Arbetets Herravaelde, Andrew Carnegie

PDF: Arbetets Herravaelde, Andrew Carnegie
Arbetets Herravaelde
Andrew Carnegie
The Project Gutenberg EBook of Arbetets Herravaelde, by Andrew Carnegie
Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
copyright laws for your country before downloading or redistributing
this or any other Project Gutenberg eBook.
This header should be the first thing seen when viewing this Project
Gutenberg file. Please do not remove it. Do not change or edit the
header without written permission.
Please read the “legal small print,” and other information about the
eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file. Included is
important information about your specific rights and restrictions in
how the file may be used. You can also find out about how to make a
donation to Project Gutenberg, and how to get involved.
**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**
**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**
*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****
Title: Arbetets Herravaelde
Author: Andrew Carnegie
Release Date: February, 2006 [EBook #9951]
[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
[This file was first posted on November 4, 2003]
Edition: 10
Language: Swedish
Character set encoding: ISO Latin-1
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ARBETETS HERRAVAELDE ***
This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg’s
digital facsimile edition.
“Arbetets Herravaelde” is the Swedish translation of Andrew Carnegie’s
(1835–1919) “The Empire of Business”. This translation was first
published in 1902, with a 2nd edition in 1910. The translator’s name
is not mentioned in print, but is believed to be Ms. Frigga Carlberg
(1851–1925).This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg’s
digital facsimile edition, which is based on the 2nd edition (1910),
available at http://runeberg.org/arbherra/
This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(E,e = E,e-acute; A,a = A,a-ring; Ae,ae = A,a-umlaut; Oe,oe = O,o-umlaut).
Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/
_________________________________________________________________
Arbetetes Herravaelde
af
Andrew Carnegie
Oefversaettning
Andra genomsedda upplagan
Goeteborg 1910
Wald. Zachrissons foerlag
Goeteborg 1910
Wald. Zachrissons boktryckeri A.-B.
_________________________________________________________________
VAEGEN TILL FRAMGANG
ETT TAL TILL UNGA MAEN
Ur ett tal till studerande vid Curry handelsinstitut i Pittsburg, den
23 Juni 1885.
Erfarenheter fran en lang affaersbana
Det aer bra att unga maen fa boerja fran boerjan och utfoera de mest
underordnade sysslor. Manga af Pittsburgs framstaende affaersmaen
erhoello ett mycket ansvarsfullt kall just pa sjaelfva troeskeln till sin
bana. De fingo sig kvasten anfoertrodd och anvaende de foersta timmarna
af sitt affaerslif med att sopa rent kontoret. Nu maerker jag att vi ha
saerskilda vaktmaestare och staederskor foer kontoren, och vara unga maen
ga olyckligtvis miste om denna nyttiga gren af en yrkesuppfostran. Men
om den ordinarie soparen haendelsevis skulle vara borta en morgon, sa
skall den gosse, som inom sig baer froeet till en blifvande chef, icke
tveka att proefva pa arbetet med kvasten.–Haeromdagen tillspordes en
ung man af en oem mamma i Michigan, om han nagonsin sett en ung dam sa
elegant och gracioest sopa golfvet med sitt slaep som hennes Priscilla.
Nej, svarade han, det hade han aldrig. Modern kaende sig utomordentligt
smickrad; men sa tillade han efter en kort tystnad: “Jag skulle hellre
vilja se henne sopa golfvet med en kvast.”–Det skadar icke alls
nykomlingen att, om sa behoefs, sopa affaerslokalen. Jag har sjaelf varit
en sadan sopare och hvilka tror ni voro mina kamrater? David Mc Cargo,
nuvarande oefverdirektoeren vid Alleghany Valley-jaernvaegen, Robert
Pitcairn, oefverdirektoeren vid Pennsylvaniajaernvaegen, och Mr. Moreland,
stadsadvokaten.
Vi turade om, tva hvarje morgon, med sopningen. Och nu minns jag att
David var sa stolt oefver sitt rena, hvita skjortbroest och haengde engammal sidenduk oefver det. Vi andra pojkar tyckte att han var vaeldigt
foernaem. Och det var han. Ingen af oss hade en sidenduk.
Under foerutsaettning, att ni alla fatt nagon anstaellning och kommit i
gang med ert arbete, lyder mitt rad till er: “Sikta hoegt!”–Jag ger
icke ett oere foer den unge man, som icke redan ser sig som blifvande
delaegare i eller chef foer en framstaende affaer. Haf staendigt i edra
tankar platsen som foerste bokhallare, arbetsfoerman eller direktoer i
arbetsfoeretaget, huru omfattande det aen ma vara. Hvar och en af eder
skall saega till sig sjaelf: “Min plats aer i toppen”. Var kung i edra
droemmar. Svaer att na denna staellning och att na den med oflaeckadt
rykte. Aflaegg ingen annan ed, som kunde splittra er straefvan, med
undantag af den mycket beroemvaerda att, naer ni blifvit delaegare i
affaeren eller befordrad ett par ganger, inga kompaniskap med den
aelskligaste af sitt koen–ett kompaniskap, pa hvilket var nya
bolagsordning icke har nagon tillaempning. Daer aer ansvarsskyldigheten
obegraensad.
Tillat mig att papeka tva eller tre hufvudvillkor foer framgang. Frukta
icke att jag skall plaga er med en moralpredikan. Jag talar om aemnet
fran den vaerldserfarnes synpunkt, med liflig oenskan att hjaelpa er att
vinna framgang i det yrke ni valt. Ni vet alla att det finns ingen
verklig, beroemvaerd framgang i lifvet, om ni icke aer hederlig, palitlig
och redbar i handel och vandel. Jag antar att ni aer och fortfarande
vill vara allt detta; likasa att ni aer fast besluten att foera ett rent
och anstaendigt lif utan oedelaeggande eller tvetydiga foerbindelser med
vare sig det ena eller andra koenet. Eljes finns ingen aktningsvaerd
framgang foer er. Edra kunskaper och foeretraeden gagna icke till nagot,
utom att starkare framhaefva ert fall och er foernedring. Jag hoppas att
ni icke misstycker, om jag varnar er foer tre af de allvarligaste
faror, hvilka moeta er pa vaegen till framgang.
Den foersta och mest lockande, de flesta unga maens foerstoerare, aer
dryckenskapen. Jag aer ingen foerklaedd nykterhetspredikant, utan en man,
som vet och som saeger er hvad iakttagelsen laert honom; och jag saeger
er, att i de flesta fall, da en ung man misslyckats pa sin bana, har
orsaken varit, att han vant sig vid foertaerandet af starka drycker. De
andra frestelserna, som moeta, aero icke pa langt naer sa farliga. Ni kan
ge vika foer nagon af dem och resa er igen och, om icke atervinna
foerlorad grund, sa dock hejdas pa vaegen utfoer och vinna en
aktningsvaerd staellning. Men att undfly den sjukliga toersten efter
stimulerande drycker aer naestan omoejligt. Jag kaenner mycket fa undantag
fran denna regel. Foerst, saledes: ni far icke begagna spirituosa till
oefverdrift. Baest att icke smaka den alls, men om detta aer alltfoer
straengt, sa fastsla en graens. Besluta att aldrig smaka spirituosa utom
vid maltiderna. Ett glas till middagen hindrar icke er framgang i
lifvet eller foernedrar er karaktaer, men jag ber er allvarligt att anse
toemmandet af ett glas vid en “bar” ofoerenligt med en gentlemans
vaerdighet och sjaelfaktning, med hvad ni anser er skyldig er nuvarande
och blifvande staellning. Var alltfoer mycket en gentleman foer att saetta
er fot i ett barrum. Ni kommer saekert icke fram pa er bana, om ni icke
haller fast haervid. Sta fast vid detta, och er doedligaste fiende aer
besegrad.
Den naest stoersta faran foer en ung affaersman i detta samhaelle aer, tror
jag, spekulation. Naer jag arbetade vid telegrafen haer, hade vi ingen
vaexelboers, men de personer och firmor, som spekulerade i de oestra
staternas vaexelpapper, voro naturligtvis kaenda af oss telegrafister.
De kunde raeknas pa en hands fingrar. Dessa maen voro icke foerstaklassens medborgare och betraktades med misstankar. Jag har lefvat,
tills jag sett alla dessa spekulanter ohjaelpligt ruinerade, bade
ekonomiskt och moraliskt. Det gifves knappast ett enda exempel pa en
man, som vunnit foermoegenhet genom spekulation och sedan behallit den.
Spelare doe fattiga, och det finns icke en spekulant, som foert ett
aktningsvaerdt lif eller varit till nytta foer samhaellet. Den man, som
rycker till sig morgontidningen foer att allra foerst se efter huru hans
djaerfva spekulationer staella sig efter boersnoteringarna, goer sig
oduglig foer den lugna besinningsfullhet, som senare pa dagen erfordras
vid loesningen af affaersproblem. Han uttorkar den lifskaella, ur hvilken
ihaerdighet och koncentrerad energi skulle floeda och hvarpa hans
hufvudaffaers hela framgang beror.
Spekulantens och affaersmannens vaegar ga at olika hall. Den foerres
framgang beror pa en svaengning af Fortunas hjul, han aer millionaer i
dag, bankrutt i morgon. Men affaersmannen vet, att endast genom aratals
talig, outtroettlig uppmaerksamhet pa sitt foeretag kan han fa sin
beloening, som icke aer foeljden af en slump utan af vael beraeknade medel
foer att na malet. Under alla dessa ar styrkes han af den uppmuntrande
tanken, att han omoejligt kan tillgodose sig sjaelf utan att aefven
bringa vaelstand at andra. Hvad ater spekulanten angar, sa hade det
varit baettre att han aldrig hade lefvat; han har hvarken gagnat sig
sjaelf, sina medmaenniskor eller samhaellet. Foer icke lang tid sedan
grepos hundratals unga maen haer i staden af frestelsen att spekulera i
olja, och manga ruinerades. Alla togo de skada, antingen de vunno
eller foerlorade. Ni blir kanske, nej saekert, frestad pa samma saett;
men da hoppas jag ni skall minnas mitt rad. Saeg till frestaren, som
vill foerma er att riskera edra sma besparingar, att om ni nagonsin
beslutar er foer att spekulera, sa aer ni fast bestaemd att vaenda er till
en ordentligt ordnad inraettning, daer ni vet att de oeppet bedraga. Ni
har oeppet spel och lika stor utsikt pa roedt och svart pa ett sadant
staelle–pa boersen har ni intetdera. Ni kunde lika gaerna proefva er
lycka med en falskspelare. Aennu en sak aer att beakta vid
spekulationen. Ingenting aer viktigare foer en ung affaersman aen
obestridd kredit, kredit framkallad af foertroende till hans
foersiktighet, grundsatser och fasthet i karaktaer. Tro mig, intet doedar
sa snabbt krediten hos en bankdirektion som kaennedomen om att firmor
eller personer aero invecklade i spekulationer. Det aer icke af den
ringaste betydelse, om det tillfaelliga resultatet af dessa
spekulationer aer vinst eller foerlust. I samma oegonblick en man blir
kaend som spekulant, star hans kredit pa spel och aer snart
foerstoerd. Hur kan man ge kredit at en man, hvars tillgangar en panik
bland spelare stroer foer alla vindar pa en timme? Hvem kan beraekna hans
staellning bland dem? Endast detta aer saekert: att han naer som helst kan
vara ruinerad och att de, som gett honom kredit, ha sig sjaelfva att
skylla. Blif affaersman, men spekulera aldrig!
Den tredje och sista faran, foer hvilken jag vill varna er, har gjort
mangen vacker farkost, som gaf loefte om en lyckosam faerd, till vrak.
Det aer den farliga vanan att “ga i borgen”–aennu farligare, daerfoer
att den sa ofta anfaller en i vaenskapens draekt. Den vaedjar till edra
aedelmodiga instinkter, och ni saeger: “Hur kan jag neka att lana mitt
namn foer att hjaelpa en vaen?” Lat mig foersoeka att staella er pa saeker,
hederlig grund i denna sak. Jag uppmanar er till att fatta beslutet:
att aldrig ga i borgen. Men det liknar foer mycket “aldrig smaka vin”,
“aldrig roeka” eller andra “aldrig”, som vanligen resultera i undantag.
Som affaersman kommer ni antagligen att ibland iklaeda er ansvarighet
foer vaenner. Men haer aer graensen, daer haensynen foer vaennernas framgang
upphoer och haensynen foer er egen heder boerjar.Om ni har skulder, sa aer hela ert kapital och alla edra tillhoerigheter
en okraenkbar saekerhet foer dem, som litat pa er. Ni kan icke med heder
foeretaga nagot, som saetter dessa foersta kraf pa er pa spel. Naer en man
med skulder gar i borgen foer en annan, aer det icke sin egen kredit
eller sitt eget kapital han riskerar, det aer sina egna kreditorers.
Han kraenker ett foertroende. Kom daerfoer ihag: Ga aldrig i borgen,
foerraen ni har pengar, som icke behoefvas foer edra egna skulder, och
iklaed er aldrig foerbindelser utoefver dessa medel.
Innan ni alls iklaeder er nagon ansvarsfoerbindelse, sa betrakta den
rent af som en gafva och fraga er sjaelf, om ni vill ge er vaen denna
gafva och om ni har raett att foerfoga oefver penningarna utan foerfang
foer edra kreditorer.
Endast denna standpunkt kan en hederlig affaersman intaga.
Jag besvaer er att undvika spirituosa, spekulation och
borgensfoerbindelser. Tag er i akt foer alla tre, ty spirituosa och
spekulation aero foer den unge mannen Scylla och Charybdis pa
affaerslifvets haf och borgen aer “skaer foerut”.
Foerutsatt att ni aer saeker foer dessa, de stoersta farorna, blir det
fraga om hur ni skall hoeja er fran den underlaegsna staellning, vi
antaga, att ni nu innehar, till den, som ni, enligt min asikt och, som
jag hoppas, aefven er egen, boer intaga. Jag skall skaenka er
hemligheten. Den ligger hufvudsakligen i detta. I staellet foer fragan:
“Hvad maste jag goera foer min arbetsgifvare” saett: “Hvad kan jag goera?”
Troget och samvetsgrant uppfyllande af alagda plikter aer visserligen
godt och vael, men foeljden i sadana fall blir vanligen, att da ni sa
vael uppfyller edra nuvarande plikter det aer baest att ni far fortsaetta
att uppfylla dem. Men, mina unga herrar, det duger icke. Det duger
icke foer blifvande chefer. Det maste vara nagot mer. Vi goera
bokhallare, kassoerer och siffergranskare af den sorten, och de fa bli
daer, tills visan aer slut. Mannen, som vill framat, maste goera nagot
saerskildt, nagot utom sitt speciella fack. Han maste tillvinna sig
uppmaerksamhet. En befraktningskontorist kan upptaecka ett misstag i en
faktura, hvarmed han icke har att skaffa, men som undgatt
vederboerande. Den, som har med vaegning att goera, kan spara at firman
genom att betvifla vikternas riktighet och fa dem justerade, aefven om
detta tillkommer en annan person. Till och med springpojken kan
paskynda sin befordran genom att goera mer, aen hans instruktioner,
straengt taget, alaegga honom. Det finns ingen plats sa ringa och
anspraksloes, icke heller nagon sa hoeg, pa hvilken en duglig och villig
ung man icke dagligen kan visa sig vaerdig stoerre foertroende och
anvaendning samt, hvad som aer aennu baettre, visa sitt okufliga beslut
att komma fram. En dag kan ni, i er egen afdelning, bli alagd att goera
eller saega nagot, som ni vet vara ofoerenligt med firmans intresse. Haer
har ni det gynnsamma tillfaellet. Res er upp som en man och tala ut.
Saeg det modigt och gif edra skael och visa pa sa saett er arbetsgifvare,
att under det hans tankar varit pa annat hall, har ni, i staellet foer
att sofva, som han trodde, satt er in i baesta saettet att befordra
firmans foerdel. Ni kan ha raett eller oraett men i hvarje fall har ni
vunnit framgangens foersta villkor. Ni har vaeckt uppmaerksamhet. Er
principal har upptaeckt, att han icke blott har en dagloenare i sin
tjaenst, utan en man, icke en person, som noejer sig med att gifva sa
och sa manga timmars arbete foer sa och sa manga dollars ersaettning,
utan en, som aegnar sin lediga tid och sin omtanke at affaeren. Ett
sadant bitraede maste man taenka pa med vaelvilja. Det skall icke droejalaenge, innan hans mening i en eller annan fraga infordras, och om
radet aer klokt, kommer det saekert att begaeras oftare och i langt
viktigare fall. Detta betyder delaegarskap, om icke med nuvarande
arbetsgifvare sa med andra. Ni har fatt foten pa stegen–hur hoegt ni
kan klaettra beror helt och hallet pa er sjaelf.
Ett falskt axiom, som ni ofta far hoera, vill jag varna er foer: “Lyd
befallningen, aefven om den skadar den, som gett den”. Det skall ni
icke goera. Det aer ingen regel att foelja. Bryt en befallning foer att
raedda den, som gett den. Det har aldrig funnits nagon person med
utpraeglad karaktaer, som icke nagon gang brutit mot sedvaenja och regel
och skapat sig sina egna. Uttrycket passar endast foer sadana, som icke
ha nagon hoegre straefvan, och ni aer bestaemd att bli chef och att gifva
foereskrifter och bryta foereskrifter. Tveka icke att goera det, om ni aer
oefvertygad om att er arbetsgifvares intresse befordras daerigenom, och
om ni aer sa saeker pa resultatet, att ni vill taga ansvaret. Ni blir
aldrig delaegare, foerraen ni kaenner till er egen saerskilda afdelning
langt baettre, aen hufvudmaennen sjaelfva moejligen goera. Naer ni blir
staelld till ansvar foer er sjaelfradiga handling, sa visa pa resultatet
af ert skarpsinne och saeg, att ni visste hur det skulle bli; visa hur
oriktiga befallningarna voro. Upptraed som bas gent emot er bas, sa
snart ni kan. Aer han af det raetta slaget, sa tycker han om det; aer han
det icke, sa aer han ingen man ni boer stanna kvar hos, laemna honom naer
som helst och foersoek att fa tag i en som baettre foerstar sig pa att
bedoema intelligens. Vara unga delaegare i firman Carnegie ha vunnit
sina sporrar genom att visa, att vi icke foerstodo hvad som behoefdes
haelften sa bra som de. Nagra af dem ha vid ett par tillfaellen upptraedt
mot mig, som om de aegde affaeren och jag varit nagon odaga fran New
York, som lade mig i hvad jag inte begrep. Naja, numera haender det
saellan att nagon laegger sig i deras foerehafvanden. De voro raetta
“basarna”–just de maen vi soekte efter.
Det finns ett saekert kaennetecken pa den blifvande delaegaren, den
framtida millionaeren: hans inkomster oefverstiga alltid hans utgifter.
Han boerjar tidigt att spara, naestan lika tidigt som han boerjar att
foertjaena. Det betyder intet hur litet det aer, men spara detta lilla.
Placera det saekert, i nagot foeretag, som ni tror aer foerdelaktigt, men
intet vagspel–kom ihag det.
Ett godt tillfaelle till placering skall snart erbjuda sig. Det lilla
ni sparat samman skall visa sig vara grunden till en sa stor kredit,
att ni kommer att haepna daeroefver. Kapitalisterna hysa foertroende till
den unge man som kan spara. Foer hvarje hundratal dollars ni kan
framvisa som resultatet af hardt foertjaenade besparingar skall Midas i
sitt soekande efter en kompanjon lana eller kreditera er ett tusental;
foer hvarje tusental, femtio tusen. Det aer icke kapitalet edra foermaen
faesta sig vid, utan vid mannen, som visat, att han har just de
affaersvanor, som skapa kapital och skapa det pa moejligast baesta saett
–genom sjaelfdisciplinen att raetta sina vanor efter sina tillgangar.
Mina herrar, det aer det foersta hundratalet sammansparade dollars det
gaeller. Boerja genast att samla. Biets samlareinstinkt aer foerhaerskande
hos den blifvande millionaeren.
Det finns naturligtvis baettre och hoegre syften aen att spara. Som ett
mal i och foer sig aer foervaerfvandet af rikedom ytterst lumpet. Jag
foerutsaetter att ni sparar och straefvar efter rikedom endast foer att
bli baettre i stand att gagna maenskligheten och den tid ni lefver i.
Anteckna denna hufvudregel: Utgifter alltid mindre aen inkomster.Ni kan bli otalig eller modfaelld, om ni ar efter ar sitter kvar pa
samma underordnade plats. Det aer utan tvifvel, att det blir svarare
och svarare, eftersom affaersfoeretag fa en stoerre och stoerre
utstraeckning, foer en ung man utan foermoegenhet att komma i gang foer
egen raekning; och saerskildt i denna stad, daer stort kapital aer det
vaesentligaste, aer det ovanligt svart. Men lat mig till er uppmuntran
fa tala om, att det finns intet land i vaerlden, daer dugliga och
energiska maen kunna sa hastigt komma fram som haer och ingen stad, daer
det aer sa godt om plats i toppen. Det har varit omoejligt att
tillmoetesga alla foerfragningar efter dugliga, foerstklassiga bokhallare
(gif akt pa adjektiven!); tillgangen har aldrig svarat mot
efterfragan. Unga maen gifva ofta alla moejliga slags skael, hvarfoer i
deras fall misslyckandet kunde tillskrifvas ett eller annat undantag,
som omoejliggjorde framgang. Nagra hade aldrig ett gynnsamt tillfaelle,
enligt deras egen utsago. Det aer helt enkelt nonsens. Det har aldrig
funnits en ung man, som icke har haft ett tillfaelle och till pa koepet
ett utmaerkt tillfaelle, om han verkligen fatt en plats. Han proefvas i
sin naermaste foermans sinne fran den dag han boerjar sitt arbete, och
efter en tid, om han duger till nagot, proefvas han i firmans
radkammare. Hans foermaga, redbarhet, vanor, foerbindelser, lynne, anlag
–allt detta vaeges och analyseras. Den unge mannen, som aldrig hade
ett tillfaelle, aer samme unge man, som af sina foermaen upprepade ganger
blifvit sallad och siktad, men som befanns sakna vissa kvalifikationer
eller doemdes ovaerdig befordran pa grund af nagon ofoerdelaktig
handling, vana eller foerbindelse, som han trodde att principalerna
voro okunniga om.
