro tidigast. De kraxade som brandvakter, raa och skrafliga
i roesten. Genast boerjade de gorma om rattor och fagelaegg, och floego
snart bullrande ut ur skogen.
Skatorna tittade ut ur det hoegt i en talltopp skickligt hopfogade
naestet. De fingo ej naebben ur boet foerraen de skrattade.
De skrattade at att en raef langt borta tagit en hare och blifvit
skraemd sa, att han laemnat lite kvar till frukost at dem. De skrattade
at varfaglar, som vagat sig opp i snoemarken sa tidigt. Tydligen bade
de gloemt att det nu foer tiden brukade bli hardar med vinter tills
solen gick hoegt pa himmeln om dagarna.
“Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla fran grenen hvarenda en, ihjaelhungrade,
ihjaelfrusna”. Och de skrattade at maenniskobarn, som tagit bo i skogen.
Foer oefrigt kaende de vael igen Frostmofjaells-barnen. De hade mer aen engang skrattat at dem naer de gatt i skogen och plockat ris och slaepat
boerdor till litet gratt maenniskobo. Pa de vida myrorna invid stugan
hade de sett dem plocka baer. Och nu lago de tokiga ungarna haer, midt i
skogen. Och inga vingar hade de att flyga med och ingen naebb att hacka
med, om uf eller raef skulle komma pa dem. “Ke-ke-ke-ke –” skatorna
skrattade i korus.
Vid femtiden vaknade gulsparfven. Med lenaste roest, knappt boerbart,
hviskade hon till maken: “aer du vaken.”
Han svarade med ett soemnigt, mjukt: “visst aer jag vaken.”
Pa en gang, invid hvarandra stucko de sina sma hufvuden ut ur boet.
Nej, hvilket jubel som broet fram ur deras strupar naer de sago huru var
och sommar naermade sig.
“S-i-r du”, sade lilla honan. “S-i-r du att jag hade raett. I ar blir
inget noedar. Vi kunna skynda pa med boet.”
“Och boerja att taenka pa ungar”, kvittrade hanen.
Sa broet jublet loest igen fran dem, fran sma faglar, som just anlaendt
foer att “se sig foer”:
“Ingenstaedes pa jorden aer det som haer”, ljoed det. “Se solen stiger
oefver fjaellet. Snart stannar den kvar hela natten. Skogen aer sa vid.
Vi kunna redan stanna haer, nu som i fjol. Da froeso vi, da svulto vi.
Men boet var godt att ha. Vi ta’ det igen, vi ta’ det igen. Sol och
var. Intet noedar. Sol och var!” Pa olika dialekt och i olika melodier
klingade fran sma fagelstrupar, “sol och var”, bo och ungar”! Langt,
langt inne i skogen hoerdes det.
Barnen lago stilla och lyssnade. De hoerde huru orren spelade, och
visste vael huru lustig han sag ut, naer han till spelet dansade rundt,
rundt.
Och just nu, just naer solen stod upp boerjade tjaedern sitt spel, sitt
hemlighetsfulla hviskande, sitt underliga uglaete med det slutliga
skriet af lycka. Lyckan af att lefva och att ha den lilla milda honan
att sjunga foer.
En stark doft af kada och fuktig barr, af haer och hvar redan bar
skogsjord traengde med en nyvaeckt mild sunnanvind in, under granen.
Barnen satte naesorna upp oefver faellen. De soepo in luften och fingo
samma hag som faglarna att flyga upp, att kvittra och sjunga.
Baecken hoerde de. Redan frigjord porlade den bredvid dem, aefven den som
i kvittrande jubel.
De satte sig upp i baedden: Pa en gang tog dem lusten att sjunga.
Maglena boerjade:
“Morgon mellan fjaellen,
klara baeck och flod
porlande mot haellen
sjunger Gud aer god. — Gud aer god.Dagen ser jag braeckas.
Fram gar ljusets flod.
Dalarna som vaeckas
susa Gud aer god. — Gud aer god.
Skogens faglar sjunga
med ett glaedtigt mod,
daer pa kvist de gunga,
kvittra Gud aer god. — Gud aer god.
Sjael vak upp och svara
med ett glaedtigt mod.
Hoej din lofsang klara.
Sjung att Gud aer god. — Gud aer god.”
“Oj hvad de’ aer behaendigt och grant och roligt te ha gard och koerka i
skogen”, sade Maglena. Hon sprang upp, naer de slutat sangen.
“Nu ska’ vi goera oss fin, och goera fint i stugan”, sjoeng hon pa sin
egen melodi. “Jag ska tvaetta mej och jag ska tvaetta dej, och jag ska
kamma mej och jag ska kamma dej.”
Maglena hoppade i schottissteg fram till Manke, som satt i baedden och
kliade sig i hufvudet med baegge haenderna. Han var ganska svartbrokig i
ansiktet genom att ha’ statt oefver roeken, och att i soemnen ha’ gnidit
oegonen med inte vidare rena haender.
“Int ae de daer nan behaendig lat int”, muttrade Manke, som genast kom i
stark misstaemning. “Tvaetta dej sjaelf du. Du aer sa svart pa naesan som
gamm’hoenan hos Sven-Pals.”
“Men du aer sa brokig i syna som svart- och hvit-geten hos Nils-Nils.
Hva’ tror du att Anna-Lisa skulle saega. Jag taenk’ Per-Erik han ser
annorlunds ut han, aen du.”
“Ja, just som de vore nage behaendigt te’ ta’ efter hur han si ut nu.
Ga haen, jag ska ner till baecken efter vatten.”
“Men, sir du Manke, foerst ska du vara ren i syna och om haenderna, a de
om du vill eller int.” Maglena tog ett stadigt grepp om den
sprattlande pojkens arm.
“Du taenk’ vael spaenna pa mej lill’skjortan daer, vi fick foerra veckan,
heller lata mej ga omkring haer som Kain pa taflan hos Carl-Nils,
presis naken. Lat bli mej, hoer du.”
Manke fraeste och grinade som en lokatt i strid, beredd att till det
yttersta foersvara sitt skinn.
“Ante, hall i pojken at mej”, flaemtade Maglena. “Han aer int tvaettad pa
tre dar. Det kom foer mej i natt de jag matt ta’ i me allvar foer te
fa’n tvaettad och kammad, nu, naer han int’ ha Anna-Lisa.”
Hon loesgjorde sin ena hand och kliade sig sjaelf, varsamt och omaerkligt
i hufvudet.
Ante lade ned fanget med kvistar han burit in och kom Maglena till
undsaettning.”Du ska’ vael skaemmas te si ut saemre aen en gris.”
“Men en skrapa int grisar ren med skarsnoe, int, och de taenk Maglena
goera med mej, hon har int na’ vett”, grinade Manke.
Stora tarar gjorde foerberedande strimmor i hans numera ganska roeda
kinder, framvisande prof pa huru de skulle taga sig ut som helt
vattenskoeljda.
“Ga ner till baecken efter vatten i vrilen haer, sa fa vi tvaetta dej
ren, sa vidt du int tvaettar dej sjaelf”, sade Ante medlande.
Manke slet sig vildsint ur Maglenas grepp. Blixtsnabbt raeckte han ut
tungan at henne och foersvann ner at baecken, kvickt som en ormsnaella
(oedla).
Maglena sag onekligen mera besviken aen belaten ut, naer han efter en
stund kom “in” skinande blank i ansiktet, som droep af vatten.
“Ge mej en trasa”, frustade han hoegtidligt, “sa jag far gno mej i
syna. Jag har tvaettat mej i baecken.”
Maglena, som under hans franvaro hos sig frammanat en lejoninnas mod
och styrka, foer en foerestaende brodersstorrengoerning, slet haeftigt loes
den ena aermen ur fars gammeltroeja och gaf honom den.
“Hva i syndstraffe ska’ du kloesa mej foer?” skrek Manke ilsket, naer
Maglena inte kunde motsta att sno trasan i nagra renande, torkande tag
om pojkens nacke och oeron.
“Du ha vael int oegon bak, sa du kan si att du aer svart pa halsen.”
“Hjaelpandes stinta, da matt jag vael hjaelpa dej a, naer du ska’ sta, foer
int’ annat aen jag kan si sa har int’ du heller oegon bak.
Maglena drog sig tillbaka slagen af detta broderns argument. Det var
ganska nedsaettande foer hennes mors- och matmorsvaerdighet att matta sa
helt ge sig.
Men humoeret hos henne tog upp sig igen.
Hon laet faellen, som hon hoell pa att laegga ihop, falla ner igen i
mossan, gick sa med snabba steg till kunten som hon haektade ner fran
kvistknaggen. Daer fick hon da aendtligen raett pa maessingskammen. Med
triumferande uppsyn roek hon emot Manke med kammen i hoegsta hugg.
Men han var i denna stund oatkomlig, stark, oefverlaegsen, foer foersta
gangen ordentligt sjaelftvaettad. Ren om haenderna, trastorkad!
“Stinta, ga ner till baecken och gno af dej svartflaeckarna pa naesan. Nu
sir du ut i syna som galten hos Nils-Nils.”
Men nu maste Ante skratta, och naer Ante skrattade sa daer innande
roligt, sa maste de andra begge skratta med.
“Ta hit kammen”, sade Manke, som foerst aterkom till allvarstankar.
Hans uppsyn var vildt beslutsam, och han tog emot kammen som om den
varit spjutet hvarmed han blifvit doemd att taga sig af daga.”Aer jag god foer att tvaetta mej, sa ska’ jag vael ta mej igenom te kamma
mej a, om de sa skulle vara ba’ en och tva ganger i veckan.”
Maglena, som laemnat brodern med en misstrogen retsam fnysning, kom
snart opp fran baecken lika skinande ren hon som Manke.
Denne satt straengt andaektig framfoer elden, med vattendrypande
harstripor som sma ljusvekar stretande ner at halsen.
Kammad var han otvifvelaktigt, ty hullet lyste blodroedt igenom daer
haret var benadt. Manke froes och huttrade, men hans bla laeppar ville
dock icke ut med huru foega behaendig harm fann tillvaron i detta
sjaelfsnyggelsetillstand.
“Jag tror du frys, jag,” sade Maglena, som kom att titta pa Manke
genom det lockiga haret, som hon benade och drogs och slet med foer att
fa det rent och om moejligt slaett.
“Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int’ aer is ner at
ryggen pa troejan.”
Manke satt mol stilla som om han sjaelf frusit till en istod, och
daermed foerlorat foermagan att roera sig.
Maglena kaende sig liksom lite angerfull. Hon vred hastigt ihop sitt
har omkring en kam af jaerntrad med maessingsrand pa, som hon faeste hoegt
i nacken. Sa knoet hon ylleduken pa igen och tog snabbt i tu med
morgonbestyren. Foerst “ladugardssysslor” foerstas, foer mjoelk at pojkar
och hela hushallet. Hon maste sen se om kraeken, skrapa och borsta dem.
“Gammelfolke” blef i en hast till en hel statlig ladugardsbesaettning.
Matmor dukade sedan fram frukost at “karlarna”. Hon hade sa naer puffat
“draengen” Manke raett in i elden under striden att fa honom att sitta
naera den och vaermen, naer han, som visste med sig att han var draeng,
ville ge’ husbonden den platsen vid “oefre” aendan af bordet.
Medan de ato stod Maglena som riktig matmor vid spisen och stickade
vantar. Foerst efter “karlarna” blef det hennes tur att ta’ foer sig af
mjoelk och de broedbitar och limpkanter hon hade sparat i
matsaecksknytet. Ante lade pa elden och skickade draengen till skogs med
kaelken. Han skulle i dag efter ved foer hushallet och kaende betydelsen
af att vara bade haest och draeng.
Maglena hade baeddat opp saengen, “sopat” golfvet med en knippa
bjoerkris, diskat och skakat “klaederna”. Som matmor satt hon nu pa en
hopvikt faell vid spisen och lagade husbonds byxor, medan husbond sjaelf
satt hopkrupen i andra fallen och taligt vaentade pa det foer en
husbonde raett oundgaengliga plagget.
Hon staelde under tiden fragor pa honom i katekesen, hvilken de foerstas
foerde med pa vandringen:
“Hvad nytta medfoer arbetsamhet?”
“Arbetsamhet befordrar haelsa och vaelstand, hindrar manga tillfaellen
till synd.”
“Kaere dej goer de int sa noga. Bara lappen bak blir riktig, foerstas”,fortsatte Ante i samma andetag.
“Du kan vael int ga med frans kring byxbena haeller nu, naer du aer
storbonde”, invaende Maglena foerebraende.
“Hvad foerstas daermed att Gud hoerer vara boener”, fragade hon i samma
foermanande ton.
“Att han i sin vishet och godhet gifver oss, antingen det vi begaera
eller det som foer oss baettre och nyttigare aer.”
“Det blir naestan kallt att sitte sa haer”, sade Ante och foersoekte att
fa den slitna fallen att raecka om den bara kroppen.
“Ja, sa far du ta’ dom, nog sitt lappen bak fast, men i kanten har jag
bara slamssytt sa jag far goera det baettre i kvaell naer du lagt dej.”
“Om jag vet huru vi ska’ kunna stanna i den haer behaendiga “‘stugan'”,
fortfor hon.
“De syns dra ihop sig till nederboerd”, anmaerkte Ante, “det sag ut sa
kring manen i natt, och da blir det farligt ledt foer oss te komma
haerifran i slasket. De bli allri na’n skare.”
“Om vi bara hade nage te’ aeta sa ha vi de bra haer i var egen stuga.”
“Men vi ha nog ingenting te aeta.”
“Om de hade vari sommar aenda”, fortfor Maglena.
“Men de aer ingen sommar aen”, svarade Ante med tungsint uppsyn.
“De blir nog ingen annan rad aenda,aen att vi ge oss ut igen”, sloet han
med en suck.
“Nog kan vi vael hitta pa na’n rad, da vi ha’ de sa behaendigt haer.”
Maglena slet hurtigt andra aermen ur fars gammeltroeja. Hon aemnade sy
igen aermhalen och goera den till utanpakrage.
Baesta rad blir, att du tar pengarna vara, alla tolfskillingarna och
gar ut nu, pa skaren. Haer bredvid fins en svedja som dom nyss ha braent
och da fins det nog nage folk som rar om na’, daer du kan fraga efter
handelsboden som lill’Anna i broellopsgarn tala om.”
Antes min klarnade.
“Ja, och jag har traeskedar, och tvaror te byta ut och sa da alla tre
tolfskillingarna te koepa mat foer. Finn’ jag bara handelsboden sa kan
jag fa i mat sa vi kan vara kvar haer tills du fa laga opp oss.”
“Och du hinn fa bra’ med skedar och tvaror te bju ut. Om det bara vore
sa att loefvet boerja spricka fram pa bjoerkarna sa kunde vi goera vispar
a, och lassa pa kaelken.”
“Naer de aer vispristider aer de nog slut pa kaelkfoere”, anmaerkte Ante
smaskrattande.
Han kaende sig sa belaten oefver byxorna, som nu taeckte ordentligt utanatt han jaemt behoefde dra och toeja dem uppat och oefver att han kunnat
katekeslaexan, som han satt sig foer, men fraemst vid tanken att de aennu
nagon tid skulle fa bo kvar under granen och slippa att ga kring
bygden efter mat och husrum.
“Da ger jag mig af da”, sade han. Maglena gned hans gamla paelshufva i
snoen, och skrapade troejan med skarsnoeklimpar. Hon tyckte alt han sag
riktigt fln och storbondaktig ut naer han vaende sig emot henne och bjoed
farvael innan han lyfte pa doerrgrenarna och gick ut.
“Jag fa godt moete, haest och karl”, log han emot Manke, som kom med
lasset fullt af tjaerfyllda tallrotsknoelar.
“Ptro, still Blacken”, sade Manke at sig sjaelf. “De aer grant lass. Aer
det int? Jag taenkte trafva opp veden haer pa soersidan garden sa solen
far torka uten.”
Manke spottade och pekade ut platsen som han sett ut foer aendamalet.
“De blir bra de. Farligt bra att jag har riktig draeng vid garden. Jag
far till kvarn jag nu, sa vi fa broed och sa matt jag skaffa hem na’n
saettpotatis.”
“Kaere dej. Vi ae’ utan paerer snart i hushalle a”, ropade Maglena
inifran stugan.
“Men vi ha’ ingen panna te koka i”, svarade Ante med hufvudet under
doerrkvisten.
“Jag taenkte steka paererna i askan till middag, och stroemmingen pa
gloeden, foer du tar vael hem stroemming a”. Matmor kom ut ur huset. Hon
stod med haenderna under foerklaedet och pratade med husbond och draengen.
“Finn du nage bra aemnen till tvarer och skedar sa ta’ med pa naesta
lass”, sade husbond. “Sa farvael med er da”, tillade han och gaf sig af
smaspringande mellan traeden i skuggan daer skaren aennu bar, fast det
boerjade bli sa varmt att matmor maste goera solbage med armen oefver
hufvudet foer solen, som steg och lyste och vaermde. Hon gick in igen,
men ropade ut till draengen: “Kom ska’ du fa si pa grant.”
Manke hoerdes saetta in haesten i stallet innan han saefligt kom in.
“Hva ae’ de?”
“Sir du solen pa dropparna i hela taket haer. Si hur det lyse roedt och
i alla de faerger pa kvist och gren. Sa fint har vael int kungen en
gang.”
“Neej, grant aer de”, medgaf Manke, “och varmt och bra ha’ vi de haer
vid elden.”
Han stod belaten och vaermde sig.
Gullspira tyckte om elden, hon savael som Manke. Hon hade lagt sig pa
faellen bredvid Maglena, som liksom hade stoed af henne foer ryggen.
Pa ett annat hoern af faellen lag kattan, pa mjukt boejda framtassar och
stirrade i elden. Hon kurrade och spann hoegt naer Maglena bara vaende
sig emot henne.”Manke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard.”
“Jag ha’ mest lust till de a”, medgaf Manke vaerdigt. Han foersoekte
klaemma at sig en bit af faellen, som Gullspira bredde ut sig pa daer hon
lag och idisslade.
“Maka dej Gullspira, du har baettre pa dig du aen jag”, puttrade han och
lyckades till sist fa en draeglig plats pa ett hoern invid geten och
systern.
“Nu tycke jag att vi ska’ dra’ igenom foersta hufvudstycke i
lill’katekesen, foer i morgon ska’ vi ha’ husfoerhoerskalas”, sade
Maglena med ganska instaellsam roest.
Hon boerjade att fa foer sig att det var baest till att ta’ Manke med
laempor. Det oroade bade henne och Ante att den lille brodern fick ga
sa olaerd hela vintern.
“Foersta hufvudstycket vet jag visst att jag kan”, foersaekrade Manke
drygt.
“Aldrig vaerdt att du saeger de”, utropade Maglena foertrytsamt. “Svara
da pa rappet pa andra budet?”
“Du skall icke missbruka Herran din Guds namn, ty Herran skall icke
lata honom vara ostraffad som Hans namn missbrukar.”
Svaret gick flytande, Maglena var patagligen haepen. Men hon taenkte
snaerja honom med attonde budet, som alltid tett sig trassligt foer
henne.
“Hvad foerbjudes i attonde budet?”
“All osannfaerdighet och i synnerhet falskt vittnesboerd emot naestan.”
Mankes oegon lyste triumferande.
“Taenk att nu matte da tuppen vaerpa at dej naer Ante kom tillbaka”,
beroemde Maglena.
Manke poeste af belatenhet.
“Ja si katekesen aer da int nage farlig foer mej int”, sade han utan
vidare anspraksloeshet. “Jag tror du ha’ int sa laett foer de du, som
jag”, tillade han oefverlaegset.
Maglena kaende sig en smula illa beroerd. Men det kom icke i fraga att
hon taenkte erkaenna underlaegsenhet i nagot haenseende.
“Huru ha’ vi med psalmerna?” atertog hon med vaerdigt allvar, medan hon
med synbar moeda traedde om stickorna i tumhalet pa vanten och boerjade
sticka tummen. “Den daer: Hela vaerlden froejdas Herran.”
“De gar jag int ut me”, muttrade Manke. “Naer ordena stjaelper sa daer pa
hvartannat och foeljs at sa dom ralma loes, om ett enda ord ga unnan, sa
kan jag int minnas dom.”
“Men vi ska’ sjunga den versen i moron pa husfoerhoere och Ante hanskall vara praest, och da vi fa int skaemmas foer en.”
“Laes versen tjugu ganger hoegt sa far du de snart i dej.”
Manke taenkte verkligen foelja Maglenas foereskrift. Det var ocksa sa
troejsamt att sitta haer inne vid elden och se uppat de solgranna
dropparna i vaeggar och tak, och ha foer sig husfoerhoerskalas med
askstekta paerer och gloedstekt stroemming.
Han lade nagra feta rotknoelar pa elden, som flammade sa grant och
vaermde. Sen satte han sig ned pa faellen med armbagarna pa knaena,
haenderna under kinden och boken pa marken framfoer honom.
“Hela vaerlden froejdas Herren”, laeste han versen ut, om och om igen.
Katten spann och kurrade.
Gullspira idisslade.
Maglena redde i det granna garnet. Hon taenkte vederkvicka sig med att
sy rosor pa snart faerdiga vantar.
Solen glittrade i sma knippen oefver mossgolfvet. Rundt kring “garden”,
oefverallt i granen hoerdes smafaglar kvittra och prassla.
Maglena satt och taenkte pa huru grant allting var. Ingenting kunde vael
vara sa froejdefullt som att ha’ egen groen stuga i skogen.
Ante, han skulle nog tra tillbaka till den han a, om det ock kanske
skulle droeja till sena kvaellen innan han kom.
I samma nu hoerde bade hon och Manke springande steg, flasande andetag
fran en, som kom rusande emot granen, som foerfoeljd.
Midt igenom vaeggen, utan att ta’ till raetta ingangen kom Ante, sa
slut, att han, innan han kunde fa fram ett ord kastade sig ner rak
lang pa marken. Blek var han, med haret klibbigt af svett.
Det droejde om innan han foermadde roera sig eller saega ett ord.
_________________________________________________________________
TJUGUTREDJE KAPITLET.
UNDANJAGADE.
Ante reste sig bradskande ater opp.
“Laegg ihop de vi ha och stoppa i kunten. Skynd er som om elden vore
efter er”, flaemtade han aennu kippande efter andan.
“I fridens dagar”, sade Maglena. Hennes ogon moerknade af skraemsel och
laepparna skaelfde. Men kvickt och omtaenksamt lade hon ner i kunten hvad
hon bredt kring och gjort troejsamt med under granen.
“Ska’ vi matta ga haerifran aenda”, hviskade hon och sag sig foerfaerad
omkring.
“Ja, och de pa eviga rappe”, sade Ante med hes, daempad roest. Han
snoerde raskt fast faellar, kunt och aemnen pa kaelken. Tyst, medsammanbitna taender lade han ater snoeret oefver axeln och drog ivaeg ut
genom raetta doerren.
Maglena foeljde och skoet pa kaelken. Hon foermadde inte se in tillbaka i
den granna, fina stugan, daer hon da aendtligen kaent att hon haft ett
hem, det foersta se’n de laemnade lill’grastugan. Gullspira gaf sig
efter foerstas, taett i haelarna pa de aftagande, som en hund.
“Ta katta Manke”, sade Ante tvaer i roesten. “Dom aemna nog ondt at henne
a sa vael som at oss.”
Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kaelken. Det var svart
att komma fram da solen loest upp skaren och snoen var som vatten, sa
Ante soekte sig ut at nipkanter kullar och dikesrenar, daer det var sa
godt som bar jord och daer kaelken inte laemnade sa tydliga spar efter
sig haeller.
“De aer draengen fran elakgarden, foersta ni, som aer efter oss”, sade han
omsider, naer de hunnit sa langt att ej skymten af den hoega,
grofgreniga granen, under hvilken de bott, syntes.
Maglena hade nog hela tiden foerstatt att det var foer folket fran den
garden de nu rymde.
Hon ryste sa att hon skakade, naer hon taenkte pa den kvaellen ute i
lidret i manskenet, naer de hoerde Gullspiras farliga skraen och sago
henne ligga daer som doed.
Inte foerraen de kommit sa langt, att de hade en annan by i sikte,
vagade flyktingarna hvila.
De orkade ej heller laengre kafva sig fram i den loesa ojaemna snoesoerjan.
Manke var sa troett att han gret. Katten hade han laengesedan slaeppt.
Hon foeljde barnen i det laengsta jamande, med svansen raett i vaedret,
men naer hon kom rakt pa ett akerrattsbo inunder en ragakerren sa
stannade hon. De foerstodo ju att hon maste stanna, sa hungrig som hon
var. Huru skulle de bara sjaelfva vaga sig fram till byn foer att bedja
om en matbit.
“Vi fa dricka mjoelk sa laenge”, sade Maglena. “Ett par tre broedkanter
har jag pa botten af kunten. Foerraen vi ge oss in till folk sa …”
“Om vi vael kom ner till an, och oefver till andra sidan, daer ni si den
daer stor byn, sa vore vi ifran det haer hallet”, grubblade Ante.
“De aer oppstop (vatten pa isen) pa an, men vi hitta vael pa nage staelle
te komma oefver pa ‘rena isen'”, ifrade Maglena.
“Stackare dej, Gullspira”, sade hon och smekte geten, “du fa fara illa
du sa haer ute pa vidden. Men innan vi ga oefver an finn vi vael alltid
nan liten bjoerklund eller nagra smaalar, daer du kan fa dej ett mal.”
Gullspira klagade icke.
Icke heller hon aelskade byarna. Sa hon trippade laett foere utfoer en
slingrande stig, som i utkanten af byn nadde ner till aelfven. Ante
styrde kaelken och det bar ivaeg med fart. Haer i skuggiga nipvaegen fanns
lite isfoere kvar.Manke satt belaten pa och Maglena sprang efter, fort sa laddarna
hvirflade som trumpinnar.
Braedlappar voro kastade oefver isen, som i uppsmaelt snoesoerja floet oefver
kaernisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en
behaendig allund med smaenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmal.
Haer var orimligt tryggt och undangoemdt ner under branta nipan. Sa haer
kunde Ante fa tala ut om farligheterna han hjaelpt dem ifran.
De fingo hoera huru han sprungit och hoppat mellan traedstammarna och
varit sa glad naer han taenkte pa huru han skulle komma hem till
“stugan” med maten. Langt bortom svedjan hade han gatt, men raettat sig
efter solen sa han gick ifran det hall daer elakgarden var.
Han hade blifvit riktigt stornoejd naer han hoerde roester af folk. Det
var timmerhuggare, som talade hoegt mellan traeden. De hade roligt at
nagot, det foerstod Ante, som skyndade att na fram till dem.
Men sa hoerde han det skraemmande ordet “kask” och “jag skall laera dem
ba de och mer till. Pojken, som satte krokben foer mig skall fa sa
mycket han tal”. Det var finndraengen i elakgarden, som talade.
Den andre, lilldraeng i samma gard hade skrattat at sana ungar, som
vagade sig pa stort folk och sade nej till starkvaror. Ante hade naett
och jaemt hunnit huka sig ned bakom en hoeg med ris och brate, daerifran
han mellan kvistarna kunde se oefver till karlarna, foerraen den vindoegda
finnen vaende sig raett emot det hall, daer han krupit ner.
“Dom finns haer nanstans pa skogen”, illskratta draengen. “De aer int
svart te foersta de, foer de ha runni blod efter geten pa ett par
staellen oppe i vaegen precis daer kaelksparen gatt in pa vidden, daer
skarsnoen bar pa maron.”
“I de haer godvaedre laer dom int komma langt med tung kaelke och en get,
som vael ska ha bra ondt foer att ga nu”, hade den andre karlen svarat
med ett illjarsgladt skratt aefven han.
“Geten daer fick nog sa mycket hon talte”, grinade finnen. “De aer slag
(piggt gry) i Grels och i de andra pojkarna i eran gard ocksa.”
“Ja, och int mindre i stintan. Du kan tro gosse, men hon sa i morse,
da jag tog kasken och int hade nan te ge na: ‘Fa ja int en kask’, sa
hon, ‘sa ga ja dit i grafven.’ Mor hennes hon matte leta fram en
skvaett och ge na en aenda, foer stintan gaf sig inte.”
Nu hade de skrattat begge tva sa hardt sa att smafaglarna hade blifvit
raedda och flugit bort.
“Knifven, grahunn i garden aer lika inmarlig och illsint han som folket
i eran gard”, flinade finndraengen. “Han aer nog god till att spara opp
ungarna och ha dom fast i ben och rygg och det innan dom hinn gapa”.
“Allt de daer lag du och hoerde pa?” hviskade Maglena med oegon vidgade
af foerskraeckelse.
Hon stod och hoell ner en kvist med svaellande vide- knopp at Gullspira.
“Jag kunde ju int roera mej fran staellet. Finndraengen daer stod ochglodde liksom misstaenksamt raett in i rishoegen daer jag lag. Jag tordes
int andas en gang, foer jag trodde de han hade varsnat mej, naer jag
kroep ner daer.”
“Gosse, att du int doedde af raedsla!”
“Int kan en doe ta sant”, tyckte Manke. Han satt kvar pa kaelken med
uppdragna ben, sa slut att han knappt orkade foelja med Antes
utlaeggning af de faror de undgatt.
“Da int jag doedde, da katta kom pa isen med eldslager i oegona, och
rompa (svansen), som stod som roek pa na, sa jag trodde de var skrymt
(spoeke), sa doe nog ingen annan haeller.”
Efter denna foersaekran sjoenk Manke ater tillbaka i sitt
sloehetstillstand.
“Ja, nog var jag raedd”, medgaf Ante. “De for igenom mej huru det
skulle ga er och Gullspira, och hvad de skulle bli af mej om dom, som
stod daer och grina sa ledt, hade varsnat mej.”
“‘Langt bort kan dom int vara’, sa finnen och tog nagra steg emot
rishoegen, daer jag lag. ‘Dom kan ligga goemd haer a, foer jag tyckte nyss
att det liksom roerde sej bakom rishoegen daer’.”
“Han tog opp en sten och kasta i hoegen, sa den sa naer tagi i hufve pa
mej.”
“Och du gaf dej int till att skrike eller roerde dej?” Maglenas roest
var tjock af foerskraeckelse.
“Nej, foer da hade de ju vari slut me ba er och mej och Gullspira. Men
finndraengen klef fram aen en par steg.”
“Gosse, jag star int ut te hoera dej.”
“Men da, kan du foersta, sa kom en helande hop smalaemlar farande
utefter backen, svart och gult a dom, som en lang trasmatta, som floeg
framfoer foetterna pa’n. Han trampa foer att fa doed pa nan af dom, och
hoppa hoegt i vaedre, sa sint vardt han, och sa vaende han oegonen fran
mej.”
“Sa maerkligt. Dom kom som utskicka. Vi ha int sett na fjaellaemlar aen,
me’n vi vari haer i skogen”, grubblade Maglena. “Mor skicka fram dom de
aer da min tro. Men nu sprang du vael?”
“Nae-ae. Jag var int god till de. Finnen gaf sig tillbaka till den andra
draengen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och faellen hos
farfar.”
“Du stuli — tagi olofvandes!”
Maglena slaeppte grenen. Hennes oegon brunno svarta af harm.
“Ja-a han sa de.”
Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. “De stack just som sa ondt i
mej, ma du tro.””Ja, da skaems jag te ga ut i bygden hos folk. ‘Stuli’, just som Jan
Ers Kalle, som hade stuli af en handelsman och sitt i haekte ner i
stan.”
Maglenas laeppar boerjade skaelfva, tararna kommo floedande.
“Stinta, du ma vael veta att jag int aer god foer te goera sant!”
“Men de aer farligt att nan bara ha sagt sant. Mor skulle vael ha doett
om hon hoert de.”
“Mor laer vael si hvad som raett aer hon, daer hon aer, sa int aengslas jag
foer de. Jag aengslas mer foer farfar i elakgarden.”
“Hvad da?”
“Jo, du vet de Maglena, att finndraengen sa, de Brita hade kommit in te
farfar pa maron och skulle laegga pa elden daer, och da hade han fatt
slag.”
“Sa han inte kunde tala om att han gett dej klockan och faellen.”
“Han hade fatt slag stackarn, och kunde int roera sig ur saengen”,
vidhoell Ante saktmodigt. “Far och mor i garden och smapojkarna hade
kommit nerfarande till farfar. Dom hade sett att klockan och faellen va
borta. Farfar hade foermatt saega att jag fatt begge delan af ‘en.
Karlarna haerma hur han sagt. Dom stamma som farfar. G-g-g-ossen
h-h-h-a f-a-tt k-k-k-klockan och f-ae-ae-llen, G-g-g-rels s-s-sska int
fa de. ”
“Han var behaendig farfar, och godaktig. Men dom vardt vael sint pan?”
“Dom vardt de. Sonhustrun, hon hade skakat en och sagt att han skulle
ta fram klockan, och Grels hade vari sa sint att han hade grati och
sagt allt hva ledt var te farfar.”
“A daer lag han ensammen, ingen te ty sej till”, sade Maglena med
oemmaste medlidande i roesten.
“Jo, han fick den han kunde ty sej till, foer si du han doedde igar
kvaells, farfar.”
“Da ha han de lika bra som mor”, sade Maglena laettad.
“Men Grels, han vill ha igen klockan och matmor vill ha faellen.”
“Och finndraengen vill piska opp dej, och ha i Manke och mej braennvin”,
fortsatte Maglena, som rysande sag uppat nipsluttningen. “Men vi matte
skynda oss haerifran.”
“Dom skulle int ta till a jaga efter oss foerraen pa eftermiddan, naer
dom vari hemma me ve’n. Men da skulle Grels och de andra barna vara
me. Och Knifven skulle dom ha te spara opp oss me.”
“Gosse, vi matt ge oss oefver an pa rappe. Hunn deras tappa spare naer
vi ga oefver uppstoppe (vattenbaeltet) och dra at oss braedlapparna, som
ligg oefver daer.”
De ordnade bradskande pa kaelken. Maglena stannade ploetsligt i arbetetmed att snoera igen kunten.
Hon grep Ante om armen.
“Gosse! Hoer du! Nu aer dom efter oss aenda, ba finndraengen och barna och
Knifven. — Hoer du, dom aer snart haer! Utfoer nipan haer kom dom — nu aer
dom bakom klippsten haer bredvid –.”
Ante stod stel som en bild. Han hoerde tydligt han som Maglena ilsket
hundglaefs, som hastigt naermade sig genom smaskogen, hvilken gick nerom
nipan. Bortom en brant stenvaegg, som skoet ut midt i nipan hoerdes
eggande rop af karl- och pojkroester.
Nu prasslade och braecktes grenar alldeles invid dem. Maglena, och
Manke, hvilken just masat sig opp, kastade sig storskrikande framstupa
oefver kaelken.
Ante hoell Gullspira vid ena hornet bakom sig.
Han stod stilla med bister tungsint uppsyn.
Barnen — Gullspira — Ater for det igenom honom att han sjaelf foert
dem till det elaende, de farligheter, som de nu hade oefver sig.
_________________________________________________________________
TJUGUFJAeRDE KAPITLET
ETT OFOeRMODADT ATERSEENDE.
Det var hufvudet, hornen af en ren, som i detta nu visade sig foer
Antes foerut vettskraemda blick. En ren, som med klapprande kloefvar och
i sin tur doedsskraemd blick fran stora, svarta oegon floeg foerbi honom
och fortsatte vaegen utat aelfkanten.
En lapphund var honom taett i hasorna. De stoertade foerbi utan att taga
notis om barnen daer vid kaelken. Sadana sma stackare var ej renen, aen
mindre hunden raedd foer.
Med hojtande rop kom en lapp fran bjoerkdungen. Han raende i snabba steg
fram pa breda, korta skidor. I hans spar foeljde ater en lappojke.
Ante trodde inte sina oegon.
“Mattes Klip!”
Det var ju en lapp fran deras egen hemtrakt i hoegfjaellen, en som hade
kata bara en tio mil ofvanom deras egen socken.
Lappen gaf till ett utrop.
“Ar de int Ante fran Hvasstoppsbyn i fjaellet. — Och Gud troeste oss,
de sma ena a och tunnare nu aen lappens barn. Foeda har trutit foer
fjaellbarn i var.”
“Mattes! A att de aer Mattes!”
Maglena, som aennu darrade i hvar lem, gick fram till lappen.
Manke vagade knappast hoeja hufvudet fran kaelken.Den haer gangen trodde han mest att skraemseln hade tagit doed pa honom,
foer han maektade icke roera sig ur flaecken. Dessutom satt den tanken
aennu kvar i hufvudet pa honom, att hojtandet han hoert invid sig kom
fran kaskdraengen och elakgardspojkarna, och hundglaefset fran Knifven.
Manke kunde icke sa pa en gang vaenda upp ner eller ner och opp pa alla
foerfaerliga foerestaellningar. Han maste ha tid pa sig att raeta till dem
inom sig.
Daerfoer lag han kvar, skafde smalbenen oefver kaelkkanten och stod sa
godt som pa hufvudet i farskinnsfaellen.
Det var foerst vid en rappande smaell pa den kroppsdel, som han alltfoer
ofoersiktigt prisgaf som han studsade tillbaka och fick fotfaeste pa
marken.
“Lill’draeng blifvit skraemd fran vett, duktig karl annars oppe i
lappfjaellen”, sade Mattes.
“Det fanns int sant folk daer, som skraemde lifve ur en”, puttrade
Manke.
“Den haer gangen va de mest gjort me mej. De aer int na behaendigt te tro
de en ska bli ihjaelbiten af hunn och sen braennas opp inni magen af
braennvin, som de ryker af.”
“God lilldraeng, som aer raedd foer farlig elddryck. Fattig lapp dricka
elddryck, och det blir slut pa lappen.”
Mattes hade med ens fatt en sorgmodig uppsyn, men fick snart igen sitt
glada, jaemna lapphumoer.
“Stor lycka nu, att renoxen gifva sig ut ur hjorden pa morgon, vara
sint och raenna efter den i snoevatten hela dagen. Noejd nu at flyende
ren. Nerlja nog ocksa noejd att stanna. Ge foeda nu till er alla.”
Lappen tog ur “lappskapet” (den, ofvan skaerpet vida kolten) en bit
renost och hardt broed, som Nerlja, sonen hans, sa vael som de andra,
hungrigt togo at sig.
“Int langt borta fran hjorden nu. Renoxe nog redan daer. I natt fa
svenskbarn bli smalappar i kata hos gammal lapp.”
“Gulla er Mattes, lat oss ga”, ifrade Maglena och drog Mattes i
koltaermen. “Jag hoer en grahund ofvanom ni- pan, han gnaell och leta
spar. Jag hoer pojkar hojta a.”
Maglena fick Mattes med ner at isen.
Lili’Nerlja sag pa huru Ante styrde om pa kaelken. Han taenkte att
svenskfolk hade det besvaerligt naer de skulle vandra. Ingen akja daer
man kunde snoera fast hvad en ville ha med, och ingen ren att dra oefver
milsvidderna.
Vaerst af allt med sa tung klaedesrustning, helst foer foetterna.
Ante och Manke hade ju storfolkskaengor, sura och bloeta, stoppade med
hoe. Deras langbyxor med lappar och ref och deras langaermade troejorutan midjebaelte voro leda, obekvaema plagg. Aldrig skulle en lapp velat
eller kunnat komma fram i slik draekt.
Lill’Nerlja han spratt och han hoppade, smidig som en skogsmard i sin
korta renskinnskolt med de bensnaefva byxorna fastsnurrade vid
smalbenet medelst granna band med tofsar, och pa foetterna de
fjaederlaetta skinnpjaexorna.
Den bla toppmoessan med groena randen satt laett som ett intet pa
hufvudet. Lappgossen lade skidor och staf pa kaelken och tog tag i
repet foer att hjaelpa Ante att draga.
Mattes hade radt dem att lata lasten bli kvar daer. Han skulle hjaelpa
dem oefver uppstopet.
Lappen hade mycket roligt at deras frimodiga tilltag att ta geten med
pa langvandring. En get var mest sa laettfoedd och laettskoett som en ren.
Hon kom springande ut ur smaskogen, Gullspira, naer Maglena kallade pa
henne, maett och foernoejd.
Maglena hoell pa att plumsa i foer hon kunde inte lata bli att titta sig
tillbaka at det hall fran hvilket hon tydligt hoerde hundglaefs och
hojtande. Naer de nu voro midt ute pa breda aelfven, sa kunde hon se
byn, som de kommit foerbi och daer ofvanfoer akrarna med bara flaeckar,
nipsluttningar och dikeskanter. Hon kunde se den moerka taeta skogen,
daer deras groena stuga fanns.
Och, hon goemde sig rysande bakom Mattes. — Daer, just daer nipvaegen
oeppnade sig ner emot aelfven sag hon huru en gra hund gnaellande och
smatjutande pilade ivaeg utfoer. Oppe, ytterst pa nipslaetten syntes tva
grofva karlar och tre pojkar samt en stinta. Som snala vargar jagade
de, lystna efter byte.
Maglena tog fastare tag i mudden (kolten) pa Mattes. Manke hoell nog
lika stadigt grepp i den han med.
_________________________________________________________________
TJUGUFEMTE KAPITLET
LAPPKATA OCH RENSKJUTS.
Laengst framme, daer vaegen drog upp genom den redan pa norrsidan snoefria
nipan syntes som en skog af gra, torra grenar. En skog, som sakta
roerde sig framat.
Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt,
genomtraengande skraen liksom fran strupen och gommen i foerening. Den,
som inte hade hoert sadant ljud foerr skulle ha kunnat tro Mattes i en
hast fatt foer mycket till baesta och jollrade fram latar och ord utan
mening.
Men Frostmofjaellsbarnen kaende vael sa pass mycket till lapparnas seder,
det de foerstodo att Mattes nu, i en sang, som han hittade pa foer
tillfaellet haelsade pa gumma, barn och renvaktare, och att han
beraettade haendelsen med barnen, sa att de i katan visste om deras oede
langt innan dessa hunno fram till renhjorden.
“Renoxe lupit undan hela dagen”, jojkade Mattes. “Finna sma svenskbarninvid fruset vatten, raedda foer lapp, tycka om da de kaenna Mattes fran
Bjoernfjaellet. Lappfoeda skola de dela, ligga i lappens kata. Oefvergifna
aero de, ingen far, ingen mor.”
Lill’Nerlja slaengde sig i skidorna sa fort han fick skogen af renhorn
i sikte. Han raende pilsnabbt som en jagad sjoefagel bort oefver isen.
De som kommo efter hoerde snart vallhundarnas glaefs, daer de floego rundt
den till mer aen tusen renar uppgaende hjorden foer att fa den samlad
till natten.
Lapparna skulle sla upp taelt pa nipan hitom den stora by barnen
varsnat fran andra stranden. Det var ett styft arbete foer hundar och
lappar att fa de ibland raett bangstyriga djuren opp genom det tranga
passet fran aelfven och oefver till mon.
Mattes skidade ivaeg foer att hjaelpa till.
Manke, Maglena, ja till och med Ante gingo som i soemn och slaepade
foetterna efter sig.
De kvicknade knappast till vid att ett ars lille Mattes moette dem ute
i vaegen, tultande i snoemadden, sa helt naken som han blef foedd.
Sigri, hans lilla syster, hade all moeda att fanga in honom och fa
honom med till taeltet.
Lappmor, Cecilia, var mera saeker i vaendningarna. Hon tog den
sprattlande pojken, stoppade ner honom i klubben (lang vagga af skinn,
som kan baeras pa ryggen) i den fina renharsbaedden daer, och snoerde fast
det mjuka skinnhoeljet om hans, af lif och odygd sprittande lilla
kropp.
Modern haengde klubben vid remmar, oefver en troa (smal traedstam)
fastgjord i taelttaket. Sigri vippade pa klubben och sjoeng lapparnas
vilda doefvande vaggsang foer Mattes, som tystnade och lyssnade och
somnade.
Stackars troetta sma vandringsbarn kastade sig ner pa renhudarna hvilka
lago som en matta rundt elden i katans midt. De vaecktes opp foer att fa
i sig det starka kaffet, som bjoeds dem.
Intet kaffe, ingenting i vaerlden kunde fa opp oegonen pa Manke.
Men det var maerkvaerdigt sa vakna Ante och Maglena blefvo af den
kaffetaren. De kaende med ens hungern, och huru obegripligt godt
renkoettet smakade, som de fingo pa kornbroedkaka. Till och med den
svarta, starka soppan af renblod tycktes dem vaelsmakande. Renmjoelk,
som bjoeds dem ur fint snidad skalla (skuren ur helt traestycke) kunde
de dock med tack afsta ifran. Stark och besk var den ocksa foer den som
ej var vand vid den. Getmjoelken smakade i deras tycke bra mycket
baettre.
Gullspira, hvilkens rika mjoelkfoerrad bjudits lapphushallet, klef naett
oefver hudarna och lade sig bekvaemt till raetta vid yttersta taelthuden.
Manke sof alltjaemt som en pojke af sten. Det var aenda ett det vaersta
ovaesen utanfoer taeltet. Lapparna skreko och hojtade naer de kastade
lasso oefver hornen pa renkor, som skulle mjoelkas.Korna spjaernade emot med alla fyra kloefvarna i snoesoerja och bara
tufvor. Men drogos fram och hoellos stilla af lappar medan stintorna
mjoelkade i de sma skollorna.
Renkor och kalfvar stirrade undrande pa fraemlingarna, Ante och
Maglena, hvilka hand i hand med Sigri gingo ute midt i den vaeldiga
hjorden.
Lappbarnen gingo trygga ibland rentjurar, som stredo och boekade emot
hvarandra med till sist sammantrasslade horn, och lassolinorna, som
floego om oeronen pa dem.
Lapphundarna, alltid vaksamma, kunde ploetsligt fa se nagon ren, som
obemaerkt ville ge sig ut till baettre bete. De pilade ivaeg efter, raett
genom hjorden sa man fick se till att sta pa benen om man kom i vaegen
foer dem.
Det underliga, mjuka, men aenda vilda spraket, ljoed oefverallt. Lapparna
pratade, de pekade med haeftiga roerelser ut at hjorden, skreko foer att
goera sig hoerda. Renoxar skulle fangas in och taemjas till dragoxar. Sma
kalfvar pa rangliga ben, maste ses till, djur gallras ut till slakt.
Kvinnorna talade smekande, halfsjungande med korna, som de mjoelkade.
De satte sig ner pa huk med nagon ung liten silkesmjuk kalf i knaeet.
De kelade och smekte medan renkon, modern, stod bredvid och sag pa med
oemhet i de stora fuktsvarta oegonen.
Ante och Maglena blefvo som yra i hufvudet. De togos med af lifvet, af
den lustiga laten, af den liksom muntra bradskan.
Roeken steg svart och fet opp ur taeltoeppningen. Smapojkarna, som
sprungit, hojtat och kullrat i snoen och bartufvorna, puffad af ren och
hund och folk, boerjade dra’ sig in till foeda och hvila.
Skogen af horn glesnade. Det ena grenparet efter det andra sjoenk ner i
den staende hjorden.
Flere och flere doeko ner. Snart hvilade hela renhjorden foer natten.
Lapphundarna, som fatt mat inne i taeltet sofvo daer i vaermen, som
lapphundar plaega sofva, med oegonen slutna, men oeronen pa spaenn, efter
minsta varsel af vargen.
Mattes kom in i taeltet med storsoener och draeng i foelje. Mat och kaffe
hade Cecilia i beredskap at dem. Kvinnfolken, af slaekt och renpigor,
foeljde snart efter, hungriga och troetta. Men inte vaerre aen att de
hoello vid makt ett lustigt glam inne i taeltet.
Karlarna roekte ur korta kritpipor. De aeldre kvinnorna likasa. De
drucko svart, starkt kaffe och talade om aefventyrshistorier. Om
gammelvargen, som ingen kunde faella, som var foertrollad och som daerfoer
hvarken spjut eller krut aennu bitit pa.
Och de talade hviskande om hvad Mattes “sett”, naer han stod pa
offerstenshoejden pa midsommarnatten. Allt hvad som skulle oefverga
landet under aret hade han sett, och han kunde varsla om fred, oerlig
eller pestilentia, godt ar eller oar. Doedsmannens framfart hade han
foeljt i syne. Mattes kunde saega, om han “ville” det, huruvida
doedsmannen under aret skulle ta’ mest af gammalt eller af ungt folk.Allt sadant prat pa lappska oefversatte Sigri foer Ante och Maglena. Hon
satte nog till lite af eget pafund ocksa och lagade att allt blef lite
huskigare att hoera pa.
Haer, bland lapparna hoerdes intet tal om vittror och elfvor. Men om
troll och “foergjordt” svenskfolk, som maste lyda och foelja lappen da
de foerr varit sturska emot honom –, och om trolltrummor och “offer”
och farligheter oppe i oedsliga fjaellvidderna, med “doedsmaen”, som
skreko och jaemrade ute pa myrorna langa naetter igenom.
Underligt att en maenniska kan bli soemnig under sadant hemskt tal.
Men de som blefvo det aenda det var Ante och Maglena. Bloeta skodon och
yttre hoelje hade de svaengt af sig, och nu kullrade de ihop sig pa
renhuden bredvid Sigri och lilla Lisa.
Ute sof renhjorden. Tusental af lif, och dock ljudloes stillhet. Oefver
det hela stralade varnattens mildt leende stjaernhimmel, stralade oefver
fattiga lappens taelt, sasom den natten foerut lyst oefver vandningsbarns
groena stuga i skogen.
_________________________________________________________________
TJUGUFEMTE KAPITLET.
ATER PA EGEN HAND.