En annan klass af unga maen tillskrifver bristen pa framgang
arbetsgifvarnas vana att oraettvist gynna anhoeriga och favoriter. De
antyda aefven att deras foermaen ogillade skarpare hufvuden aen sina egna,
gaerna modfaellde det uppatstraefvande geniet och gladdes at att hindra
unga maen att komma fram. Detta aer meningsloest. Tvaertom, det aer ingen
som lider sa mycket af bristen pa den raette mannen pa den raetta
platsen, eller sa aengsligt soeker efter honom som principalen. Det
finns icke i denna dag en firma i Pittsburg, som icke staendigt aer pa
upptaeckt efter affaersduglighet, och hvar och en af dem kan tala om foer
er att i marknaden aer ingen artikel sa saellsynt som den. Hjaerna aer
nagot, som loenar sig att odla; foer den sortens groeda aer haer en god
marknad, och det kan aldrig bli tal om oefverproduktion, och ju mer
hjaerna ni har att saelja, dess hoegre pris kan ni betinga. Det aer kanske
en icke fullt sa saeker skoerd som vildhafre, hvilken aldrig foerfelar
att ge riklig afkastning, men den har i staellet foerdelen att alltid
vara en eftersoekt vara. Tveka icke att inlata er i hvilket som helst
hederligt affaersfoeretag, ty det finns ingen affaer i Amerika, som icke
laemnar en vacker profit, om den far den oaflatliga, ytterliga
noggrannheten och hela det kapital, som ligger i duglighet och
flit. Hvarje affaer har sin tid af tryck–tider da maskineriet maste
hallas i gang, icke med vinst utan med foerlust. Men a andra sidan
maste hvarje raettmaetig affaer, som producerar eller handlar med
noedvaendighetsartiklar, snart ater blifva vinstgifvande, om den skoetes
pa raett saett.
Och haer ligger framgangens foersta villkor, den stora hemligheten:
koncentrera er energi, tanke och kapital uteslutande pa den affaer ni
aer sysselsatt i. Har ni boerjat i ett yrke, sa bestaem er foer att halla
ut i det, tills ni natt toppen. Tillaegna er hvarje foerbaettring, skaffa
er de baesta maskiner och haf reda pa allt, som gaeller ert arbete.
De affaersmaen, som misslyckas, aero sadana, som ha splittrat sittkapital, hvilket vill saega, att de ocksa ha splittrat sitt foerstand.
De ha aktier i detta och detta, haer och daer och oefverallt. “Laegg inte
alla dina aegg i en korg”, aer dumt sagdt. Jag saeger er: “Laegg alla edra
aegg i en korg och passa sen noga pa korgen”. Om ni ser er omkring, sa
maerker ni nog, att maen, som handla sa, misslyckas saellan. Det aer laett
att baera den ena korgen och passa pa den. Det aer foersoeket att baera tre
korgar, som krossar de flesta aeggen haer i landet. Den som baer tre
korgar aer tvungen att saetta den ena pa hufvudet, daer den laett tar en
oefverhalning och bringar sin aegare pa fall. Ett fel hos den
amerikanske affaersmannen aer bristen pa koncentration.
Lat mig summera ihop hvad jag sagt: Sikta hoegt; saett aldrig er fot i
en “bar”; smaka icke spirituosa, atminstone icke utom vid maltiderna;
spekulera aldrig; ga aldrig i borgen, om ni icke har kontanta medel
att vara af med; bryt order, om ni daermed tjaenar den som gett dem;
koncentrera; laegg alla edra aegg i en korg och passa vael pa denna korg;
utgifter alltid mindre aen inkomster; till sist, var icke otalig, ty
sasom Emerson saeger: “Ingen kan beroefva er er slutliga framgang utom
ni sjaelfva”.
Jag lyckoenskar fattiga unga maen att vara foedda i den gamla hederliga
staellning, som noedgar dem till straengt arbete. En korg full med
obligationer aer den tyngsta korg en ung man kan fa att baera. Han
vacklar ofta under den. Vi ha i denna stad aktningsvaerda exempel pa
sadana unga maen, som traengt sig fram i fraemsta ledet bland vara baesta
och nyttigaste medborgare. De foertjaena allt erkaennande. Men flertalet
af rike maens soener foermar icke att motsta de frestelser, som rikedomen
medfoer, och foerfaller till ett ovaerdigt lif. Jag skulle lika gaerna
vilja testamentera en man en foerbannelse, som att belasta honom med
boerdan af den allsmaektige dollarn. Fran den klassen har ni ingen
taeflan att frukta. Principalens soener skola icke besvaera er mycket,
men akta er foer nagra pojkar, som aero fattigare, mycket fattigare aen
ni, hvilkas foeraeldrar icke ha rad att lata dem ga igenom en kurs vid
detta institut, hvarigenom ni erhaller ett stort foersprang i
taeflingen. Gif akt pa att sadana pojkar icke goera er platsen stridig
och hinna foere er till malet. Gif akt pa pojken, som direkt fran
folkskolan maste kasta sig in i arbetet och som boerjar med att sopa
kontoret. Han aer en kapploepningshaest af det slag, som ni far se upp
foer.
_________________________________________________________________
ARBETETS OCH KAPITALETS GEMENSAMMA INTRESSEN
ETT FOEREDRAG FOER ARBETARE
(Vid oefverlaemnandet af Carnegies bibliotek i Braddock, Pa.)
Arbetsgifvare och arbetstagare beroende af livarandra. Foerdelarna
af oemsesidig tillit. Arbetsgifvaren. som hjaelper sina arbetare att
erhalla uppfostran, rekreation och social lyftning, hjaelper sig
sjaelf.
En stor taenkare har sagt, att den hoegsta beloening kunna erhalla haer i
lifvet aer foervaerfvandet af tillfredsstaellelse. Jag har foervaerfvat en
stor tillfredsstaellelse–en af de stoersta jag nagonsin haft. Jag har
haft glaedjen att kunna hjaelpa mina medarbetare att hjaelpa sig sjaelfva.
Detta bibliotek (Braddock, Pa.) skall gifva dem tillfaelle att blifva
aennu ovaerderligare foer arbetsgifvaren och att foervaerfva sig ett
intellektuellt kapital, som aer af bestaende vaerde.Var tids olycksaliga benaegenhet att indraga all industri i oerhoerdt
stora foeretag, som kraefva tusentals personer, goer det omoejligt foer
arbetsgifvaren att komma i det foertroliga foerhallande till sina
arbetare, som under det gamla systemet gjorde staellningen mellan
husbonde och underlydande behagligare foer bada parter.
Naer artiklar tillverkades i sma verkstaeder af arbetsgifvare, som
endast behoefde ett par maen och ett par laerlingar till hjaelp, hade
arbetsgifvaren tillfaelle att kaenna alla, att bli bekant med hvar och
en och laera kaenna hans foertjaenster bade som maenniska och arbetare.
Arbetaren a sin sida kom i naermare beroering med sin arbetsgifvare,
laerde kaenna mera af hans affaer, hans bekymmer och omtanke, hans
anstraengningar att vinna framgang och–det viktigaste af allt–de
laerde kaenna mannen som personlighet. Allt detta aer foeraendradt.
Arbetarna likna alltmera maenskliga maskiner, tyckes det, foer
arbetsgifvaren, och denne blir en myt foer sitt folk. Fran alla
synpunkter sedt aer detta ett mycket beklagligt resultat, och ett foer
hvilket jag icke kan se nagot botemedel. De ekonomiska lagarnas fria
spelrum tvingar tillverkningen af alla vanliga foernoedenhetsartiklar
mer och mer in i ett fatal jaettefoeretag, sa att priset ma staella sig
billigare foer foerbrukaren.
Det aer icke laengre moejligt att tillverka sadana artiklar i liten
skala. Dyrbara arbetslokaler och maskiner, som kosta millioner,
erfordras, och summan per ton eller per meter af hvad vi kalla
“fixerade omkostnader” aer en sa stor faktor i totalkostnaden, att om
ett affaersfoeretag gar med vinst eller foerlust beror i manga fall pa,
om det dividerar dessa “fixerade omkostnader”–hvilka i praktiken
aero desamma i stoerre eller mindre etablissemang–med tusen tons
produktion om dagen eller femhundra tons. Haeri ligger skaelet till den
arligen oekade produktionen i edra fabriker; icke daerfoer att
fabrikanten oenskar att oeka sitt fabrikat, utan daerfoer att
konkurrensens lag tvingar honom till ytterligheter, sa att han kan
reducera mer och mer per ton eller yard af dessa fixerade omkostnader,
hvarpa hans kapitals saekerhet beror.
Alldenstund det aer omoejligt foer arbetsgifvarna att bli personligen
bekanta med sina tusentals arbetare, maste de, om vi icke skola
foerlora all kaensla af samhoerighet, soeka deras bekantskap pa annat
saett; genom att soerja foer deras vaelbefinnande, genom att ansla en del
af arbetsfoertjaensten till institutioner, sadana som detta bibliotek,
och besparingsinraettningar, sadana som de kooperativa butikerna,
hvilka upptaga kaellarvaningen i denna byggnad; och jag hoppas att
arbetarna genom sitt bruk af dessa foermaner visa, att de a sin sida
vaerdera arbetsgifvarnas tillmoetesgaende. Genom sadana medel som dessa
kunna vi i nagon man hoppas att underhalla den gamla kaenslan af
vaenlighet, oemsesidigt foertroende, voerdnad och aktning, som foerr
utmaerkte foerhallandet mellan arbetsgifvaren och hans arbetare. Vi aero
yngre aen Europa och hafva aennu nagot i detta fall att laegga maerke till
fran det aeldre landet. Men det glaeder mig att se, huru manga af vara
fabriksidkare vakna upp till insikt af sin plikt mot sina arbetare.
Och af aennu stoerre betydelse aero de manga exempel vi se pa vara
arbetares oenskan att stifta foereningar, hvilka endast kunna vara dem
sjaelfva till foerdel. Det aer godt och vael att folk hjaelper andra, men
det baesta resultatet aer nadt, naer maenniskor visa att de kunna hjaelpa
sig sjaelfva.En annan viktig punkt, som haer boer vidroeras, aer att i Pittsburg
betalas i allmaenhet arbetet sa vael, att arbetaren kan spara nagot
hvarje manad, om han bara vill goera ett foersoek. Intet aer sa viktigt
foer honom som att spara en del af sina inkomster. Arbetaren, som har
ett eget hem, har redan en saeker grund, hvarpa han kan bygga den
baergning, som pa gamla dagar skall gifva honom trefnad och oberoende.
Jag har papekat oenskvaerdheten af att vi, med hvarje medel, som star
oss till buds, skulle soeka framkalla en kaensla af samhoerighet och
medarbetarskap mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Tro mig,
kapitalets och arbetets intressen aero ett. Den, som foersoeker att
uppvigla arbetet mot kapitalet, aer en fiende till arbetet. Den, som
foersoeker att uppvigla kapitalet mot arbetet, aer en fiende till
kapitalet.
Under manga ar har jag uppmaerksamt studerat fragan om kapital och
arbete, och jag skulle gaerna vilja anfoera ett par utdrag ur en
artikel, som jag foer flera ar sedan publicerade:
“Foernaemsta orsaken till den slitning, som rader mellan kapital och
arbete, svarighetens verkliga art, och det botemedel jag foereslagit
mot denna olyckliga slitning:
Svarigheten kommer af att personer aldrig nagonsin erhalla den
ersaettning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora
affaersfoeretag aero noedvaendigtvis oefverhopade med order, lat oss saega
sex manader i foervaeg, och foer dessa order gaella naturligtvis de pris,
som gaellde naer de bokfoerdes. Detta ars affaersroerelse uppvisar kanske
den baesta illustrationen till svarigheten. Stalraels vid slutet af
foerra aret foer leverans detta ar stodo i 29 dollars pr ton i
jaernverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta
pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfragan
ovaentadt hoejde priset till 35 dollars pr ton. Nu aero de olika
fabrikerna i Amerika tvungna att under de naermaste sex manaderna,
eller aennu laengre, utfoera de order, som icke oefverstiga 31 dollars pr
ton, vid kusten och Pittsburg och, lat oss saega, 34 dollars i Chicago.
Pris pa frakt, jaernmalm och andra saker hade under tiden stigit och de
maste daerfoer under stoersta delen af aret drifva affaeren med en hoegst
obetydlig profit. Men arbetarna, som laeste i tidningarna om “den stora
rusningen i stalraels”, begaerde helt naturligt sin andel af vinsten,
och tillfoeljd af var bristfaelliga lagstiftning mellan kapital och
arbete fingo de den ocksa. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de
under ordentligt ordnade foerhallanden aldrig kunde ha blifvit alagda
att gifva. Foeljden har blifvit slitning och fortfarande missbelatenhet
bland arbetsgifvarna. Vaend om taflan. Stalraelspriserna falla.
Fabrikerna ha aennu sex manaders arbete till hoegre pris aen marknadens
och kunna ha rad att laemna baettre loener, aen marknadens staellning
skulle kunna foermoda. Men de ha just blifvit alagda att betala extra
foer arbete, som de icke skulle ha betalt, och foersoeka helt naturligt
att reducera loenerna, da priset pa raels faller. Bland arbetarna
utbryter missnoeje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och
straejker, som ha karaktaeriserat boerjan af detta ar. Med andra ord, naer
arbetsgifvaren gar ned, envisas arbetstagaren att ga upp, och
tvaertom. Hvad vi maste soeka efter aer en plan, hvarigenom arbetarna
skulle fa hoega loener, naer arbetsgifvarna fa hoega priser foer sina
produkter; och tvaertom, naer arbetsgifvarna fa laga priser foer sina
produkter, skola arbetarna fa laga loener. Om denna plan kan bli
funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma bat,
glaedjas med hvarandra i medgangen och, om olyckan kommer, sta trogetvid hvarandras sida. De skola icke ha nagon anledning till tvist, och
i staellet foer en kaensla af fientlighet skall en kaensla af samhoerighet
rada mellan arbetsgifvare och arbetare. Det finns ett enkelt medel
foer att framkalla detta resultat och pa hvars allmaenna genomfoerande
alla borde saetta in hela sin energi. Loener skulle baseras pa en
“roerlig skala”, i proportion till produkternas nettopriser manad efter
manad. Det aer omoejligt foer kapitalet att undanhalla arbetet nagot pa
en roerlig skala.”
En foerdel, som ni far af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i
Braddock, Pennsylvanien) aer, att ni far tillfaelle se alla
platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att
noggrant studera dem. Ni skall finna manga oriktiga uppgifter, manga
misstag. De aero oskiljaktiga fran tidningspressen, som maste arbeta
fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom laesning af de
foernaemsta tidningarna kan man tydligt se affaerernas tendenser.
Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift pa varupriser.
Fabrikanter aero benaegna att faerglaegga situationen en smula foer att
uppehalla priserna och foerma kunder att koepa. De tala icke om hur lagt
de varit tvungna att saelja foer konkurrensens skull och foer att halla
maskineriet i gang. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och
fackskrifter skall, som jag sagt, saetta er i stand att bilda er en
allmaen mening om haendelsernas riktning i den kommersiella vaerlden. Om
ni laeser tidningarna i dag, sa skall ni finna att af tretton fabriker
i detta land, sysselsatta med tillverkning af stalraels, icke fler aen
tre hafva tillraeckligt arbete. Endast en fabrik i hela Vaestern (North
Chicago) tillverkar raels, och det ser tyvaerr ut som om aefven den icke
skulle kunna vara i gang utan afbrott.
Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital aer, att
det naestan aldrig aer kapitalet, som slar ned priset foer arbetet, utan
arbete som draeper arbete. Blicka omkring er och se arbete utfoeras foer
10, 20 till och med 30 procent laegre pris i nagra fabriker och i
Johnstown och Harrisburg foer mindre aen haelften af hvad vi i detta
distrikt betala foer skickligt arbete. Foerdoem da icke i edra hjaertan
kapitalet, utan taenk pa arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa
loenenedsaettningar, hvilka kaempa emot dem och under aratal uppehalla
hoegre priser som arbetets baesta vaenner, aefven om de till slut maste
oeppet tillsta att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsaettning
och raedda fabriken, aero de noedsakade att begaera deras arbete till
samma loener, som konkurrenterna betala. Den foerste arbetsgifvare, som
reducerar arbetet, aer arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist
reducerar arbetet, kan vara arbetets palitligaste vaen. Arbetets
farligaste fiende aer arbetet, icke kapitalet.
Den stoersta karaktaeren i Britanniens offentliga lif och republikens
trognaste vaen i noedens stund, radikalen John Bright, svarade pa
tillfragan om hvilken af sina foervaerfvade egenskaper han mest
vaerderade: “Lusten foer laesning”. Jag kan sanningsenligt saega af egen
erfarenhet, att jag instaemmer i den store mannens ord. Det baesta rad,
som det star i min makt att ge er, aer att odla er lust foer laesning.
Naer jag som pojke i ton-aren bodde i Allegheny City, foerklarade
oefverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall voerda, att han
hvarje loerdags afton ville lana ut sina boecker–han aegde ett par
hundra–till gossar och ynglingar. Ni kan icke foerestaella er med
hvilken ifver nagra af oss grepo detta tillfaelle att foervaerfva kunskap
och huru vi laengtade efter loerdags afton, da vi skulle fa utbyta den
lanta boken mot en annan. Min kompanjon i var affaer, Mr. Phipps, hade,
liksom jag, erhallit tilltraede till kunskapens skattkammare genomdenne vaelgoerare. Det aer af personlig erfarenhet jag vet, att ingen
maensklig anordning aer mera vaelsignelserik, ingen vaelgaerning mot
samhaellet stoerre aen att laemna tilltraede till hela vaerldens skatter,
som ligga foervarade i boecker.
[1] Bjoern Rasmus Anderson, nordamerikansk foerfattare och
universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Foerenta
staternas ministerresident och generalkonsul i Koepenhamn aren
1885-89.–Oe. a.
Aefven i vara dagar traeffa vi stundom pa kvarlaemningar af den gamla
foerdomen mot den stora maengdens bildning. Jag undrar icke pa att den
funnits, naer jag taenker pa hvad som fatt namn af bildning. Maenniskor
ha sloesat bort dyrbara ar under foersoek att draga ut bildning ur ett
okunnigt foerflutet, hvars foernaemsta uppgift borde vara att laera oss,
icke hvad vi skola goera, utan hvad vi skola akta oss foer att goera.
Foeraeldrar ha skickat sina soener till universitet foer att sloesa all sin
energi pa sadana sprak som grekiska och latin, hvilka icke aero af mera
praktisk nytta foer dem aen choctawspraket. Jag har kaent fa akademiskt
bildade, som kaent till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske
beraetta foer er allt som roer Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men
hvad ha vael dessa foer betydelse i jaemfoerelse med vara egna klassiker?
En tjaenst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack foer–
han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en langt stoerre
skatt aen i alla forntidens klassiker. Vara barn ha blifvit proppade
med detaljer i sma, oviktiga slagsmal mellan vildar och laerda att
upphoeja ett roefvarband till hjaeltar, och sa kalla vi dem “bildade”. De
ha blifvit “bildade”, som om de voro aemnade att lefva pa en annan
planet aen var. De ha i ingen ordets mening fatt uppfostran. Tvaertom,
hvad de ha fatt har ingifvit dem falska foerestaellningar och afsmak foer
praktiskt lif. Jag undrar icke alls pa att foerdom uppstatt och
fortfarande existerar mot en sadan bildning. Af egen erfarenhet kan
jag saega, att jag kaenner fa unga maen bestaemda foer affaerslifvet, som
icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade aegnat sig at
praktisk verksamhet under de ar de tillbragt vid universitetet, skulle
de varit mera bildade i detta uttrycks raetta betydelse. Elden och
energien har foerkvaefts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i laettja
och icke i nyttig verksamhet aer deras hoegsta straefvan. Men vi ha nu
fatt ett nytt uppslag i uppfostran.
Vi ha boerjat inse att kunskap i kemi, till exempel, aer vaerd kunskapen
i alla doeda sprak, som nagonsin talats pa jorden; kunskap i mekanik aer
nyttigare aen all den klassiska laerdom, som vid universiteten proppas i
unga maen. Hvad foer utvaegar har i var tid den unge man, som kan
grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel,
eller bokfoering, eller kemi, eller kaenner till mekanikens lagar? Icke
sa, att nagon gren af vetande boer foeraktas. All kunskap aer, i en
mening, nyttig. Hvad jag vill papeka aer detta, att, med undantag af de
fa, som ha en saerskild antikvarisk smak och som tro att deras
lifsuppgift aer att rota i foerflutna tiders gamla dammhoeljda kroenikor,
och de fa, som aegna sig at fackstudier, aer den uppfostran, som i vara
dagar erhalles vid universitet, till stor skada.