Bada dagar och veckor hade gatt sedan den foermiddag tidigt pa varen da
Frostmofjaellsbarnen skildes fran deras gamla vaenner Mattis
Klipp-lapparna.
Bade Ante, Maglena och Manke hade innan dess fatt vara med om att
kasta lasso, mjoelka, packa ner taelt samt husgerad och mat, i rader af
akkjor, som stodo och vaentade.
Ante han hade fatt sig en renskjuts, som var rolig men hoell pa att bli
farlig. Han fick naemligen tillatelse att saetta sig opp i en akkja. En,
aenda foer from ansedd renoxe spaendes i linan. Mattis sjaelf laemnade
toemmen af renskinn i Antes hand. Och nu blef han undervisad om huru
han skulle skoeta koerrenen och anvaenda toemmen, med kast till hoeger
eller vaenster om renens horn allteftersom man ville fram i naemnda
riktningar daer baesta snoen fanns. Han blef aefven laerd huru han skulle
ga tillvaega om renen, mot foermodan, skulle bli bangstyrig.
Sa Ante han hade flugit ivaeg pa skarsnoen in mellan hoega furustammar,
hvilka lyste guldvioletta emot morgonsolen, som just traengde in genom
skogen.
“Hoj hej.” — Lustigt! Grannare fart hoell vael inte oernen, som for sa
hoegt upp oefver skogarna.
Ante blef sa laett i hagen. Han tyckte att han floeg som oernen, att han
gled genom skogen pilsnabbt, som laxen genom klara vatten, att han som
taemmingen (unghaest) for milstraeckor fram. Renen visste att bana sig
vaeg mellan stammarna daer aldrig vaeg funnits.
Men sa ville den, ute pa en svedja, goera vaendning tillbaka, hvilket
tilltag Ante pa det bestaemdaste motsatte sig med ryck i toemmen och
manande rop.”Ho ho du, ivaeg bara.”
Ante slaengde koerremmen hoeger om hornet och vaenster om hornet, drog och
slet. En sa rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
“Vill du ge dig i vaeg, kloefnisse”, hojtade Ante och anvaende
oefvermodigt okvaedingsord till fjaellens renoxe, han, som blott var en
skogarnas, nipornas svenskpojke!
Sa renoxen vardt sint.
Blixtsnabbt, ofoermodadt vaende den sig om mot akkjan, med horn och
framben till anfall emot pojkstrykern, som kallat honom “kloefnisse”.
Och nu var det vael att Ante lagt pa minnet laerdomen han fatt naer det
roerde bangstyriga renar, och att han af vana och behof blifvit
beslutsam och snabb i vaendningarna.
Ante grep till det raeddningsmedel, som Mattis laert honom. Han gled ner
ur akkjan och svaengde den raskt oefver sig som ett skyddstak.
Daerunder lag han sedan, en farligt lang tid tycktes det honom, och
hoerde huru renoxen trummade pa akkjan med sina harda hvassa
“nissekloefvar.”
Mer aen missnoejd var renen oefver att icke, trots sina verkligt
troetsamma bemoedanden, kunna na pojken, som ryckt sa ovardigt i remmen,
skrikit “ho, ho, du” och kallat honom kloefnisse, och, som nu lag daer
under traebotten utom taghall foer renoxen. Denne maste ju spara pa
framben och kloefvar, som skulle fa arbeta nog aenda under dagen med att
skrapa soender skarsnoen foer att daerunder fa den begaerliga foeda af
renmossa, som renen lefver af.
Ante tittade ut fran oeppningen under akkjan, som han hoejde med ryggen.
Hoppsan, stod det sa till, att renen helt fraeckt vaendt i dragstaellning
faerdig att ge sig tillbaka till laegret!
Ater gaellde det att vara snabb i vaendningarna. Kloefnisse aemnade
tydligen ge sig ivaeg med akkjan utan haensyn till om svenskpojken fans
i den eller ej.
Ante hann knappt sno akkjan raett, och hufvudstupa kullra sig ner i den
foerraen det mycket riktigt bar ivaeg tillbaka mot taeltet och hjorden.
Han hade, stolt och med oegon lysande af froejd, nu naer han gloemt
nederlaget under akkjan, kommit ater till laegret och daer skoerdat
bifall och beundran af lapparna.
En beundran som han emottagit med foervanande anspraksloeshet. Ingen mer
aen han sjaelf visste om huru pass harig han kaent sig den daer stunden
under akkjan med de hvassa, trummande renkloefvarna oefver sig.
Naer Maglena och Manke aefven ville goera sig bemaerkta och soeka vinna
lapparnas bifall genom en lustfaerd i akkja, moette dock detta Antes
bestaemda motstand. Han pastod rent ut att det var farligt foer smaen.
Som om det vore nagon konst att aka i akkja! Sitta i och halla remmen.Kusen till stort!
Manke hade funnit sig storvael med lappar och renar. Han hade lekt med
lille Matti, som pa morgonen fatt krypa ur klubben och med de mjuka
renharen kvarsittande om den svettiga lilla kroppen sett ut som ett
ludet trollbarn.
Manke var sa noejd hos lapparna sa han just tyckte att det skulle vara
behaendigare till att fara hem igen med dem aen att gno kring vaegarna
och raenna sig foerdaerfvad pa isen foer att komma undan elakgardsfolk och
hundar.
Han tillstod oeppet, att de int’ va’ nage annat som hindra honom att
vaenda ater, aen att ba far och mor var borta ur stugan. “Foer sir du,
Ante”, hade Manke foersaekrat och slagit den ena handen i den andra,
“foer sir du, vore dom bara daer, sa vaende jag foer min del och akte hem
igen i akkja efter renoxe hela vaegen till Frostmofjaellet, sa mycke du
vet de.”
Manke hade gatt ifran Ante, oefverlaegsen med haenderna i byxsoemmarna,
stolt i hagen att kunna afsta fran sa statlig hemskjuts foer ett sa
obetydligt hinder som att far och mor fattades i hans lill’gra stuga.
Det hade varit sa bedroefligt ledt naer vandringsbarnen och Lapparna,
hvilka sa nyss traeffats, drogo at hvar sitt hall. Barnen at soeder och
oesterled, till vaelbaergadt folk i boerdiga trakter.
De foerenaemde, lapparna i brad faerd mot norr, mot det stora ljuset, mot
hoega fjaellstup, mot vida klipphaellar, hvilka stodo hvita af
renbetesmossa.
Langt borta, naer de ater ensamma naermade sig den stora byn hoerde de
Lapp-Mattis afskedsjojkande:
“Bort draga vandringsbarn, bort att mycket fa se och laera ur bokens
svarta ord.
Fattig Lapp intet veta, icke kunna tyda svarta ord. Fattig lapp draga
till fjaells, laera foersta ord af stor Far, laera hvar oerten gror, som
botar sjuk man, laera finna vaeg till grabens laeger, laera tyda stjaernas
gang, tyda jaertecken.
Fattig Lapp har god Fader opp oefver fjaellet, ga dit pa snabb fot,
sjunga kvaede om vandringsbarn, som froejdat lapp i kata. Vandringsbarn
gatt i moerkvaegen, men ljus star oefver dem. Vandringsbarn ocksa ha god
stor Far.”
Barnen hade statt lyssnande stilla tills inte ett ljud laengre hoerdes
fran den jokande lappen.
_________________________________________________________________
TJUGUSJAeTTE KAPITLET.
“BRUDEN.”
Barnen drogo salunda ater ivaeg utat storbygden. De kommo in i gardar
daer ordning och trefnad radde, arbetet gick med lif och lust och
nyvaefda laerftstycken blektes i solen, daer de lago utpinnade pa
backsluttningarna invid gardarna.De hunno aefven ibland till staellen och gardar, storstatliga nog till
det yttre, men daer superi och laettja gjort sinnena harda och oegon och
tungor hvassa som knifvar.
Det var just efter en i fruktan och foeroedmjukelse tillbringad natt pa
ett sadant staelle som de kommo in i en ny fraemmande socken. De hvita
forsar, hvilkas dan som af ett evigt askmuller, alltid ljudit dem i
oeronen daer de foeljt landsvaegen fram utefter adalarna, hoerdes ej mer.
De hade kommit ner till bygden, daer sjoefarten tog vid och daer
storaelfven floet segelbar bred och stilla. Rastloest lif radde haer
oefverallt och foerde med sig det gula timmer, som tillvaratogs vid de
stora sagverken. Aelfven lag oeppen och isfri. Skepp fran eget och
fraemmande land lago ankrade ute i lugnvattnet, omgifna af pramar,
fyllda af nysagade plank. Det var sommartid med ljus i luften natt och
dag, ljus i sinnena. Arbetet vid sagarna och i skeppen gick med
sjungande fart.
Vandringsbarnen gingo genom braedgardar, hoegre aen hus, daer det luktade
friskt af ratt trae. De stannade invid en rad af hvitstammiga bjoerkar,
hvilka pa oemse sidor kantade vaegen opp till en fin hvit storherrgard.
En liten angbat med svensk flagga i aktern stannade vid bryggan bortom
braedgarden. Ett saellskap fint folk kom skrattande och pratande opp
emot den bjoerkkantade vaegen, som ledde till den fina herrgarden.
Maglena drog sig foerskraeckt undan med Gullspira. Broederna foeljde. Det
var godt om goemstaellen bakom braedstaplarna.
Maglena insag att de sjaelfva inte nu genast fullt synliga, kunde ga
densamma vaegen fram, som sa fint folk gatt, sa hon vaende in till en
liten gard, som sag behaendig ut. Den hade sma foenster, som skrattade
med oegonen under ett roedt tegeltak, alldeles som hos jaegmaestarens,
fast den baer garden var mindre, ljus och gul i faergen.
Ett groent staket gick rundt om garden, som var stor, med
kryddgardsland och vildaengs-graesplaner, daer hvita vaefvar lago pa
bleke.
Buskar och smatraed, fast med riktiga stammar funnos ocksa daer inne.
Barnen visste sa mycket nu som, att det var traed, som det skulle vaexa
fram aepplen pa; och fastaen de aldrig hvarken sett eller smakat aepplen
sa tyckte de att det var hoegtidligt att se sana traed, som funnits i
sjaelfva paradiset.
Blommor och rosor af manga slag funnos daer dessutom. Sa Ante fann foer
godt att saetta traljen (ring af bjoerkvidje) om nosen pa Gullspira
innan de gingo med henne genom den vackra hvita grinden.
Fran kryddgardslandet pa soedra sidan af huset reste sig en ung kvinna
opp. Hon hoell pa med att rensa bort ograes.
Med den hoejda armen gjorde hon solbaga i det hon tog den raett ovanliga
gruppen af intraedande i betraktande.
Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes
staemma ljoed sorgset bekymrad.”Sannfaerdligen aer inte de haer barnen fran noedarstrakten, kanske fran
storfjaelle — daer de haft de vaerst.”
“Stackare hvad ni da haft langt att ga och mycke att haerda ut med.
Kaere kom in.”
Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.
“De ae bruden — Ante, Manke, — pojkar. — De ae bruden,” hviskade
Maglena, utom sig af ifver och glaedje.
“Tok”, puttrade Manke, som var hungrig. “Har du nan’sin sett na’n brud
ligge och raense i kryddgalsland. Nog aer allting atabak (bakvandt) haer
nere i lande — men sa bort ur allt vett aer de da inte.”
“De aer hon aenda, ni matt vael si de. De aer den granna, fina bruden”,
hviskade Maglena. Mer aen nagonsin blyg och haepen, men aenda foertjust
smoeg hon sig, bakom broederna, hvilka skaemdes foer hennes dumma pahitt
och just ville goemma undan henne.
De kommo in i ett stort soligt rum daer det var sa fint som om man
kommit in i helgdagskammaren i en broellopsgard — om daer inte funnits
vanlig spis och sa en splitter ny vaefstol framfoer midtelfoenstret, med
bomullsvaef uti.
“Bruden”, som Maglena talat om stod vid en hvitmalad skaenk och
plockade ifrigt fram mat.
Manke gaf sig till att storglo pa henne oppe i hufvudet.
Int kunde de vael vara en brudkrona de daer, som stod sa hoegt opp under
hufvudklaedet af roedprickig linong.
De var mer troligt bara harflaetor, som sutto snodda om hufvudet och
vore faestade med kam.
Manke laet sina oegon ga nedat ungmors gestalt foer att upptaecka nagot
annat, mera patagligt brudmaerke.
“Putta (pytt)! Bomullstroeja och hemvaefd blarutig kjol.”
Just nu vaende hon sig om, “bruden” skulle vara. Hon moette Mankes
grubblande, skarpt forskande blick. Han sag lustig ut, som en liten
klok bjoernunge, med hufvudet pa sned och de bla oegonen begrundande
faesta pa henne.
“Hvad kan en sa’n haer liten karl taenka pa da han ser sa undersam ut?”
fragade hon och gick leende fram till barnen daer de stodo vid doerren.
“Maglena saeg”, boerjade Manke.
“Tig da Manke”, varnade Ante och noep brodern i armen raett kaennbart.
Det var den signal till foersiktighet i tal, och vett i atboerder och
san’t som var passande haer i landet, som Manke var alltfoer vael bekant
med foer att inte foersta att raetta sig efter.
“Hvad aer det hon saeg nu da, Maglena?” fragade ungmor i det hon drog
Manke med sig fram till bordet.”Den daer lill’stintan ser mig annars inte ut foer att vilja saega annat
aen hvad raett och godt aer”, tillade hon vaenligt.
Maglena stod roed som en ros med oegonen nedslagna. Hon ville grata, sa
aengslig och skamsen kaende hon sig.
Manke vagade foerstas inte mer oeppna munnen — en sadan farlig respekt
som han hade foer Antes nyp.
“Ja men barn, nu matte ni tala om hva Maglena saeg”. Ante steg fram roed
om oeronen aefven han.
“Maglena saeg jaemt sa mycke som aer tokigt a som hon hitta pa fast det
int aer na ondt me de. Nu sa saeg hon att nugmor aer — en brud.”
“Naeae du, Ante, de sa’ ja inte.” Maglena vardt sint oefver broderns saett
att misstyda hennes ord, och sa foell den svara blygheten ifran henne.
“Jag sa’ jag, att matmor va’ bruden.”
“Ja hoer pa — nu saeg du ju de igen.” Ante sag straengt foermanande och
varnande pa systern.
“Var bruden oppe i elakgardsbyn, ja!”
Maglena slog opp sina nu tarfyllda, stralande bla oegon emot matmora —
med vaedjande uttryck.
Ungmor i stugan gaf till ett utrop.
“Men barn — sannerligen aer de inte ni som kom som vandringsbarn till
broellopsgarden naer jag gifte mig, och foerde lycka med er.”
“Ja, och de aer ju de jag sir och vet och saeg”, fnyste Maglena
foertrytsamt, “och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling.”
“Jaemmerligen heller sa roligt de va’ till att fa si nan’ fran
fjaelltrakten. Jag laengtar sa farligt dit ibland, haelst nu pa sommarn.
Foerr bruka jag ju sta foer kraeken i faebodarna vara, den haer tiden.”
Ungmor log och pratade foertroligt med barnen medan hon dukade fram mat
at dem och letade efter nagra klaedesplagg att fa ordna till at dem.
Hon skrattade belaten naer hon taenkte pa, att barn kunde hitta pa nagot
sa innande behaendigt som att ta en get med i foelje naer de gafvo sig ut
pa vandring.
Gullspira, som med tralj om nosen lag ute pa trappan som en hund,
matte hon se och prata med.
Getter var hvad hon foerstod sig pa och gaerna velat aega. Men haer nere
vid vaerket fanns icke en, som aegde eller numera foerstod sig pa huru
mycken nytta och trefnad man kunde ha af sadana djur om man skoette dem
raett.
“Det skulle kunna hitta pa att haenda det vi fa skaffa oss en get aenda,
nu, naer gubben min fa si och hoera talas om den haer och hur maerkvaerdig
hon aer”, log Kristina.Hon var sa glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid haenderna
och dansade om med henne. Lill’stintan maste ju ater en gang fa dansa
med “bruden.”
“Haer aer vaennen den baesta”, sjoeng hon. Maglena var modig nog att staemma
in med.
De stannade midt i dansen.
Husbonden, den unge sagstaellaren kom in.
Han blef staende vid doerren som foerstenad, naer han sag hustrun midt pa
dagen flaenga omkring med en barnunge, som daertill var i noedars- och
tiggardraekt.
“Hva’ i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?”
“Inte, gosse!” skrattade Kristina roed och upplifvad af dansen. “Men
ser du, jag har storfraemmande fran fjaelle, sa vi matte ha roligt i lag
med hvarandra.”
“Nu ska vi foeljas at ut i kryddgar’n och dricka kaffe daer”, fortfor
hon.
Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det oefriga kaffegrejet
till barnen att baera. Och sa tagade de ut till gungbraedan, som stod
under den blommande roennen naera stugknuten och de tva sma
kryddgardslanden.
Mannen drack kaffe och doppade hembakadt broed. Hustrun gjorde honom
saellskap haeruti, daer hon frisk och lycklig satt invid honom och
halfhoegt sprakade om barnen.
“Ja taenk pa hva’ sana snastackare ha fatt slita ondt”, sade mannen.
Han sag begrundande pa barnens urvaexta eller af stort folk aflagda,
skaenkta klaeder.
“De gar int att tala om de”, ifrade hustrun, “utan ba’ far och mor,
och sana elaendesar, som de fatt vara med om. Sa haer fa dom halla pa
nu, och ga fran doerr till doerr antingen folk tar emot dom eller koer ut
dom.”
“Jag lid’ inte att hoera pa de en gang. Vaerst har de vael varit foer den
daer lillklaeppen. Sa’na sma ben som han har att stega fram pa. Men
duktig aer han att ta upp ograes, sa nog syns de bli karl af honom aenda
med tiden.”
Husbonden sag smaskrattande af belatenhet pa huru Manke, som lag pa
fyra foetter i kryddgardslandet ryckte opp molle och sarf fran
roflandet och kastade ut ograeset i en hoeg pa gangen.
“Fa jag ta de haer till Gullspira”, fragade Manke. Han stod svettig,
med lerstrukna “aftorkade” kinder ute pa graesgangen framfoer hoegen med
aennu friskt, groent ograes.
“Har du hoert pa slik liten en, du, Kristina?”
“Ja han aer maerkelig pojken, fastaen dom bli’ nog ofta sa daer tilltagsna
sma ‘en oppe i fjaellen, daer dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffeoch doppa till sa mycket dom orkar, de ska da bli saekert.”
“Ge ograeset till geten du, gosse”, sade husbonden till Manke. “Men
tror du hon aet san’t daer skraep”, atertog han naer Manke kom tillbaka
med Gullspira, som fick “loefte” om graeshoegen, och befriad fran traljen
boerjade nafsa i sig ur den.
“Gullspira tar tillgoa me hva’ hon far”, foersaekrade Manke. “En sa’n
get ska’ en aldrig ha sett”, tillfogade han med den talfoerhet, som
utmaerkte honom naer det gaellde Gullspira och han, som nu, var utom
“taghall” foer Ante.
“Jasa hon aer sa maerkvaerdig?”
“Gullspira! Jaa nog aer hon de! Hon har vett som tolf. Hon aet, antingen
hon tycke om de eller int — de vaersta rat (skraep) om hon int far nage
villre (baettre) bara foer hon ska fa mycke mjoelk i jufvre, at oss.”
Manke stod tyst och grundade oefver Gullspiras vidare foertraeffligheter.
Han fortfor: “Om hon si att vi aer troett och hungrig sa kom hon till
oss och saeg, maeae –, saeg hon — “ta ta inaej”, mena hon, och naer vi
hadde smastinterna sa kunde hon saega at Anna-Lisa sa daer, mangande
ganger pa dan.”
“Och alltid hade hon mjoelk att ge?”
“Foerjaemnan, de var en sak de –. Och sa gno hon oss sa haer me nosen.
Hehehe, saeg hon da. Hon ska just som skratta da, sa vi ska bli faenje
(glad) och int ga a ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira”, skrek Manke
till midt i sin haenfoerda beskrifning. “Ga int pa lande foer da kom jag
med traljen.”
“Att du naens saetta pa henne tocken pinoredskap”, sade husbonden litet
gaeckande.
“En kan nog sa tycka”, muttrade Manke. Han spottade, och stirrade
framfoer sig. “Men hon tar sej int illa af de Gullspira. Hon vill int
ha de na’ baettre hon, aen vi.”
“Har ni tralj om nosen da?”
“Naeae men. Ja hur va’ de nu igen, Ante?”
Radloes och foervirrad vaende sig Manke till brodern, som i yttersta flit
efter kaffedrickandet satt nedboejd i landet och rensade, nu sa langt
kommen intill gungbraedan, att han hoerde pa hvad de tva, husbonden och
Manke pratade om.
Han sag upp till husbonden, som gick fram till landet.
“De kom bara foer mig naer jag fann pa te saetta tralj pa Gullspira, foer
att hon int skulle gnaga och foerstoera smatraen och graese vid gardarna,
att hon int skulle lida mer af de hon aen vi.”
“Det hoers pa dig ocksa som om du ginge med tralj om nosen?”
Sagstaellaren tittade just undersam pa gossen, som rest sig upp ur
landet och med allvarsam uppsyn stod fram- foer honom.”Int ha vi precis tralj, som syns utanpa”, invaende Ante foerlaegen och
rodnande. “Men jag taenkte att de aer int vaerre foer Gullspira te ga
mellan akrar och rofland med tralj om nosen och ingenting fa i sig aen
foer — foer sa’na, som ga ute och kom in daer de fins mat, och kanske
ingenting fa.”
Den aeldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i staellet foer
den lite gaeckande min hvarmed han foerst ahoert gossens ord.
Ante var raedd att sagstaellaren vardt sint oefver det han sagt, och att
det kunde hoeras som om han sjaelf ville klaga, sa han fortfor med sa
hurtig staemma han foemadde astadkomma.
“Si int aer de nage farligt te ga me sa’n tralj foer den, som aer lite
vuxen och har foerstand och kan tala sig tills en far, foer alltid far
en nage aenda till sist.”
“Ja nakt (uselt) vore det vid annars bestaellt i vaerlden”, anmaerkte
husbonden straengt.
“De’ aer bara foer dom som aer sma”, fortfor Ante, “foer sa’na som
lill’Manke haer, som de kan vara ledt. Och de tror jag foervisst, att
de’ aer vaerre foer han te si och fa lata bli maten om han ock ingen
tralj har aen foer Gullspira, som alltid sjaelf kan nappe (plocka) at sej
nage fran dikesrenar och smabuskar.”
“Sa’n tralj, som du daer talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde saetta
tralj pa oss naer vi ska foerbi krogen och naer tobaken slar oss sa
skarpt i naesan sa vi tycker att vi int kan lefva utan den.”
“Ja men sa’n tralj har du haft till hands aenda fran ungdomen, du”,
sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon
lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.
“Och daerfoer fick jag dig — hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och
grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var
utsocknes.”
Mannen drog hjaertefoernoejd den unga hustrun ner till sig pa knaeet.
“De blir sa stort inom mig naer jag taenk pa de, rakt som om jag aegde
hela vaerlden.”
“Och nu”, fortfor han och raetade opp sig som om han vetat lyfta en
duktig boerda, “nu kaenner jag mig just maektig att ta den haer
lill’karlen foer arf och aego, foer jag
lider inte att taenka de han skall komma in i storfingardarna med tralj
om nosen.”
“Gosse, hva’ du goer mig faejen (glad). Jag har gatt i samma tankar.”
Kristina slog armen om halsen pa mannen och gaf honom en hjaertevarm
kyss.
“Taenk”, fortfor han, “att det kom foer mig, som jag fick si den gossen
att han skulle kunna bli kaer foer mig, och att de’ vore synd te lata’n
ge sig ut pa vandringsstraten igen.”
“Ja, jag tyckte om den daer lill’karlen strax, jag a.””A nog raecker maten till, och utrymme ha vi nog af.”
“Sa mycket har jag sparat in genom traljen jag haft pa naesan och
halsen naer jag gatt foerbi krogen och andra usla staellen, att jag ser
mig god foer att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor.”
Den unge sagstaellaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut,
viljestark, smidig och kraftfull — sa nog syntes det att traljen
varit god foer honom att ha.
“Baesta banken att saetta in besparingar i aer nog att ta sig an’ sadana
daer smakarlar med godt gry i sig, och jag aer da viss pa att patron
oppe i herrgarden inte taenker annat om de han haeller.”
_________________________________________________________________
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.
Manke pratade med Gullspira och nappade graes till henne, naer han helt
ovaentadt blef framkallad till det unga paret, som satt daer pa
gungbraedan.
Naer han tillfragades om hade lust att stanna kvar haer i garden, och
det foer alltid, svarade han foerst saefligt, att han foer sin del inte
hade nagot haeremot. Inte kaende han sig precis glad oefver foerslaget
heller, bara just som undersam och lite uppnervaend pa invaertes.
Sa han skoet upp axlarna, satte haenderna i “fickorna” stirrade ut
framfoer sig och stod daer och teg.