Bristen pa bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer aen
alla andra orsaker tillsammans att hindra den raetta uppskattningen af
arbete. Jag kommer ihag att den store presidenten, den foernaemste bland
alla jaernvaegsdirektoerer, Edgar Thomson, som gifvit jaernverken haer sitt
namn, en gang fragade mig om jag ville laemna Pittsburg foer att bli
maskinmaestare vid Peunsylvaniajaernvaegen. Ja, ni ma gaerna le. Och jagsvarade Mr. Thomson: “Ni slar mig med haepnad, Mr. Thomson. Jag foerstar
mig inte det minsta pa maskineri.” “Just daerfoer vill jag att ni skall
ta hand om det”, svarade han. “Jag har bara kaent en enda mekaniker med
omdoeme och foerstand.” Detta var foere kapten Jones tid, sa att
uttalandet kunde icke gaella honom. Denna brist pa omdoeme hos mekanici
kom sig af, att vid den tiden erhoello de haer i landet icke en
omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om
saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att goera. Den
ovaentade framgang, som Bessemerverken roent i detta land, haerroer
framfoer allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till
jaernhandteringens, rakat i haenderna pa dugliga, vetenskapligt
utbildade maen. Dessa maens skicklighet erkaennes af hela vaerlden och
genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad hoejd.
“Mekanikern”, “maskiningenioeren”, “stalfabriksdirektoeren” aero numera
hederstitlar. Om ni vill goera arbetet till hvad det skall vara, sa soek
att foervaerfva er nyttig kunskap. Det aer den moral jag saerskildt vill
ge eftertryck at. Skaffa er vetande. Odla smaken foer laesning, sa att
ni far veta hvad vaerlden har gjort och goer och hur affaerer bedrifvas.
Vaerdet af den uppfostran, som nu star unga maen till buds, kan icke
skattas foer hoegt, och det aer denna uppfostran, sadan den meddelas i
vara tekniska skolor, som jag gaerna ville yttra nagra ord om. Det har
funnits tider da maenniskor visste sa litet, att det var laett foer en
man att omfatta allt, och kurserna vid vara universitet baera aennu i
dag ett sorgligt vittne haerom. Nu aer vetande sa rikt, sa omfattande,
sa minutioest, att det aer omoejligt foer nagon att grundligt kaenna till
mer aen en enda liten gren. Detta tidehvarf aer specialistens, daerfoer
boer ni, som skall foertjaena ert uppehaelle haer i vaerlden, besluta att
laera i grund och botten kaenna det arbete ni skall lefva af. Om ni aer
mekaniker, sa studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om
mekanik. Aer ni kemist, sa laes alla arbeten i kemi. Aer ni anstaelld vid
masugn, sa laes alla arbeten om masugnar. I grufvor, sa studera alla
arbeten om grufdrift. Lat ingen veta mer om ert fack, aen hvad ni sjaelf
vet. Detta ma vara idealet ni efterstraefvar. Sedan kan det vara af
vikt, foer att ge lifvet glaedje och ljus, att laesa hvarjehanda, sa att
ni laer kaenna sa mycket, som ni har tid att laesa om. Alldeles som en
farmare pa sin farm; foerst far han skoeta sin potatis, sitt korn och
sitt hvete, hvaraf han far sitt uppehaelle, och sedan froejdar han sin
sjael pa lediga stunder med att skoeta om blommorna, som omgifva hans
hem. Det ena omradet aer ert arbete, det andra er rekreation.
I dessa oefvergangstider, da kamp sa ofta foereligger mellan arbete och
kapital, goer ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni anvaender nagot
af den till studium af ekonomiska fragor. Det finns vissa stora lagar,
som kraefva lydnad: lagen om tillgang och efterfragan, lagen om
konkurrens och lagen om loener och om vinst. Alla dessa skall ni
flitigt studera och laera er, att det aer lika omoejligt att omintetgoera
dessa lagar som att omintetgoera naturlagarna, hvilka bestaemma
atmosfaerens fuktighet och jordens vridning kring sin axel.
Straengt studium af vetenskapliga arbeten far icke utesluta den viktiga
plikten att laesa litteraturens stormaen–foerst och fraemst
skoenlitteratur. Den ovilja, som pa nagra hall foerefinnes mot
skoenlitteratur aer, enligt min mening, bara en foerdom. Jag vet att
manga, ja de flesta af vara utmaerktaste maen finna en god roman vara
det baesta medel till foerstroeelse och hvila. Naer de aero troetta till
kropp och sjael, aer intet mera vaelgoerande aen laesningen af en god
roman. Det aer intet nedsaettande foer de fria biblioteken, att de flesta
boecker, som laesas daer, tillhoera skoenlitteraturen. Tvaertom, det aertvifvelaktigt att nagon annan sorts litteratur sa vael skulle kunna
tjaena afsikten att lyfta straengt arbetande maenniskor fran lifvets
prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot,
Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behoefva icke saettas laegre
aen nagot annat slags litteratur foer arbetare. Vi veta alla i hur stor
skuld den industriella vetenskapen star till arbetaren foer
uppfinningar och foerbaettringar. Laegg maerke till denna viktiga
omstaendighet. Dessa uppfinningar och foerbaettringar gjordes alltid af
den bildade–bildad i ordets raetta betydelse–och aldrig af den
okunnige arbetaren. De maste goeras, och de goeras af maen, som pa sitt
saerskilda omrade aega mera kunskap aen kamraterna. Om de icke ha laest,
sa ha de iakttagit, hvilket aer baesta sortens uppfostran. Hufvudsaken
aer att de veta–hur kunskapen foervaerfvats betyder intet. Den
omstaendigheten att de veta mera om en plan, aen deras kamrater, och aero
i stand att foeresla botemedel eller foerbaettring, aer det som aer af
vaerde foer dem och deras principaler. Det finns intet medel, som
saekrare saetter en arbetare i stand att stiga till foermansskap,
direktoersskap och slutligen delaegarskap, aen kunskapen om allt, som har
gjorts och som i dag goeres i vaerlden i det saerskilda fack, hvari han
arbetar. Fran den hoegste till den laegste laemnas ett baettre arbete af
den intelligente aen af den okunnige. Hans vetande goer sig alltid
gaellande; antingen det aer direktoeren, som bestaemmer, eller mannen, som
bara skoeter en skyffel, sa har ni i honom en vaerderad medhjaelpare.
Under loppet af min erfarenhet som affaersledare har jag sett var firma
goera manga misstag genom att foersumma en enkel regel: “Boerja intet
nytt foeretag, foerraen edra direktoerer haft tillfaelle att proefva allt,
som i hela vaerlden blifvit gjordt i denna sak”. Foersummelse haeraf har
kostat var firma hundra tusentals dollars, och vi ha blifvit
kloka. Haer, saeger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar pa
nagon uppfinning eller foerbaettring, haer i dessa laesrum finns, eller
skall snart finnas, hoppas jag, hela vaerldens erfarenhet till den dag
i dag aer i det aemne ni vill laera kaenna. Om det gaeller mekanik, kemi
eller masugn, sa skall ni finna hvad vaerlden har att foertaelja om dessa
ting. Om ni aer pa oraett spar, sa skola boeckerna saega er det; om ni aer
pa raett spar, skola de saega er det och skaenka er uppmuntran. Ni kan ga
igenom hall efter hall i Washingtons patentbyra och se pa tusentals
modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af maensklig
industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den
okunnige uppfinnaren haft sadana hjaelpkaellor, som ni ha i detta
bibliotek.
Jag har hoert arbetsgifvare saega, att om arbetarna finge foer stor
bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och noedvaendiga
sysselsaettningar. Det har varit med anstraengning af allt mitt talamod
jag lyssnat till detta tal. Det aer fullkomligt oraett. Jag foernekar det
pa det bestaemdaste. Svarigheten mellan kapital och arbete star i
proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares
okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren aer, dess baettre; och ju
intelligentare arbetstagaren aer, dess baettre. Det aer aldrig kunskap,
som framkallar kollision. Det aer alltid okunnighet hos den ena eller
den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt pastaende pa en
icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet aer okunnigt om arbetets behof och
beraettigade ansprak, och arbetet aer okunnigt om kapitalets behof och
faror. Detta aer den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan
dem. Om kapitalet kaende baettre till de goda egenskaperna hos sina
medhjaelpare, och om de senare kaende baettre till de ekonomiska lagarna,
som sa skoningsloest halla kapitalisterna i sitt vald, sa skulle manga
svarigheter undvikas mellan de tva makter, som omoejligt kunna undvara
hvarandra. Jag hoppas att de bland vara arbetare, som aega denovaerderliga skatten: lusten foer laesning, omsorgsfullt ville studera
nagra af de grundlagar, fran hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken a
kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste man kan
sprida upplysning i denna sak, har det vael fyllt sitt syfte.
Jag hoppas ni icke skola gloemma huru viktiga foerstroeelser aero. Lifvet
far icke tagas alltfoer allvarligt. Det aer ett stort misstag att tro
att den, som alltid arbetar, hinner laengst. Roa er gaerna. Laer er att
spela ett parti whist eller biljard och laer att spela det vael.
Intressera er foer fotboll, kricket eller haestar, hvad som helst, som
kan skaenka er oskyldigt noeje och foerstroe er efter anstraengande arbete.
Det finnes ingenting sa vaelgoerande som ett godt skratt. Mesta
framgangen i mitt lif tillskrifver jag den omstaendigheten, att
bekymmer, som mina kompanjoner bruka saega, inte bekomma mig mer aen
vatten pa gasen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillaempas haer:
Baer edra bekymmer–till det yttre–som ni baer edra klaeder, ledigt
och omedvetet.
Vi moeta ofta i lifvet maen, som skulle ha intagit en hoeg staellning, om
vaerlden insett deras vaerde lika bra som de sjaelfva. Detta slags
maenniskor aero offer foer en sjuklig inbillning. Ingen i vaerlden vill
undertrycka duglighet. Hvarenda maenniska i vaerlden raecker ut sina
haender efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga maennen omkring
sig, ifrig att finna nagon med mer aen vanlig duglighet. Ingenting i
vaerlden aer sa oenskvaerdt foer honom som att finna en sadan man. Hvarje
arbetsfoerestandare star faerdig att gripa tag i och fa foerdelen af
mannen, som kan goera nagot som duger. Hvarje foerman aer angelaegen att i
sin afdelning ha kunniga maen, pa hvilka han kan lita, och hvilkas goda
egenskaper raeknas honom till foertjaenst, ty det som foerst och fraemst
kraefves af en arbetsledare och utgoer stoersta beviset pa hans kompetens
som sadan, aer hans foermaga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa
boecker pa hyllorna haer skola beraetta er manga maens historia, hvilka ur
vara egna leder hoejt sig till storhet och utmaerkelse. Det aer icke den
bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det aer icke
aristokraterna, det aer icke monarkerna, som ha styrt vaerldens oeden,
hvarken pa slagfaeltet, i radkammaren, laboratoriet eller verkstaden.
De stora uppfinningarna, foerbaettringarna, de vetenskapliga
upptaeckterna och de stora litteraera arbetena ha uppstatt i de fattigas
leder. Ni kan knappast naemna en stor uppfinning eller en stor
upptaeckt, ni kan knappast naemna en stor tafla eller en stor staty, en
stor dikt eller nagot annat stort, som icke frambragts af maen, hvilka,
liksom ni, boerjat sin bana med att aerligt foersoerja sig genom aerligt
arbete.
Och, tro mig, arbetaren, som foermannen icke vaerderar, foermannen, som
direktoeren icke vaerderar, och direktoeren, som firman icke vaerderar,
boera icke daerfoer klandra firman, eller direktoeren, eller foermannen
utan endast sig sjaelfva. De kunna icke motsvara de beraettigade
ansprak, som staellts pa dem. Det finns ingen man, som icke kan hoeja
sig till den hoegsta staellning, lika litet som det icke finns nagon
man, som af brist pa foermaga eller vilja att bruka den han har, icke
kan sjunka till det laegsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till
hoegre sysslor, till foermaen, till direktoerer, till och med att bli
delaegare, ja, ordfoerande i var styrelse, om de aega de erforderliga
egenskaperna. De behoefva aldrig befara att bli afskedade. Det aer vi,
som befara att ga miste om dessa maens foermaga.
Det aer mycket glaedjande att arbetstiden haller pa att foerkortas
oefverallt i landet–atta timmars arbete, atta timmars foerstroeelseoch atta timmars soemn aer ju en idealisk indelning. Det vore oenskvaerdt,
att vi erhoello en lag, som stadgade, att fabriker, som aero i gang
dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi foer flera ar sedan,
med en kostnad af nagra hundra tusen dollars, foersoekte staella oss sa,
men slutligen tvingades af vara konkurrenter att uppgifva
foersoeket. Den baesta planen aer kanske att sa smaningom na malet genom
statslagar. En enda firma kan ingenting utraetta. Alla dess
konkurrenter i de olika staterna maste foermas att goera pa samma saett,
ty i vara dagar kan ingen affaer ga med profit, som icke arbetar under
samma foerhallanden som dess medtaeflare. Daerfoer borde vi ha lagar
bindande foer oss alla. Vi skulle med glaedje understoedja en sadan
lag. Men aefven under nuvarande foerhallanden, om arbetarna ville vael
anvaenda den tid de aero lediga, sa skulle de snart kunna stiga till
hoegre platser. Ni behoefver icke mycket laengre arbeta tolf timmar; de
flesta af oss ha i var ungdom arbetat mer aen tolf timmar.
Arbetaren har manga foerdelar nu mot sina foeregangare. En roerlig skala
foer hans arbete hoejer honom bade som maenniska och som medborgare [2].
Den del, som arbetet erhaller af kapitalets och arbetets gemensamma
foertjaenst, har aldrig varit sa stor som nu och oekas staendigt, under
det att kapitalets inkomster aldrig varit sa laga.
Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit sa laga som pa senaste tiden.
[2] Den foereslagna “roerliga skalan” infoerdes af Mr. Carnegie foer tio
aer sedan oeh tillaempas fortfarande. Mr Carnegie anser detta saett
vara det baesta af alla.
Jag hoppas att framtiden skall hafva aennu flera foermaner att erbjuda
och att den tunga vaeg arbetet haft att trampa fran traeldomen, da vara
foerfaeder koeptes och saldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade
i, till deras nuvarande staellning, aer icke aennu slut, utan bestaemd att
vidare leda fram till arbetets vaelsignelse och storhet.
_________________________________________________________________
SKOeTSAMHET SOM EN PLIKT
RIKEDOMENS FOeRPLIKTELSER
(Ur “The Youth’s Companion”, September 1900)
Skoetsamhet ett bevis pa civilisationen. Sparsamhet en af
medborgarens hoegsta plikter. Straefvandet efter noedtorftig baergning
en plikt; foervaerfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort
ansvar.
En af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssaett
ligger i skoetsamhet i det senare fallet och franvaro af skoetsamhet i
det foerra. Naer hvar och en af millioner maenniskor sparar nagot af sina
dagliga inkomster, bilda dessa sma besparingar tillsammans en ofantlig
sumnia, som kallas kapital, hvarom sa mycket aer skrifvet. Om maenniskor
hvarje dag i hvarje vecka foerbrukade allt, som de foertjaenade, som
vilden goer, sa skulle intet kapital finnas–det vill saega, inga
besparingar foer framtida bruk.
Lat oss nu se hvad kapitalet goer i vaerlden. Vi vilja se hvad
skeppsbyggarna goera, naer de skola bygga stora skepp. Dessa
foeretagsamma bolag erbjuda sig att bygga en “ocean-greyhound” foer, lat
oss saega femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats
efter flera tillfredsstaellande profturer. Hvar eller pa hvad saett faskeppsbyggmaestarna denna penningsumma, som erfordras foer att afloena
arbetarna, timmerhandlanden, stalfabrikanten och alla andra, som laemna
material till skeppsbygget? De fa den fran civiliserade maenniskors
besparingar. Det aer en del af de penniugar, som milliontals flitiga
maenniskor inbesparat at sig. Hvarje maenniska sparar genom skoetsamhet
nagot, saetter in pengarna pa en bank, och banken lanar dem till
skeppsbyggarna, hvilka betala raenta foer deras anvaendande. Det aer ju pa
samma saett med uppfoerandet af en fabrik, anlaeggningen af en jaernvaeg,
en kanal eller nagot annat dyrbart. Hade vi icke haft skoetsamhet, sa
hade vi icke haft mera, aen vilden har.
SKOeTSAMHET DEN FOeRSTA PLIKTEN
All utveckling till det baettre hvilar hufvudsakligen pa skoetsamhet som
grund. Utan skoetsamhet inga jaernvaegar, inga kanaler, inga skepp, inga
telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga
tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna fa. Maenniskan
maste vara skoetsam och sparsam, innan hon kan frambringa nagot
vaerdefullt material. Sa laenge maenniskan var en skoetesloes vilde, blefvo
inga byggnader uppfoerda eller nagra andra framsteg gjorda. Den
civiliserade maenniskan har fran sitt tidigaste lif ingen klarare plikt
foer oegonen aen noedvaendigheten att soerja foer sin egen och de sinas
framtid. Det finnes fa sa haelsosamma regler som den, hvilken de flesta
goda och kloka maenniskor ha foeljt, naemligen: “Utgifter fa aldrig
oefverskrida inkomster “. Med andra ord: Man boer vara en civiliserad
maenniska, som sparar nagot, och icke en vilde, som hvarje dag foerstoer
det han foertjaenar.
Den skotske poeten Bums saeger i “Rad till en ung man”:
“Att vinna Lyckans gunst aer laett,
om blott du henne troget tjaenar:
Och samlar guld pa hvarje saett,
som hederns lag dig ej foermenar.
Ej foer att goemma i ett schakt,
och ej foer flaerd och praleri,
men foer den aerofulla makt
att vara stolt och fri.”
Det aer ett foerstandigt rad, sa tillvida, och jag hoppas att laesaren
skall laegga det pa hjaertat och raetta sig daerefter. Ingen maenniska med
aktning foer sig sjaelf kan kaenna sig lycklig, eller ens noejd, om hon
foer sitt lifsuppehaelle skall bero af andra. Den, som aer beroende, kan
icke raeknas som en vaerdig medborgare i republiken. Vart lands styrka
och framatskridande bero icke pa de fa hoegt bildade, icke heller pa de
fa millionaererna och icke heller pa det stora antalet mycket fattiga,
utan pa massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma
arbetare, som hvarken aero mycket rika eller fattiga.
SKOeTSAMHETENS PLIKT HAR SIN GRAeNS
Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, aer en mattlig man,
en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten
behoefver icke drifvas vidt. Det aer maerkvaerdigt sa litet, som behoefs
foer lifvets verkliga noedtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett
par hundra pund–bara ett par–aer allt som behoefs. Dessa
foervaerfvas laettare af enkla, tarfliga maenniskor, aen man skulle kunna
tro. Stor rikedom aer nagot helt annat och mycket mindre oenskvaerd. Detaer hvarken skoetsamhetens aendamal eller maenniskors plikt att foervaerfva
millioner. Det aer i intet afseende beroemvaerdt att foeresaetta oss detta
som ett mal. Plikten att spara upphoer, naer en tillraecklig summa
blifvit afsatt at dem, som bero af oss. Att laegga millioner pa hoeg aer
girighet, icke skoetsamhet.
Under vara industriella foerhallanden aer det naturligtvis oundvikligt,
att nagra fa, nagra mycket fa maen fa langt mera pengar, aen de behoefva.
Foervaerfvandet af millioner aer vanligen resultatet af foeretagsamhet och
omdoeme samt en ovanlig organisationsfoermaga. Genom att spara, i ordets
vanliga mening, far man inga millioner. Maenniskor, som pa alderdomen
straefva foer att oeka sina redan stora skatter aero vanligen fran
ungdomen slafvar af vanan att samla och laegga i hoeg. Foerst aega de
pengarna, som de foertjaenat och sparat. Sedan blir det pengarna, som
aega dem, och de kunna icke hjaelpa det, sa oefvervaeldigande aer vanans
makt, vare sig i godt eller ondt. Det aer missbruket af den
civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags
maenniskor.
Ingen behoefver vara raedd foer detta missbruk af vanan, om han alltid
kommer ihag, att det oefverskott af rikedom, han har, aer ett heligt
pund han fatt att foervalta till sina medmaenniskors baesta. Maenniskan
skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjaenaren.
En mans foersta plikt aer att foervaerfva sig en noedtorftig baergning och
blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke haermed. Det aer hans plikt
att goera nagot foer sin fattiga naesta, som aer mindre lyckligt lottad aen
han. Det aer hans plikt att bidraga till det samhaelles baesta, hvari han
lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Daerfoer att han haft
skydd i sina olika foeretag, har han varit istand att foervaerfva
tillraeckligt foer sig och sin familjs underhall. Allt daeroefver tillhoer
med raetta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska
framgang. Foersoeket att goera vaerlden pa nagot saett en smula baettre aer
ett aedelt lifsmal. Er oefverfloediga rikedom skulle bidraga till
utvecklingen af er egen karaktaer och staella er leden bland naturens
adelsmaen.
Det aer en plikt att ni laer er foersta, hur viktigt det aer att aega
skoetsamhetens vana. Naer ni boerjar att foertjaena, sa spara nagot af edra
inkomster, som en civiliserad maenniska, i staellet foer att sloesa bort
allt, som den stackars vilden goer.
_________________________________________________________________
PENNINGENS ABC
Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af
penningar. Jaemfoerelse mellan de tva standarden–guld och silfver.
Huru myntstandarden inverkar pa en nations kredit.
Jag foermodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit foer
allmaenheten, ibland har oenskat, att alla skulle laemna hvad de hade foer
haender och ett par minuter hoera pa honom. Jag har en sadan foernimmelse
denna morgon, daerfoer att jag tror att en allvarlig fara hotar vart
lands folk och framatskridande endast pa grund daeraf att den stora
massan–boenderna och loentagarna–icke foerstar penningfragan. Jag
oenskar daerfoer att foerklara begreppet “penningar” pa ett sa enkelt
saett, att alla kunna foersta det.
Kanske nagon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckatsfaengsla, utbrister: “Hvem aer ni–en “goldbug”, en millionaer, en
jaernbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?” Innan jag boerjar mitt
anfoerande, sa lat mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte
pa manga ar sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angar, sa
aer jag kanske den man i Foerenta staterna, som har stoersta raettigheten
att klaga oefver den, emedan den nedsatt tullen pa jaern och stal med
20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker,
att jag ber fa underraetta honom om att jag icke precis ogillar denna
nedsaettning, att som amerikansk fabrikant aemnar jag fortfarande strida
mot utlaenningen foer den inhemska marknaden, aefven med de laegre tullar,
som billen fixerar foer var produkt, och att jag icke aer vaen af
tullskydd utoefver den punkt, som tillater amerikanarna att pa sin egen
marknad taefla med utlaenningen.
Det betyder intet hvem mannen aer, eller hvad han goer–han ma arbeta
i grufva, fabrik eller pa akern, vara farmare, koepman, handtverkare
eller millionaer–sa boer han vara djupt intresserad af att foersta
myntfragan och af att fa den raetta blicken pa den. Daerfoer ber jag att
alla skola hoera pa hvad jag har att saega, ty hvad som aer godt foer en
arbetare, maste vara godt foer alla, och hvad som skadar en, maste
skada alla, fattiga eller rika.
Foer att komma till aemnets rot, sa maste ni foerst veta, hvarfoer
penningar finnas till, och foer det andra hvad som menas med penningar.
Lat mig foersoeka att foerklara er penningens tillkomst genom exempel
fran ett nytt distrikt i vart eget land. I forna tider, da folk endast
ploejde jorden, och handel och handtverk aennu lago i linda, hade
maenniskorna fa behof och redde sig utan penningar genom utbyte af
varor, da de behoefde nagot, som de sjaelfva icke hade. Farmaren, som
behoefde ett par skor, gaf sa och sa manga skaeppor saed foer dem, och
hans hustru koepte sin hatt foer ett par skaeppor potatis; all
foersaeljning och alla koep skedde genom att byta varor–genom
byteshandel.
Men da befolkningen tillvaexte och behofven oekades, blef detta saett
mycket olaempligt. En man i distriktet uppsatte daerfoer en bod och
tillhandahoell en stor del af de saker, hvilka mest anvaendes, och
emottog i staellet nagra af de artiklar, som farmaren kunde laemna i
utbyte. Detta var ett stort steg framat, ty farmaren, som behoefde ett
halft dussin olika saker, da han gick till byn, slapp att soeka upp ett
halft dussin olika personer, som behoefde en eller flera af de artiklar
han hade att laemna i utbyte. Han kunde ga direkt till en man,
bodinnehafvaren, och foer en af sina landtbruksprodukter fa de saker
han oenskade. Det gjorde bodaegaren detsamma, om han gaf farmaren te
eller kaffe, filtar eller en hoeraefsa; icke heller gjorde det honom
nagot hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller
potatis, bara han kunde skicka dem till staden och fa annat i
staellet. Farmaren kunde aefven afloena sina tjaenare genom anvisningar pa
saker i boden. Aennu finnas inga penningar haer, som ni ser–allt aer
byteshandel. Saettet aer mycket obekvaemt och mycket kostsamt, emedan
landtbruksprodukterna, som gafvos i utbyte, maste slaepas omkring och
alltid aendrade vaerde.
En dag kunde bodaegaren vara villig att taga, lat oss saega en skaeppa
hvete foer sa manga skalpund socker, men vid farmarens naesta besoek var
det honom kanske omoejligt. Han var tvungen att begaera mera hvete foer
samma kvantitet socker. Men om priset foer hvete hade stigit och icke
fallit, sa kan man vara taemligen saeker pa, att bodaegaren icke tog
mindre hvete lika ifrigt som han begaerde mer. Pa samma saett med allaartiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och foello i vaerde. Sa
gjorde aefven te och kaffe, socker och klaeder, stoeflar och skor, som
bodaegaren hade att byta bort.
Det aer onoedigt att papeka bodaegarens foerdel framfoer farmaren i detta
slags handel. Han kaende prisernas fall och stegring langt foere
farmaren och kunde baettre iakttaga tidstecknen aen hans kunder. Den
sluge bodaegaren hade alltid oefvertaget. Ni boer saerskildt laegga maerke
till att bodaegaren foeredrog en af farmarens artiklar framfoer andra,
den artikel naturligtvis, som var mest efterfragad. I Virginia var det
tobak och i en stor del af vart land hvete–daeraf uttrycket “sa godt
som hvete “. Det emottogs oefverallt, daerfoer att det sa laett afyttrades
mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag
traeffat pa i min vaens, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning–
en af de baest skrifna biografier i vaerlden, daerfoer att den aer sa
enkel. Naer domarens far koepte sin farm naera Pittsburg bestaemdes att
han skulle betala, icke i dollars, utan i “saeckar hvete ” sa och sa
manga saeckar hvarje ar. Detta aer icke sa laenge sedan.
Hvad vi nu kalla penningar anvaendes icke mycket i Vaestern eller
Soedern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit maenniskor att i
staellet vaelja nagon laemplig artikel som bytesvara, och det blef hvete
i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom nagon
lagstiftning, utan helt enkelt daerfoer att erfarenheten papekat
noedvaendigheten af att lata en sak tjaena soum “pengar”, hvilken visat
sig vara baest som betalning foer en farm eller vid varubyte; och vidare
att olika artiklar tjaenade baest aendamalet i olika trakter. Hvete var
“sa godt som hvete” foer att brukas somu “pengar “, oberoende af nagon
lag. Folket hade roestat foer hvete och gjort det till sina “pengar”;
och daerfoer att tobak var den foernaemsta skoerden i Virginia, fann
befolkningen daer att tobak passade baest som “pengar” i den staten.
Gif akt pa att till “pengar” alltid det vaeljes, som minst fluktuerar i
pris, det som aer mest anvaendt och efterfragadt, och som har vaerde i
sig sjaelft. “Pengar” aer endast ett ord, som betecknar den artikel,
hvilken anvaendes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar.
Lagen kan icke foerst vaerdesaetta en artikel och sedan utvaelja den att
bli “pengar”. Artikeln visar sig foerst vaerdefull och passande foer
aendamalet och blir sa af sig sjaelf och i sig sjaelf grundartikeln
–pengar. Den vaeljer sig sjaelf. Hvete och tobak voro lika sjaelfklart
pengar, da de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu aero
“pengar”.
Vi ga ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets
behof bli stoerre och stoerre. Anvaendningen af sa skrymmande artiklar
som tobak och hvete, vaexlande i vaerde, utsatta foer att taga skada och
af olika kvalitet, befanns snart vara besvaerlig och olaemplig foer det
alltjaemt vaexlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle
kunna reda oss med saed som “pengar”. Da visade metallerna sin
oefverlaegsenhet. De foerstoeras icke, vaexla icke hastigt vaerde och ha
samma hufvudfoertjaenst som hvete och tobak, att de duga till andra
aendamal aen som grund foer utbyte. Folk behoefver dem till personlig
prydnad, i handtverk och konst–pa tusen saett. Och det aer denna
omstaendighet, som goer dem laempliga att brukas som “pengar”. Foersoek
bara att raekna efter pa huru manga saett guld anvaendes, daerfoer att det
baest passar foer dessa aendamnal. Vi moeta det oefverallt. Vi kunna inte
ens bli gifta utan guldringen.
Daerfoer att metaller hafva ett vaerde i den oeppna marknaden, eftersoektfoer andra aendamal aen som pengar, och emedan tillgangen aer begraensad
och icke sa laett kan oekas som hvete och tobak, aero dessa metaller
mindre utsatta foer fluktuation i vaerde aen nagon artikel, foerut anvaend
som pengar. Detta aer af utomordentlig vikt, ty den vaesentligaste
egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till
allt varuutbyte, aer ett fixeradt vaerde. Slaektet har instinktivt alltid
soekt efter det enda foeremal i vaerlden, som mest liknar nordstjaernan
bland andra himmelens stjaernor, och anvaendt det som “pengar”–den
artikel, som minst vaexlar i vaerde, likasom nordstjaernan aer den, som
minst foeraendrar sin staellning i rymden. Och hvad nordstjaernan aer bland
stjaernorna, det aer den artikel folk valt som “pengar” bland andra
artiklar. Alla andra foeremal roera sig omkring den som alla andra
stjaernor roera sig omkring nordstjaernan.
Vi ha nu kommit sa langt, att vi laemnat alla foergaengliga ting och
utvalt metall som “pengar”, eller raettare, metallerna ha visat sig
vara baettre aen nagot annat som vaerdestandard “mynt “. Men aennu ett
stort steg maste tagas. Da jag var i Kina erhoell jag som vaexel sma
silfverbitar, som klipptes af en stang och vaegdes infoer mina oegon pa
koepmannens vag, ty kineserna aega icke praeglade mynt. I Siam begagnas
“cowries”, ett slags sma vackra snaeckor, hvilka infoedingarna anvaenda
som prydnader. Tolf sadana representera vaerdet af en cent. Men ni
inser nog hur omoejligt det var foer mig att hindra den kinesiske
koepmannen fran att ge mig mindre silfver, aen jag hade raett till, eller
koepmannen i Siamn att ge mig daliga snaeckor, da jag icke begrep deras
vaerde. Civiliserade nationer insago snart noedvaendigheten af att
regeringen bestaemde vissa kvantiteter metall, pa hvilka deras vikt,
aekthet och verkliga vaerde funnos praeglade. Salunda blef den praeglade
metallen till “pengar”–ett stort framsteg. Folk kaende nu det exakta
vaerdet af hvarje sadant metallstycke och laet icke laengre narra
sig. Laegg mnaerke till att regeringens staempel icke oekade penningens
vaerde. Regeringen foersoekte icke att “goera pengar” af ingenting. Den
endast underraettade folket om gaellande vaerdet af metallen i hvarje
mynt, hvad metallen–ramaterialet–kunde saeljas foer som metall och
icke som penningar.
Men aefven efter detta skedde mycket bedraegeri. Skaelmar skuro af
kanterna och hamrade sedan ut mynten, sa att manga af dem blefvo
mycket laetta. En intelligent fransman fann da pa att randa kanterna pa
mynten, hvarigenom detta bedraegeri hindrades, och civiliserade
nationer hade slutligen det mynt, som aennu bestar och aer det
fullkomligaste hittills kaenda, daerfoer att det aer af hoegt vaerde i sig
sjaelft och aer underkastadt minst foeraendring. Det mest idealiskt
fullkomliga foeremal att anvaenda som “pengar” aer ett, som icke
foeraendras. Det aer af vaesentlig vikt foer alla arbetare, sasom farmare,
handtverkare och andra som lefva af sina haenders verk, ty intet
underlaettar sa spekulationen vid varuutbyte som “pengar” med vaexlande
vaerde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer foer de fa,
som spekulera i pengar och baest foersta spelet.
Intet aer sa ofoerdelaktigt foer farmaren och loentagaren som att i utbyte
foer produkter eller arbete erhalla pengar, som aendra vaerde. De aero i
samma staellning som farmaren till bodaegaren, sasom nyss omtalats.
Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt vaeder. Det
aer naer vinden blaser och ytan aer grumlad, som det stackars offret tar
lockhetet foer en verklig fluga. Pa samnma saett aer det inom
affaersvaerlden. Det aer under oroliga tider, da priserna stiga och
falla, da vaerdet af den artikel, hvilken anvaendes som pengar, dansaromkring–upp i dag och ned i morgon–och ytan aer grumlad, som den
skicklige spekulanten fangar sina fiskar och fyller sin korg med
offren. Daerfoer aero farmaren, handtverkaren och alla loentagare mest
intresserade af att den artikel de erhalla som pengar har ett fixeradt
vaerde.
Naer bruket af metall somn pengar infoerdes, befanns att mer aen tva
metaller voro noedvaendiga. Man kunde icke goera ett guldmynt foer en
mindre summa aen en dollar, emedan myntet skulle bli foer litet; och vi
kunde icke bruka ett silfvermynt foer mer aen en dollar, emedan myntet
skulle bli foer stort. Salunda maste vi anvaenda en mindre vaerdefull
metall foer sma summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart
underfund med att vi icke kunde anvaenda silfver foer mindre aen
tio-centsmynt och voro tvungna att vaelja nagon annan metall foer mindre
mynt. Vi maste ha en mindre vaerdefull aen silfver och togo en blandning
af nickel och koppar till fem-centsmynt, men foer ett- och
tva-centsmynt var till och med nickel foer dyrbart, och vi maste taga
enbart koppar till dessa–vikten lades sa att metallen i hvarje mynt
motsvarade det vaerde regeringens staempel a detsamma utvisade.
Ett kopparmynt pa en cent skulle saledes innehalla koppar foer en cent,
och femcentsmynten motsvara vaerdet i nickel och koppar; men enaer
nickel och koppar vaexla i vaerde fran dag till dag, aennu mera aen
silfver, aer det omoejligt att i hvarje mynt fa det exakta vaerdet. Om
det vore exakt den ena dagen och priset pa nickel och koppar som
metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smaeltas ned
af maen, som gjorde affaerer i dessa metaller, och ni skulle icke ha
nagra mynt kvar. Daerfoer maste vi beraekna prutman och alltid taga litet
mindre metall i dessa mynt aen foer det vaerde de representera. Daerfoer
kallas dessa smamynt i penningens historia foer “mynttecken”. Det aer
ett “tecken” foer sa och sa mycket guld. Den som har ett visst antal
nickelslantar maste foer dem fa en god gulddollar, sa att de saekert
fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestaemma i allmaenhet
en graens foer bruket af “mynttecken” och goera dem till lagligt
betalningsmedel foer en obetydlig summa. I Britannien, till exempel,
kan ingen foerma en person att taga “mynttecken” foer mer aen tio
dollars, och alla silfvermynt bli daer klassificerade som “mynttecken”.
Jag kan icke foera er laengre in i penningens historia, emedan vi i de
myntpraeglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock nagot att
ytterligare saega er om denna sak.
Ehuru man kunde tro att vi i praeglade metallmynt natt fullkomligheten
och att daerigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli
bedragen pa hvad som aer af sa stor vikt foer dess vaelbefinnande–“aekta
penningar”–fanns likvael ett saett att lura folk aefven da sadana mynt
anvaendes. Myntens vaerde har ibland blifvit “foerfalskadt” af noedstaellda
regeringar efter utarmande krig eller farsoter, da laenderna varit
alltfoer fattiga och svaga foer att haemta sig efter olyckorna. Ett
sadant “foerfalskadt” mynt aeger icke nog metall foer den summa, som
regeringens staempel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik,
hvilken alltid narrar massan. Den aer mycket, mycket gammal.
Femhundrasjuttiofyra ar foere Kristi foedelse anvaende grekerna
“foerfalskade” mynt. Likasa romerska kejsarna da de voro i ekonomiskt
trangmal. England anvaende “foerfalskade” mynt ar 1300. Skotlands mynt
var en gang sa nedsatt i vaerde, att en dollar gaellde endast tolf
cents. Irlaendska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla
foersoekt att “foerfalska” mynt, da de icke kunde patvinga folket
ytterligare direkta palagor. Det var alltid sista resursen atttillgripa “foerfalskade” mynt. Dessa haendelser intraeffade foer laenge
sedan. Nationer af foersta rang falla icke sa djupt i vara dagar. Jag
maste stanna foer att goera ett undantag fran detta pastaende. Jag boejer
mitt hufvud i blygsel da jag nedskrifver namnet–Foerenta staternas
republik. Hvar och en af dess silfverdollars aer ett “foerfalskadt
mynt”. Naer en regering slaepper ut “foerfalskade mynt”, tar hon afstand
fran allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fraga om penningar.
Sund finans kraefver att regeringen endast bestyrker det verkliga
vaerdet af hvarje mynt, som utslaeppes fran myntverket, sa att folket
icke blir bedraget. Hvarje gang regeringen staemplar ordet “En dollar”
pa 371 1-4 gran silfver staemplar hon en loegn–silfret i den aer i dag
icke vaerdt en dollar, utan endast sjuttioatta cents.
En annan missuppfattning i penningfragan, som ofta bragt nationer i
svarigheter, aer foerestaellningen att en regering kan “goera pengar”
endast genom att staempla vissa ord pa papperslappar, liksomn man kan
“goera pengar” genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars
vid anfordran. Men ni vet att om ni goer det, sa goer ni icke “pengar”,
utan ni goer “en skuld”. Pa sammna saett handlar den regering, som ger
sitt loefte att betala. Och det gar foer regeringen som foer den
enskilde, om sadana anvisningar utslaeppas i foer stor skala: De betalas
saellan. Fransmaennen gjorde sa under revolutionen, och nyligen funno
Sydstaterna pa att “goera pengar” i sa riklig maengd, att de utslaeppta
sedlarna knappt aero vaerda papperet de aero tryckta pa. Hvarje
erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna “goeras”
utan att bakom dem star vaerde. Vart eget land slaeppte ut sedlar, och
andra nationers folk koepte dem foer fyrtio cents foer dollarn, oaktadt
de betingade sex procent raenta i guld, sa stor var fruktan att aefven
detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag fran det
oede, som drabbar sadana saekerheter utslaeppta under bekymmersamma
tider. Endast daerfoer att regeringen straengt hoell sitt ord, betalade
raentan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs,
har vaerdet af dess bonds stigit och Foerenta staternas kredit star
hoegst i hela vaerlden, hoegre till och med aen Storbritanniens. Det har
aldrig funnits en mera traeffande illustration till den gamla sanningen
att i pennningfragor, som i alla andra, aer “honesty the best policy” =
aerlighet varar laengst. Var regering slaeppte aefven ut nagra sedlar,
bekanta under namnet “greenbacks” (= groenryggar). Men de visa maen, som
gjorde detta, soerjde foer att anskaffa en fond af etthundra millioner
dollars i guld foer att inloesa dem, sa att hvem som helst som har en
greenback kan ga till banken och utbyta den mot en dollar i guld.
Men jag skall nu tala om foer er en annan egenskap, som denna
metallbasis visat sig aega och som ni skall finna det svart att tro pa.
Hela vaerlden har ett sadant foertroende till dess ofoeraenderlighet i
vaerde, att daerpa uppfoerts, som pa en klippfast grund, ett torn af
“kredit”, sa hoegt, sa vidstraeckt, att allt silfver och guld i Foerenta
staterna och alla greenbacks och sedlar, utslaeppta af regeringen,
endast utgoera atta procent af landets penningomsaettning. Ga in pa en
bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall
finna att foer en affaerstransaktion pa ett hundra tusen dollars endast
atta tusen dollars i pengar behoefs, och detta endast foer obetydliga
inkoep och betalningar. Nittiotva procent af affaerer uppgoeras med sma
papperslappar–checker eller vaexlar. Pa denna basis hvila saledes
alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de
tusen millioner bonds, hvilkas foersaeljning moejliggjort byggandet af
vart stora jaernvaegssystem daertill komma aefven tusentals millioner
besparingar, som af den stora massan insatts a sparbanker och af dessa
banker utlanats till olika foeretag och hvilka maste aterbetalas med”aekta pengar”, eljes skulle den, som at banken anfoertrott sina
besparingar, bli lidande.
Landets affaerer och penningomsaettningar foermedlas salunda numera icke
med pengar–med sjaelfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, da
varorna icke laengre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad
“pengar”, foermedlade bytet, sa anvaendes nu icke metallen–“pengar”.
Koeparens check eller vaexeln pa en bank–en liten bit papper–aer
allt som behoefs mellan saeljaren och koeparen. Hvarfoer tages denna bit
papper af saeljaren eller den som har en fordran? Daerfoer att
emottagaren aer saeker pa att om han behoefde den artikel som papperet
representerar–guldet–sa skulle han fa den. Han aer ocksa saeker pa
att han icke behoefver detta guld och hvarfoer? Daerfoer att hvad han
oenskar koepa, kan han betala med en check, en likadan liten
papperslapp, i staellet foer guld; och sedan–det viktigaste af allt
–litar hvar och en pa basisartikelns konstanta vaerde. Kom ihag att
en stegring i vaerde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant
vaerde aer foer massan af folket hufvudegenskapen hos “pengar”.
Naer daerfoer folk begaer att mer “pengar” skall slaeppas ut i allmaenna
roerelsen–det vill saega mer af den artikel vi bruka som foermedling
vid varuutbyte–inser ni att det icke egentligen aer “pengar” som
behoefs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller nagot annat att
saelja, har nagonsin haft obehag af att koeparen saknat pengar vid
uppgoerelsen. Vi hade nyligen haer i landet en mycket svar rubbning i
vara finansiella foerhallanden. “Pengar”, sades det, funnos icke att
tillga foer affaersaendamal; men det var icke sjaelfva metallen som
fattades, utan “kredit”, foertroende, ty daerigenom, som ni har sett,
ske alla affaerer, utom mindre koep och betalningar, hvilka icke kunna
fa namn af “affaer”. I dag kan affaersmannen icke visa sig ute pa gatan,
utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna “kredit” foer
mycket lag raenta; foer 2 procent kan “kredit” dagligen erhallas. Det
har icke varit nagon skillnad pa penningtillgangen i landet; den var
lika stor i Januari som i Mars. Det var saledes icke brist pa pengar
som orsakade rubbningen. Sjaelfva grundvalen, hvarpa de nittiotva tusen
af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga “pengar”
–mynt och sedlar–haenfoeras, som vi ha sett, till de attatusen
dollars. Haer kommer den allvarligaste faran af att krangla med
basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpa nittiotva procent af
landets affaersfoeretag hvilat–foertroende, kredit–och indirekt de
atta procent, hvarmed affaerer uppgoeras i metall eller sedlar; ty
myntstandarden aer grunden foer all affaersroerelse, bade foer de nittiotva
tusen och de attatusen dollars. Sa att ni inser att om denna grund
blir underminerad, sa vacklar hela den stora byggnaden, hvarpa allt
affaerslif hvilar.