Det var nog lite snopet foer ungfolket, som ville ta “traljen” af honom
och vael trodde att han skulle ba’ skrika och skratta i froejd oefver att
vara fri den.
Och sa stod han och bara teg och sag betaenksam ut.
“Men gosse, vill du int bli stannande”, fragade Kristina foerundrad och
rent af missnoejd.
Aengslig och foerlaegen vaende sig Manke mot smalanden, daer syskonen ater
rensade ograes. Och med ens visste han huru han ville ha det.
Tjenligt (raett) at Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom
skulle fa nypa och maessingkamma och saptvaetta lagom haerefter!
Sa Manke han vaende sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt
leende och sade att han foer sin del tyckte att de skulle bli storbra
att fa bli stannande i den haer garden.
Gullspira hoell han med sig foer att hon icke, loesslaeppt, skulle skada
ungtraed och kryddgardsland.
Ploesligt blef Manke ater betaenksam. Han sag ner pa geten med ett
undrande, foerskraemdt uttryck i oegonen.
“De fall’ mej foer”, stammade Manke, som blef blodroed och boerjade
skaelfva pa roesten.”Det fall’ mej foer att jag mest hagas te ga haerifran aenda.”
“Men gosse”, sade Kristina och sag honom mildt och fast in i oegonen.
Kom ihag att du aldrig mer behoefver svaelta eller ga kring vaegarna
troett och slut. En snygg baedd far du med lakan och oerngottskudde och
faell, och sa far du riktiga klaeder, som jag ska’ vaefva och som bli
sydda at dig.”
Manke lyssnade belaten till beskrifningen. Han foerstod mer aen vael hvad
sadana foermaner, som daer naemndes upp foer honom, hade att betyda.
Inte tyckte han att de var nage behaendigt att ga och ga, och att
svaelta och vara raedd foer folk och hundar och norrsken, och spoeken pa
isen, och vara otroejen foer kvinnfolk, som haengt sig i gamm’lador,
eller att ga tiggarklaedd, och dra naesan ur led genom tranga
smaskjortor, som aenda var sa starka att man inte kunde slita soender
dem och pa sa saett laettare fa dem pa.
Nej, behaendigt var det inte. De var vaerre, mycket vaerre aen att bli
tuktonypt af Ante och sapvattenskammad af Maglena.
Manke stod ater stirrande och betaenkte sig.
Gullspira taett daer bredvid honom, idisslade med fridsamt, belatet
slutna oegon.
Hon oeppnade dem knappast naer hon mildt stoette till Manke med nosen.
Hon ville bli kliad mellan hornen!
Men Manke tog det foer att hon sade “tokbruse (gumse) taenk du att vi
ska skiljas at. Naer jag har tralj, sa kan vael du lida te ha’n a. De aer
baettre foer oss baegge de aen te skiljs at.”
“Gullspira haer hoers int kunna undvara mej”, sade Manke bekymrad. Han
glodde med runda oegon ner i backen och skrapade i sanden med
naefverskon sa att den bara vristen ofvanfoer syntes blaroed.
“Geten”, upprepade sagstaellaren foerbluffad. “Inte ma du tro hon fragar
efter hvem hon aer hos, hon gar nog lika gaerna med syskonen dina utan
dig, som naer du aer med.”
“Om da’n kanske”, medgaf Manke. “Men om natta naer de aer moerkt, pa
vintern naer de aer kallt, och nu a’ foer den delen, aer hon van de jag
ligg me hufve pa na, naer vi ligg ute pa loft och i lider och sa. Hon
skulle nog soerje mej ordentligt.”
“Hon taenk int pa dej, och minns dej int naer hon gatt ut fran garden
haer. Du far foelja mej till sagen, du, och si pa skeppen fran Portugal
och Holland. Och sa ska du fa dej en fin taeljknif.”
“En taeljknif”, upprepade Manke. Hans oegon blefvo aen rundare och stoerre
och han lossade det smekande greppet om getens nacke.
“Du ska fa en lill’yxa ocksa sa du kan hjaelpa mej att klyfva smaved da
ungmor ska till att koka god mat at oss.”
“En lill’yxa!”Det lag naestan jaemmer i Mankes roest naer han upprepade ordet.
“Och en liten raefsa ska jag goera dej. Den skall bli groenmalad och du
ska fa raefsa och halla fint haer pa garden med den.”
Den unge mannen hoejde buden. Det roade honom att se om en fattig
pojkes kaerlek till ett san’t uselt kraek som en get skulle vara sa
stark att han foer den foermadde afsta fran sadana foermaner, som nu
bjoedos honom.
“En groenmalad lill’raeffsa a”, snyftade Manke, ty striden inom honom
var sa svar att han gret och tarar droppade utfoer hans lilla roeda
trubbnaesa. Knappt att han radde med roesten naer han skulle till att
tala.
“Och med den far du ga haer i kryddgarden och raefsa, naer du har sofvit
i saengen, och aer maett, och aer klaedd i blarandiga, nya klaeder och har
moessan pa, som aer ny med riktig skaerm. Och taeljknifven den baer du i
slidan som fullgod karl.”
Manke stoette med ens och valdsamt Gullspira ifran sig. Han naestan
sparkade till henne.
“Vill du ga, getrat! Hva’ ska du sta haer och glo pa mej foer, och
stingas (stanga), och seckle (draegla) me’ snyta (nosen). Ga a he (haef)
dej undan, hoer du.”
Manke stampade foten, storsint sa det fraeste om honom. Roed var han,
och tararna runno fortfarande.
Ante och Maglena, som ater boerjat laengst bort i landet undrade hvad
som stod pa. Men de hade fatt kaffe och ville nu rensa saengarna ut, sa
de kunde int ga fram da ingen kallade pa dem.
Ante aengslades nog foer hvad allt Manke skulle kunna prata. Men sa
taenkte han att sa riktigt folk som de haer inte skulle raekna sa noga
med hvad en sa’n liten en gormade om.
“Oskar, du goer ondt at gossen. Du sir vael hur han vandas”, sade
Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.
“Godt och trofast slag aer de i den daer lille”, fortfor hon, “och nu
skulle de rent af kaenna pa, (ga till hjaertat) foer mej att slaeppa’n.”
Mannen nickade betaenksam, seende ut framfoer sig.
“Du har ofta ordat om att du tycker de aer tokigt att vi int ha getter
haer nerat”, boerjade han, langsamt och ovisst.
“Visst aer de tokigt. Sa’n nytta som man har af de kraeken. Foerst och
fraemst ost och messmoer till sofvel. San’a varma vantar och vattenfria
sockor, som man far naer man blanda getraggen med ull och spinn till
garn fa en leta efter. Killingskinn aer de finaste en kan fa till
faellar. Och hvem som haelst vet hur fint laeder de bli af getskinn. Utom
de aer koettet af ba get och killing godt te aeta. Sa de aer tokigt
riktigt, te inte ha getter. Laettskoetta aer dom och renliga af sig sa
man matte tycka om dom. En god get ger ocksa mest sa mycke mjoelk som
en kvigko eller en gammko och de gar int fjaerdedelen sa mycket foder
at till en get.””Nu matro att du fick sprakladan igang”, skrattade mannen.
“Jaa, och du kan tro att dom aer kloka. Jag aer viss pa att geten daer
ser att gossen aer sorgmodig och att han inte mente nage ondt med de
att han ba skrek och sparka at na’. Foer si sa govaenner dom aer nu
igen.”
Manke hade radloes, sint, aengslig och “anger” gett sig efter Gullspira,
som bortstoett sprungit en bit, men sen stannade foerundrad och stirrade
pa Manke medan hon utstoette ett klagande och liksom foernaermadt
braekande.
Det var inte nagra vackra saker Gullspira sade till Manke. Det foerstod
han alltfoer vael. Manke hoerde nog hvad hon braekte om. Gullspira sade,
att hon hade varit snaell emot honom, gett honom mat, vaermt honom, gatt
som govaen bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan
att veta hvarfoer.
Ingen annan hoerde att Gullspira braekte fram allt det daer. Men Manke
han hoerde det, och det var daerfoer han gick tillbaks till henne, boejde
sig ner med armarna om hennes hals och gang pa gang sade:
“Bry dej int om hva jag sa i jans, jag tokades bara. Aer vi govaenner nu
da igen, lillpaerla? Du gett (maste) foersta de jag ska foelja dej
foerjaemnan, granndocka. Jag far vael foerr halla pa och ga kring vaegarna
da. Stor sak lill’paerla bara vi foeljs at och aer govaenner.”
_________________________________________________________________
TJUGUATTONDE KAPITLET.
MANKE OCH GULLSPIRA.
Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto pa
gungbraedan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.
Foerst blef det da afgjordt, att Manke skulle fa stanna hos det unga
paret som deras eget barn.
Se’n blef det fraga om geten.
Sagstaellaren undrade om Ante ville saelja geten till dem. Patron hade
lofvat honom att fa halla tva far vid garden och han trodde nog att
han lika gaerna fick ha en get i staellet. Han skulle gaerda opp en
inhaegnad med litet hus at henne sa hon inte behoefde goera nagon
oparaeknad skada.
Ante betaenkte sig! Maglena iakttog det daer hon satt bade haj (haepen)
och sint. Var Ante en sa’n mes att han inte med en gang kunde saega
ifran att dom inte kunde undvara Gullspira!
Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gang noep
Maglena honom allt vaerre och vaerre. Han satt ju daer som en hare utan
att, i en sa’n haer gard, ha sa mycket makt i sig som att saega ifran
med ens. Si sa daer ja. Midtfoer naesan pa Maglena sa tar han an det pris
af tolf kronor, som bjudes foer “geten”.
“Geten!” Just som om Gullspira vore en get, en get att saelja bort, som
hvad getaskraelle som helst.Och till pa koepet sitter Ante daer helt lugn och saeger, att han redan
laenge varit betaenkt pa att skaffa Gullspira nagot godt och bra staelle
att stanna pa.
“Kantaenka de!” Maglena hon vardt sa sint att det tog till att liksom
bubbla inom henne. Hon fick mest hag till att damma till Ante, foer han
syntes alls inte akta pa hennes nyp, aenskoent hon skaerpte i med
naglarna.
“Men aer du tokig gosse”, skrek hon till sist, naer Ante steg opp och
gaf handslag pa koepet. “Pengarna skulle fa sta inne hos sagstaellaren
tills Ante kraefde ut dem.”
“Aer du rent fran vettet, stinta”, hvaeste han hotande tillbaka.
“Nu kan du likavael ta a saelja bort mej a”, tjoet Maglena kvaefdt och sa
pass daempadt som hon foermadde.
“Maglena tig, och ta var pa sinne ditt”, hviskade Ante allvarsamt och
foerebraende. “Du ska taenka pa hva du saeg.”
“Som om jag int goer de”, jaemrade sig Maglena, daer hon smasprang efter
Ante, som foer att de skulle komma utom hoerhall foer folk, med
skyndsamma steg gick bakom huset och fram oefver graessvalen daer.
“Gullspira har vari min se’n Anna-Lisa slaeppte’ na! Jag har mjoelkat’
na, och mej har hon braekt efter bara hon int sett mej. Och du tar’ na
af mej, och saelj bort’ na, just som Josefs broeder gjorde me Josef.”
Ante gick alldeles tyst och vaentade pa att Maglena skulle tappa andan
och ge sig. Naer hon verkligen slappnade af, kanske foer att haemta kraft
till nya invaendningar, grep aefven han sig an.
“Du tycker vael att de aer behaendigt foer Gullspira te foer jaemnan ga med
tralj om nosen.”
“Int ha hon en foer jaemnan haeller”, smasnyftade Mag- lena. “Hon ga fri
inne i storskogen och ute vid lands- vaegsrenarna.”
“Men sir du stinta nu gar vi int ofta igenom na’n storskog. Vi ga fram
genom storsocknar daer det bara fins akrar och laeggder (aengar), som sta
i blom, oslagna. Du vet att vi hinn’ int ta af Gullspira traljen
foerraen vi fa saetta dit’ en igen pa’ na. Var de int du som sa’ de bara
i gar?”
“Joo”, stoenade Maglena stukad.
“Du sa att hon hoell pa te magra af”, tillfogade Ante obevekligt.
“Jaa”, kved Maglena knappast hoerbart.
“Skulle du tycka de vore nage behaendigt te ga mellan en rad med
smoerklimpar och faerskostar pa ena sidan om vaegen, och en vaegg af
tjockbroed och hvetbroedbullar och ljusungsbroed pa den andra sidan. Och
sa skulle du ga med tralj om snyta och int kunna aeta. Skulle du tycka
att de skulle kaennas nage behaendigt?” upprepade Ante straengt
allvarligt, naer Maglena teg.”Naeae”, hviskade Maglena fullkomligt foerkrossad.
“Haer far hon en lillhaegn te springa i, och litet faengs (faehus) me halm
pa golfve te bo i, graes och loef och tallris far hon te aeta eller kan
hon fa ga tjudrad haer pa graestufverna hela sommaren, sa mycket groent
som haer vaxer.”
“Och broed far hon nog a, af de behaendiga rejela folke haer hvar dag,
och saltsleke, och allt, som bli kvar naer dom ha’ aeti”, mumlade
Maglena, som boerjade fa klart foer sig att Antes kaerlek till Gullspira
var af ett baettre slag aen hennes egen.
“Sir du de Maglena, lillstinta”, sade Ante nu med den lenaste mildaste
roest han kunde frambringa. Han ville i sjael och hjaerta bara vara god
emot den, han foerstod det ju sa allt foer vael, hjaertebedroefvade lilla
systern.
“Du kan vael foersta Maglena hur bra de blir, naer folke haer nu ocksa tar
sig an’ Manke.”
“Ja sa Gullspira har han te ty sej till naer hon laengtas.”
“Ja, och han, lill’stackars draengen, henne a. Manke han ska nog bli
sorgmodig och laengtandes efter oss mangande ganger, han”, tillfogade
Ante med tungsam tankfull uppsyn. “Men storbra far han hos sa riktigt
folk.”
“De va’ nog mor, som ledde oss hit a, ma du tro, Ante.”
“Gosse”, tillade hon med mjuk, innerligt angerfull staemma. “Aer du sint
pa mej foer jag noep dej sa farligt. Jag aer raedd att du lid ondt af de?”
“Inte!” sade Ante oefverlaegset.
Nog hade han aennu kaenning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville
han goera det tungt foer henne med det. Hon, som gick i vanda och sorg
och nu maste ga ifran Gullspira.
Ante hade laenge gatt i vanda och aengslan foer Gullspira, han med. Aenda
sedan den daer flykten fran Elakgarden, daer Gullspira blef sa illa
misshandlad, hade han innerst kaent oro foer att nagon ny farlighet
skulle haenda henne. Och det sved i honom foer hvar gang han nu, i arets
grannaste blomningstid maste saetta tralj om nosen pa henne. Sa Ante
han kaende laettnad att fa laemna henne pa sa bra staelle.
Det andra staellet uppe i fjaellet, daer folket lefde som roefvare med
supande och slagsmal, kaende Kristina vael till.
Hon hade nyss daer inne i garden talat om foer barnen huru de,
grannfolke, farit fram i broellopsgarden med skjutande och knifskaering.
Huru fjaerdingsman och laensman kommit, veckan efter broellopet, och
haektat husbonden sjaelf foer loenkroegeri och finndraengen foer knifskaering.
Han beraettade att Grels, stoersta pojken, som var en skraeck foer hela
socknen och utom socknen med, hade brutit baegge benen af sig naer han
en gang hade varit ute i skogen pa na’n farlighet. Det var nagra
noedarsvandrarebarn, som han pastod hade stulit en klocka af
gammfarfarn, fast gubben aenda i doeden sade att han gifvit bort klockan
foer att inte Grels skulle fa den, och nu skulle han ut och ta dem. OchGrels han hade haft finndraengen med, och grahyndan, som var folkilsken
och laerd att spara opp hvad man visade henne pa. De andra otaecka, leda
barnen voro med ocksa, och andra draengen.
Grels, han hade skrikit och regerat och raent utfoer stup och uppbloetta,
hala nipor foere de andra. Hur han floejde, han, sa fick han syn pa de
stackare de jagade efter, de hade da varit aenda nere pa isen. Och med
de sa miste han riktigt vettet, Grels, sa han sag sig inte foer, utan
for framstupa, och hufvudstupa utfoer en stenknall just naera intill an,
och daer lag han med afbrutna ben!
Gammfarfarn blef doed pa densamma dagen. Och farmora hon lag i
nedersaengen och spadde om allt ondt och oraettfaerdigt, som skedde och
skulle ske.
De var nog inte slut pa farligheter i den garden sa laenge daer fans
nagon kvar af den supareslaegten, hade Kristina sagt.
Barnen hade setat som foerstenade och hoert pa henne. Aldrig hade de
varit farligheter sa naera som daer.
De kunde icke foerma sig att tala om foer Kristina, som ju aenda visade
sig sa god och bra emot dem, att det var de sjaelfva, som varit de
“foerfoeljda noedarsvandrarna.”
_________________________________________________________________
TJUGUNIONDE KAPITLET.
NAeR MANKE VARDT ENSAM.
Det hade blifvit sa taett emellan gardarna sa langt ute i bygden, att
Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Manke, boerjade laengta till
skogs, daer de taenkte sig kunna lefva af baer och inte foer hvar dag ga
till fraemmande gardar och daer sta vid doerren som tiggare.
Det kaendes ju fortfarande mest svart naer man foerst kom inom doerren och
fick sta bade laenge vael innan nagon brydde sig om att knappast haelsa
eller ta sig an en.
Vispar och groettvaror och traeskedar hade barnen fatt byta ut foer mat,
eller hade de fatt en slant foer dem. Men man hann icke mycket med naer
man som de, gick fran doerr till doerr och icke aegde en stadigvarande
arbetsplats.
Tomt och langsamt hade de det utan Manke och Gullspira. Maglena kunde
knappast aennu taenka pa huru sorgmodigt hon kaent det inom sig, naer hon
sista gangen hade borstat raggen pa Gullspira, sa att den blifvit
glaensande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa,
kammat hennes skaegg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira —
tackat henne foer allt hvad hon varit foer henne och syskonen under den
svara snoeoch koeldtiden pa vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena
gloemma Gullspira, det lofvade hon geten hoegtidligt; om hon blef sa
hoegt uppsatt att hon kom till kungen sa skulle hon minnas Gullspira
aenda.
Och Gullspira var idel oemhet och foerstaelse tillbaka.
Manke skulle ha taenkt att hon skrattade “he, he, he” foer att lifva upp
dem.Ty hon braekte sa mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing
framfoer sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti
haenderna.
Vael foerstod Gullspira att ett afsked foerestod. Helst fruktade hon ju
foer att det var hon sjaelf, som skulle astad, ut till fraemmande folk
eller att doedas, slaktas, sasom hon sett det ske invid gardarna, ja i
sjaelfva ladugarden med manga, manga getter och killingar eller andra
kreatur.
Ante, han hade det svart han ocksa, tillsammans med Manke, som med
Gullspira foeljde en bit utat landsvaegen.
Han maste ju aennu en gang planta i den lille brodern allt hvad mor
sagt att de skulle minnas.
Ante var sa hjaertebekymrad oefver att Manke aennu skulle staka sig pa
“ske din vilje” i Fader Var.
Manke fick laesa hela boenen foer honom tre ganger, och till sist gick
den flytande, atminstone foer denna gangen.
“Foer sir du Manke”, foersaekrade Ante allvarligt, “mor hon sa’ att den
boen ska alla, ba sma och stora laesa och kunna utantill riktigt foer te
kunna flyga opp till himmelen laettare och liksom laesa opp doerren dit
hvar dag, foerstar du gosse. — A sa sa mor, att en gang ska alla i
hela vaerlden flyga opp till Gud pa den boen ba han, som aer rik a han
som aer fatti. En ska laere sej te liksom hitta vaegen tills en ska dit
opp en gang riktigt. Gud kaenn igen roesten och sa aer en inte obekant
hos en, utan kan ga raett in i himmelen a till Gud, som mor gjorde, naer
hon doedde.”
“Du behoef inte aengslas”, sade Manke buttert. “Jag staka mig int en
enda gang nu sist, och jag aer nog lika naer te komma ihag hvad mor sa
jag, som du. Jag haga ba henne och lillgrastugan varan, och jag vill
haellre vara daer aen pa alla andra staellen bara jag hade’na sjaelf och
Gullspira daer.
Med denna i afskedsstunden oemma och grannlaga foersaekran, vaende Manke
foer att med Gullspira ta vaegen tillbaka mot sagverket och den vackra
lilla garden.
Han hade ingen vidare lust heller att lata Ante och Maglena se
tararna, som till hans stora harm och foerundran kommo stoertande ur
hans oegon.
Da han visste med sig att han inte soerjde oefver att komma ifran
syskonens husbondvaelde, sa tyckte han att inga tarar behoefde komma
heller.
Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta
syskonen i hand eller att saega ett afskedets ord.
Maglena stod handfallen. Det var henne som en led droem att de, bade
Gullspira och Manke, nu helt skulle vara borta ifran henne.
Det fick inte ske. — Inte nu pa rappe!En liten stund till maste hon fa ha dem kvar! Och nagot minne maste
Manke ha af henne sjaelf, sa att han aldrig gloemde syster sin och
hennes foermaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten
fran Antes axlar. Med uppoefvad vana doek hon med handen aenda ner till
botten i den.
“Maessingskammen”! Manke maste fa sjaelfva maessingskammen af henne, att
halla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle
halla sig fin med invaertes.
“Manke”, ropade Maglena, “Gosse, du matt vaenta.”
Manke saktade stegen utan att vaenda sig om.
Han ryckte till af ovilja naer Maglena, som sprungit efter honom,
tvaerstannade och straeckte kammen foerbi oerat pa honom och foerbi naesan,
som den naestan skrapade.
Den hatade maessingskammen glimmade till i solen midt foer hans oegon.
Manke vardt sint och det sa det foerslog, ty Maglena rent hoppade
tillbaka da han vaende ett tarskoeljdt ansikte, med formligen
eldgnistrande oegon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och daengde
den i backen.
“Jag menar de du taenk ta lifve af mej me de daer kammrate (skraep). Jag
ha gett mej ut till fraemmande folk foer te slippe den daer kloeskatta och
sa kom du kutandes (galopperande) efter mej me’n. Ta opp kammen sjaelf
du, och kamma krusedullerna dina du, sa hare ditt en gang ligg slaett
som pa folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi.”
Daermed gick Manke med Gullspira, som baende och vred hornet foer att
komma loss ur hans hand och foer en stund fa smekas och kelas med af
Maglena.
Hon, som mast boeja sig ner foer att taga vara pa kammen, stod kvar som
foerstelnad.
Gullspira, Manke gledo undan i landsvaegsdammet, blefvo mindre och
mindre. De foersvunno bakom en braedstapel utan att nagon af dem vaende
sig om, hvilken handling ju foer geten skulle falla sig taemligen svar
med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hoells af Manke.
Maglena kanske skulle statt mindre undrande och tung i sinnet om hon
sett huru Manke stannade bakom braedstapeln och kikade mellan braederna
efter syskonen sa laenge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent
gratfaerdig om hon sett honom boeja sig ner oefver Gullspira och hoert
hans varma foersaekran till geten:
“Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du fa heta ba Ante a
Maglena. Jag ska kalla dej foer Ante om kvaellen, naer jag int tycks orka
laesa Fader Var — a Maglena om maran naer jag int ids kamma mej. Jag
vardt sa farligt sint, jag vet int hvarfoer, och grina goer jag nu, jag
vet int hvarfoer de heller, da jag aer sint pa Maglena, a taranna rinn
pa mej antingen jag vill eller int. Si daer gar dom nu nedfoer backen.
Nu sir jag bara roedrutig hufvudklaede pa Maglena, och nu bara moessan pa
Ante. Nu finns dom int till mer.”
“Kom nu “lill’Ante”, “grann Maglena”, vi ha annat goera aen sta haer ochsi efter de som int finns till.”
Manke hann inte vaenda sig om foerraen Kristina, som kaende laengtan efter
ba hemtraktspojke och get, och nog foerstod att den lille kaende sig
sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmoergas bar hon med i en liten
korg, som aefven innehoell broebitar at Gullspira.
_________________________________________________________________
TRETTIONDE KAPITLET.
UTE I BAeRSKOG.
Det var midt i hoegsommaren. Aengarna stodo som brudar i skrud af
blommande kloefver, kamomill, praestkragar, blaklockor, gul spirea.
Smultron och akerbaer svaellde hoegroeda vid dikesrenarna. Inne pa
skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslanga myrarna stodo fulla
af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfaergad aennu hoell sig i
skydd af det fyrklufna, blagroena, harda blomfodret.
Nere vid gardarna gingo slipstenarna foer liar, som hvaessades. Utanfoer
stuguvaeggarna stodo raefsor i granna faerger. Ty hoebaergningen stod foer
doerren och med den foeljde nagot af fest och rutsch, af lif och
arbetsglaedje.