Jag har nu kommit till slutet pa mitt tal om “pengar”. Vi skola nu
tillaempa fakta pa den nuvarande situationen och komma genast in pa
silfverfragan, den viktigaste af alla och hvilken kraefver hela er
uppmaerksamhet. Ni har sett att maenniskor anvaendt olika foeremal som
“pengar” och foerkastat dem, da baettre erbjudit sig, samt att de
slutligen natt till staemplade mynt af vaerdefull metall sasom det
fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast tva slags
metall som myntstandard–guld i nagra laender och silfver i nagra.
Intet land kan ha mer aen en myntstandard. Arhundraden tillbaka antogs
silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i
Syd-Amerikas republiker; det bibehalles fortfarande i dessa laender.
Under davarande foerhallanden var det ett klokt val; silfver stod i
dubbelt sa hoegt pris som nu och motsvarade en landtlig befolkningsbehof.
Europas foernaemsta nationer och vart eget land, med dess starkt
utvecklade affaerslif, insago noedvaendigheten af att anvaenda en
vaerdefullare metall som standard och valde guld. Men da silfver i
manga delar af vaerlden anvaendes som standard och som skiljemynt i
guldbasislaenderua, befanns laempligt att nationerna kommo oefverens om
att fastsla ett vaerdefoerhallande mellan guld och silfver, salunda att
femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns
guld. Nationerna foersoekte icke att gifva silfret nagot konstladt vaerde
utoefver dess verkliga och kommo dessutom oefverens om att inloesa alla
silfvermynt, som blifvit utslaeppta, mot guld till det fixerade
vaerdet. Allt gick bra med detta system under en lang tid. De mera
framstaende nationerna pa guldbasis, de mindre framstaende pa
silfverbasis, och alla parter funno sig belatna med foerhallandena.
Hvad har da framkallat denna silfverfraga, som alla diskutera? Just
detta faktum, att medan tillgangen och daerfoer vaerdet af guld blef
ofoeraendradt upptaecktes stora silfvergrufvor, maerkliga foerbaettringar
gjordes i grufdriften och aennu maerkligare vid bearbetningen af
silfvermalmen. Och da mer och mer silfver producerades med mindre
kostnad, foell det naturligtvis i vaerde; ett uns, som 1872 var vaerdt 1
dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned;
det har foerlorat faststaelldt vaerde. I alla laender med silfverstandard
ha foeljaktligen uppstatt oro och svarigheter. I Indien, med dess
tvahundraattiofem millioner maenniskor, aer fragan mycket allvarsamn,
och ni vet hurudan staellningen aer i Syd-Amerikas republiker genom
detta prisfall pa deras basisartikel. Aefven Europas nationer, hvilka
aega guldstandard, beroeras stoerande af denna silfverfraga, ty under
oefverenskommelsen att beraekna femton och ett halft uns silfver vaerdt
lika mycket som ett uns guld blefvo nagra af dessa nationer
oefverhopade med enorma kvantiteter silfver. Manga af dem sago foer
flera ar sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara foer
silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och hoello sig straengt pa
guldstandarden; men aennu finnas i Europa elfvahundra millioner
silfverdollars, oberaeknadt foerradet af smamynt i silfver. Man kan utan
risk att narras vaga saega, att tjugofem uns silfver skulle i handeln
motsvara ett uns guld, i staellet foer den femton-och-ett-halft-unsbasis som oefverenskommelsen
stadgat.
Europa har allvarligt kaempat foer att bli kvitt silfret. 1878 staengde
den s. k. latinska myntkonventionen–Frankrike, Belgien, Italien,
Schweiz och Grekland–hvilken fixerat priset pa silfver, sina
myntverk foer silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875
raeddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstoertfloden och
sta nu pa saeker guldbasis. Holland tog ocksa 1875 sin standard i guld.
Oesterrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af
ett litet foerrad af “silfverthaler”, afsedt foer den levantinska
handeln. Aefven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade
sig undan den hotande silfverfaran och instaellde ar 1870 all vidare
myntning af den farliga metallen, utom nagra smamynt foer Kinas
raekning. Ni ser nu, att alla dessa laender, som ha foersoekt silfver och
erfarit hur mycket ondt det medfoer, af all makt straefva efter att bli
det kvitt. Foer tretton ar sedan har silfver blifvit drifvet ur deras
myntverk, ty under denna langa tid ha inga silfvermynt som fullt
lagligt betalningsmedel blifvit utslaeppta i Europa. Det aer endast var
republik, som djaerft stoertar sig djupare in i silfvernmyntningens
faror. Naer vi ha haft de aeldre nationernas erfarenhet, skola vi,
liksom de, oenska att kunna stanna pa vaegen utfoer, om det icke aer foersent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola goera med sitt silfver,
som har fallit sa mycket i vaerde, aer ett allvarsamt problem i alla
dessa laender; det haenger som ett moerkt moln oefver laendernas framtid.
Flera konferenser, till hvilka Foerenta staterna skickat delegerade, ha
hallits under de senaste aren foer att utroena, om icke de foernaemsta
handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvaerde foer
silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var foer stor,
tillgangen och vaerdet kunde icke beraeknas.
Mahaenda kunde det falla sa mycket att tjugufem eller trettio uns icke
skulle vara vaerda mera aen ett uns guld; det aer omoejligt att veta. Da
vart land redan gatt sa langt pa den farliga straten, att det har
fyrahundraattiotva millioner dollars i silfver som fallit i vaerde,
hade vi att radgoera med vara kamrater olyckan och naervara sasom
kreditorer vid sammantraeden, daer man soekt upphjaelpa en stackars
gaeldenaers affaerer.
Mahaenda fragar ni er sjaelfva, hvarfoer jag icke, da jag talar om
Europas laender i foerhallande till silfver, naemner den summa, som var
foernaemste rival, Storbritannien, haller i reserv? Lyssna ett oegonblick
och taenk sedan allvarligt pa svaret. Icke en dollar. Frankrike har
icke mindre aen sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank;
men hvarje dollar Britannien aeger aer i den enda ofoeraenderliga,
konstanta grundartikeln–guld. Som en vis gammal fagel sitter det
kaera mnoderlandet pa sin pinne och hvisslar munutert at alla dessa
silfverbekymmer. Det har gjort London till vaerldshandelns medelpunkt.
Om nagot koepes eller saeljes i fraemmande laender, begaeres en vaexel pa
London, daerfoer att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka
maen vilja icke veta af en vaexel pa Paris eller Wien eller New York.
Hvarfoer? Daerfoer att nationerna, som dessa staeder representera, ha
blifvit utsatta foer stor risk genom sina silfverfoerrad och skola
mahaenda genom lagstiftningen soeka fa vaexlarna betalbara i denna
metall, som fluktuerar sa betydligt i vaerde.
Jag oenskar att folket i Foerenta staterna ville ge noga akt pa
Storbritannien. Det skoeter sig sjaelft. Det behandlar de silfverlastade
nationerna med kall hoeflighet pa dessa konferenser, som det nadigt
nedlater sig att bevista, endast daerfoer att Indien, oefver hvilket det
regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen
afsla inbjudningen. Naer de andra tala om att fixera ett guldvaerde pa
silfver, saeger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestaemma
sig foer i denna sak. Hvad det af hela sin sjael astundar, aer att
Foerenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills
atergang aer omoejlig, och sa behaller Storbritannien sin gamla politik,
som staellt det fraemst i finansvaerlden. Dess enda moejliga rival finns
icke i Europa, utan haer i Foerenta staterna. Hvilken stolthet foer
Britannien, om vart land kunde bringas ned till en silfverbasis–
tvingadt att afsta fran den enda standard, som kan ge en nation plats
i foersta ledet inom affaersvaerlden. Silfver at republiken, guld at
monarkien–det aer hvad Storbritannien hoppas det skall komma till,
men som hvarje amerikanare boer besluta sig foer att sa icke skall
ske. Regeringar kunna utfaerda hvilka lagar de behaga roerande silfver
–vaerlden bryr sig icke om dem. Hvarje affaerstransaktion mellan
nationer fortsaetter att uteslutande baseras pa guld–ingenting annat
aen guld–och upphoer icke daermed. Detta vet Britannien och handlar
daerefter.
Jag tycker att jag hoer er foertrytsamt fraga: “Hur kom vart land att hatrehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom
Frankrike, i staellet foer att ha reservfonden i saekert guld, som var
rival, Britannien, da vi liksom Britannien ha guld till var
myntstandard?” Det aer en fraga, som hvarje farmare, hvarje arbetstrael
skulle goera och fordra ett svar af sin representant i kongressen.
Svaret aer laett gifvet. Haer har ni historien. Silfver hade, som vi ha
sett, fallit i vaerde och syntes ytterligare falla. Europas nationer
voro belastade med manga hundra millioner dollars och aengsliga att bli
af med dem; aegare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och
alla sporde hvad som skulle goeras foer att halla uppe den fallande
metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in;
och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande
och alla sina resurser med tyvaerr alltfoer lysande framgang. Massan af
folket framstaelldes sasom gynnsamt staemd foer silfver. Om det aer sant,
sa handlade hon, foerledd af spekulanter, rakt emot sina egna foerdelar.
Foersta lagen omn silfvervaerdet utfaerdades af lagstiftningen ar 1878.
Den alade var regering att koepa atminstone tva millioner uns silfver
hvarje manad, under det alla andra regeringar hade upphoert att mynta
silfver, af fruktan foer dess snabba vaexling i vaerde. Silfvermaennen
pastodo att dessa koep skulle stegra metallens vaerde; men hade de raett?
Nej. Det oekade icke priset. Hvad var nu att goera? “Ah!” sade dessa
silfvertungade spekulanter, “orsaken aer att regeringen icke gatt langt
nog–oeka bara summan. Lat regeringen koepa fyra och en half million
uns i manaden af vart silfver, i staellet foer tva millioner i manaden;
det skall taga allt som landets grufvor kunna laemna och mera till, och
sa maste silfver stiga i vaerde”. De hade raett i sitt pastaende att
fyra och en half million i manaden aer mer aen totalafkastningen af
Foerenta staternas silfvergrufvor; och da atta a tio millioner silfver
hvarje ar anvaendes till andra aendamal aen myntning till “pengar”,
atersta icke mer aen, lat oss saega, fyra millioner i manaden till
myntning. Manga trodde att om regeringen koepte sa mycket silfver, sa
skulle priset stiga. Och sa skedde aefven, daerfoer att manga af de
missledda koepte silfver pa spekulation innan billen utfaerdades.
Silfver steg fran 90 till 121–naestan till sitt gamla vaerde i guld.
Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver ater sjoenk fran
121 till 97, och daer sta vi igen. I staellet foer att vara kvitt
silfverbekymren, som Britannien aer och vi skulle ha varit, ha dessa
maen lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner
dollars af sitt silfver, och vi aero lika illa daeran som Frankrike, men
med denna skillnad:
Frankrike och andra nationer slutade visligen foer tretton ar sedan att
oeka sin silfverboerda, medan var regering oekar sitt foerrad hvarje manad
med fyra och en half million uns, litet mer aen denna siffra i dollars.
Foerenta staterna goer sitt baesta att ignorera silfrets foeraendrade kurs
och likstaella det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla
andra nationer af foersta rang. Vi skulle saledes vara tvungna att koepa
icke endast hvad vara egna grufvor producera, utan aefven en stor del
af hvad hela vaerldens grufvor producera och silfverproduktionen aer
stor nog att goera ett hundra sextioatta millioner af vara
silfverdollars per ar; och daertill maste vi vara beredda att koepa de
elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar aero betungade
med och aero sa ifriga att fa saelja.
Langt ifran att regeringens inkoep af silfver har oekat vaerdet, skulle
regeringen icke i dag kunna saelja de trehundratretton millioner
dollars, som ligga foervarade i hennes kassahvalf, utan att foerloranagra millioner pa det pris silfveraegarna erhallit. Ni skall knappast
kunna tro, att skattkammarens raekenskaper utvisa, att regeringen gjort
en profit af sextiosju millioner pa sina silfverkoep. Detta beror daerpa
att silfret i en dollar icke kostat mer aen attio cents. All denna
“profit” aer endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i
okloka silfverkoep. Fyra och en half million af edra foertjaenster
betalas hvarje manad i skatter, icke foer regeringens konstitutionella
aendamal, utan foer att hjaelpa upp en metall, genom att betala hoegre
priser foer den aen den eljes skulle betinga. Er regering brukas som
verktyg foer att rikta silfveraegare och silfvergrufvor. Detta aer
visserligen illa, men knappast vaerdt att naemna i jaemfoerelse med faran
af den panik och olycka, som skulle bli foeljden af att bannlysa den
stabila guldstandarden och infoera den foeraenderliga silfverstandarden.
Republiken hade slafveriets vanaera, men afskaffade det. Tills i ar
hade hon vanaeran, att ingen lag skyddade andras aen hennes egna
medborgares litteraera skapelser. Denna skam aer ocksa utplanad, men
staellet har hon fatt “foerfalskadt mynt”. Den stora republiken slaepper
ut ohederligt mynt och aer den enda nation i vaerlden, som goer det, utom
Mexiko, som aennu myntar litet silfver. Men medan skammen aer oefver
oss, ha vi aennu i vaentan det “foerfalskade myntets” finansiella
olyckor. Fastaen regeringen slaepper ut “foerfalskadt mynt”, emottager
hon det som vaerdt en dollar i skatter och tullar och goer det till
lagligt betalningsmedel; salunda gar det foer naervarande fran hand till
hand som dollars vaerde. Pa sa saett har regeringen varit i stand att
hindra vaerdenedsaettningen. Huru laenge hon kan fortsaetta att slaeppa ut
dessa fyra och en half millioner hvarje manad och halla dem i
guldvaerdet, kan ingen saega. Men en sak aer klar: slutligen maste boerdan
bli foer tung och, savida silfver icke stiger i vaerde eller dollarn
innehaller nog foer att representera vaerdet i guld eller regeringens
inkoep af silfver hejdas, sa maste vi foerr eller senare sjunka fran
guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska
republikers standpunkt.
Detta bli ovillkorligen foeljden, naer vaerlden boerjar foerlora tron pa
regeringens foermaga att vid anfordran inloesa de utslaeppta mynten med
guld. Foerestaell er, att nagra af er beslutit att frakta en stor
timmerstock fran skogen och togo, med boejda nackar, boerdan pa edra
skuldor, och nagon sa uttalade tvifvel pa att ni skulle orka framn
under tyngden; foerestaell er vidare att tva eller tre ibland er boerjade
kasta tveksamma blickar pa hvarandra och till sist besloeto att smita
undan–hvad skulle foeljden bli? Bristen pa foertroende skulle
troligen resultera i att de, som voro nog daraktiga att fortfarande
soeka slaepa pa boerdan, krossades under den. Det foerhaller sig pa samma
saett med den oemtaliga fragan om vaerdeberaekning. Ett par spekulanter
eller “goldbugs” besluta att, komma hvad som vill, skola de saetta sig
och sitt i saekerhet.
Aefven hos de vagsammaste insmyger sig ett tvifvel pa huruvida Foerenta
staterna ensam kan taga vaerldens boerda pa sina skuldror och baera den,
naer alla de andra nationerna aero raedda att foersoeka det och da ingen
nation i vaerldens historia nagonsin har lyckats att ge permanent vaerde
som myntstandard at en metall, som icke i sig sjaelf har detta vaerde.
Maerk detta: Var regering har endast kunnat goera detta med sina
silfverdollars, daerfoer att endast ett begraensadt antal blifvit
utslaeppt och hon har varit i stand att inloesa dem med guld–alldeles
som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva pa det: “Detta gaeller
foer en dollar och jag foerbinder mig att betala den”. Fragan aer: Huru
laenge skulle ni fa folk att ta emot dessa lappar i staellet foerdollars? En misstaenksam person kunde snart undra, om ni inte slaeppte
ut foer manga. Och papperslapparna skulle foerlora anseende; folk skulle
boerja tvifla pa att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade
dollars. Fran detta oegonblick skulle ni icke kunna utlaemna flera. Just
sa aer det med regeringar: alla kunna halla sitt skiljemynt i omlopp,
ehuru det icke innehaller metall till det asatta vaerdet; och det aer en
oemklig regering som icke kan ga litet laengre och foerma vaerlden att
emottaga nagot i form af “pengar”, som endast delvis aer det. Men kom
ihag, att hvilken regering som helst skall snart uttoemma sin kredit,
om hon fortfar att utslaeppa som “pengar” nagot, som icke har verkligt
vaerde som metall hela vaerlden oefver. Hvarje nation har eventuellt mast
mynta om “foerfalskade mynt” eller foerkasta sina obligationer och ga
igenom farorna och skammen som atfoelja foerlorad kredit och staellning.
I manga fall inloestes aldrig de “foerfalskade” mynten, de stackars
maenniskorna som innehade dem voro tvungna att taga foerlusten.
Det finns likvael en foertjaenstfull punkt hos den nuvarande silfverlagen
som, om den icke foeraendras, kan hejda utslaeppandet af aennu flera
“foerfalskade silfverdollars”. Den foereskrifver att tva millioner af de
fyra och en half millioner uns silfver, som inkoepas hvarje manad,
skola inyntas till pengar foer ett ar. Enligt detta skulle endast den
summan myntas, som befanns noedvaendig foer att inloesa de utslaeppta
sedlarna. Men da personer foeredraga sedlar framfoer silfver, blir liten
eller ingen myntning af silfverdollars behoeflig och endast sedlar, som
inloesas med silfver, skola utslaeppas. Naer regeringen slutar att mynta
silfverdollars, skall hon sta infoer folket i sin raetta karaktaer: en
vidlyftig spekulant i silfver eller, raettare, ett verktyg foer
silfverspekulanter, som hvarje manad staplar upp i sina kassahvalf
fyra och en half millioner uns, icke i form af “pengar”, utan i
tackor. Helt saekert kan detta icke undga att vaecka folket till insikt
af sakernas verkliga staellning och framtvinga en fordran pa att den
vagsamma spekulationen maste fa ett slut.
Men det aer i hvarje haenseende mindre farligt att lata silfret ligga i
tackor aen att mynta det till “foerfalskade dollars”, daerfoer att det i
framtiden underlaettar mnyntningen af aerliga silfverdollars det vill
saega mnynt, som innehalla sa mycket silfver att det motsvarar myntets
nomninella vaerde. I staellet foer 371 gran silfver skulle 450 eller 460
bli anvaendt. Det aer just den sumnma regeringen far foer hvarje dollar.
Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till stoerre vaelsignelse foer den
stora massan af landets befolkning. Men franscdt det materiella
intresset star nagot mycket hoegre pa spel–republikens heder.
Regeringens staempel skulle endast bestyrka kvad som aer sant.
Jag tror icke att det finns manga maen i Foerenta staterna, med undantag
af silfveraegare, som skulle roesta foer silfver i staellet foer guld som
vaerdestandard. Om folk foerstod att fragan gaeller hvilken af dessa
metaller–guld eller silfver–som skall vaeljas till myntstandard,
sa skulle roestningen naestan enhaelligt vara till guldets foerman, sa
tydlig aer dess oefverlaegsenhet. Silfrets foersvarare pasta att de icke
alls hafva foer afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast
upphoeja silfret och gifva det den staellning guld har som pengar. Men
ni kunde lika gaerna taenka er tva haestar komma in som “den foerste” i en
kapploepning eller att ha tva “baeste” af nagot. Ni kan lika gaerna soeka
infoera tva nationalflaggor i ett land. Lika bestaemdt som en medborgare
maste vaelja det baner under hvilket han star eller faller, lika
bestaemdt maste han vaelja guld eller silfver som sin finansiella
standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med nagot annat,
lika litet som stjaernbaneret kan dela sitt herravaelde med nagon annanflagga i sitt eget land. I fraga om pengar gaeller denna lag: Den
saemste drifver den baeste pa flykten. Skaelet haertill aer ganska klart.
Antag att ni far en femdollar i guld och fem dollars silfver, och
tvekan uppstar om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid
uppehalla silfret till samma vaerde som guldet, sa skola kanske
nittionio af hundra taenka att lagen kan ge permanent vaerde at silfret,
hvilket det icke aeger i sig sjaelft. Men en man af de hundra har sina
tvifvel om saken. Ju mer en person vet om “pengar”, dess mera tvifvel
hyser han; och fastaen ni icke har nagra tvifvel, kan dock den
omstaendigheten att jag har sadana foeranleda er att saega: “Kanske han
har raett; det aer moejligt att jag har oraett. Jag tror att jag i morgon
skall ge Smith detta silfver foer mina specerier och ge min hustru
detta vackra guldmynt att goemma. Det behoefver ingen kongressakt–
alla kongressakter i vaerlden foerma icke minska dess vaerde; metallen i
det aer vaerd fem dollars oefverallt i vaerlden, oberoende af regeringens
staempel; dessa fem silfvermynt aero endast vaerda tre dollars och
sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret–guld aer
godt nog at mig”.
Och ni kan vara saeker pa att Smith skyndar sig att oefverflytta silfret
pa Jones. Manga skola handla pa detta saett och guldet i landet skall
foersvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje
person, som emottagit det, skyndar sig sa fort som moejligt att ge det
at en annan, och salunda halles det i staendigt omlopp. Men hvarje
person, som far ett guldmynt, behaller det och hindrar det salunda
fran att cirkulera. I staellet foer att fa mera pengar genom en lag, som
skulle gifva silfver ett artificiellt vaerde, ha vi i sjaelfva verket
mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu aero i
omlopp ute och hvilka utgoera basis foer allting, skola snart foersvinna,
–kreditbyggnaden, som uppfoerts daerpa, rubbas, och massan af folket
tvingas att emottaga silfverdollars, vaerda endast sjuttioatta cents, i
staellet foer att som nu kunna inloesas med guld och alltid vaerda
etthundra cents. Kom ihag att jag sagt er, att nittiotva procent af
alla penningaffaerer bero pa att personer ha absolut tro pa att
pengarna ha konstant vaerde.
Slaepp ut af “foerfalskadt” mynt etthundra dollars mer aen hvad alla
maenniskor aero saekra pa aer af samma ofoeraenderliga vaerde som guld, och
ni har panik och finansiell revolution oefver er. Dessa pengar, som
endast kunna brukas i atta procent af vara obetydligaste
affaerstransaktioner, kunna laett oefversvaemma landets viktigaste
affaersfoeretag genom att rubba krediten, hvarpa de nittiotva procenten
hvila. Att alltid vara trygg fran fara aer att endast slaeppa ut sadana
pengar, hvilka verkligen ha det vaerde, som aer staempladt pa dem. Sa
noggrant fasthaller Britannien, var enda rival, vid denna princip, att
hon just nu ger ut tva millioner dollars foer att mynta om guldmynt,
som genom slitning foerlorat ett par cents vaerde. Regeringens staempel
maste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann
om sin heder.
Som vi ha sett, blefvo silfvermaennen besvikna i sitt hopp att
kongressbesluten skulle hjaelpa upp silfvervaerdet. Tva ganger har
regeringen foermatts att ga in pa deras begaeran, i foerlitande pa deras
foersaekran att landet daerigenomn skulle komma ur det farliga laeget–
tva ganger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att
silfveraegarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjaelpa regeringen att
atervinna fast mark med sa liten foerlust som moejligt. Langt
daerifran. De ha i staellet tagit ett mycket djaerft steg och soekt foermakongressen till den atgaerd ni sa mycket hoert talas om: “fri myntning
af silfver”. Hvad betyder nu detta? Det betyder att var regering
skulle af lagen tvingas att oeppna sitt myntverk och taga allt det
silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt
silfver, som produceras i vaerlden, och gifva foer hvarje sjuttioatta
cents vaerde daeraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som
en fullgiltig dollar foer ert arbete eller edra produkter. Det betyder
att den europeiske koepmannen skall skicka silfver hitoefver, fa det
myntadt i vara myntverk eller erhalla en silfverdollarsedel foer det
och sedan koepa en hel dollars vaerde af ert hvete eller korn, eller
nagot annat han vill ha, foer det silfver som endast skulle gaella
sjuttioatta cents i Europa eller pa andra staellen i vaerlden. Europa
goer detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra laender med
silfverbasis. Den engelske koepmannen koeper hvete i Indien pa nedsatt
silfverbasis, tar det till Europa och saeljer det pa guldbasis. Han
betalar salunda sa lagt foer indiskt hvete, att det i Europa blifvit en
farlig konkurrent till vart, hvilket beror daerpa att genom silfrets
sjunkande i vaerde far den indiske farmaren liten betalning foer sina
produkter.
Det aer endast nagra fa manader sedan silfverlagen, som alaegger
regeringen att mer aen foerdubbla sina inkoep, utfaerdades, och redan ha
atta millioner dollars i silfver mer aen vi ha exporterat skickats oss
fran utlandet; nagot okaendt foer oss, som alltid exporterat mera
silfver aen vi ha importerat. Nu koepa vi allt som vara grufvor
astadkomma och betungas med en hel del fran Europa, daer vi i staellet
skulle haft guld. Under aderton dagar i april manad ha vi skickat till
utlandet nio millioner dollars i guld: sa att under var nuvarande
silfverlag har Europa redan boerjat skicka oss sitt depresserade
silfver och beroefva oss vart rena guld–ett foer vart land farligt
utbyte, som borde fylla vara lagstiftare med blygsel. Var god och
foersta, att hittills–huru skadliga de tva lagstadgandena om
silfverinkoep aen voro–hade regeringen dock fatt silfret till
gaellande pris, nu omkring sjuttioatta cents foer 371 1-4 gran; och
endast denna maengd hade regeringen latit den s. k. dollarn innehalla.
Under “fri myntning ” kommer allt detta att aendras. Silfveragaren
skall da fa dollarn foer sjuttioatta cents silfvervaerde. I fraga om
ren, ofoerfalskad fraeckhet har denna proposition slagit rekord. Och
aenda, naer “the Farmers’ Alliance” ropar pa fri myntning, aer det just
detta foerbundet understoedjer: en plan att taga fran folket tjugotva
cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfveraegarnas fickor. Saekert
skall ni alla instaemma i att om regeringen goer sjuttiatta cents
silfvervaerde till en dollar, sa aer det regeringen och inte
silfveraegarna, som skall ha de extra tjugotva centens profit pa hvarje
dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behoefver det alltsamman; ty,
som jag redan sagt er, silfver som regeringen koeper till gaellande pris
skulle icke kunna saeljas i dag utan med foerlust af millioner.
Omn fri silfvermyntning blir lag, skola vara farmare befinna sig i
sammna staellning som den indiske farmaren; och likvael saeges det, att
de gynna silfver. Om det aer sant, sa gifves endast ett skael–de
foersta icke sitt eget baesta. Ingen klass af vart folk aer sa djupt
beroende af guldstandardens bibehallande och af utrotandet af
silfverinkoep och foerfalskad myntning som farmaren, ty manga af hans
produkter saeljas i laender, som ha guldbasis. Om den amerikanske
farmaren gar in pa att taga silfver i staellet foer guld, sa skall han
daerigenom saetta Liverpoolkoepmannen i stand att koepa pa en lag
silfverbasis, foer naervarande sjuttioatta cents foer dollarn; och foer
alla varor, som farmaren koeper fran utlandet, maste han betala paguldbasis. Han maste saledes saelja billigt och koepa dyrt. Detta aer
just hvad som vallar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker.
Priserna foer detta arets skoerd lofva att bli hoegre, aen de varit under
flera ar. Se till att ni far dem pa guldbasis.
Oeppna vara myntverk foer fri silfvermnyntning och erbjud sa hvarje
maenniska i vaerlden, som har silfver att saelja, ett en-dollar-mynt,
staempladt af regeringen och dess vaerde–sjuttioatta cents–
godkaendt, och hvarenda silfvergrufva i vaerlden skall bearbetas natt
och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt saendas till vara hamnar.
Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i
sina haender, skola strax oefverflytta det pa oss. De vilja ha guld foer
allt hvad vi koepa af dem och beroefva oss vart guld, under det vi taga
emot deras silfver. Med “fri myntning” i utsikt skola vi sjunka fran
guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfaerdas. Aflidne
sekreterare Windoms sista ord skola besannas:
” Antagligen foerraen den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin
silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde fa fatt
i vara i saekerhet i enskilda goemnmor, eller i bankernas
foervaringshvalf och skulle komma i dagen endast om hoegt premium
erbjoedes foer export”.
Det aer en farlig sjoe vi gifvit oss ut pa. Ni borde fraga er sjaelfva,
hvarfoer ni skulle utsaetta er guldbasis foer fara fran silfret. Pastar
nagon att silfverbasis skulle vara baettre foer er eller foer landet?
Omoejligt. Sa langt vagar ingen ga. Allt hvad den vildaste foersvarare
af foeraendringen vagar saega aer, att han tror att silfver kunde bli lika
godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli baettrc. Lat oss
fraga, hvarfoer nagon annan aen en aegare af silfver skulle oenska att
denna metall finge ett konstladt vaerde, som det icke har i sig
sjaelf. Hvarfoer icke lata metallen silfver behalla den staellning, som
naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel?
Hvarfoer skall den skattas hoegre, aen den foertjaenar? Ingen hade nagon
foerdom mot silfver. Det hade full raett att taefla med guld. Faeltet star
alltid oeppet foer det, eller foer hvilken som helst annan metall att
bevisa sig baettre passa som vaerdebasis. Om silfver finge hoegre vaerde i
handeln och visade ett stadigare pris aen guld, sa skulle det snart
uttraenga guldet. Hvarfoer icke ge metallen den staellning, som den kan
vinna i aerlig taeflan? Guldet behoefver icke “blasas upp” af
lagstiftningen–det talar foer sig sjaelft. Hvarje guldmynt aer vaerdt
just hvad det gaeller foer i alla delar af vaerlden. Det tviflar ingen
pa. Ingen foerlust aer moejlig, och–hvad som aer lika viktigt–ingen
spekulation heller. Dess vaerde kan icke hoej as eller saenkas. Spekulanten,
som icke har nagon utsikt att foertjaena nagot pa dess prisvaexling, aer
ingen vaen af det. Men detta aer just skaelet, hvarfoer ni skulle halla pa
guld, som aer den mest absoluta vaerdebevarare. Edra intressen och
spekulantens intressen aero icke desamma. Er foerlust aer hans vinst.
Ett af de framstaellda skaelen, hvarfoer silfver skulle inkoepas och
myntas, aer, att landet icke har nog “pengar”, och att fri
silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behoefva mer “pengar”,
sa aer guld den enda metall det aer klokt att koepa. Hvarfoer slaeppa ut
edra sedlar foer silfver, som faller i vaerde och invecklar er i okaenda
svarigheter, da ni foer dessa samma sedlar kan fa den rena,
ofoerfalskade artikeln sjaelf, verkliga pengar–guld, hvilket omoejligt
kan adraga landet foerlust? Men aer det sant att landet icke har nog
“pengar “, d. v. s. den myntade artikel, som foermedlar utbytet af
andra artiklar? Om det aer sa, sa aer det en ny upptaeckt? Vi ha ickelidit af brist pa myntade pengar under den foerflutna tiden, och dock
finnes det foer hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i
omlopp, aen det varit foerr. Vi ha mera cirkulerande medel–
d. v. s. pengar–per person aen nagot land i Europa, med undantag af
Frankrike, daer folk icke anvaender checker eller vaexlar i sa stor
myckenhet som likstaellda land–ett foerhallande, som noedvaendiggoer ett
langt stoerre foerrad myntade pengar, aen hvad vi behoefva. Att fa sa
mycket myntade pengar, som behoefs moeter intet hinder, foerutsatt att de
icke aero foerfalskade, utan aekta; och saekraste saettet aer att koepa guld
och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande vaerde aer sa
tvifvelaktigt och som visat sig vara en sa dalig spekulation foer
koepare. Fraga den, som yrkar pa mer pengar, hvarfoer icke guld vore den
baesta metallen foer regeringens inkoep foer myntning af pengar, och hoer
hvad han svarar. Guld aer lika mycket en amerikansk produkt som
silfver; vara grufvor foerse oss med mer aen tva millioner dollars af
det hvarje manad. Han skulle icke kunna goera nagon annan invaendning,
aen att detta skulle saenka priset pa hans produkt: silfver. Han skulle
icke kunna foerneka, att guld ger saekrare pengar at folket.
Det finns ett annat foersvar foer silfver. Manga offentliga maen saega
oss, att silfvermyntning “ligger i luften”, att folk vill ha det,
daerfoer att det goer pengar billiga och att, da silfver aer af mindre
vaerde aen guld, skulle folk laettare betala sina skulder. Lat mig haer
goera er uppmaerksamma pa en sak. Folks besparingar och egendom kunde
endast pa detta saett reduceras i vaerde, om guldstandarden foell. Sa
laenge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, aer ingen
foeraendring moejlig, hur stort silfverfoerrad regeringen aen koeper och
myntar. Foerst naer den finansiella krisen kommit och guldstandarden
dragits med i foeroedelsen och hvarje gulddollar var indragen och hallen
i mycket hoegt pris, kunde nagon foeraendring intraeffa till foerman foer
den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han
kunde foertjaena nagot pa att regeringen blef invecklad i svarigheter pa
grund af sina foerfalskade silfvermynt, sa lat honom erinra sig att,
innan denna fafaenga foerhoppning kan realiseras, maste hans regering ha
foerlorat foermagan att uppehalla silfret vid sidan af guldet.
En klok sekreterare i finansdepartemanget har foerutsagt resultatet:
“Denna ploetsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med
atfoeljande panik, skulle foerorsaka en rubbning och finansiell olycka,
hvartill vaerlden aennu aldrig sett maken; och vart land skulle med en
gang sjunka ned till silfverstandarden, naer det inte laengre fanns
nagon anledning till “myntning, och silfverdollars skulle sjunka till
deras ravaerde”.
Mannen, som soeker framkalla denna olycka i hopp att fa nagon foerdel
daeraf, aer tvillingbror till den, som begar ett attentat mot
expresstaget foer att fa tillfaelle att plundra, eller saetter
statsskeppet pa grund foer att foersaekra sig om en andel i strandvraket.
Han aer en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen aero rakt
motsatta de arbetande massornas intressen.
Man framhaller bestaendigt foer oss, att massan af folket haller pa “fri
silfvermyntning” eller atminstone pa de nuvarande silfverlagarna,
emedan hon pa nagot saett fatt det intryck, att ju mer silfver som
myntas, dess mer skall hon fa pa sin lott. Lat oss se litet naermare pa
den saken. Naer regeringen koeper silfvertackor, ger hon sina egna
sedlar eller silfverdollars foer dem. Hvem far dem? Aegarna af
silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas ifolkets? Af hvad vi veta om silfvermaennen, kunna vi icke vaenta att de
skola skaenka bort sina dollars till nagon. Det aer endast naer de koepa
folkets arbete eller produkter, som de daerfoer laemna dessa dollars till
hundra cents vaerde, men som kostat dem endast sjuttioatta. Vilja de
gifva flera af dessa sjuttioattacentsdollars, aen de skulle ha gifvit
af hundracentsdollars foer samma arbete och produkter? Nej, icke foerraen
regeringens foersoek att gifva silfver ett artificiellt vaerde gatt om
inte och vara pengar fallit i vaerde, da en dollar kanske icke gaeller
foer en half; beraeknadt efter guldvaerde, skulle de alltid gaella mindre
aen foerut. Huru kan da arbetarnas eller farmarnas foerdel tillgodoses?
Det aer silfveraegarna, som fa hela foerdelen. Detta aer ju
solklart. Hittills aer dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager,
aennu vaerd en dollar daerfoer att regeringen genom kraftig anstraengning
varit i stand att uppehalla vaerdet. Men da “fri silfvermyntning”
intraeder, maste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga vaerde–
sjuttioatta cents–och farmaren och arbetaren bli skaendligt
bedragna. Foerdelen foer farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla
loentagare aer, att de pengar de erhalla skola vara af hoegsta vaerde och
icke billiga–guld och icke silfver.
Hittills ha vi hallit fast vid guld som standard. Allting i Foerenta
staterna aer i dag baseradt pa guld, alla sedlar och silfvermnynt
motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle
det nu vara baest att kasta oefver bord guldstandarden, som de mest
framstaende nationerna sa ifrigt halla fast vid, i synnerhet
Britannien, och antaga vara sydamerikanska grannars silfverstandard?
Pa den solida guldklippan som var grund ha vi uppbyggt det rikaste
land i vaerlden och det land, som natt den stoersta utveckling i
landtbruk, industri, grufdrift och handelsfoeretag. Vi ha blifvit
rikligare vaelsignade aen nagon nation solen aennu lyst oefver. I intet
annat land aero arbetsloenerna sa hoega eller massan af folket i sa
burgna omstaendigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens
roera vid den? Det aer den fraga, som i dag riktas till Foerenta
staternas folk.
New Yorks Evening Post aer ett frihandelsorgan, men tidningen har
nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfaerda tio Mc
Kinleybillar aen en sadan silfverbill som begaerdes. Och jag, en
republikan och ifrig protektionist, saeger er, att jag foerr skulle
afsta fran Mc Kinleybillen och utfaerda faktorilagen, om jag i utbyte
kunde fa den nuvarande silfverbillen upphaefd och silfver behandladt
som andra metaller.
Vid naesta presidentval, ifall jag har att vaelja mellan en person, som
gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och
frihandel, sa skall jag roesta pa den senare, daerfoer att mitt foerstand
saeger mig, att till och med tulltariffen aer icke haelften sa viktig foer
landet som bibehallandet af den hoegsta standard foer folkets pengar.
Skulle det icke vara nyttigt foer er att lyssna till maen, som ha ert
foertroende och som af den staellning de intagit varit tvungna att saetta
sig in i och proefva denna silfverfraga? President Harrison aer kaend som
en mycket samvetsgrann man. Han aer icke rik–han aer fattig. Hvad som
mest ligger honom om hjaertat aer att soeka gagna den fattigare
arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han
saeger er, att det foersta en foerfalskad silfverdollar kommer att goera
blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning
foer produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland aer, liksom
Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhoera arbetsklassen–massorna. Han maste studera fragan foer att kunna behandla den, och
fastaen manga af hans parti hade blifvit dragna in i detta korstag foer
silfret–tillfaelligt, fa vi hoppas (ty till demokratpartiets beroem
maste jag saega, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast
vaen af de baesta pengar at folket)–Mr. Cleveland kaende, att han
maste saega sanningen och foerdoema frisilfvermyntningsideen, emedan han
ansag att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsaenda
bref ger ett annat bevis pa att naturen bildat honom till att ga i
spetsen–en modig man och icke en pultron. Han vaeger icke sina
personliga foerdelar mot deras baesta, som en gang valde honom till
president. Vi kunna naemna aennu flera: Ingen dugligare, praektigare och
mera aekta demokrat aen Mr. Manning och ingen dugligare, praektigare och
mera aekta republikan aen Mr. Windom har nagonsin handhaft nationens
finanser. Dessa maen voro folkets verkliga vaenner. Bada maste undersoeka
silfverfragan foer att veta hvad som var baest och handla sa, att det
laende till folkets vaelfaerd. Bada blefvo djupt bekymrade oefver den
hotande faran af “foerfalskade mynt” och anvaende all sin makt foer att
hindra kongressledamoeterna fran att tvinga regeringen att blottstaella
arbetarnas intressen och goera dem till ett offer foer spekulanter. Tva
af dessa stora maen ha af eder upphoejts till den hoegsta politiska
vaerdighet pa jorden, och de hade och hafva framfoer allt hjaerta foer de
mangas vaelfaerd. Att de, ehuru politiska motstandare, likvael enades i
denna fraga maste foer hvarje farmare, handtverkare och arbetare i
Foerenta staterna vara ett mycket talande bevis foer att de, och icke
silfrets foersvarare, aero hans klokaste radgifvare.
Jag slutar med ett rad till folket. Om icke regeringen upphoer att
manad efter manad belasta sig med mera silfver, eller om fri
silfvermyntning uppmuntras, sa undvik silfver. Om ni laegger af nagot,
sa lat det vara guld. Om ni deponerar nagot i en bank, sa lat det vara
guld. Det aer onoedigt att den fattige utsaetter sig foer nagon risk. Om
ni icke skyndar er, sa skall ni finna att intet guld finns kvar at er.
Spekulanter och foersiktiga och initierade affaersmaen skola bemaektiga
sig allt. Det boer vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga
vaerdepapper saelj as som icke voro betalbara i guld. Faran star foer
doerren. Hvad som aen haender, sa kan ni sofva tryggt pa guld. Silfver
skall ge visa maen onda droemmar. Var regering kan goera mycket; hon aer
ganska maektig. Men det finns tva saker hon icke kan goera: Hon kan icke
af sig sjaelf, emot hela vaerlden, gifva silfver ett hoegre vaerde, aen det
oefverallt i vaerlden aeger i sig sjaelft som metall; och hon kan icke
minska guldets vaerde. En dag skall ni kanske tacka mig foer radet, fast
jag hoppas ni icke skall fa anledning att foelja det.
Tro dock icke att jag foertviflar oefver republiken–aldrig. Aefven om
hon blir indragen i de svarigheter, som foelja med silfver, och vi fa
det lika illa staelldt som Argentinska republiken, hvarest en
gulddollar aer vaerd tva och en half silfverdollars, finns ingen
anledning att frukta foer den slutliga utgangen. Folkets sunda foerstand
skall snart ater infoera guldbasis, och republiken skall traeda fram i
foersta ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att
kosta oss mycket, och det aer baettre att den direkta foerlusten drabbar
de fa penningstarka aen massan af folket. Aefven i baesta fall kommer den
senare att lida mest, maen med pengar veta baettre, aen andra kunna det,
huru de skola skydda sig. Jag aer saeker pa att folket skulle kunna
hindra all denna foerlust, om det endast kunde laera sig foersta fragan,
ty dess intressen, aennu mer aen de rikas, ligga att fa aerliga pengar
och det behoefde endast uttala sin oenskan till sina representanter foer
att den hotande krisen skall bli afvaend.Silfver har, pa grund af dess vaexlande pris, blifvit spekulantens
verktyg. Stadigt, rent, ofoeraenderligt guld har alltid varit, och mera
nu aen nagonsin, det baesta medlet foer att skydda den stora massan af
folket.
Jag har skrifvit foergaefves, om mina ord icke i nagon man goera klart
hvarfoer det aer sa, och om de icke kunna foerma folket att lata sina
representanter i kongressen tydligt foersta att, komma hvad som vill,
maste republikens staempel vara sann, amerikanska folkets pengar de
vaerdesaekraste af alla pengar i vaerlden, oefver tvifvel och misstankar,
och dess standard i framtiden, som det foerflutna, icke vaexlande
silfver, utan evigt bestaende guld.