Men aennu hade den icke boerjat. Aennu voro korna kvar oppe vid
faebodarna.
Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifran bygden, hoerde och sag
bade kor och getter, daer de nu gingo skogsstigarna fram mellan
faebodarna. Hunno de fram till en sadan innan kvaellen var det godt. —
Hvarom inte sa tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under
en eller annan natt.
De togo da kvaellsvard fran nagon riktigt rar blabaersglaenta och sofvo
sen i ljungen fast solen, som den har foer vana daer uppe i Norrland,
lyste naestan hela natten.
Ante hade laert sig att goera langlur af granspjaelkar och bjoerknaefver
och han hann knappast vakna och saetta sig opp i mossan, som glittrade
af dagg, foerraen han var i faerd med att blasa, stornoejd naer han kunde
fa fram nagra toner i foeljd.
Outtroettligt fortsatte han med sitt blasande, naer han inte hjaelpte
Maglena att repa fina roetter och sega refvor, af hvilka de skulle
saetta ihop korgar att saelja naer de ater maste ut pa bygden.
En afton, det var just innemot slattandstiden, voro Ante och Maglena
midt inne i villande skogen. Det var loerdagskvaell och de hade kommit
till en sa fin plats, just rakat pa en skogsglaenta ljufligt skuggad af
haengbjoerk och andra loeftraed.
En liten a, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och
kastade sig opp i silfverblaenk, floet sakta porlande fram i naerheten.
Midt i glaentan fanns en vaeldig sten. Stenen var platt ofvanpa, och
ehuru den var sa hoeg och brant, att den knappt var tillgaenglig, hade
Ante med otrolig moeda kraflat sig opp dit emedan han ansag den vara en
passande predikstol foer den, som ville halla gudstjaenst i skogskyrkan
pa loerdagsafton.Maglena, som var nedanfoer hade redan ringt helgsmal:
“Bing, bang, bing, bang”, och samtidigt dunkat emot stenen med en
annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifran sig.
Ante stod daer uppe pa klippknallen, allvarlig, med hufvudet boejdt och
haenderna knaeppta. Maglena satt pa en mosstufva lika allvarlig hon,
aefven med knaeppta haender.
Praesten Ante laeste med ett hoegtidligt tonfall en psalm ur en gammal
sangbok, som mor haft:
“Det ringer till hvila och veckan gar ut,
sabbaten sig nalkar och moedan tar slut.
Tack evige Fader foer haelsa och frid,
och nadenes gafva i noedenes tid.
Du varit mitt stoed i mitt arbetes svett.
Min boerda du laettat, mitt bord du beredt.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej fran mig din skyddande hand.”
Ante hade hoejt hufvudet. Eftermiddagssolen, som skoet stralar raett ned
mellan traedstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta,
kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma oegonen och
moerkskiftande haret.
_________________________________________________________________
TRETTIOFOeRSTA KAPITLET.
I STRID MOT BJOeRNTASSE.
Ante boerjade just med “Ja nu skola vi predika om”, naer han afbroets och
tvaertystnade foer ett ohyggligt brakande ljud af torra roetter, som
braecktes, af grenar, som knaecktes. Ett flasande, hvinande laete som af
ett doedsskraemdt, jagadt djur hoerdes naerma sig.
I samband daermed foernams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som
kom traedens stammar att skaelfva.
Nagot hvitt glaenste fram. I doedsjagadt lopp kom en ung kviga brytande
sig ut ur skogen, emot glaentan.
En slagbjoern var henne i sparen, en brun, lurfvig best, med de sma
oegonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpaelsen.
I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep
blixtsnabbt efter langluren, satte den foer munnen och blaste till allt
hvad hans lungor foermadde, midt i oeronen pa bjoernen, som loepte taett
foerbi stenen efter kvigan, som han just aemnade rama.
Bjoernen vacklade tillbaka infoer sa otaeck, ovaentad olat midt i hans foer
alla oljud sa oemtaliga oeron. Det var rent som om han fatt ett slag i
hufvudet, ty de ljud Ante foermadde aftvinga langluren voro
foerskraeckliga, och hittills hade han icke foermatt att fa ur den annat
aen dessa hemskt skraellande, ohyggliga missljud.
Bjoernen reste sig pa tva ben och tog at oerat med ena framlabben.Han fick se pojkbytingen pa stenen och vaende sin uppmaerksamhet emot
honom, medan kvigan boelande, med svansen i vaedret dref ut i skogen.
Om Antes tillvaro daer uppe pa stenen med bjoernen, som rasande ramade
med labben opp efter honom, var allt annat aen treflig, sa var
Maglenas, hvilken uppehoell sig ensam daer nedanfoer, ej mycket baettre.
Hon vagade ej roera sig och hon vagade ej skrika, ty Ante tjoet at henne
emellan det han skralade i luren emot bjoernen, att hon skulle tiga, sa
att besten inte hoerde att hon fanns.
“Tiga!” Ja, det var inte sa laett att tiga foer den, som liten och ensam
var nagra steg ifran en hungrig, vredgadt brummande bjoern, foer hvilken
man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kaende doedlig
foerskraeckelse foer en i naestan samma farliga belaegenhet foersatt broder,
hvilken var det enda man aegde i hela vida vaerlden.
Men aenda kunde Maglena halla styr pa sig sjaelf och lata bli att
skrika, fastaen hon darrade som en liten asp naer nordanstormen rister
den.
“Klara dej opp pa oestsidan”, tjoet Ante ilsket, foer att med samma roest
skraemma bjoernen, naer han inte orkade blasa. Maglena sprang i nagra
flygande steg mot stenen, broderns ord nadde henne befallande som hade
de foeljts af piskrapp.
Hon slaengde af sig naefverskorna, satte tar och “fingerkrok” i
stenskrefvorna — broet sig, braeckte naglar, var blaroed i ansiktet af
foerskraeckelse och anstraengning — i hvar minut faerdig att foerlora
taget med fingrar och tar och stoerta baklaenges utfoer. Ante hoerde
hennes flasande mellan bjoernens olat. Han tog ett par sprang tillbaka,
boejde sig ner och tog tag sa hon kom upp oefver vaersta stupbranten.
Maglena blef med ens foerunderligt stark och modig. I jaemfoerelse med
huru hon haft det daer nere, pa tu man hand med bjoernen, kaende hon sig
haer uppe, med Ante invid sig, naestan trygg och skyddad. Denna kaensla
atergaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i
strupen.
Hon hade hoert att man kunde skraemma bjoernen genom skrik och olat och
ett morskt upptraedande. Och vael visste Maglena att han var raedd foer
blicken ur folks oegon, sa hon lade sig framstupa med hufvudet oefver
stenen och illskrek emot bjoernen, som vid hennes asyn foerbluffad gick
baklaenges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig,
naestan skraemd glans i oegonen.
Han sag inte sa farlig ut haer uppifran heller, tyckte Maglena. Naer han
sa daer satte hufvudet pa sned och gnaellde till som om han fatt ondt i
oeronen af langlurens hvaesande, spruckna illvralande, sag han ju rent
missmodig och tungsinnad ut.
“Tig aldrig sa lite Ante”, skrek Maglena retligt, oljudet blef foer
vidrigt aefven i hennes oeron. Ante saenkte luren haepen oefver systerns
ofoerfaerade roest.
“Gamling, Bjoerntasse”, sade Maglena med oegonen stadigt faestade pa
bjoernen nu, liksom hon brukade naer hon ville fa andra onda djur goda.
“Nasskusgubbe”! — Hennes roest ljoed innerligt smekande. “Du fa intvara sint pa oss. Vi aer sma, vi, och ensammen a ha int nan’ting te
vaerje oss me mot dej.”
Bjoernen ref sig med tassen bakom oerat, hans oegon blefvo mindre onda.
Den klingande, smekande roesten och maenniskobarnets fasta, goda,
viljestarka blick gjorde honom osaeker och tvekande, om han skulle
fortsaetta med foersoeken att klara sig upp oefver stenen och ta pojken
som ersaettning foer den laeckra kvigan han latit slippa undan, eller om
han skulle ge sig och laemna sma maenniskostackare i fred.
Bjoernen saenkte sig grubblande ner, beredd att taga faeste pa jorden med
alla fyra da han ater, topp rasande reste sig pa de tva, nu med ens
ater foerbittrad och viss om huru han aemnade ga till vaega i valet.
Pojkens foerhatliga langlursskraen slog honom ju pa nytt i oeronen. Han
vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke pa att den som
frambringade slikt afgrundsskraen skulle fa behalla lifvet.
“Ante da, hvad du foerstoer foer oss”, jaemrade sig Maglena, gratfaerdig.
“Nu aer han lika sint, ja mycke vaerre, foer de spraeng i oerona pa’n och
han vet sig int till. Kan du int tiga!”
“Tiga, naer han kan kloese sig fast i skrefverna och vara haer oppe i ett
enda tag och goera slut med oss pa en gang.”
Ante grep ater till luren.
“Jag saeg aenda, jag, att du ska tiga”, hviskade Maglena med underligt
glaensande oegon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren fran brodern.
Ater kastade hon sig ned med hufvudet oefver stenen. Det ljusa, i solen
gnldskimrande haret, lyste om henne, oegonen stralade af godhet och
medlidande, och angest.
“Kaere, kaere dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan ga
haerifran. Du har hela skogsvidden te vara pa, alla baer kan du aeta pa
sommarn. Pa vintern har du ide och behoef int ga lande rundt efter
maten.”
Bjoernen blef ater betaenksam. Han saenkte sig pa tre foetter, satt med
hoeger framtass hviftande i luften, som foer att svalka sina upproerda
kaenslor eller haemta krafter till nytt anfall.
Ante var helt foerbluffad oefver systerns maerkvaerdiga saett att liksom
lugna odjuret. Han kom underfund med att bjoernen ilsknade till naer han
bara fick honom sjaelf i sikte, och att det var Maglenas roest och ord,
som gjorde besten spak.
Sa Ante klef undan och satte sig ner utom synhall foer det farliga
vilddjuret.
“Sjung foer’n, Maglena”, hviskade han. Ante insag att om Maglenas
blotta tal gjorde sadant intryck pa bjoernen, skulle hennes sang ha
aenda kraftigare verkan. “Sjung”, upprepade han, “sa vi slipp haerifran
innan natten.”
Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla bjoernens
onda, uppretade sinne, sa det foell sig inte underligare foer henne att
taga till sangen aen orden, da de, huru smekande och bedjande hon aenuttalade dem, ej foerslogo.
“Du aer min ros och min lilja”,
sjoeng hon med foerst darrande, osaeker staemma. Tarar kommo i Antes oegon
naer han hoerde henne.
“Ingen skall oss kunna skilja”,
sjoeng Maglena, modigare, naer hon sag bjoernen intaga sin naturliga
staellning pa fyra foetter, och med hufvudet pa sned utan egentlig
ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.
“Foerraen doeden han hafver vunnit sin vilja”,
slutade Maglena med det ljufvaste vemod i roesten.
Det floeg en reflex ifran solens gyllene glans fran hennes hufvud, fran
hennes oegon, hvilka ej laemnade bjoernen.
“Bjoerntasse, Myrtus, Storfar” ruskade pa sig. Han kaende sig besviken,
nedslagen och besvaerad. Efter en stunds begrundande saenkte han
hufvudet, som skamsen, och luffade ivaeg inat skogen utan att foelja den
bortflydda kvigans spar.
“Sir du han gar, stackarn, han skaems foer han aer vilddjur a vi aer
folk”, sade Maglena. Hon sag med en rent af ofattligt medlidsam blick
efter bjoernen, som naer han kom utom hennes oegons vaelde lufsade ivaeg sa
det brakade i skogen daer han for fram.
Ante blef i en hast helt upprymd. “Ja nu bli de int annat foer oss aen
te ge oss fran stenen haer och in i blabaersskogen, foer jag aer farligt
hungrig.”
“Nog far blabaerena vara foer mej. Haer stanna jag da natten oefver, jag
aer sa troett som om jag hade gatt pa en dag fran Frostmofjaelle och
hit”, svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skaelfvande knaeveck
sjoenk ned pa stenens mossbaedd.
“Sa gar jag ner i skogen ensam, och noppa baer till dej a, foer de aer du
vaerd a mer till.”
Ante beredde sig att aentra ner. Han stod redan pa stupet med knaen och
tar faerdiga foer nedhasande, naer han hoerde en grann, drillande kakning
inte laengre bort aen som en fjaerdingsvaeg vid pass.
Han floeg upp igen pa stenen med en hast som om han fatt vingar.
“Maglena, stinta! De aer folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, da
vi int orka kaka igen.”
“Ta langlurn, gosse”, ropade Maglena ifrigt, aefven hon hade sprungit
opp, all troetthet var som om den aldrig funnits.
“Hoer, de aer en faebostinta, som kakar a de en, som aer fri till att kaka
aenda, sa grant som det lat.”
Ante tog langluren och blaste det mesta han orkade, “tru, pirituut,
pruth-tu-hut.””Dom kaka och ropa efter kvigan.”
“Svara Ante sa vi fa saega att lillkon aer at de haer halle.”
“Stinta jag skaems, sa ledt som de lat, naer jag ska till att blasa.”
“Ska folke vara i aengslan foer kon och kanske mista na, om hon laegg ner
sig i myran, bara foer att du skaems. Hade du int haft langlurn naer
gammeln skulle sta och rama kvigan sa vore hon sjael (doed) nu. Blas pa
rappe hoer du.”
Ante slaengde langluren till munnen. Han fick fram sa rysliga
trumpetande och oeronspraeckande laeten att Maglena maste halla sig om
hufvudet med baegge haender.
Men naer han tystnade hoerdes bade kakning och folkroester naermare.
_________________________________________________________________
TRETTIOANDRA KAPITLET.
OPPE I FAeBODARNA.
Ante och Maglena stodo kvar pa stenen. De boerjade skrika, ropa och
foersoeka med kakande sjaelfva, sa upplifvade blefvo de af de granna
ljuden, som gafvo eko i skogen i klingande, rullande toner.
Men naer folkroester hoerdes aenda invid dem blef Maglena ater sa svart
blyg. Hon kroep ner pa stenen bakom Ante. Inne i smaskogen skymtade hon
ett roedrutigt hufvudklaede och en bla bomullskjol. Snart hoerde hon en
god, deltagande staemma ropa: “Men barn, hur har ni kommit opp dit?”
“Och huru i all vaerlden ska ni kunna komma ner”, tillade en annan
staemma. Det var en barnroest.
Maglena reste sig pa stenen.
“A, kom ner hoer du”, ropade den lilla flicka, som stod nerom stenen,
med bedjande roest. Hon var herrskapsklaedd i hemvaefd blarutig
hamptygsklaenning, foerklaede af hvit roedprickig kattun och, hvad som
vaeckte tvekan och oro hos Maglena hon bar hatt med ett blatt band om
kullen.
Tva ljusa, tjocka harflaetor voro hoprullade och uppfaestade med moerkbla
rosetter vid oeronen. Sa det var grufsamt ohyggligt att komma ned till
sa riktigt herrskap.
Men Ante dref pa. Han hasade foere och fick henne aendtligen med ned.
Vael daer nere kaende Maglena sig aenda lycklig och trygg, som om hon fran
ett skeppsvrak kommit pa torra landet.
Sara, som kakat sa grant, sag sa snaell och behaendig ut.
Hon bar en liten getarkunt pa ryggen. Den svaengde hon af sig och tog
fram ur den aftonvardssmoergasar med getost och messmoer.
Sara talade om foer barnen att hon var faebostinta i praestbodarna, att
Elsa var praestens aeldsta dotter, som med henne mast ge sig ivaeg tillskogs foer att leta efter lilla Gullstjaerna, som inte kommit hem
kvaellen foerut med de andra kraeken. De voro raedda att bjoern rifvit
henne, foer det hade sports, att man sett en ungbjoern pa skogen och en
kunde inte veta om han noejde sig med blabaer eller redan tagit vana af
att smaka blod.
“Det var min ko”, sade Elsa. “Jag har fatt mjoelka henne alla dagar
medan vi varit i faebodarna, och hon slickade mej och sprang efter mej
hvart jag gick. Jag soerjer Gullstjaerna foerfaerligt.”
“Inte har bjoerntasse rifvit’ na aen int, fast han vari efter’ na”, sade
Ante tvaersaekert. “Han bara skraemde’ na. At de daer hallet sprang hon.
Daer aer en myra sa hon har vael foerr lagt ner sig i den. Men om sa aer sa
hinn vi nog fa opp’ na foer da ha hon nyss komm dit.”
En langlurlat ljoed i granna drillar borta fran det antydda myrhallet.
“Gulla haeller, Kalle ha’ funnit Gullstjaerna”, ropade Sara, roed om
kinderna och stralande af froejd. Hon slaengde kunten pa ryggen, och
drog till med en motkakning sa det ljungade i skogen.
Sa sprang hon i vaeg i sina naefverskor sa snabbt och laett att barnen
hade moeda att foelja henne.
En ko hoerdes rama vildt och skaelfvande.
Naer barnen hunno fram emot myran sago de Gullstjaerna sta daer drypande
vat, gyttjegra om sin annars roedhvita hud.
Kalle, praestgardsdraengen och Sara, som kommit lite foere dem just lagom
foer att fa opp kon ur myran innan hon fick hufvudet i vattsoerjan,
stodo bredvid henne smekande och pratande upplifvande ord. Sara
tackade Kalle som om han hade raeddat kon fastaen Elsa foersaekrade henne
att Ante och Maglena ensamma gjort det. Hon anfoertrodde sina nya
vaenner, att Sara var sa svag foer Kalle sa det inte fanns nagot pa
jorden som hon inte trodde att han foermadde. Precis sa daer hade
Annika, deras foerra faebopiga varit med Abraham foerr i vaerlden och de
voro gifta nu.
Kalle hade kommit till faebodarna just nu. Han skulle kloefja hem med
smoer och ost om tisdag, da korna skulle hem i huvela (hoebergningstid),
men inte behoefde han vael komma redan pa loerdag foer det. Nej det var
bara foer Saras skull.
Elsa hoell Maglena vid handen, Ante gick aefven vid hennes sida, naer de
kunde komma fram sa i skogen, och icke maste krafla sig oefver
rullstensvaegar, hoppa pa slippriga stenar i baeckar, eller ga och
balansera med armarna utstraeckta och tungan till haelften ur munnen naer
de skulle oefver smala vata spaenger, som lago kastade oefver den
gungande myrens manga loemska undervattendrag.
Det roek ur skorstenen till stoeres naer saellskapet, med kon i foelje,
aendtligen hunno opp till faebodvallen.
Och det var redan raett sent pa aftonen, fast ljust som pa en klar
sommardag. Bara sa underligt tyst, da alla faglar, utom goek och trast
slumrat in. Koskaellor och kakning och langlurslat hoerdes inte heller
laengre inifran skogarne. Den klara lilla tjaernen, som blaenkte nedanfoer
faebodvallen lag stilla som om den slumrat, taeckt af en fintoeckensloeja.
Men daer blef lif i alla fall nu naer Gullstjaerna, som man varit i sadan
oro foer, syntes midt i flocken af kaendt och okaendt folk.
Kon sprang in genom det oeppnade ledet, raett till faehusdoerren, foeljd af
Sara.
Ante och Maglena stannade foerfaerade. Det var vael mest vittror de sago
daer uppe vid stoeres.
Fem stycken barn tokigt klaedda, som om de varit i bara saerken, stodo
pa en hoeg, platt sten daer utanfoer, haret haengde om dem oflaetadt och de
voro barfotade och barbenta. De hoello hvarandra i haenderna, slaengde
med armarna i langsam takt och sjoengo:
“Saedesaerlan, fareskaellan, stenskvaettan, saedeskeppan foeljas at.”
Ante och Maglena kunde ju icke foersta att barnen daer sjoengo foer att
skraemma troll och varg fran faebodar och kreatur, och att de hade
hittat pa olika latar foer hyar kvaell, samt att de maste vara
allvarsamma och hvarken prata eller skratta under det de sjoengo.
De maste nu afsluta sangen fastaen oegonen brunno i dem af undran och
nyfikenhet naer de sago de baegge vandringsbarnen borta vid ledet.
“Foe-oeljas at”, slutade de laten, som Angela hittat pa denna gang och
som var vacker och laettsjungen.
Men nu hoppade de, rappa som vildar, ner fran stenen och gnodde bort
till ledet.
Om inte bjoernen gatt daer ute pa skogen sa aer det fraga om huruvida
Maglena, ja aefven Ante, inte rymt dit direkt igen vid sa farlig syn.
“Nu aero vi vilda svanor”, skrek det underliga vitterfoeljet, “och nu
ska vi goera er till svanor ocksa. Snart gar solen opp och da flyga vi
bort till Egypten”, halfsjoeng en. Hon hade roeda kinder, oegon, som
lyste som gnistor, och har sa langt och tjockt som en haestman.
“Prinsessor finnas daer med lockigt har, de aeta pa guldfat”, drillade
en annan, en sa fin och vacker, med roedt baelte om saerken, och med
lockigt har, som floeg om hufvudet pa henne naer hon sprang i dansen.
“Vi flyga oefver Medelhafvet och ta’ er med oss, bara vi inte drunkna i
hafvet”, gnolade en annan roedkindsstinta med svart harman och stora
oegon.
“Plums pladask, i haf och slask”, storskrek en till liten en. Hon stod
vid en vattengoel och hoppade jaemfota sa leret floeg om henne och
faergade hennes foetter och ben graa.
“Sjung, och hitta pa nan’ting du ocksa, Sylvia, annars aer du ingen
svan”, fortsatte hon.
“Jag kan ju ingenting”, svarade Sylvia, en fin liten flicka, som sag
ut som den grannaste docka.
“Hitta pa at mig du Ingegaerd, foer jag kan ju bara sant som storasjunga, sadana daer krummelursanger, och det later inte vackert haer.”
“Nej svanor sjunga inte sadant”, medgaf Ingegaerd, hon med tjocka manen
och goda oegonen.
“Kullen tova”,
sjoeng Ingegaerd i Sylvias staelle slaepande och vemodigt, pa geterskevis.
“Tolf maen i skoga.
Tolf maen aero de.
Tolf svaerd baera de.
Mig vilja de bortlocka.
Kullen to o-va.”
“Nu ska vi dansa, motsols omkring er, nio varf, och sa bli ni ocksa
vilda svanor”, ropade Viva, som kom skuttande fram fran lergoelen.
De togo alla i ring om de af aengslan och undran mest foerstelnade
fjaellbarnen. De dansade i takt och slaengde valdsamt med de
sammanslutna armarna och haenderna:
“Ptro, vall. Ptro, vall.
Pa skallebofall.
Daer aer getter, daer aer fae.
Daer aer sma flickor och gossar, att leka me.”
Inte tycktes da Ante och Maglena i denna stund likna “sma flickor och
gossar”, som man kunde “leka” med.
De stodo blossande roeda med nedslagna oegon och kaende sannerligen mera
lust att grata aen att ge sig i dans.
Elsa kom springande och raeddade dem.
“Mat och kaffe fanns i ordning i stoeres!”
Hon drog Ante med sig. Ingegaerd och Sylvia togo Maglena mellan sig och
sprungo i vaeg oefver vallen, uppat stoeres.
Sara stod inne i den svala, halfmoerka mjoelkkammaren och haellde upp
mjoelk i tragen. Hon hade doerren oeppen ut till det stora rummet. En
stor spis fanns i hoernet vid doerren, daer brann elden hoeg, fast det var
varma, ljusa sommarnatten.
Men potatisen hade kokat oefver den och kaffet, foer koletarna.
Sara, hon var sa noejd att slippa saetta sig och mjoelka korna nu midt i
natten.
Hon hade blifvit rent foerundrad att finna alla korna mjoelkade, utom
Rosenpanosen. Den kon “slog” och ville inte “ge ner mjoelken” naer bara
barnungar kommo dinglande med mjoelkstaefva och pall och satte sadant
ifraga.
Ingegaerd foerklarade att de inte hade kunnat tala att hoera huru korna
laeto om sig, med mjoelken som spaende i jufren pa dem. Daerfoer hade de
mjoelkat._________________________________________________________________
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
GRAL OCH ALLT VAeL.
Alla barnen hade omsider kommit i saeng och i soemn. Men nu var det
riktigt vedervaerdigt snopet foer sex af dem att vakna i halmbaeddarna i
“oefver” och “nedersaengar” langt fram pa soendagseftermiddagen och finna
stoeres tomt pa folk.
Mycket vaerre aenda, finna faehuset med alla kor, som de foeresatt sig att
mjoelka, tomt det med. Korna, som de “delat ut” pa hvar och en att
mjoelka, den mest laettmjoelkade, Dansros, till Viva, voro all vaerldens
vaeg, ute pa bete i skogen. Getterna likasa.
Pelle otaeckingen, hade inte gjort som han lofvat, naer han pa natten,
langt efter de andra kom hem efter att ha’ varit och letat efter
Gullstjaerna han med.