_________________________________________________________________
HURU FOERMOEGENHET VINNES
(Ur “New York Tribune”, den 13 April 1890)
Foerdelarna af att boerja i god tid. Universitetsbildning icke
erforderlig foer ekonomisk framgang. Fattiga pojkar framtidsmaennen.
Maen med affaersduglighet saekra om erkaennande.
Arbetsvaerlden kan indelas i tva stora laeger–jordbruk och industri.
I dessa goera motsatta principer sig gaellande: i det foerra en utstraeckt
foerdelning af jord ibland manga, och i det senare straefvan efter att
koncentrera affaersfoeretagen at de fa. Ett af de tva stora misstag,
hvarpa “Fattigdom och framatskridande”–Henry George’s bok–hvilar,
aer att jorden kommer mer och mer i haenderna pa ett fatal. Den
enda kaella hvarifran Mr. George kunde erhalla tillfoerlitliga
upplysningar i saken aer statistiken; och denna saeger oss att ar 1850
var medelstorleken af farmar i Foerenta staterna 203 acres; 1860, 199
acres; 1870, 153 och 1880 reducerad aenda till 139 acres. Till denna
snabba foerdelning af jord ligger orsaken naera till hands. Farmaren,
som med egen arbetskraft odlar en liten farm, aer i stand att foerdrifva
ur taeflingen kapitalisten, som foersoeker att med hjaelp af andra drifva
landtbruket i stor skala. Det aer ett ganska egendomligt foerhallande,
att i Storbritannien ha de sma jordbrukarna laettare gatt igenom de foer
jordbruket ogynnsamma konjunkturerna aen de stoerre egendomsaegarna.
Salunda hafva vi fran bada laenderna bevis pa att under lika lagars
fria spelrum blir jorden mer och mer foerdelad bland de manga. Bland
alla sociala fragor aer ingen af stoerre vikt aen denna, och intet
skaenker samhaellsvaennen stoerre tillfredsstaellelse. Den lille
jordaegarens seger oefver den store betryggar tillvaexten och bestaendet
af det element i samhaellet, hvarpa civilisationen mest hvilar, ty
ingen klass i nationen aer sa angelaegen att behalla det, som aer godt,
vackert och foertjaenstfullt som den, hvilken ploejer egen mark. Till
lycka foer maenniskoslaektet visar erfarenheten, att en person icke med
vinst kan odla mer jord, aen han kan skoeta sjaelf med hjaelp af sin
familj.
Naer vi vaenda oss till det andra arbetslaegret–det industriella–sa
noedgas vi erkaenna, att det behaerskas af en motsatt lag, hvilken soeker
att koncentrera yrkesfoeretag till nagra fa stora etablissemang.
Prisfallet pa manufakturartiklar har varit haepnadsvaeckande. Det laga
priset pa vanliga noedvaendighetsartiklar har endast moejliggjorts genom
koncentration. Vi ha ett bolag, som saender ut 1,700 klockor dagligen,
och klockor saeljas nu foer ett par dollars stycket. Vi ha fabriker, som
tillverka manga tusen meter kalika om dagen, och denna
noedvaendighetsartikel kan saeljas foer nagra fa cents pr meter.Stalfabrikanter tillverka dagligen 2,500 tons, och fyra skalpund
faerdigt stal kostar 5 cents. Pa samma saett i all industri. Dela de
stora fabriksetablissemangen i sma affaersfoeretag, och det skall snart
visa sig vara omoejligt att astadkomma nagot alls, emedan framgangen
ofta beror pa att tillverkningen sker i stor skala; i sma
etablissemang skulle artiklarna bli tva a tre ganger dyrare. Denna
koncentrationslag inom den industriella vaerlden synes icke moeta nagot
hinder. Tvaertom, den kraft, som haer goer sig gaellande, tyckes staella
stoerre och stoerre kraf pa hvarje affaersfoeretag foer att uppna
minimipriset. Haeraf kommner den hastiga, alltjaemt pagaende
kapitaloekningen i industri- och handelsfoeretag–fem, tio, femton
till och med tjugo millioner hopade i ett enda.
HAR VAR TIDS UNGE MAN NAGRA UTSIKTER?
Det ofvannaemnda foerhallandet inom affaerslifvet har framkallat en ofta
upprepad klagan, som jag dock hoppas saknar grund. Den unge praktiske
mannen saeger till sig sjaelf: “Det aer icke laengre moejligt foer var klass
att utan kapital hoeja sig oefver en loentagares staellning. Det finnes
ett lejon pa stigen, som leder till oberoende befattningar och
delaegareskap, och detta lejon aer jaetteetablissemangen, som obevekligt
hindra var framgang”. Mannen, som aegnar sig at jordbruk, har intet att
frukta af kapitalet. Med en liten summa, som han utan stor svarighet
kan sammanspara eller lana, boerjar han odla jorden, utan besvaerlig
konkurrens, enaer hans medtaeflare aero alla i samma staellning. Det
staeller sig naturligtvis svarare foer en yrkesidkare att etablera en ny
affaer eller vinna delaegareskap i en redan existerande, aen det aer foer
den unge farmnaren, men svarigheterna aero icke ooefverstigliga eller
stoerre aen foerr. De aero icke sadana att de kunna foerkvaefva
aerelystnaden; och det aer vaerdt att taga med i raekningen, att om taeflan
inom industrien och affaersvaerlden aer hardare, sa aer priset sa oaendligt
mycket stoerre.
Innan vi sysselsaetta oss med yrkesidkarens framtidsutsikter i den
industriella eller bokhallarens i den merkantila och finansiella
vaerlden, sa lat mig fa visa att inga andra klasser aen dessa bada ha
haft mycket att goera med etablerandet af de baest kaenda fabriker,
affaershus och finansiella institutioner, som vi i dag aega i Foerenta
staterna. Jag boerjar med yrkesutbildade handtverkare och vaeljer de
baest kaenda industrietablissemangen i hvarje fack; Baldwin Works foer
lokomotiv, Sellers & C:o, Bement & Dougherty foer mekaniska verktyg;
Disston’s Works foer sagar; Dobsons och Thomas Dolans fabriker i
Filadelfia och Garys i Baltimore foer textiltillverkning; Fairbanks foer
vagar; Studebakers foer vagnar; Pullman i Chicago, Allison i
Filadelfia, vagnar; Washburn & Moen och Cleveland Rolling Mills foer
staltrad etc., Bartletts jaerngjuteri i Baltimore; Sloanes–aefven
Higgins–mattor; Westiughouse, elektriska apparater; Peter Henderson
& C:o och Landreth & C:o, froeaffaer; Harper Brothers, bokfoerlaeggare;
Babbits, “Babbitt’s metall”; Otis Works, Cleveland, angpannor;
Remington Works and Colt’s Works, skjutvapen; Singer Company, Howe och
Grover, symaskiner; Mc Cormick Works i Chicago, Balls i Canton och
Walter A. Woods, jordbruksredskap; skeppsbyggeri, Roach, Cramnp och
Neafie foer Atlanten; Scott foer Stilla hafvet; Pankhurst, Wheeler,
Kirby, Mc Dugall, Craig, Coffinberry och Wallace, hufvudmaennen foer
skeppsbyggeribolagen foer vara stora insjoear; Burdens, haestskor;
Atterbury Works, glas; Groetsingers, garfveri; Ames Works, skyfflar;
Steinway, Chickering och Knabe, pianofabrik.
Hvartenda af dessa stora affaersfoeretag grundades och skoettes afyrkesmaessigt utbildade maen, som boerjat fran boerjan. Listan kunde bli
mycket laengre, om vi raeknade aefven dem, som skapats af personer,
hvilka boerjade sin bana som springpojkar eller kontorister. Edison,
till exempel, var telegraftjaensteman, Corliss, innehafvare af Corliss’
maskinfabrik; Cheney, “Cheneysilke” Roebling, staltrad; Spreckels,
sockerraffinaderi–alla dessa och aennu manga flera arbetets
haerfoerare–voro fattiga gossar med naturlig begafning, foer hvilka en
regelbunden yrkesutbildning knappt aer behoeflig.
Pa det merkantila och finansiella omradet intager den fattige
kontoristen samma plats, som den fackbildade yrkesmannen pa det
industriella. Claflins, Jaffrays, Sloans, Lords, Taylors, Phelps,
Dodges, Jordan & Marshs jaetteaffaer i Boston, Fields i Chicago; Barrs i
St. Louis; Wanamaker i Filadelfia; Meldrum & Anderson i Buffalo;
Newcomb, Endicott & C:o i Detroit; Taylor i Cleveland; Daniels &
Fishers i Denver; Home och Campbell & Dick i Pittsburg–alla dessa
hafva, sa langt “mina forskningar natt, samma historia att foertaelja.
Wanamaker, Claflin, Jordan, Lord, Field, Barr och de oefriga ha varit
fattiga springpojkar, och Phelps och Dodges voro bada tva fattiga
kontorister.
Inom bank- och finansvaerlden aer det ett kaendt foerhallande, att vara
Stanfords, Rockefellers, Goulds, Sages, Fields, Dillons, Seligmamms,
Wilsons och Huntingtons stigit fram ur de djupa leden. Millionaererna
startade som fattiga gossar, traenade i den straengaste, men nyttigaste
af alla skolor–fattigdomen.
HVAR AER DEN UNIVERSITETSBILDADE MANNEN?
Jag bad en boersbankir ge mig nagra namn pa hoegre banktjaenstemaen i
Newyork, hvilka boerjat som springgossar eller bokhallare. Han skickade
mig trettiosex namn och skref att han skulle skicka mig flera dagen
daerpa. Jag kan icke upptaga laesarens tid med att raekna upp hela
listan, utan far noeja mig med att anfoera de mest kaenda: Williams,
direktoer foer Chemical Bank; Watson & Lang foer Montrealbauken; Tappen,
direktoer foer Gallatin National; Brinkerhoff, direktoer foer Butchers’
and Droversbanken; Clark, vicedirektoer foer American Exchange; Jewitt,
direktoer foer Irving National; Harris, direktoer foer Nassaubanken;
Crane, direktoer foer Shoe-and-Leatherbanken; Nash, direktoer foer Corn
Exchangebanken; Cannon, direktoer foer Chase National; Cannon,
vicedirektoer foer Fourth National; Montagne, direktoer foer Second
National; Baker, direktoer foer First National; Hamilton, vicedirektoer
foer Bowerybanken o. s. v.
Franvaron pa denna lista af den akademiskt bildade boer noga begrundas.
Jag har gjort efterforskningar pa alla moejliga hall, men kan icke
spara honom som affaersledare, ehuru han icke saellan innehar
foertroendeposter i finansiella institutioner. Detta aer mycket
foerklarligt. Segrarna ha manga ars foersprang foere den studerande. De
ha redan i tonaren betraedt taeflingsbanan–den baesta aldern foer att
inhaemta kunskap aer mellan fjorton och tjugo ar. Under det studeranden
har laert sig litet om gamla barbariska skaermytslingar eller soekt
tillaegna sig kunskap i nagra laengesedan doeda sprak, nagot som synes
laempligt foer tillvaron pa nagon annan planet aen var och aer af ringa
vaerde i praktiska lifvet, har den blifvande affaersmannen uppfostrats i
erfarenhetens skola och fatt just den utbildning, som betingar
framgang.
Jag talar icke om verkan af universitetsbildning pa sadana unga maensframtid, som bestaemt sig foer den laerda banan, daer den i viss man aer sa
godt som oundviklig, men den naestan totala franvaron af akademiskt
bildade maen pa de foernaemsta platserna inom affaersvaerlden synes naestan
leda till den konklusion, att universitetsbildning i dess nuvarande
form rent af hindrar framgangen pa detta omrade. Det boer anmaerkas att
afloenade tjaenstemaen icke aero i egentlig bemaerkelse affaersmaen–icke
sadana, som saetta in hela sitt intresse och sin energi i
affaersfoeretaget och bero af dess framgang. Det aer pa detta faelt den
tjugoarige studenten har ringa utsikt mot gossen, som vid fjorton ars
alder boerjade med att sopa kontoret eller skrifva fakturor.
Verkligheten bevisar detta. Det finns nagra exempel pa soener till
affaersmaen, hvilka, efter aflagda universitetsexamina, aegnat sig at
affaersverksamhet och lyckats skoeta ett redan ordnadt foeretag, men de
aero fa i jaemfoerelse med dem, som misslyckas i att uppehalla den aerfda
foermoegenheten.
Men pa de senaste aren ha uppstatt tekniska skolor, hvilka boerja att
baera god frukt inom olika yrkesgrenar. Den i yrket uppfostrade, som
hittills alltid afgatt med segern i vara industriaffaerer, kommer nu
att moeta en farlig rival i den vetenskapligt bildade ynglingen. Tre af
de stoersta stalfabriker i vaerlden sta under ledning af tre unga,
bildade maen–studerande fran dessa skolor, som laemnade teorien i
skolan foer praktiken i fabriken, medan de aennu voro i tonaren. Walker,
Illinois Steel Company, Chicago; Schwab, Edgar Thomson Works; Potter,
Homestead Steel Works, Pittsburg, aero typiska foer den nya rasen–
ingen af dem aennu oefver trettiotalet. De flesta af afdelningscheferna,
som lyda under dem, tillhoera samma klass. Sadana bildade unga maen
hafva en viktig foerdel oefver den endast yrkesbildade–de aero
tillgaengliga och foerdomsfria. Den uppfostran de fatt i soekandet efter
sanning goer dem mottagliga foer nya ideer. Huru stor och oumbaerlig
arbetaren-yrkesmannen aen har varit, aer och fortfarande skall vara, sa
aer han dock benaegen att ha tranga affaerssynpunkter, ty han aer vanligen
till aren, innan han far nagon maktstaellning. Det aer helt olika foer
den vetenskapligt bildade gossen: han har ingen foerdom och aer genast
med om den sista uppfinningen eller nyaste metoden, aefven om en annan
har upptaeckt den. Han antager den plan, som han finner har baesta
utsikten och foerkastar sina egna pafund och ideer, hvilket arbetaren-
foermannen mycket saellan kan foermas till. Underskatta daerfoer icke
foerdelen af bildning; men det skall vara en bildning, som passar ens
syfte och goer en baettre skickad foer det lefnadsyrke man valt.
Det aer pa samma saett inom den merkantila och finansiella vaerlden, som
inom den industriella, att vi boera fraga, icke hvilka platser dessa
tva typer–den teoretiskt och den praktiskt bildade yrkesmannen–
intaga, utan hvilka de laemnat kvar at andra inom affaerslifvet. Mycket
litet aterstar, i sanning.
Pa det industriella omradet aer den traenade yrkesmannen grundaren och
ledaren af framstaende affaersfoeretag. Pa det merkantila, handels- och
finansomradet aer det den fattige kontorspojken, som visat sig vara den
foerklaedde prinsen, som icke gar miste om sin arfvedel. Dessa aero de
vinnande partierna. Det aer den fattige kontoristen och
arbetaren-yrkesmannen, som till sist rada inom hvarje affaersgren, utan
kapital, utan relationer och utan universitetsbildning. Det aer de, som
ha stigit till toppen och tagit ledningen, som ha laemnat afloenade
platser och modigt riskerat allt i grundandet af en affaer.
Universitetsbildade finner man vanligen bland loentagarna, skoetande
underlaegsna foertroendeposter. Hvarken kapital eller inflytande ellerakademisk laerdom eller alla foerenade ha visat sig vara i stand att
taefla med den energi och okufliga vilja, som framvaexa ur den
alltbesegrande fattigdomen. Foer att icke nagot af det jag nu saeger ma
missfoerstas och uttydas sasom ett foerringande af universitetsbildning,
sa ber jag att fa foerklara, att jag talar haer till de lyckliga fattiga
unga maen, som aero haenvisade till arbete foer sitt uppehaelle. Sadana,
som hafva rad att skaffa sig en akademisk titel och ha tillraeckligt
att lefva af, vill jag visst icke foermena denna foerman–i jaemfoerelse
daermed aer mangmillionaerens pekuniaera vinst bara agnar–men foer en
fattig yngling aer arbetet foer uppehaellet en plikt–och en uppfylld
plikt aer mer vaerd aen universitetsbildning–hur dyrbar denna aen aer.
Grundlig bildning ger en man, som foerstatt att tillaegna sig den,
aedlare smak och hoegre syften aen foervaerfvandet af rikedom, och han har
en hel vaerld att njuta af, dit den, som endast aer millionaer, icke har
tilltraede. Sann bildning kan foervaerfvas utanfoer skolan; snille odlas
icke uteslutande i de akademiska lunderna–en vildblomma, funnen
ensam i skogen behoefver ingen hjaelp af samhaellet–men
genomsnittsmannen behoefver universiteten.
HALLA BOLAG PA ATT FOERSVINNA?
Var tids praktiske unge man, som arbetar vid hyfvelbaenken eller disken
och som Fortuna aennu icke hugnat med sitt leende, kaenner sig kanske
hagad att pasta, att det aer omoejligt att i vara dagar starta ett
affaersfoeretag. Det ligger nagon sanning haeri. Det aer naturligtvis
oaendligt mycket svarare att boerja ett nytt affaersfoeretag nu aen foerr.
Men det aer bara en skillnad i saett, icke i hufvudinnehall. Det aer
oaendligt mycket laettare foer en ung praktisk man, som duger till nagot,
att komma in i en ordentlig firma, aen det nagonsin varit. Doerrarna aero
icke staengda foer duglighet; tvaertom, de sta alltid pa glaent. Kapital
fordras icke–lika litet som relationer. Verklig duglighet har
aldrig varit sa eftersoekt eller blifvit sa hoegt uppskattad som nu.
Koncentrationslagen, som samlar alla merkantila och industriella
foeretag i ett par stora fabriker eller firmor, innehaller i sig en
annan, lika viktig lag. Dessa vidstraeckta foeretag kunna icke med
utsikt till framgang styras af afloenade bitraeden. Ingen stor affaer af
hvad slag som helst kan raekna pa en lysande och varaktig framgang, om
den icke aer i haenderna pa praktiska personer, ekonomiskt intresserade
af dess staellning. I den industriella vaerlden ser det ut, som om
bolagens dagar voro raeknade. Jag har under stoersta delen af mitt lif
varit noedsakad att foelja noga med verksamheten inom en maengd stora
affaersfoeretag, hvilka aegdes af ett hundratal aflaegsna kapitalister och
skoettes af afloenade bitraeden. Jag tror att delaegarskap mellan lifligt
intresserade maen, som kaenna sig aega affaeren, skall visa sig mera
tillfredsstaellande och kunna laemna stoerre utdelning, da man daeremot i
ett bolag knappast vet hur balansen staeller sig vid arets slut. De
stora manufakturhusen, som gifva sina dugligaste bitraeden andel i
deras respektive afdelningars vinst, arbeta med framgang, medan de,
som foersoeka drifva affaeren endast med afloenade bitraeden, ga under.
Aefven vid ledningen af vara stora hotell har det befunnits vara en
klok atgaerd att lata de foernaemsta bitraedena bli delaegare i affaeren.
Inom hvarje affaersgren verkar denna lag, och affaerernas framgang star
i proportion till maengden af dugliga delaegare bland dem, som handhafva
foervaltningen. Kooperation i denna form traenger mer och mer in i alla
affaersfoeretag. En manufakturaffaer, som icke har praktiska, i sitt
arbete fullt hemmastadda delaegare, boer strax raetta denna foersummelse
och skall antagligen finna den eftersoekta hjaelpen bland de vakna, unga
yrkesarbetarna, som utmaerkte sig, da de arbetade foer ett par dollarsom dagen, eller bland ynglingarna fran polytekniska skolan. Det aer en
ofta upprepad erfarenhet, att ett bolag, som aer ovilligt att som
delaegare antaga en praktisk, duglig man, gar miste om hans tjaenst och
ser att han erhaller del i en firma, daer man aer klok nog att staendigt
ligga pa utkik efter noedvaendighetsartikeln: duglighet. Hittills har
det icke ingatt i bolagens praktik att efter foertjaenst beloena dessa
blifvande direktoerer, men de maste boerja daermed, om de icke vilja bli
efter i taeflingen med affaersfirmor, som laemna sina bitraeden andel i
inkomsten.
A andra sidan hafva bolag, hvilket jag saerskildt vill papeka foer
praktiska unga maen, en foerdel. Deras aktier saeljas oeppet. Om en
arbetare oenskar blifva intressent i nagot yrkesfoeretag i Amerika aer
vaegen att na dit ganska laett. Foer femtio eller hundra dollars kan han
bli aktieaegare. Det blir mer och mer vanligt foer arbetare att pa sa
saett placera sina besparingar. Det finns manga foertraeffligt skoetta
bolag, som laemna riklig utdelning, och det baesta bevis en arbetare kan
ge sina foermaen pa sin duglighet och sitt goda omdoeme aer, att hans namn
star infoerdt i boeckerna som aktieaegare i affaeren.
Arbetarna hysa foerdom mot att visa sina foermaen, att den afloening de
erhalla tillater dem att goera besparingar; men detta aer ett misstag.