Han hade lofvat att ta’ alla barnen med ut till skogs som getare. De
skulle ha’ fatt ro i lillekan oefver an, till bruksbodarna, daer dom
hade en stor svart tjur ifran fraemmande land. En tjur, som hade
maessingsring i naesan och kedja i pannan, och som vardt sa storsint naer
han sag barn att han vralade, sa det roek ur mulen pa’n och han fick ga
i saerskild inhaegnad om da- garna.
Och Pelle hade lofvat att de skulle fa fiska foreller i en liten
fjaellbaeck. Och han skulle laera Ante blasa bockhorn, som aer laettare att
blasa i aen langlur. En hala skulle de ha’ fatt se, daer roefvare hade
hallit hus i foerra tider. Man kunde krypa in i den sa lang man var,
genom ett hal som knappast syntes i berget, och sen sta daer inne om
man sa var femton man stark.
Pelle skulle ha’ visat dem en plats i skogen daer mossan var hvit i en
rund ring, midt i groenmossan, efter vittror, som brukade dansa
daer. Och han hade lofvat att foera dem till ett staelle i berget daer han
en gang sett en huldra. Hon hade varit groenklaedd, med langt har, gult
som kornhalm, och hon hade sett pa honom och lockat sa att han sa naer
hade foeljt henne, om han inte, i detsamma han sprang sta’, hade fatt
foer sig att hon saekert var en huldra och sagt ut Jesusnamnet foer
henne. Da hon hade slunkit bort och blifvit som ett baktrag.
Och alla baer, som de skulle ha’ plockat, och kattguld och hvita
marmorstenar, som Pelle lofvat dem, och som fanns bara pa ett enda
staelle.
Sa mycket knot och missnoeje. Sa jaemmerligt sura miner som syntes oppe
i stoere denna dag, skulle inte laett kunnat upptaeckas en sa stralande
solskensafton.
“Daer glor solen in genom foenstret, och goer sig till, som om den vore
sa glad och foernaem”, fnyste Ingegaerd och slet i hartestarna, som hon
flaetade.
“Den ser ut som om den tyckte att vi skulle vara glada bara foer vi ha’
den”, puttrade Gertrud och knoet en foerarglig hardknut pa
underkjolsbandet med ilskna, haeftiga roerelser.
“Och inte en eldgnista i spiseln”, muttrade Elsa. Hon var klaedd ochfaerdig, och stod sa godt som midt opp uti den vaeldiga spiseln med ett
fang stickor, som hon lade pa den ganska foersvarligt glimmande gloeden.
Elden flammade genast opp, och nu foerklarade Elsa att hon “braende upp
sig” fastaen daer nyss icke funnits “en gnista eld.”
Det var vael soendag och man skulle vael atminstone den dagen fa kaffe
till skorpor, som man haft med hemifran.
“Kom inte stickande med blamjoelk, det saeger jag dej”, sade Angela med
formlig graelton till Elsa, som med en tom traeskal gick at
mjoelkkammaren till. Angelas langa silkeslockar hade trasslas sig da
hon gloemt att vrida fast dem om papiljotter pa kvaellen. Hon var sa
retlig och otalig, att Viva pastod att det fraeste om henne, naer hon
spottade pa ett finger och nuddade vid henne, som man goer naer man
kaenner om ett strykjaern fraeser hett.
“Du aer dum! Tarflig aer du ocksa”, upplyste Angela Viva, som barbent
satt opp underkjolen med nalar som byxor och sade, att hon var herre i
huset och att hon hade raettighet att vara hvad och hur hon behagade.
Sylvia satt uppraett i nedersaengen och graet. Allting var “trakigt” och
hon laengtade efter sin mamma. “Hu-hu-hu”, snyftade hon. “Hvad skulle
jag haer att goera. Det var mycket finare och baettre hemma.”
Hvilken anmaerkning nog var ganska riktig om hon jaemfoerde foeraeldrarnas
storstadsvaning pa tio praktrum, som innesloeto taflor, mattor,
kristaller och silfver tillika med svaellande baeddar, finaste linne och
sidentaecken, med rummet hon nu vistades uti.
Mossan satt gulgroen mellan springorna i timmervaeggarna. Baenkar och
pallar voro visserligen blanka, men af noetning, samt grofva och
omalade. Golfvet var vael knappast hyfladt, med stora springor, doerren
klumpig med stor jaernhake foer, i staellet foer las. Saengen, i hvilken
hon nyss vaknat “pa galen aenda”, var fylld af prasslande halm, taeckt
med ett groft laerftslakan. I staellet foer “sidentaecke” hade hon en
farskinnsfaell att dra opp omkring sig, fast hon var sa het af vaermen
att hon velat kasta den all vaerldens vaeg.
“Ja, hvem bad dig komma med”, bjaebbade Viva. “Du kunde ha’ stannat
daerhemma utan oss, –finnos–grinsibba daer! Du har i alla fall fatt
halfva lakrisstangen, som vi hade med till kalas, och stoersta
broestsockersbiten, naer Elsa delade, och en hel kopp hafregryn naer vi
fingo hvar sin half, bara foer att Angela inbillade oss att det aer
foernaemt att lata fraemmande aeta opp allt som aer fint och som om man
vill ha sjaelf –.”
“Du goda tid! Jag tror rent att du aer foertrollad Viva”, gnaellde
Sylvia, hvilka med armbagarna pa uppdragna knaen satt kvar i saengen
och, med det hvitblonda haret stretande ut mellan fingrarna, som hon
hoell om hufvudet, foeretedde en bild af djupaste elaende.
“Du stora vaerld. Lakrits! En fattig lakritsbit, det raekna ni pa! Jag,
som skulle kunna fa ett hus utaf bara lakrits, med foenster af
broestsocker och tak utaf knaeck, och med vaegar omkring utaf bara
hafregryn. Pappa har foerfaerligt mycket pengar, det saeger Lina daer
hemma och jag skall be pappa bygga mig ett san’t hus och du skall inte
fa sa mycket som slicka lakritstroeskelen en gang.””Det har du sa raett i, min lilla kulting”, smilade Viva och kysste pa
fingret at Sylvia.
Hon hade satt en liten brun bjoerkkvist i munnen och latsade roeka, daer
hon gick fram och tillbaka med haenderna i “byxfickorna”.
De hade haft en riktig finskraeddare fran staden hemma en tid, att sy
fars och draengarnas hemvaefda klaeder, och Viva atergaf noga hans
roerelser och uttryck.
Hon satte sig pa en trebent stolpall bredvid saengen och sjoeng,
slaepande med halfslutna oegon:
“Pa blomsterklaedd kulle satt Hjalmar och kvad
om sommarens faegring en gang,
och rosornas kalkar och blommornas blad
sig bugade djupt vid hans sang.”
“Tyst da, Viva”, hvaeste Ingegaerd, “du vaecker upp smastackarna haer inne
i mjoelkboden.”
“Ja, ser lilla soetnosen, de var just meningen de”, jollrade Viva och
vindade sa mycket hon foermadde emot systern.
“Se jag vill inte att di skola raka in i samma elaendesexistens som vi.
Det fins ingenting gemenare, rysligare aen att vakna pa morgonen da det
aer kvaell.”
“Han sag endast henne”,
fortsatte Viva.
“Sag rosen, som brann lik purpur pa snoehvita hyn”,
gastade hon nu alldeles invid mjoelkkammaren. Hon tvaertystnade, haepen
och ytterst illa till mods.
Doerren utat oeppnades i detsamma, och i den visade sig Ante och
Maglena. Faerdigklaedda voro de, kammade, blanktvaettade, glada och blida
sa att det lyste som sol om dem.
Maglena bar haenderna fulla af skogskonvaljer, linnea och
skogsstjaernor. Ante hade gjort rifvor (lador) af bjoerknaefver, sex
stycken. Han bar dem foersiktigt uppradade pa ena armen.
De voro till braedden fyllda med tidigt mogna hjorton.
“Aer ni oppe?” fragade Viva skarpt, fast hon sag dem fullfaerdiga
framfoer sig. “Jag trodde att ni sof. Hvarfoer i all vaerlden ha’ ni
stigit opp?” fortfor hon med afund- sam, mycket ogillande staemma.
“Foer Pelle vaeckte opp oss innan han gaf sig af me kraeken i morse.”
“Fy en san’ otaecking, som inte vaeckte oss”, sade Gertmd med naestan
grat i roesten.
“Han gjorde nog hva’ han kunde”, sade Ante. “Han ba’ ropa och skrek in
genom doerren haer, och tuta i langlur precis taett bredvid saengvaeggen.
Sara kaka och Kalle blaste i bockhorn. Korna laet nog om sig bra, dadom floejde (rusade) i vaeg a, sa vi trodde att ni vardt vaken af de”.
Ante dukade fram myrbaeren pa det lilla bordet framme vid foenstret
medan han afgaf sin foerklaring.
“Aesch, inte kan man vakna af bara sa pass, de visste han mycke vael”,
fnyste Ingegaerd. “Sant’ daer somnar man just af.”
“Ha’ ni varit ute ni nu, och haft roligt hela dagen?” fragade Elsa
naestan foerebraende.
“Ja, jag vet int’ om vi haft roligt. Men vi ha’ hjaelpt till i faehuse,
vi ha’ mjoelka alla getterna”, upplyste Ante tveksamt.
“Ja, de var vael roligt de”, afgjorde Gertrud.
“Och sa ha’ vi makat” (skoflat undan goedsel).
“Det aer roligt ocksa, foer det blir sa fint efter”, pastod Ingegaerd
bestaemdt.
“Och sa skrapa vi korna innan dom slaepptes ut”, sade Maglena belaten.
“Precis det bruka vi fa goera ocksa”, foell Gertrud in. “Och de aero sa
glada och slickas till tack. Usch, usch, usch! Och vi ha’ bara sofvit.
Och det aer naestan sista dagen i faebodarna. Just som om vi inte kunde
sofva sa mycke som behoefs hemma, under skoltiden.”
“Ja, fy sa rysligt, och sa alldeles ohjaelpligt”, suckade Ingegaerd.
“Och sen ha’ ni kanske varit i skogen, och pa myran?” fragade Angela,
som aennu arbetade med att fa lockarna att ligga fina nedat halsen.
“Ja, men, i koerkan a”, svarade Maglena allvarsamt, fast lite foersagd
och tveksam.
“I kyrkan?” skreko barnen pa en gang. “Kyrkan, men den aer tva mil
haerifran!”
“Tyst Maglena”, varnade Ante och sag maekta besvaerad ut.
Maglena satte haenderna under foerklaedet och kroep ner pa troeskeln i den
oeppna doerren, tydligen besluten, att lyda broderns uppmaning.
“I hvilken kyrka? Saeg, hoer du!” fragade Elsa och gick med en pabredd
smoergas ut i doerren, till Maglena.
“De var ingenting. Jag bara sa’ sa.”
“Hoer du Maglena, var ni i en latskyrka?” sade Ingegaerd, som med sin
smoergas slog sig ned bredvid Maglena.
“Jag vet int’ hvad sant aer foer slags koerka”, afvaerjde Maglena.
“Lilla soeta, fina Maglena, saeg till mig, bara till mig hvad ni varit i
foer kyrka”, hviskade Sylvia.
I sitt langa nattlinne sprang hon ur saengen, oefver golfvet och kastade
sig ner i knaeet hos Maglena, med armarna om hennes hals. “Lilla, soeta
Lena, saeg foer mig, bara foer mig!”Maglena sag aengsligt bort till Ante, som helt ordentligt satt framme
vid bordet och at myrbaer och graeddmjoelk tillsammans med Angela, Viva
och “Rofvorna”, som praestbarnen Ingegaerd och Gertrud kallades i
foerening.
“Saeg de om du vill”, medgaf Ante, som sag systerns vanda.
“Till mig, bara till mig”, hviskade Sylvia.
“Hur sag kyrkan ut?”
“Groen inni, me blatt tak.”
“Var det skogen? Var det Gud, som var praesten?” hviskade Sylvia,
ploetsligt mycket allvarsam. “Gud har varit hos oss och tagit tillbaka
lilla syster Eva, som jag hade foerr. Hon har sa roligt nu att hon inte
vill komma igen till mig. Naer jag har trakigt sa taenker jag naestan
ocksa ga till henne, opp till Gud. Saeg, var det Gud, som var praesten?”
“Naeae, de va bara Ante.”
Viva hade smugit fram. Hon hoerde namnet pa praesten.
“Vet ni hvad”, skrek hon, “nu, naer vi aero faerdiga och ha’ aetit och
allting, sa ska’ vi ga i kyrkan. Ante far vara praest, foer han har
predikat foerut i dag foer Maglena.”
Ante rodnade upp oefver oeronen.
“Ja, Ante, aer du van att vara praest sa skall du predika foer oss”, sade
Elsa mildt och allvarligt. “Vi ha’ bara sofvit, och varit otaecka och
graelat pa hvarandra da vi voro foertretade pa oss sjaelfva, foer man kan
ju inte graela pa sig sjaelf. Hallit pa sa hela soendagen, sa laenge vi
varit vakna.”
“Ja vi maste fa lite soendag i oss och bli snaella, sa att visst skall
du predika, Ante”, sade Ingegaerd och sag bed- jande pa Ante med
stralande goda oegon.
“Kom ihag, Ante, att vi ha’ varit sa elaka pa hvarandra foer ingenting.
Kom ihag, att du maste goera oss snaella, pa soendagen”, ifrade Gertrud.
Hon vek redan upp klaedningen omkring sig, som bondgummorna naer de
kommit akande till kyrkan och satte den roedrandiga krakan pa, beredd
att ge sig af.
“Och vi skola sjunga tillsammans, vet du, Ante”, sade Angela. “Ga nu
foere sa komma vi.”
Angelas roest var sa bade fast och oefvertygande, att Ante utan vidare
reste sig opp och tog vaegen ut.
_________________________________________________________________
TRETTIOFJAeRDE KAPITLET.
ATER PA PREDIKSTOL.
Ante stod ater pa en predikstol i skogen. Denna gang pa en ganskamattligt hoeg sten, som var helt och hallet oefvervaext med
groenhvitskimrande mossa.
“Kyrkfolket” hade kommit fran alla hall, somliga hade haft lang vaeg
att ga. De hade soekt ut krokvaegar mellan traedstammar och rundt
smamyrar. Nu sutto de baenkade i rad pa en gammal murken, mossoefvervaext
hvillaga (hviloplats af faellda stockar), som funnits vid faebodvaegen
langt innan faebodarna byggdes.
“Ta’ opp psalmen, Angela”, sade Elsa. “Ta’ Skogens faglar”. De haer, i
skogen ha redan boerjat, de.”
“Skogens faglar sjunga med ett glaedtigt mod”, sjoeng Angela med stark,
ren staemma. Alla barnen staemde in med. Ante och Maglena aefvensa,
alldeles i undran oefver att de kunde samma sang som de fina
herrskapsbarnen. De gloemde att de icke hoerde riktigt samman allihop,
en kaensla, som foerut nagot tryckt dem, utan sjoengo med, som naer de
sjungit samman med syskonen i lillgrastugan, medan mor lefde.
“Skogens faglar sjunga med ett glaedtigt mod,
daer pa kvist de gunga,
kvittra Gud aer god, Gud aer god.”
Sangen tystnade. Ante stod oppe pa stenen sa som han statt daer foerut
pa dagen och predikat foer Maglena. Da hade det fallit sig sa laett foer
honom att fa fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjaellbaecken,
deras egen raeddning undan bjoernen, alla faror ur hvilka de sa
underbart blifvit hulpna. Om alltsammans hade han predikat vaeldeliga,
sa att Maglena bade gratit och snutit sig som stort folk brukade goera
i kyrkan, fastaen hon denna gang inte taenkt pa att haerma dem utan pa
allvar varit tagen af Antes ord.
Och nu stod han daer och vred sig och sag fjaskig ut.
Maglena riktigt skaemdes foer honom. “Kyrkfolket” boerjade hviska och
tissla, bjuda hvarann att doppa tungorna i “silfverdosor” fyllda med
sockergryn, fast dosorna ju voro af naefverbitar, utan nagot som helst
innehall, och lata adekolongflaskorna af runda pinnar ga emellan dem i
baenken.
“Skynd dej Ante”, hvaeste Maglena. “Dom sitt haer nu allihop a vaenta. Du
kan vael hitta pa, nu som foerr i dag, vet jag.”
Ante vandades och vred sig. Han hoell oegonen halfslutna foer att staenga
ute stoerande intryck af menigheten. Ahoerarne sutto som riktigt
kyrkfolk i vaentan, med naesduken i beredskap foer att grata naer Ante
kanske skulle predika grant, som storpraesten, da han var oppe i
lappfjaellet och predikade, naer kapellet vigdes in daer.
“Ante da! Hva’ du aer fjaskig!”
Ante oeppnade angestfull oegonen. En kangero (spindel), som satt midt i
det skimrande naet den spunnit mellan fina bjoerkgrenar foell honom i
oegonen. Ante blef vid att stirra pa den. Hans oegon fingo ett inatvaendt
uttryck. Han boerjade predika.
“I Guds Faders och Sons och den Helige Andes namn. Nu har jag fatt
oegena pa kangeron, som sitt midt i naete’ a aer sa stinn, a de kom foer
mej att han aer liksom de, som ondt aer. Foer de ha’ foerjaemnan naeteutspaent at oss foer te narra oss i de. Da vi aer sint pa hvarann’ sa ha’
han oss fast. A da vi vill latas, a da vi aer onoejd i sinne, sa har han
oss fast.”
En lomm for med ett hjaertskaerande, vemodigt skrik utoefver myran bortom
skogsglaentan, daer foerra “kyrkan” var.
Ante foernam detta klagande ljud.
“Hoer pa lommen sa sorgsam han lat. Sa lat de inom oss da vi ha vari
sint och elak och onoejd at hvad vi fatt, a da vi int lid te ha tralj
pa oss utan tyck de traljen aer te ondt, a int vill foersta att de aer
Gud, som matt saett ‘en pa oss, da han si att vi int ha’ na vett sjaelf
om hva’ vi ska ha. Vi flyg a flyg, som lommen foer att komma fram te
Gud a be’n tycke om oss a ta sej an oss igen.” Ante taenkte nu pa att
afsluta sin predikan, men fick sangen i tankarna. “Gud han vill att vi
skall tycke om en, a si att han aer god, a sjunga om de, som morgon
mellan fjaellen sjung om de, som “klara baeck och flod” sjung a sorla,
och som skogens faglar kvittra om de “med ett glaedtigt mod”. Gud aer
god emot folke antingen dom ae’ stor eller sma, och emot kraekena. Emot
Gullspira, som fick slippa tralj om nosen, mot Gullstjaerna, som slapp
undan bjoern.
Kaere Gud Fader”, fortfor Ante, som nu gloemde sig sjaelf och talade
direkt ur sitt hjaerta. “Kaere, kaere dej Gud, var go mot smastinterna sa
dom alltid hall sej snaell och behaendig mot ungfolke, som tagit sig an
dom. Och var go mot Anna-Lisa och Per-Erik och Nilsons och lillKalle,
daer dom aer. Laga sa att Per-Erik blir en rejel draeng, som aldrig sup
eller svaer eller slass.
Och var go mot lill’Manke. Du vet att han int kan, “Ske din vilje”,
och att han aer just som sa vingelsint af sej: sa han vill gloemma hva’
mor sa’. Ga till’en du Gud, kaere, kaere dej och lat’ en komma ihag allt
hvad som aer riktigt. Ga till Gullspira a, sa hon int bry’ sig om te
soerje efter oss. Ga till bjoerntasse i skogen, sa han int goer de ondt
aer. Ga till Glasoegonskarn och ta braennvine af en. Ga till allting, sa
blir de riktigt och bra i hela vaerlden. I Guds Faders och Sons och den
Helige Andes namn. Amen.”
Ante som statt med hufvudet hoejdt upp emot solskimret emellan tallarna
tyckte, naer han nu sag upp att folket daer pa hvillagan just som oekats.
Men solen hade blaendat honom sa han kunde inte se riktigt. “Vi kan
kanske sjunga Hela vaerlden nu efterat”, framkastade han fran
predikstolen. Och det blef sang af! Sang som om man varit i himmeln
tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera staemmor, som naer dom sjoeng
i julottan i Frostmofjaellet.
“Hela vaerlden froejdes Herren
Tidigt och af hjaertats grund.
Kommer ifran orter fjaerran,
I som stan’ i hans foerbund.
Traeden fram med lust och froejd,
sjungen Gud i himlens hoejd.”
_________________________________________________________________
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
ANNAT ATT TAeNKA PA.Ante, som statt och sjungit med oegonen fortfarande riktade mot den
sena kvaellens sol, aterfick smaningom oegonens bruk. Och hvad han sag
bragte honom pa foetter.
Det var storprosten, just han, som predikat sa grannt i lappfjaellet,
som stod daer och hoerde pa honom.
Som vettskraemd hoppade Ante ner fran stenen och flydde till skogs.
Maglena hade mer aen gaerna velat foelja hans exempel sa foerfaerande illa
utsatt som hon nu blef, ensam bland sa farligt mycke herrskapsfolk. Ty
tva fint klaedda fruar hade ju ocksa kommit till nu, medan Ante
predikade. De hade hattar pa sig med silkesband, och vantar som sag ut
som spetsar, pa haenderna, och sa granna koeptygsklaeder, lastiker hade
de pa foetterna.
Och det var sjaelfva storprosten, som foeljt i deras saellskap. Maglena
kaende straxt igen honom hon, ty det lyste liksom det gjort opp i
lill’kapellet, blidt och ljust ur oegonen pa honom nu, naer han stod
stoedd mot en tallstam och hoerde pa Ante. “Voerdande” och hoeg sag han
ut. Maglena kaende sig sa liten, liten naer han sag pa henne. Men hon
kunde inte komma undan och ge sig efter Ante, foer Sylvia satt i hennes
knae och ville vara lillbarn.
Hon var sa spaed och liten Sylvia, och hade sa tunna, mjuka klaeder, sa
Maglena kunde godt halla henne, ja till och med gunga henne lite smatt
och halla myggen borta fran hennes fina, bleka lilla ansikte.
Naer Sylvia fick se de fraemmande, satte hon sig upp. Hon ropade fram
den ena af dem, sin mamma, hvilken genast fick del af att hon haer uppe
i faebodarna vunnit en san “baesta vaen”, som aldrig skulle fa ga bort
fran henne.
Nu, sedan predikan var slut och “praesten” flytt till skogs blef det
lif och rumor bland alla barnen.
Elsa, aeldsta dottern i praestgarden, till hvilken faebodarna hoerde, blef
ganska illa till mods da hon sa haer tidigt fick mor i sikte. Hon och
de andra barnen hade gjort upp sa manga lysande planer om huru
festligt de skulle mottaga foeraeldrarna och tant Gerda. Och nu kommo de
pa dem utan att de gjort ett dugg till deras firande. Sa nu hann Elsa
knappast haelsa foerraen hon lade ivaeg uppat stoeres allt hvad benen buro
henne.
Hon taenkte med fasa pa, att det i hoegsta grad ostaedade rummet skulle
skadas af mamma. Mamma som ju inte skulle komma till faebodarna foerraen
soendagen pa kvaellen.
Foer henne sa vael som foer hennes fyra systrar Angela, Ingegaerd, Gertrud
och Viva, hvilka aefven nyss stigit upp, var det ju aennu sa godt som
morgon.
Emellertid fick Elsa “Rofvorna”, de alltid oatskiljaktiga Ingegaerd och
Gertrud, med sig. Och som de, med foerenade krafter jaektade, baeddade,
sopade, enrisade golfvet, fejade spisen, lade pa elden och satte pa
kaffekokaren, sa hade de allt fint och i ordning naer mamma och hemmets
folk kommo in.
Glaedjen att fa haelsa foeraeldrarna var dock nagot blandad. Ty nu skulledet bli slut pa den haerliga, veckolanga faebodvistelsen. Korna och
getterna skulle ju drifvas hem till slattertiden, och faebodarna
staengas till foer flera veckor.
Naer, pa sommaren folk och kreatur skulle dit upp igen hade barnen
redan boerjat sin laesning och skolundervisning. Inte tal om att da fa
goera nagon faebodvandring, aen mindre fa stanna daer uppe.
Men nu var baest att sla ur hagen alla sorgliga tankar, pa laesning och
instaengdt lif. Man hade minsann annat att goera.
Pelle kom just hem med en knippa foreller, som han metat medan han
varit ute och getat kreaturen.
Elsa rensade fisken raskt och haendigt, och stekte den sedan i pannan
oefver gloedelden.
Ingegaerd skoeljde potatis, diskade traevrilar och skurade knifvar.
Angela dukade bordet, som faelldes opp, sa det blef stort. Hon prydde
det med skogsblommor och groent, som Sylvia, Maglena och Viva haemtade
hem ifran skogen, medan Pelle gjorde fint pa garden och krattade, samt
bar undan loefaffall och riskvistar.
Gertrud faektade inne i mjoelkkammaren. Hon bar ut filbunkar och getost
och knaeckte moera kornbroedskakor i passande bitar till maltiden.
Smoerbyttan med gult, naestan blomsterdoftande smoer staellde hon midt pa
bordet. Med tillhjaelp af Ingegaerd graelade hon sig till att fa behalla
hedersplatsen daer foer den, huru mycket Angela aen naebbade emot ett
sadant tarfligt saett att duka.
Gulbrunt messmoer och faersk koost, som var sa torr att man storknade af
den, fast den gammal och mognad blef mjuk och laecker, dukades aefven
fram.
Langt ute i skogen hoerdes omsider drillande grann kakning och jublande
langlurlatar.
Kalle och Sara voro patagligen i saellskap, och sa hade de vael foeljts
at hela dagen. Rofvorna tyckte att sadant var bra underligt och att
det hade varit mycket raettare och baettre om atminstone Sara stannat
vid faebodarna tills hon fatt dem alla ordentligt vakna, om det ocksa
behoefts hela dagen daertill.
_________________________________________________________________
TRETTIOSJAeTTE KAPITLET.
ATER ETT SAeNDEBUD FRAN MOR.
Ute i skogen gick praesten helt allena. Han ville som vanligt soeka upp
den kristallklara “kallkaella”, som han visste fanns i naerheten.
Naer han, tyst gaende fram i mjuka mossan naermade sig kaellan tyckte han
sig hoera ljud som af snyftande grat.
Aengsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifran de
sorgliga ljuden nadde honom. Han gick nagra steg fram. Men stannade
foerundrad och villradig.Gossen, hvilken han nyss sett, och hvilkens frimodiga upptraedande som
predikant ute i skogen vaeckt hans undrande haepnad, han lag nu
framstupa pa marken, taett invid kaellan, skakande af grat.
“Hvad dug de till att jag star och just som spektaklas foer dem, som vi
int hoer till”, snyftade gossen. “Hvad dugde till att jag drog
smastinterna och oss allihop bort ifran fjaelle och sma grastugorna
daer. Hade vi stannat, om ock sa vari i sjaelfva fattighuset sa hade vi
aldrig vetat att det fanns nage baettre till foer oss, och tyckt att vi
bara skulle sa ha de. Men nu tro jag int de laengre, foer nu vill jag
bara ha de baettre. Jag vill promt veta nan’ting om allt som fins pa
jola, a vara lik fin barna haer. Och nu sa aer det bara tungt och
sorgmodigt inom mej. Int vill jag mer ga kring vaegarna och skaemmas naer
jag skall in i gardarna a int har nage att byta mej till foer maten.
Jag vill int vara en tiggare, som ingen tycke om och som ingen bry sig
om, hva han aen saeg. Jag vill int sta pa sten i skogen och predika. Jag
vill sta i en koerka och tala om foer folke hva mor laerde oss. Men jag
far bara ga och ga, och vaerre och vaerre braens de inom mej, som om jag
aldrig gjorde de raett aer fast jag vill goera de. Kaere, kaere dej Gud,
ta dej an mej sa jag tycker om att goera som du vill, och att jag int
goer som lill-Manke, a bara vill gloemma bort de.”
Ante sag foerskraeckt upp. Han tyckte sig hoera ett prassel, varsna
skuggan af en maenniska.
Det var praesten, som i detta nu naermade sig honom.
Skamsen, sa foerkrossad att han knappt vagade se upp kom Ante pa
foetter. Han tog rappt tag i bleckhaemtaren, som Anna-Dea slaengt till
honom naer hon sag honom ge sig i vaeg inat skogen at kallkaellan till.
Ante vippade ner haemtaren i kaellan och sag med motvilja sitt
roedsvullna anlete foervridet afspegla sig daeruti.
“Vill du ge mig en dryck innan du fyller haemtaren”, sade praestens
lugna, milda staemma.
Ante moette foerundrad, med ens sa laetthagad och tilllitsfull de djupa,
moerka oegon, hvilka sa goda, foerstaende riktades emot honom.
Han visste inte huru det gatt till men fann sig snart helt frimodig
vandrande fram den slingrande stigen ner till tjaernen i saellskap med
den man, hvilken nyss, naer han sag honom fran “predikstolen” ingifvit
honom en sa pinsamt foeroedmjukande blygselkaensla.
De blefvo laenge sittande pa mosstenen nere vid tjaernen de bada, den
aeldre, mannen med det goda foer allt bekymmer, all noed oemmande hjaertat,
och gossen med det nedstukade, skygga, inatvaenda, men nu med ens sa
oeppenhjaertiga, frimodiga sinnet.
Ante kunde ju oeppet, som om det varit till Gud sjaelf tala om allt som
tyngt honom. Enkelt och klart kunde han beskrifva den oro han staendigt
kaent foer smasyskonen innan han funnit sadana hem foer dem, som mor
skulle ha likat. Om hennes kaerlek och lidande och doed talade han och
om huru han lofvat henne att taga vara pa barnen och geten.
Ja till sist kunde Ante till och med utan blygsel och fruktan orda om
hvad som innerst grott i honom, han trodde det var fran det han foersta
gangen, bara nagra ar gammal, satt i Julottan uppe i det lillakapellet i Frostmofjaellet. Ante fann nu ord att daermed uttrycka sin ju
rentaf orimliga oenskan, att en gang fa bli praest!
Den aeldre, redan blifne vaennen satt nu tyst och tankfull. Laenge satt
han sa, utan att som nyss foerut, med varsamma, enkla fragor eller sma
deltagande uttryck uppmuntra gossen att oeppna sitt hjaerta.
Till sist reste han sig upp. Det lyste ur hans oegon som af ett
fattadt, heligt beslut.
“Det aer icke verk af maenniskor eller en slump, som foert dig i min vaeg
gosse. Det aer Guds verk och vilja. Jag foerstar att vi boera foelja den
vaeg som din moders boener banat ut at dig.”
Ante sag upp, haepen, som blaendad af blixtens ljus.
“Du far din uppfostran hos oss och far studera vid gymnasiet i staden.
Jag aer viss om Guds vaelsignelse oefver foeretaget foer bade dig och oss.
Vi, min hustru och jag bli mor och far foer dig, hvilka alltid vilja
dig vael. Du blir god son at oss, och sa aer saken afgjord. Gud vaelsigne
dig min gosse!”
Ante kaende handen, som fast, hoegtidligt hvilade pa hans hufvud.
Fosterfadern och fostersonen stodo samman ute i skogen vid den
slumrande tjaernen, i sommarnatten, som var ljus som dagen.
Ante var som i en droem. Det foell honom foer att Guds aenglar skulle
komma fram ur tjaernens skira toeckensloeja. Han skulle icke ha blifvit
foerundrad om han i det milda toecknet varsnat mors anlete nu lika
ljust, leende, som naer hon skiljdes haedan med vaelsignelseorden oefver
barnen.
_________________________________________________________________
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
INDIANER.
Stilla, tysta, som om de vistats pa foerklaringens berg vandrade de
baegge, fosterfadern och fostersonen, stigen framoefver till faebovallen.
Stimmet, som aenda pagatt i deras naerhet, naer kreaturen kommo hem fran
skogen, hade liksom flutit foerbi dem.
Vildt tumult mellan tjurar och stridsfaerdiga kor, mellan ystra bockar,
lefnadslustiga killingar, foernoejdt, hoegljudt ramande, sang- och
lockljud, skrik och skratt, spring och hojtande, det hade alltsammans
undgatt dessa tva.
Inte heller hade de gifvit akt pa de kallande, skallande skraenen fran
atminstone fem barnroester, som ljudit i deras naerhet daer de, endast
lyssnande till Guds roest, uppehallit sig vid den djupa tysta tjaernen.
Men nu! Under skraen och tjut, som siouxindianer skulle ha svart att
efterlikna, blefvo dessa baegge nu omringade af hela den vilda skara
som foergaefves jagat efter dem ute pa skogsvidden. De blefvo infangade
af foerskraeckliga, blodtoerstiga indianer!
“Blekansiktenas skalper” skulle dessa ha! Ingegerd klaettrade, vig somen vessla upp pa fars axlar foer att med ett laett ryck i de mjuka,
svarta lockarna och ett kringsnoende med “skalperknifven”, traestickan,
lossa skalpen. Men sedan kysste hon angerfull den “bara” flaecken,
innan hon gled ner och blef vild, riktig indian igen.
Far log, mild och tankspridd. “Na, na, sma flickor!”
Han fortsatte ostoerd vandringen uppat stoeres. Men Ante han var mindre
lycklig. Han kringraendes och infangades af indianerna under hiskliga
skrik och vildsinta atboerder.
En laecker bit, ungt blekansikte skall smaka bra.”
Ante skulle “stekas och aetas upp till kvaellsvard.”
Hade icke gossen aennu gatt som i en undrande droem, utom sig oefver den
lycka som vederfarits honom och som han visste skulle fa fortfara, sa
skulle han vael rent af blifvit vettskraemd vid anblicken af sex
ohyggligt, i tegelstensroedt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
man undantar Maglena, tjoeto och gastade som odjur och hafvade efter
honom med otaeckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
om honom pa lika styggt tilltygade bara foetter och ben.
Harmanarna pa dem alla voro upploesta och hopbundna midt oppa hufvudet
med klipprisrefvor, sa att de foello ner i ansiktet eller at ryggen,
som haestsvansar. Taenderna lyste gulfaergade ur grinande gap.
De tjoeto och skrattade af haenfoerelse, naer Ante vettskraemd och radvill,
som ett riktigt blekansikte, foersoekte att undkomma dem.
Ploetsligt, och alldeles ofoerberedt boejde sig Ante med hufvudet foere,
lik en ungtjur, som skrider till anfall.
Med haepnadsvaeckande kraft puffade han omkull indianerna.
De stupade som flugor till hoeger och vaenster, upphaefvande hoega,
haemdlystna krigstjut.
Med sprang som en jagad vildren satte Ante af opp emot stoeres daerat
han sett den nye maektige vaennen och beskyddaren begifva sig.
Han hade daervid sa naer sprungit omkull Anna Dea, som bradskande var pa
vaeg ut att jaga barnen in och till saengs. Anna Dea, barnpigan i
praestgarden foeljde till deras outsaegliga missraekning med de till
faebodarna anlaenda gaesterna.
Anna Dea hade aldrig nagot vett om att barnen kunde vara annat aen
ungar, som skulle aeta och sofva och laesa laexor och finkammas och inte
hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
huserade i skogen och lago pa lur daer efter blekansikten.
Fraeck och oefvermodig vippade Anna Dea i vaeg ut genom det oeppna ledet,
till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
“Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, naer jag far
tag i er! Svara pa rappe Elsa.”
Hon hoell upp foer att lyssna efter om inte hennes hotelser skulleskraemma fram barnen.
“Barnen!” Nagra sadana funnos ju icke till.
Men horden af indianer lag mellan buskarna i mossan, nerplattade pa
magen med pilen pa spaenda bagar och tomahaken i goerdeln. Deras oegon
lyste af skadeglaedje och vild triumf.
“Ah, ditt elaendiga blekansikte. Du aer snart icke vaerd ett ruttet
lingon. En hvissling, en roerelse af anfoeraren, Ingegaerd, nagot
oegentligt benaemd snabbfotade Renoegat, och din skalp blir tagen, du
anraettas till kvaellsvard af kannibaliska, haemndlystna uthungrade
roedskinn. Men ga pa bara! Ga pa och skrik och gasta sa daer
hjaertskaerande foersmaedligt, utmanande. Det bara retar aptiten pa
roedskinnen. Gasta pa lite baettre!”
Det var som om Anna Dea i sitt inre foernam denna tyst taenkta,
foerraediska uppmaning.
“Gu’ nada er ungar”, fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
oefver all beskrifning da hon ej hoerde ljud af barnen, hvilka ju dock
sa haer dags icke kunde vara langt borta. “Jag ska leta opp en lurka
(spoe), lang som en tall a hvass som ett abborrskin och sno om er me’n,
sa det skall lata disk om dask om er.”
Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hoer det vilda
bultandet fran dunkande hjaertan, hvilka aennu klaemmas taett intill den
mosstaeckta marken. “Oldeboken” med franskprake, som ni aer sa raedd foer,
har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte fa vara med om att koka
soetost och goera mylostar, och inte ska ni fa mjoelka getterna. Ni ska
inte fa mjoelka katta en gang, eller maka eller skrapa korna och ga
till skogs med dom. Nej, inne i mjoelkboden ska ni fa sitta och laesa i
Oldeboken hela dan! Naa, vill ni svara aen?”
I detta nu hoerdes ett tjut, ett skraen sa hiskligt och foerskraemmande,
att Anna Dea, i foerstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
ej oegonblickligen fly eller intaga foersvarsstaellning, satte fingrarna
i oeronen.
Bakifran stubbar, stenar, traedstammar rusade daer fram en hord af
tjutande odjur.
De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon matte haft en underligt
mangdubbel hufvudsval, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
utom Maglena, som icke foerstod sig pa den arten af krigsfoering.
Blekansiktets haender och armar blefvo bakbundna med rottagor och
refvor. Haenfoerda, oefvertjusta blefvo indianerna naer fangen brottades
med dem sa hardhaendt att de fingo mer aen en duktig bula i ansiktet af
det. Det hela blef ju sa riktigt indianlikt.
Naer de sa lyckats faengsla offret, knuffade de henne fram till en ung
smaert bjoerk vid hvilken de aemnade binda fast henne innan de pa allvar
inlaeto sig pa krigsdans och foerberedelser till en ordentligt genomfoerd
indiansk offerkvaellsvard.
Rofvorna, Elsa och Viva hoello just pa med att foersoeka att fa den
valdsamt sprattlande fangens armar dragna bakat, i och foer att fa dem
faestade vid traedstammen.De flasade som flodhaestar och voro eldroeda af anstraeng- ning, morska,
modiga, foerfaerliga i ord och atboerder emot henne, som midt i
haerligaste faebodtiden vagat komma och hota dem med nagot sa omaenskligt
onaturligt som fransk grammatik.
Man kunde knappt taenka ut nog straengt straff foer en sadan foerbrytelse.
De hade gloemt all vaksamhet foer egen del, anade ej den hemska fara,
som lurade pa dem sjaelfva.
Just i detta nu kom naemligen ett vidunder, ett odjur rusande fram fran
skogens moerka dimmiga goemsle, lurfvigt, hiskligt, och det vralade sa
att traed och blad skaelfde.
Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men sa, och som pa gifvet
kommando grepo de till flykten. De satte ivaeg hals oefver hufvud, under
skraemselns skraen, opp emot faebodvallen.
Maglena foerlorade helt besinningen. Vettskraemd floeg hon foere de andra.
Fasan, som hon kaende da hon sa alldeles nyss var ensam med bjoernen
nedanfoer storstenen i skogen, satt aennu rysande fast i henne. Hon sag
inte. Hon hoerde icke huru skraemda roester foeraendrades till undrande,
skrattande. Hoerde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
bara var Pelle, som var bjoern och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
och Pelle och allihop.
Pelle var ju i denna stund och med ens hjaelten. Han hade snott fast om
sig huden af en under sommaren faelld bjoern, i akt och mening att
skraemma indianerna, hvilket till Anna Deas laettnad ocksa lyckades
honom. I dunkleken var han snart lika ooefvertraefflig.
_________________________________________________________________
TRETTIOATTONDE KAPITLET.
MAGLENA.
Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, aennu blek af
skraemseln, tyst och foersagd stannade hon strax invid doerren, lugnad
vid asynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt pa en trebent
stolpall framfoer spisen och smorde herrskapsskorna med tjaersmoerjning.
Det var aenda farligt baefsamt foer henne att stanna inne, da baegge de
grannt klaedda herrskapsfruarna sutto daer vid bordet i langa hvita
koftor med harflaetorna haengande och just nu sago bara pa henne.
Prosten, som hade gatt daer inne och pratat med fruarna gick ut just
naer Maglena kom in.
“Se haer ha’ vi henne, riktigt ‘hitsaend’, hon med.” Med dessa ord lade
praesten sakta, med en mild strykning, sin hand pa barnets hufvud,
innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
“Ja, haer ha vi henne mycket riktigt”, sade den ena af fruarna, hon som
barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. Foer resten sa var
hon ocksa alldeles lik Sylvia, med ljust, lent har, som hon, och hvit
och blek men mild och blid i ansiktet.
Hon gick fram och drog Maglena, som betaenksam stretade emot, med sig
fram till platsen, daer hon ater slog sig ned med armarna smeksamtslutna om det fraemmande, stelt blickande barnet.
“Haller du af lilla Sylvia nagot”, fragade hon med vek staemma.
Maglena rodnade plagsamt. Hon kaende sig ohyggligt illa till mods da
hon inte hade en aning om hvad detta “haller af” skulle betyda.
“Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka
och det har jag redan sett att du goer”, sade den andra frun, som var
Rofvornas och de andra barnens mamma.
Hon sag sa rolig och glad ut, sa att Maglena med ens kom att le emot
henne fastaen hon kaende sig sa besvaerad hos den andra frun.
“Ja nog tycker jag att Sylvia aer behaendig, nog”, mumlade Maglena.
“Har du nagot emot att bli hennes lilla vaen och syster?” atertog
Sylvias mamma. Hon talade oemt, naestan bedjande.
“I staelle foer hon som har sa roligt oppe hos Gud?” fragade Maglena och
sag med stora allvarsamma oegon, upp mot den fina frun, som hade sa
sorgmodiga oegon, och som nu, till Maglenas haepnad och sorg syntes ha
lust att boeja grata.
“Ja, men daer aer mor a, sa nog har den lillstintan de bra”, sade
Maglena med lag roest, i mening att troesta den sorgsna.
“Tror du det, du lilla aelskling”, hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp
i sitt knae och lutade sitt hufvud emot hennes bara har, som lyste
lockigt och glaensande.
Maglena satt ater stel som en pinne. Hon sag dum och besvaerad ut och
hade stor lust att kraenga sig ned ur en sa ovan staellning.
Men Ante, som hon vaedjade till i sin aengslan gaf henne en varnande
blick, som betydde sa mycket som, att det var synd om den fina frun
och att hon skulle sitta stilla hos henne sa laenge hon ville halla en
sa stor stinta kvar i knaeet.
“Tala med barnet du, Oktavia”, sade den sakta gratande soerjande
modern. Hon slaeppte varligt Maglena ner ur knaeet.
Den andra “roliga” frun, Rofvornas mamma, som hade sa glada bla oegon,
raeckte handen ut mot Maglena. Hon hoell armen om lifvet pa henne medan
hon talade om att Sylvias mamma nu, i samrad med dem hennes man och
henne sjaelf beslutat att lata lilla Maglena fa foelja dem till
Stockholm som deras eget barn!
“Ska Ante komma a?” hviskade Maglena med af skraemsel vidgade oegon.
“Ante, han kommer till oss. Han aer redan var gosse, sa det aero vi pa
det klara med.” Hon nickade gladt och godt emot Ante, som hoejde
hufvudet fran arbetet, stroek luggen, som fallit ner, ur pannan och
saende en ljus lyckostralande blick tillbaka.
Praestfrun log tillfredsstaelld. Tva fattiga pojkar hade hennes man
tagit upp foerut foer att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade
visat nagot af den klokhet, hjaertefinhet och tankeklarhet som hon
redan iakttagit hos denne fjaellets och noedarens son.”Nu, foerstar du, min lilla unge, far du det lika bra i Sylvias hem.
Och raeknar du pa hvad som aer fint riktigt, sa far du det baettre.”
“Du far Evas dockskap”, sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon
hoell Maglena i sina armar laert att aelska henne och taenkte med hopp och
glaedje pa att det friska enkla lilla fjaellbarnet skulle kunna hafva
ett godt, staerkande inflytande pa hennes egen aelskade, enda lilla
flicka.
“Ett dockskap ma du tro”, upprepade den andra, “med sma rum och sma,
sma bord och stolar och pannor och fat. Ah du kan inte taenka dig!”
“Och lagard och kor och getter a?”
Frun sag haepen ut. Hon hade aldrig hoert talas om sadant i dockskap.
“Vi ha riktiga haestar i staellet, ser du liten vaen, och du skall fa aka
ut med oss i vagn.”
“Har ni en get a, som aer som Gullspira”, fragade Maglena med ganska
aengslig och jaemmerlig staemma.
“En get, nej det ha vi inte. Ingen maenniska i staden har getter”,
fortfor den fina frun foervirrad och radloes.
“Ante han sa’ en gang att kungen hade tusende getter och jag taenkte
att han bodde i stan, a att dom getterna hade gullhorn och att jag
skulle fa geta dom at kungen.”
“Getter har kungen inte. Men naer du aker i vagn far du se honom sjaelf
och haelsa fint och vackert pa honom.”
“Naer jag taenker raett pa saken, du Oktavia”, fortfor hon vaend till
praestfrun, “sa vet jag inte hvarfoer ej Sylvia och lilla Maglena haer
skulle kunna fa en get. Den kan fa sin plats nere i stallet. Kusken
far skoeta den. Gamle Bergstroem goer allt som kan glaedja Sylvia.”
“Far vi en get sa vill jag foelja. Men nog kan vi skoeta’ na sjaelf,
Sylvia a jag.”
Fru Gerda log belaten oefver den lillas tillfoersikt och redan
foertroliga “Sylvia och jag”.
“Du har sa raett i den tanken och sa blir det nog nyttigt foer Sylvias
broest. Getmjoelk aer ett foertraeffligt botemedel mot tuberkler”, sade
praestfrun, som med raetta var orolig foer vaennernas enda barn.
“Dessutom”, fortfor hon, “ha ni ju ert vackra landstaelle med holme,
daer geten kan fa uppehalla sig hela sommaren. Ahja det daer skola vi
nog ordna om till det baesta. Men nu skall du fa hoera pa nagot annat,
som du saekert tycker aer storbra.”
Praestfrun, som sag huru svart Maglena hade att behalla fattningen,
mest, det foerstod hon, vid tanken pa skilsmaessan fran Ante, ansag det
baest att ge barnet annat att taenka pa.
_________________________________________________________________
TRETTIONIONDE KAPITLET.ALLA SJU FRAN LILL’GRASTUGAN.
Lilla Maglena fick hoera samma historia, som Ante redan nyss fatt del
utaf dels genom praesten och dels genom hans hustru. Historien om honom
sjaelf och hans syskon.
Deras vandring fran fjaellet med geten i foelje, var kaend nere i
bygderna, roerande och foerunderlig som den var.
Jaegmaestaren pa Bjoernmon hade kommit att beraetta den naer han var nere i
landet i tjaenstefoerraettning foer att maerka ut traedfaellning pa
praestbordsskogen.
Hos sina gamla vaenner i praestgarden hade han talat om “sina sma
flickor”, och ordat vidt och bredt om den lycka och belatenhet han och
hans hustru kaende oefver att aega barnen.
“Du foerstar Maglena, att sa hade jaegmaestaren aldrig talat foerut,
daerfoer att han inga barn aegt.”
“Det var smastinterna vara, Maerta-Greta och Brita-Kajsa, som blef
barna at dom”, utropade Maglena. “Herre gulla heller, lef dom?”
fortsatte hon, i ifvern alldeles foergaetande sin vanliga foersagdhet.
“Lefver! Jo det ma du tro att de goera. De aero friska, och de soetaste,
raraste smastintor. Deras lilla mamma har blifvit sa frisk och glad
och duktig sedan de kommo till huset. Hon har vaeft tyg till klaeder at
dem, roed och hvita, och bla och hvita bomullsklaenningar, som hon sjaelf
sytt foer haelgdag eller hvardag.”
Maglena stod med armarna lagda oefver bordet seende ut, opp genom
foenstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hoert en saga
beraettas.
“Ja, och sa har den lilla mamman sytt dem vida foerklaeden af groefre,
hemvaefdt slag. Dem ha de pa sig naer de aero i stoek eller arbete. Kan du
gissa hvad sa’na sma ungar kunna utraetta i arbetsvaeg?”
“Ah allting och hvad som helst”, foersaekrade Maglena med sadan
oefvertygelse, att om det kommit daerpa an hade hon kunnat ge
smastintorna betyg pa att de voro fullfaerdiga i “alla inom hus
foerefallande goeromal.”
“I allting?” upprepade praestfrun med ett lustigt leende, som naestan
foernaermade Maglena.
“Jaa, dom kan sopa, och laegga pa elden, och tulla, (vagga), och baera
smavedtraen och diska vrilar och traeskedar, och — och —
Maglena tappade rakt andan naer hon skulle naemna upp smastintornas alla
faerdigheter.
“Aero de icke duktiga i ladugarden ocksa, du?”
Maglena sag haepen och en smula betaenksam ut.
“Dom ha just int behoeft halla pa i lagar’n, smastintema. Maerta-Greta
har int varit go’ foer att komma oefver de daer hoega troesklarna haeller
utan hjaelp, sa liten som hon aer, och jag har aldrig velat ha’ nanhjaelp heller, foer den delen”, tillfogade hon oefverlaegset.
“Ja da skall du fa hoera att nu bli smastintorna duktiga aefven i
ladugarden naer de vaext upp lite, foer du kan tro, de ha’ fatt hvar sin
get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus.”
“En ska’ vael aldrig ha hoert sa behaendigt! Hva kan dom heta, tro,
getterna daer?” undrade Maglena. Hennes oegon tindrade.
“Det skall du fa veta”, jaegmaestaren talade riktigt nog om det. “En
hette Gull — Gull — hur var det nu igen!”
“Gullspira foerstas”, upplyste Maglena. “Ante, Geten het Gullspira, som
varan.”
Maglena kunde icke sta stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep
ihop haenderna, vred sig och tittade pa Ante, pa fina frun, som log sa
godt och foestaende emot henne och som nu hjaelpte henne med att fraga
efter hvad den andra geten hette.
“Den andra kallas foer Hvitklaeppa.”
“Da har hon tva hvita klaeppar under snyta (nosen) i staelle foer skaegg.
De ae gomaerken foer mjoelkgetter de”, anmaerkte Maglena med en erfaren
ladugardsdejas saekra min.
“Och sa, vet du, sa ha smastintorna tva dockor, de aero sa fina att de
ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflaetor, fastaen de aero lindebarn
och ligga i en liten vagga.”
“Ja jag vet, a smastinterna sjung vaggvisa “Millmaste tana”.
Det var naera att Maglena brustit i grat vid de sista orden.
Praestfrun skyndade sig att tillaegga:
“Anna-Lisa och Maglena heta de, de daer fina lindebarnen.”
“Ante, har du hoert hvad dom aer maerkvaerdig, smastinterna?”
“Ock hvad mer aer. De ha sjaelfva lagat till at sig tre pojkar af
vedtraen, som de klaedt pa, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Manke.
Ni ha vael aldrig hoert de namnen foerr?”
Maglena vaende sig tyst emot brodern med ett anlete, som gloedde af
haenfoerelse.
Han sag lika tyst och meningsfullt pa henne tillbaka. Glaedje och
belatenhet lyste aefven ut ur hans oegon.
“Du skall vael fa hoera aennu mer, som du tycker om.”
“Kan smastintorna sy rosor pa tumvantar kanske?”
“Det tror jag nu inte, och nu aer historien slut om smastintorna. Men
jag skall tala om foer dig att jaegmaestaren ocksa har varit inne i en
storbondgard.”
“Kanske i den, daer vi slaeppte af Anna-Lisa och Per-Erik?” afbroetMaglena full af foervaentan.
“Raett gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon aer som dotter daer i
garden. Hon hade fatt en liten groenmalad spinnrock och riktiga sma
ullkardor. Naer jaegmaestaren kom in i storkoeket daer pa kvaellen, sa satt
Anna-Lisa och spann lin pa sin lilla rock, medan mor i garden spann
ull, som skulle bli till vinterklaeder at hennes gubbe, och at alla tre
barnen. Elden brann pa spisen. Tva sma pojkar –”
“A de va, a jag vet att de va Per-Erik och lill’Kalle”, afbroet Maglena
och gjorde ett hoppande af ifver.
“Jag tror mest att de hette sa. De kommo in med torrved i fanget och
lade pa elden sa daer var sa ljust och grant i stugan. De hade sjungit
sa roligt och gladt tillsammans, mor i garden och Anna-Lisa, och sa en
piga, som ocksa spann.”
“De va’ Brita de.”
“Jag minns rakt inte hvad det var de sjoengo. Det var om en liten
getpiga.”
“Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och
drottningenamn”. Ante, den visan sjoeng dom, han aer sexton verser lang
och de aer en rolig och gladelig visa. ”
“Ja just den var det!”
“Na jaegmaestaren blef glad han, naer han kaende igen Anna-Lisa och
Per-Erik. I garden hade de varit sa belatna med stintan sa hon hade
fatt en liten blamalad kaerna, som hon fick kaerna smoer uti om
loerdagarna. Och nere i ladugarden hade hon haft en hel rad af getter
att se om. De stodo i sma bas och ato torrt loef, som hon lade till dem
i krubborna innan hon mjoelkade dem. Den stoersta och grannaste geten
daer hette ocksa Gullspira. Var det inte maerkvaerdigt! Killingen bredvid
henne hette Morlik. Kan du foersta hvarfoer?”
“Foer han var lik mor sin foerstas”, svarade Maglena ater frimodig och
vaken i tankarna.
“Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill’pojken ocksa,
jaegmaestaren. De hade byggt kvarn och sag nere vid en baeck, som rann
strid pa varen. Bade sag och kvarn hade snurrat och gatt sa det var
lust at det.”
“Ja, Per-Erik han var alltid sa foer sant bygge i vattne”, log Maglena
stolt och belaten. “A han hoell alltid efter far foer att hoeran’ spela
naer han hade haelsan innan han doedde.”
“En liten fiol hade ungbonden gjort at pojkarna ocksa”, fortfor
praestfrun, “ock en liten kaerra hade de fatt att draga in ved uti och
sma raeffsor, sa att de, som riktiga karlar kunde vara med naer folket
raensade slattern, och halla garden fin och snygg.”
“Sa farligt behaendigt han ha’ fatt de’ Per-Erik”, sade Maglena icke
utan en viss saknad i staemman.
“Du ma tro de hade tva foelungar pa stall daer. Per-Erik, som stod hoegt
i gunst hos ungbonden daerfoer att han aer en rar pojke, som fatt lif ihans egen pojke, laet honom fa sin vilja fram, sa att han fick kalla
den ena foelungen Ante och den andra Manke.”
“Har du Ante, i all vaerldsens tid hoert pa maken? Men han var vael
farligt tvaettad a kammad aenda Per-Erik?” tillfogade Maglena
foersiktigt, med nagot snarlikt medlidande i roesten.
“Ja det kan du vara saeker pa. Jaegmaestaren han sade, att han rent af
aldrig hade sett sa riktigt blanktvaettade och kammade barn, som de daer
tre i bondgarden.”
Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.
“Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik.”
“Men nu komma vi till nagot, som ni kanske aldrig minnas; sa mycket
som du vandrat omkring och pa sa manga staellen som du varit inne sa
kanske du alldeles gloemt af en, som gjorde laddar?”
“Oj, Ante! Glasoegonkarln!” Maglena skrattade hoegt af froejd. “I en
lillgrastuga bor han. Lef han? Aldrig ska’ en ha hoert sa mycke
maerkvaerdigt!”
“Du lilla rara, varmhjaertade barn”. Fina frun log emot Maglena. Hon
foeljde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det fraemmande
barnets kaensloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje
ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse infoer henne.
“Ja just i en lill’grastuga laer han bo, den daer laddkarlen. En gang
under en hisklig vinterstorm i ar, da vargen smoeg ute i vildmarken”,
fortfor frun.
“De va’ int na’n ursnoestorm, de vardt”, afbroet Ante allvarligt.
“Vargen kom int heller foer mor bedde Gud foelje oss jaemt, ja, de vet du
vael Ante”, foell Maglena in.
“Jag ha’ int sagt na’ annat heller”, anmaerkte Ante saktmodigt. “Men de
va vi som kom dit.”
“Bor’n kvar aen i lill’stugan upp under berge, Gla–, Gla–, Ante, hur
va’ de han hette, foer riktigt folk?”
Maglena vaende sig ater med brinnande ifver emot henne, som hade sa
mycke maerkvaerdigt att tala om.
Ante tittade upp ett oegonblick fran sitt arbete. Han spaentade nu
stickor.
“Ladd-Pelle hette han.”
“Na till den daer Ladd-Pelle kommer en kvaell sju stycken sma barn, bra
hungriga.”
“Farligt”, suckade Maglena.
“Men vi hade fatt mat foerr pa dan, kom ihag de stinta”, ljoed Antes
allvarliga staemma.”De voro bra troetta ocksa de daer barnen, taenker jag”, fortfor
praestfrun, som alldeles icke hade nagot emot att barnen gloemde deras
foersagdhet och sade ut hvad de taenkte sa hon baettre laerde kaenna dem.
“Int sa farligt”, sade Maglena paverkad af broderns ord. “De va’ mest
bena, som va’ troett, och foettren, som de gatt hal pa. Men sjaelf va’ vi
int troett naer vi kom in i stugan. Naeae, foer vi va’ raedd.”
Maglena sag ut framfoer sig. Hon log naer hon taenkte pa att de varit
raedda hos den karlen, i den lill’stugan. Sa lite vett de haft om
san’t, som var att riktigt raedas foer.
“En get hade de haft med.”
“Gullspira foerstass”, nickade Maglena lifligt upptagen af beraettelser.
“Barnen hade mast stanna oefver foer snoeyra, och de hade gjort den lilla
stugan sa fin, tvaettat foenster, skurat, lagt pa trasmattor, hvitlimmat
spisen.”
“De va’ Anna-Lisa, som foerst kom pa de”, upplyste Ante.
“Ja foer hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i
stugan, sa daer var rent farligt i foerstone.”
“Men riktigt me’ mat och kaffe fick vi, och ligga fick ba vi a
Gullspira, kom ihag de stinta?”
“Ha’ jag sagt att ja gloemt tocke da”, ifrade Maglena foertrytsamt. “Daer
de int fins na kvinnfolk kan en vael int ha’ de fint heller, sa int
undras jag pa de int.”
“Nae nae”, medgaf Ante, fullt oefvertygad om att systern hade raett fast
denna asikt ju inte var smickrande foer honom, som inte var kvinnfolk.
“Tala om foer dem om blomman och foenstret, Oktavia!”
“Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle daer hade haft en kaktus i fin kruka i
foenstret.”
“Ah, lill’kaktusen min, som jag bar i kunten och hoell sa kaer sa han
fick foelje med oss foersta da’n.”
“Just den kaktusen var det foerstas. Foenstret hos Ladd-Pelle laer nu foer
tiden jaemt vara skinande klart foer att kaktusen skall ha det bra,
foerstar du. Naer foenstret blef klart sa kom Pelle sjaelf att se huru
ruskig stugan sag ut inne, och i alla vraar. Sa nu haller han hela
stugan fin med rent golf och hvit spis fastaen han aer utan kvinnfolk.”
“Hoer du Maglena!” sporde Ante med naestan hoegtidligt tonfall i roesten.
Maglena “hoerde” daer hon stod med en pa en gang stolt och stukad min.
“Men nu ska’ ni fa hoera hvad som aer maerkvaerdigare aenda. Ja Ante, han
har hoert det haer foerut, han.”
Maglena trampade och vred sig, roed och ifrig.
Maerkvaerdigare aenda, aen hvad hon redan hoert!”Jo du, karlen i lill’stugan har slagit soender braennvinsflaskorna
sina. Han tal inte se dem foer sina oegon, och –.”
“Nu ska du fa hoera pa stormaerkeligt, stinta!”
“Du kan taenka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann
hoegmjoelkande get, som jaegmaestaren koept at honom nerifran Smaland, daer
de aennu ha praektiga getter.”
“A hon fa heta Gullspira, sa sant som jag haer star”, skrek Maglena
alldeles utom sig af foertjusning. “Han ville ju koepa varan Gullspira,
och han sa’ ju de, att om en jaemt hade mjoelk te koka af och te ha i
kaffe sa kunde en inte just behoefva supa foer jaemnan.”
“Si du nu Ante, att de va’ bra aenda att du hadde oss i vaeg. Du ha lati
om dej ibland foer de, och vari anger ba foer du tog oss och Gullspira
med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int ma na’n tro att
Pelle taenkt ut te ha en get, a halla fint i stugan och te sluta supa,
om han int sett varan Gullspira.”
“Ja, om ocksa inte Gullspira precis varit med om att laera honom halla
fint sa har hon haft sin uppgift aenda”, log praestfrun. “Bra kortsynt
vore du, Ante”, tillade hon allvarligt, “om du icke insage att det
varit godt pa manga saett det, att ni gafvo er af naer stugan var tom,
godt inte endast foer er sjaelfva. Barn, som laert hvad raett och sant aer
af mor och far, baera fram vaelsignelse med sig, hvart i vaerlden de aen
ta vaegen.”
“De kom bara pa mej na’n gang, naer smabarna led ondt, att jag gjort de
tokigt var”, ursaektade sig Ante, skamsen och illa till mods, sa
lycklig och tacksam som han aen kaende sig. “De var som om jag burit mig
sa fjaskigt (ynkligt, tankloest dumt) at, och att jag just som narrat
dom in i de jag int kunde hjaelpa dem ur. Men nu sa aer de bara bra. Int
behoef jag ampas foer lill’Maglena haer heller.”
Maglena aterfick sin aengsliga, foerfaerade uppsyn vid Antes ord.
“Sylvia och du skola fa foelja med hitopp om somrarna”, sade fina frun,
“eller far Ante komma ner till oss.”
Madlena saenkte hufvudet. Allt ljus var som foersvunnet ifran hennes
foerut leende, lyckostralande, anlete.
“Lilla kaera barnet mitt”, sade fostermodern och drog Maglena mildt
intill sig. “Ante far manga syskon haer, och fosterbroeder ocksa. Lilla
Sylvia min aer ensam hon, utan liten syster.”
“Kanske mor skickat fram mej till’ na liksom naer vi skulle in till
Ladd-Pelle”, mumlade Maglena foer sig sjaelf. Hon hade fatt en djupt
begrundande uppsyn och sag forskande upp, in i oegonen pa den fina
frun, som inte syntes henne bara “fin” laengre, utan ljus, blid.
Maglena fick med ens foer sig att mor skickat fram henne att vara
syster at den, som ingen syster aegde. Sa hon stretade inte emot och
var stel som en pinne laengre, utan smoeg sig mjuk i leder och sinne in
i den famn, som oeppnade sig emot henne.
Far och mor, och hem och syster funnos saledes ocksa foer Maglena, den
sista, som nu statt ensam kvar af de sju sma stackare, hvilka inoedarstider oefvergifna, utan far och mor, laemnat en lill’grastuga en
bister kall vintermorgon naer elden slocknat pa haerden daer inne.
_________________________________________________________________
End of file.
End of Project Gutenberg’s Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff
*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***
This file should be named 7bifr10.txt or 7bifr10.zip
Corrected EDITIONS of our eBooks get a new NUMBER, 7bifr11.txt
VERSIONS based on separate sources get new LETTER, 7bifr10a.txt
Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the US
unless a copyright notice is included. Thus, we usually do not
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
We are now trying to release all our eBooks one year in advance
of the official release dates, leaving time for better editing.
Please be encouraged to tell us about any error or corrections,
even years after the official publication date.
Please note neither this listing nor its contents are final til
midnight of the last day of the month of any such announcement.
The official release date of all Project Gutenberg eBooks is at
Midnight, Central Time, of the last day of the stated month. A
preliminary version may often be posted for suggestion, comment
and editing by those who wish to do so.
Most people start at our Web sites at:
http://gutenberg.net or

http://promo.net/pg

These Web sites include award-winning information about Project
Gutenberg, including how to donate, how to help produce our new
eBooks, and how to subscribe to our email newsletter (free!).
Those of you who want to download any eBook before announcement
can get to them as follows, and just download by date. This is
also a good way to get them instantly upon announcement, as the
indexes our cataloguers produce obviously take a while after an
announcement goes out in the Project Gutenberg Newsletter.
http://www.ibiblio.org/gutenberg/etext03 or
ftp://ftp.ibiblio.org/pub/docs/books/gutenberg/etext03
Or /etext02, 01, 00, 99, 98, 97, 96, 95, 94, 93, 92, 92, 91 or 90
Just search by the first five letters of the filename you want,as it appears in our Newsletters.
Information about Project Gutenberg (one page)
We produce about two million dollars for each hour we work. The
time it takes us, a rather conservative estimate, is fifty hours
to get any eBook selected, entered, proofread, edited, copyright
searched and analyzed, the copyright letters written, etc. Our
projected audience is one hundred million readers. If the value
per text is nominally estimated at one dollar then we produce $2
million dollars per hour in 2002 as we release over 100 new text
files per month: 1240 more eBooks in 2001 for a total of 4000+
We are already on our way to trying for 2000 more eBooks in 2002
If they reach just 1-2% of the world’s population then the total
will reach over half a trillion eBooks given away by year’s end.
The Goal of Project Gutenberg is to Give Away 1 Trillion eBooks!
This is ten thousand titles each to one hundred million readers,
which is only about 4% of the present number of computer users.
Here is the briefest record of our progress (* means estimated):
eBooks Year Month
1 1971 July
10 1991 January
100 1994 January
1000 1997 August
1500 1998 October
2000 1999 December
2500 2000 December
3000 2001 November
4000 2001 October/November
6000 2002 December*
9000 2003 November*
10000 2004 January*
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been created
to secure a future for Project Gutenberg into the next millennium.
We need your donations more than ever!
As of February, 2002, contributions are being solicited from people
and organizations in: Alabama, Alaska, Arkansas, Connecticut,
Delaware, District of Columbia, Florida, Georgia, Hawaii, Illinois,
Indiana, Iowa, Kansas, Kentucky, Louisiana, Maine, Massachusetts,
Michigan, Mississippi, Missouri, Montana, Nebraska, Nevada, New
Hampshire, New Jersey, New Mexico, New York, North Carolina, Ohio,
Oklahoma, Oregon, Pennsylvania, Rhode Island, South Carolina, South
Dakota, Tennessee, Texas, Utah, Vermont, Virginia, Washington, West
Virginia, Wisconsin, and Wyoming.
We have filed in all 50 states now, but these are the only ones
that have responded.
As the requirements for other states are met, additions to this list
will be made and fund raising will begin in the additional states.Please feel free to ask to check the status of your state.
In answer to various questions we have received on this:
We are constantly working on finishing the paperwork to legally
request donations in all 50 states. If your state is not listed and
you would like to know if we have added it since the list you have,
just ask.
While we cannot solicit donations from people in states where we are
not yet registered, we know of no prohibition against accepting
donations from donors in these states who approach us with an offer to
donate.
International donations are accepted, but we don’t know ANYTHING about
how to make them tax-deductible, or even if they CAN be made
deductible, and don’t have the staff to handle it even if there are
ways.
Donations by check or money order may be sent to:
Project Gutenberg Literary Archive Foundation
PMB 113
1739 University Ave.
Oxford, MS 38655-4109
Contact us if you want to arrange for a wire transfer or payment
method other than by check or money order.
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation has been approved by
the US Internal Revenue Service as a 501(c)(3) organization with EIN
[Employee Identification Number] 64-622154. Donations are
tax-deductible to the maximum extent permitted by law. As fund-raising
requirements for other states are met, additions to this list will be
made and fund-raising will begin in the additional states.
We need your donations more than ever!
You can get up to date donation information online at:

http://www.gutenberg.net/donation.html

***
If you can’t reach Project Gutenberg,
you can always email directly to:
Michael S. Hart
Prof. Hart will answer or forward your message.
We would prefer to send you information by email.
**The Legal Small Print**
(Three Pages)***START**THE SMALL PRINT!**FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS**START***
Why is this “Small Print!” statement here? You know: lawyers.
They tell us you might sue us if there is something wrong with
your copy of this eBook, even if you got it for free from
someone other than us, and even if what’s wrong is not our
fault. So, among other things, this “Small Print!” statement
disclaims most of our liability to you. It also tells you how
you may distribute copies of this eBook if you want to.
*BEFORE!* YOU USE OR READ THIS EBOOK
By using or reading any part of this PROJECT GUTENBERG-tm
eBook, you indicate that you understand, agree to and accept
this “Small Print!” statement. If you do not, you can receive
a refund of the money (if any) you paid for this eBook by
sending a request within 30 days of receiving it to the person
you got it from. If you received this eBook on a physical
medium (such as a disk), you must return it with your request.
ABOUT PROJECT GUTENBERG-TM EBOOKS
This PROJECT GUTENBERG-tm eBook, like most PROJECT GUTENBERG-tm eBooks,
is a “public domain” work distributed by Professor Michael S. Hart
through the Project Gutenberg Association (the “Project”).
Among other things, this means that no one owns a United States copyright
on or for this work, so the Project (and you!) can copy and
distribute it in the United States without permission and
without paying copyright royalties. Special rules, set forth
below, apply if you wish to copy and distribute this eBook
under the “PROJECT GUTENBERG” trademark.
Please do not use the “PROJECT GUTENBERG” trademark to market
any commercial products without permission.
To create these eBooks, the Project expends considerable
efforts to identify, transcribe and proofread public domain
works. Despite these efforts, the Project’s eBooks and any
medium they may be on may contain “Defects”. Among other
things, Defects may take the form of incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged
disk or other eBook medium, a computer virus, or computer
codes that damage or cannot be read by your equipment.
LIMITED WARRANTY; DISCLAIMER OF DAMAGES
But for the “Right of Replacement or Refund” described below,
[1] Michael Hart and the Foundation (and any other party you may
receive this eBook from as a PROJECT GUTENBERG-tm eBook) disclaims
all liability to you for damages, costs and expenses, including
legal fees, and [2] YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE OR
UNDER STRICT LIABILITY, OR FOR BREACH OF WARRANTY OR CONTRACT,
INCLUDING BUT NOT LIMITED TO INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE
OR INCIDENTAL DAMAGES, EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE
POSSIBILITY OF SUCH DAMAGES.
If you discover a Defect in this eBook within 90 days of
receiving it, you can receive a refund of the money (if any)
you paid for it by sending an explanatory note within that
time to the person you received it from. If you received it
on a physical medium, you must return it with your note, andsuch person may choose to alternatively give you a replacement
copy. If you received it electronically, such person may
choose to alternatively give you a second opportunity to
receive it electronically.
THIS EBOOK IS OTHERWISE PROVIDED TO YOU “AS-IS”. NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, ARE MADE TO YOU AS
TO THE EBOOK OR ANY MEDIUM IT MAY BE ON, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR A
PARTICULAR PURPOSE.
Some states do not allow disclaimers of implied warranties or
the exclusion or limitation of consequential damages, so the
above disclaimers and exclusions may not apply to you, and you
may have other legal rights.
INDEMNITY
You will indemnify and hold Michael Hart, the Foundation,
and its trustees and agents, and any volunteers associated
with the production and distribution of Project Gutenberg-tm
texts harmless, from all liability, cost and expense, including
legal fees, that arise directly or indirectly from any of the
following that you do or cause: [1] distribution of this eBook,
[2] alteration, modification, or addition to the eBook,
or [3] any Defect.
DISTRIBUTION UNDER “PROJECT GUTENBERG-tm”
You may distribute copies of this eBook electronically, or by
disk, book or any other medium if you either delete this
“Small Print!” and all other references to Project Gutenberg,
or:
[1] Only give exact copies of it. Among other things, this
requires that you do not remove, alter or modify the
eBook or this “small print!” statement. You may however,
if you wish, distribute this eBook in machine readable
binary, compressed, mark-up, or proprietary form,
including any form resulting from conversion by word
processing or hypertext software, but only so long as
*EITHER*:
[*] The eBook, when displayed, is clearly readable, and
does *not* contain characters other than those
intended by the author of the work, although tilde
(~), asterisk (*) and underline (_) characters may
be used to convey punctuation intended by the
author, and additional characters may be used to
indicate hypertext links; OR
[*] The eBook may be readily converted by the reader at
no expense into plain ASCII, EBCDIC or equivalent
form by the program that displays the eBook (as is
the case, for instance, with most word processors);
OR
[*] You provide, or agree to also provide on request at
no additional cost, fee or expense, a copy of the
eBook in its original plain ASCII form (or in EBCDIC
or other equivalent proprietary form).[2] Honor the eBook refund and replacement provisions of this
“Small Print!” statement.
[3] Pay a trademark license fee to the Foundation of 20% of the
gross profits you derive calculated using the method you
already use to calculate your applicable taxes. If you
don’t derive profits, no royalty is due. Royalties are
payable to “Project Gutenberg Literary Archive Foundation”
the 60 days following each date you prepare (or were
legally required to prepare) your annual (or equivalent
periodic) tax return. Please contact us beforehand to
let us know your plans and to work out the details.
WHAT IF YOU *WANT* TO SEND MONEY EVEN IF YOU DON’T HAVE TO?
Project Gutenberg is dedicated to increasing the number of
public domain and licensed works that can be freely distributed
in machine readable form.
The Project gratefully accepts contributions of money, time,
public domain materials, or royalty free copyright licenses.
Money should be paid to the:
“Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
If you are interested in contributing scanning equipment or
software or other items, please contact Michael Hart at:
hart@pobox.com
[Portions of this eBook’s header and trailer may be reprinted only
when distributed free of all fees. Copyright (C) 2001, 2002 by
Michael S. Hart. Project Gutenberg is a TradeMark and may not be
used in any sales of Project Gutenberg eBooks or other materials be
they hardware or software or any other related product without
express permission.]
*END THE SMALL PRINT! FOR PUBLIC DOMAIN EBOOKS*Ver.02/11/02*END*