Den sparsamme arbetaren aer den vaerdefulle arbetaren, och den kloke
arbetsgifvaren ser i den omstaendigheten att han sparar ett saekert
bevis pa att han maste duga till nagot. Hvarje bolag borde straefva
efter att foerma sina foernaemsta arbetare att koepa dess aktier foer sina
besparingar. Endast daerigenom kunna bolag hoppas att halla jaemna steg
med enskilda yrkesmaen, som redan hafva upptaeckt en af framgangens
vaerdefullaste hemligheter, naemligen att dela foertjaensten med dem, som
mest bidraga att framkalla den. Den aflaegsne kapitalistaktieaegaren,
som icke hyser det ringaste intresse foer affaerens verksamhet, utom
kvitteringen af sin utdelning, aer pa vaeg att foersvinna. I hans staelle
intraeder den duglige, praktiske arbetaren i industriens vaerld. Daerfoer
boer ingen ung praktisk arbetare faella modet. Tvaertom, det blir
laettare och laettare foer yrkesmannen eller den duglige praktiske mannen
att diktera villkor foer sina arbetsgifvare. Daer det foerr fanns endast
en vaeg till framgang, daer finns det nu ett dussin. Framtidens
jaetteaffaerer komma att laemna utdelning icke till lata kapitalister,
som intet goera foer deras framgang, utan till ett hundratal af deras
dugligaste arbetare, pa hvilkas foermaga och villighet framgangen till
stor del beror. Den franvarande kapitalisten-aktieaegarens plats
intages af den kunnige oeh naervarande arbetaren.
Hvad de noedvaendiga kvalifikationerna foer unga praktiska maens befordran
angar, sa kan ett citat af George Eliot vara laempligt att anfoera: “Jag
skall tala om foer er, hur jag bar mig at foer att lyckas. Jag hoell oeron
och oegon oeppna och gjorde min husbondes foerdel till min.”
Foersta villkoret foer en mans framgang aer, att han maste vaecka
uppmaerksamhet. Han maste goera nagonting ovanligt, och saerskildt utom
de egentliga graenserna foer sina aligganden. Han maste foeresla, eller
spara, eller goera sin principal nagon tjaenst, som han ej kunde tadlas
foer att ha uraktlatit. Naer han salunda adragit sig sin naermaste
foermans uppmaerksamhet–lat vara att denna endast aer foerman foer ett
arbetslag–sa har det foersta steget tagits, ty pa naermaste foerman
beror befordran. Det beror nu pa honom sjaelf huru hoegt han stiger.
Ofta hoer man maen klaga oefver att de ej fa tillfaelle att visa sin
skicklighet och att, om de visa sadan, den ej blir erkaend. Dettabetyder foega. Foermaennen tvingas af sitt eget intresse att goera till
sin naermaste man den, som baest kan fylla platsen, ty chefen vinner
anseende i samma man som hans departement aer dugligt.
Ingen kan halla en annan nere. Man vet att manga praktiska maen vunnit
rykte och foermoegenhet genom de foerbaettringar de infoert. Foerbaettringar
kunna laett astadkommas af praktiska maen pa deras eget omrade, ty de ha
den mest ingaende kunskapen om daer foerekommande problem. Det aer pa
detta saett manga af vara mest vaerdefulla foerbaettringar kommit till
stand. Den, som avaegabragt en foerbaettring, skulle staedse foeredraga en
andel i affaeren framfoer hoegre loen. Aefven om affaeren hittills icke
varit saerdeles famgangsrik tror han, om han aer af raetta slaget, att
han kan bringa framgang, och han kan det. Alla affaerer erfara med- och
motgang. Tryckta och goda tider foelja hvarandra, ett ar stor vinst och
daerpa flera med liten eller ingen. Detta aer affaerslifvets lag, som jag
ej behoefver foerklara. En duglig, praktisk ung man boer daerfoer ej vara
aengslig angaende valet; hvilken affaer som helst skall, om den skoetes
raett, under arens lopp ge god vinst.
FAROR, SOM HOTA UNGA MAEN
Daer finnas tre stoetestenar i vaegen foer den praktiske unge, mannen, som
har boerjat stiga i graderna. Foerst dryckenskap, som foerstas aer fatal.
Det tjaenar till intet att oeda tid pa en ung man, som super, han ma
vara hur begafvad som helst. I sanning, ju stoerre begafningen aer,
desto stoerre blir missraekningen.
Den andra stenen aer spekulation. En man, som spekulerar, kan omoejligen
draga jaemnt med en fabrikant eller en affaersman. Foer att vinna
framgang inom affaersvaerlden boer man raekna pa endast fabrikantens eller
koepmannens vinst. Fabrikanten skulle ga stadigt framat, raettande sig
efter marknaden. Naer det finns varor att saelja, saelj dem; naer nytt
lager behoefs, koep det, priset foer dagen ma nu vara hvad det vill.
Jag har aldrig kaent en spekulerande fabrikant eller affaersman, som var
stadigt fraingangsrik. Han aer rik ena dagen, bankrutt den naesta. Det
aer dessutom fabrikantens straefvan att tillverka saker och daervid
sysselsaetta arbetare. Detta menar en lofvaerd verksamhet. En sadan man
aer nyttig foer sina likar. Koepmannen aer nyttigt sysselsatt med att
sprida foernoedenheter, bankiren tillhandahaller kapitalet.
Den tredje stoetestenen liknar spekulationen; den heter borgen.
Affaersmaen behoefva vaexlande penningbelopp, stundom ej mycket och en
annan gang stora summor. Da andra arbeta under samma omstaendigheter,
aer frestelsen att oemsesidigt ga i borgen ganska stor. Denna stoetesten
maste undvikas. Tillfaellen finnas utan tvifvel, da man maste hjaelpa
sina vaenner, men foer att man skall vara saeker borde denna regel
beaktas. Ingen boer saetta sitt namn pa ett papper foer nagon annan, om
han ej aer i stand att betala beloppet utan att skada sin egen affaer.
Att goera sa aer ohederligt. En man aer skyldig raekenskap at dem, som
litat pa honom, och kreditorerna ha raett till allt hvad han aeger. Hvad
ens egen firma angar sa aer det “ert namn, er foermoegenhet och er
heder”, men at andra kan man ge endast sadan hjaelp, som ej stjaelper en
sjaelf. Det aer daerfoer baest att ge andra den kontanta hjaelp ni foermar,
men aldrig er borgen.
En vanlig orsak till att unga maen misslyckas ligger i bristen pa
koncentration. De aero alltfoer benaegna att foersoeka foer mycket. Orsaken
till mangen oefverraskande kullerbytta ligger haeri. Hvarje dollar afkapital och hvarje affaerside skulle koncentreras pa det foeretag, hvari
man inlater sig. Man skulle aldrig skjuta mot foer manga mal. Det aer en
dalig affaer, som ej ger baettre vinst pa det oekade kapitalet, aen om
samma summa placerats i ett annat foeretag. Ingen man, intet bolag kan
skoeta en affaersmans kapital sa vael som han sjaelf. Regeln, “laegg ej
alla dina aegg i samma korg”, duger ej foer en mans lifsgaerning. Laegg
alla dina aegg i samma korg, och gif sedan noga akt pa den korgen, det
aer den raetta regeln, den mest vaerdefulla af alla.
Under det affaerer af alla slag visa allt stoerre boejelse att sla sig
samman i nagra fa stora foeretag, finner man icke desto mindre dagligen
att verklig duglighet, som har intresse i vinsten, aer alldeles
oumbaerlig foer dessa foeretags framgang. Genom korporationer, hvilkas
aktier saeljas dagligen, genom bolag, som finna det noedvaendigt att
intressera sina dugligaste maen, genom koepmaen, som kunna framgangsrikt
skoeta sina stora foeretag endast genom att goera dugliga maen till
delaegare, oeppna sig i alla delar af vaerlden vaegar, flera till antalet,
stoerre i utstraeckning och laettare att betraeda aen nagonsin foerut, foer
den nyktre, sparsamme, energiske och duglige arbetaren, foer den
vetenskapligt bildade unge mannen, foer springpojken och kontoristen,
vaegar, hvara de kunna vinna stoerre framgang aen som nagonsin foerut i
vaerldshistorien statt dem till buds.
Da daerfoer en ung man, i hvilken staellning eller hvilken affaer som
helst, foerklarar och beklagar sig oefver att han ej har tillfaelle att
visa sin duglighet och bli delaegare, sa duger det gamla svaret:
“Ej ma vi tadla stjaernorna, o Brutus, Men vael oss sjaelfva, foer var
brist pa framgang.”
_________________________________________________________________
RIKEDOM OCH DESS ANVAENDNING
“Rikedom”, har Mr. Gladstone sagt, “aer summan af hela vaerldens
arbete.” Att penningfoervaerfvet saetter hela vaerlden i arbete, beror
daerpa, att med nagra fa olyckliga undantag, unga maen aero foedda till
fattigdom och underkastade att arbeta under den haelsosamma lag, som
bjuder: “Du skall aeta ditt broed i ditt anletes svett”.
Det aer modaernt nu foer tiden att jaemra sig oefver fattigdomen som nagot
ondt och att beklaga den unge mannen, som icke blifvit foedd med en
silfversked i munnen. Foer min del instaemmer jag hjaertligt i president
Garfield’s uttalande: “Det rikaste arf en ung man foedes till, aer
fattigdom”. Det aer min fasta oefvertygelse att af denna klass ha vi det
baesta och stoersta att foervaenta. Det aer icke bland millionaerens eller
den hoegt uppsattes soener, som vaerlden far sina laerare, sina martyrer,
sina uppfinnare, sina statsmaen, sina diktare eller ens sina affaersmaen.
Alla dessa komma fram ur den fattiga kojan. Vi kunna knappast laesa ett
bland de fa “namnen, som aldrig doe”, eller om nagon slaektets
vaelgoerare, som icke hade foerdelen af att vara foedd, vaggad och fostrad
i fattigdomens skola. Det finns intet sa foervekligande, intet sa
foeroedande i sin verkan pa de egenskaper, som skulle leda till hoegre
mal–moraliska eller intellektuella–som aerfd rikedom. Om det
ibland er finns en ung man, som kaenner att han icke behoefver anstraenga
sig foer att foertjaena sitt uppehaelle, sa skaenker jag honom mitt
innerligaste deltagande. Men om han skulle visa sig vara ett undantag
fran sina jaemlikar och blifva en aktningsvaerd medborgare, till nytta
foer samhaellet, sa skaenker jag honom i staellet foer mitt deltagande min
djupaste voerdnad; ty den, som oefvervinner de frestelser, som atfoeljaaerfd rikedomn, aer af “jordens salt” och foertjaenar dubbel aera.
Det aer mycket godt man far till lifs i The New York Sun, hvars
framstaende utgifvare och aegare ni nyligen hade noejet, foerdelen och
aeran att lyssna till. Jag ber att fa laesa upp foeljande foer er sasom en
af The Sun’s talrika ljusstralar:
“VARA GOSSAR
Hvarje moralist fragar sig ibland: Hur aer det fatt med soenerna till
vara rika och stora maen? Fragan atfoeljes af en sorglig statistik oefver
sadana soeners uselhet och foerfall.
Moralisternas misstag aer att de framstaella fragan oriktigt. Det aer
icke galet fatt med dessa daraktiga soener, utom att de aero olyckliga;
men med deras faeder aer det pa tok.
Foerestaell er att ett vackert exemplar af en gammal jakthund, som vael
skoett sin syssla, samlade en otalig maengd villebrad i parken, goedde
dem och sade till sina valpar: “Se haer, pojkar, jag har med stor moeda
samlat dessa djur, och nu vill jag att ni roar er. Jag aer sa van att
stroefva genom skogarna och kan icke laegga bort vanan att jaga, men ni,
gossar, behoefva bara springa omkring i parken och ta foer er hvad ni
behagar. En sadan jakthund skulle foeraktas af hvarje hundkaennare.
Husbonden skulle saega till en sadan hund: “Herr Hund, ni haller helt
enkelt pa att foerstoera dessa valpar. Foer mycket koett och ingen motion
ger dem skabb och sjutton andra kraempor; och om valpsjukan inte doedar
dem, skola de bli en hop vingelbenta, suroegda stackare, som ni far
skaemmas foer. Foer himmelens skull lat dem lefva pa hundbroed och hallas
straengt”.
Samma man goer sjaelf med stor stolthet hvad han foerdoemer hos hunden
eller katten. Han foerdaerfvar sina barn, och naer han sedan blir gammal,
klagar han oefver att han gjort allting foer dem, och aenda ha de bara
gjort honom sorg. Den, som ger sin son en befattning han icke gjort
sig foertjaent af och ger honom tillfaelle att vanaera sig och sina
anhoeriga, foertjaenar icke mera deltagande, aen hvilken som helst usling,
som afsiktligt uppfostrar en gosse till ohederlighet.
De feta, onyttiga mopsarna, som flasande och pustande slaepas i band af
unga damer, kunna icke klandras foer sin belaegenhet; och samnma
foerhallande aer det med rika maens soener. De unga damerna, som goedde
sina mopsar alltfoer rikligt, och faederna, som skaemde bort sina soener,
ha endast sig sjaelfva att skylla.
Ingen skulle kanske vilja foersvara saken, men hvem som helst maste
medge, att om lagen gjorde det omoejligt foer en person att aerfva mer aen
en god uppfostran och en sund kroppskonstitution, sa skulle vi inom
kort aega ett nytt, baettre slaekte.”
Detta aer sundt. “Om ni ser det i The Sun, sa aer det sa”–atminstone
i detta fall.
Det aer icke den fattige unge mannen, som hvarje morgon gar till sitt
arbete och haller pa daermed till aftonen, som vi skola beklaga. Det aer
den rike mannens son, hvilken Foersynen foermenat denna aerofulla
uppgift. Det aer icke den arbetsamme mannen, utan den late, som skulle
vaecka vart deltagande och allvarliga bekymmer. “Lycklig den maenniska,
som funnit sitt arbete”, saeger Carlyle. Jag saeger: “Den maenniska aerlycklig, som maste arbeta, som maste arbeta straengt och arbeta laenge”.
En stor skald har sagt: “Den beder baest, som aelskar mest”. Detta kunde
omnskrifvas till: “Den beder baest, som arbetar mest”. Ett hederligt
dagsverk vael fullbordadt aer ingen dalig boen. I vara dagar hoejes ofta
ropet: “Afskaffa fattigdomen!” Men det kan lyckligtvis icke ske;
fattiga skola vi alltid hafva ibland oss. Afskaffa fattigdomen, och
se sedan hvad det blefve af “maenniskoslaektet? Framatskridande och
utveckling skulle upphoera. Taenk om dess framtid berodde pa de
rika. Tillfoerseln af hvad som aer godt och stort skulle afstanna och
det maenskliga samhaellet aterga till barbarism. Afskaffa lyx, om ni
vill, men laemna oss den mark, ur hvilken det baesta hos
maenniskokaraktaeren vaexer upp: fattigdom–hederlig fattigdom.
Jag vill foer ett oegonblick antaga, mina herrar, att ni alla voro nog
lyckliga att vara foedda fattiga. Den foersta fraga, som tvingar sig pa
er, aer denna: “Hvad skall jag laera att goera foer slags nyttigt arbete,
som i utbyte skall gifva mig medel till foeda, klaeder, hus och hem och
goera mig oberoende af andras understoed? Pa hvilket saett skall jag
foertjaena mitt uppehaelle?” Och den unge mannen kan foeredraga, eller tro
att han skulle foeredraga ett visst slags arbete framfoer andra, att bli
affaersman eller handtverkare, praest, laekare, arkitekt, elektriker
eller jurist. Jag tviflar icke pa att nagra af er i edra mest
hoegtsvaefvande planer straefva efter att bli journalister. Men det aer af
ringa betydelse, hvad den unge mannen tycker om eller inte tycker om;
han maste alltid halla en punkt klar framfoer sig: “Kan jag uppna en
sadan skicklighet i detta fack, att jag saekert, genom att aegna mig
daerat, kan foertjaena mitt uppehaelle?”
Den unge man, som beslutar sig foer ett nyttigt arbete, foer hvilket han
till gengaeld far en summa, som aer tillraecklig foer hans underhall, ser
klart en af sina allra foersta plikter. Han moeter genast fragan, som
tvingar sig pa honom och kraefver ett svar, och han besvarar den
riktigt.
Haer aer intet tal om foervaerfvande af rikedom. Hvar och en medgifver,
att en ung mans foersta plikt aer att arbeta foer sitt uppehaelle. Om det
naesta steg han har att taga aero aefven alla eniga; den unge mannen kan
icke saegas hafva uppfyllt hela sin skyldighet, om han laemnar ur
raekningen lifvets tillfaelligheter, olyckshaendelse, sjukdom och tryckta
arbetsloener, som foer naervarande. Klokheten bjuder honom att besinna
dessa omstaendigheter, och det aer en del af hans plikt att spara nagot
af sin inkomst och placera sina besparingar i banker eller egendom
eller i nagot vinstgifvande foeretag, sa att han i haendelse af behof
eller pa sin alderdom icke star pa bar backe, utan har nagot att lefva
af. Jag tror att vi alla aero oefverens om laempligheten–nej plikten
att arbeta och spara foer vart uppehaelle och daerigenom bibehalla vart
oberoende och var sjaelfaktning.
Dessutom tager jag foer afgjordt, att nagra af er redan beslutat att sa
snart som moejligt bedja “en viss ung dam” dela sin lott–eller
lotter, ty naturligtvis skulle han ha en lott eller ett par att dela.
Aektenskapet aer en mycket viktig sak och ger anledning till manga
allvarliga betraktelser. “Taenk pa att du, naer du gifter dig, far en
kvinna med godt, sundt foerstand”, var det rad min laerare gaf mig, och
jag testamenterar det haermed at er. Godt, sundt foerstand aer den
ovanligaste och den oskattbaraste egenskapen hos bade kvinna och man.
Men innan ni far tillfaelle att skaffa er en kamrat genom lifvet,
kommer den fragan, hvarom jag aemnar tala till er–“rikedom”–icke
rikedom pa millioner, utan helt enkelt tillraecklig inkomst foer attfoera ett anspraksloest, oberoende lif.
Hvad menas med rikedom? Hur skapas den och hur foerdelas den? Icke
langt haerifran ha vi ofantliga kollager, som millioner af ar legat
till ingen nytta och daerfoer varit vaerdeloesa. Genom nagot experiment
eller kanske en tillfaellighet upptaecktes att den daer svarta stenen
kunde brinna och frambringa vaerme. Maenniskor graefde schakt, satte upp
maskiner, spraengde och haemtade upp kol, som de salde till allmaenheten.
Det tog vedens plats som braensle till ungefaer halfva kostnaden. Genast
blef hvarje kollager vaerdefullt, daerfoer att det var nyttigt eller
kunde blifva det, och salunda blef landets rikedom oekad med en ny
artikel, vaerd hundra, ja, tusen millioner. En skotsk arbetare,
foertaeljer historien, satt en dag och sag in i elden, daer en tekittel
stod och kokade, och han maerkte huru angan lyfte locket. Detta ha
hundra tusentals maenniskor sett foere honom; men ingen sag hvad han sag
–angkraften, som goer hela vaerldens arbete foer sa oaendligt liten
kostnad i jaemfoerelse mot foerr, att man icke ens foermar att raekna ut,
huru mycket vaerldens rikedom oekades haeraf. Allmaenhetens besparingar
aero rikedomens rot. En ung mans arbete till allmaenhetens baesta skapar
rikedom i foerhallande till den nytta han goer allmaenheten. Kommendoer
Vanderbilt sag, tror jag, tretton olika korta jaernvaegslinjer mellan
New York och Buffalo, under tretton olika foervaltningar och med en
osammanhaengande och besvaerlig tjaenstgoering. Albany, Schenectady,
Utica, Syracuse, Auburn, Rochester m. fl. stodo i spetsen foer nagra af
dessa bolag. Han foerenade dem alla, byggde en direkt linje, hvaroefver
er statsexpress flyger femtioen mil i timmen–stoersta uppnadda
hastighet. Och hundratals passagerare befara den linjen mot en under
det gamla systemet. Han gjorde allmaenheten en saerskild tjaenst, som
fullfoeljd af andra, nedbringar kostnaden foer transport af foedoaemnen
fran Vaesterns praerier till edra doerrar till en ren obetydlighet pr
ton. Han foerskaffade allmaenheten–och fortfar daermed hvarje dag–
oberaeknelig rikedom, och den vinst han sjaelf skoerdade var endast en
droppe i hafvet, jaemfoerd med den han oeste oefver staten och nationen.
I gamla dagar, innan anga, elektricitet eller nagon annan af de
modaerna uppfinningarna, som gemensamt ha foeraendrat vaerldens utseende,
funnos till, gjordes allt i liten skala. Det fanns icke tillfaelle foer
stora ideer att blifva utfoerda i stor skala och salunda skaffa rikedom
at uppfinnaren, upptaeckaren, upphofsmannen eller verkstaellaren. Nya
uppfinningar gafvo detta tillfaelle, och manga stora foermoegenheter
skapades af enskilda. Men i vara dagar passera vi–savida vi icke
redan ha gjort det–detta utvecklingsstadium, och det aer endast en
orsak, som numera kan skapa stora foermoegenheter–jordegendomarnas
stigande i vaerde. Fabriksverksamhet, kommunikation oefver land och haf,
banker och foersaekringsanstalter hafva alla kommit i haenderna pa bolag,
bestaende af hundra, i manga fall tusen aktieaegare. New Yorks
centraljaernvaeg aeges af mer aen tiotusen aktieaegare,
Pennsylvaniajaernvaegen aeges af flera personer aen den stora arme bestar
af, som den har i sin tjaenst, och naestan en fjaerdedel af aegarna aero
kvinnor och barn. Pa samma saett aer det med de stora fabriksbolagen,
med de stora angbatslinjerna, med bank- och foersaekringsinraettningarna,
ja med alla affaersgrenar. Det aer ett stort misstag af unga maen att
saega: “Ah, vi kunna aldrig komma in i en affaer”. Om nagon af er sparat
sa mycket som femtio eller hundra dollars sa vet jag verkligen inte
nagon slags affaersgren, hvari ni inte genast kan kasta er in. Med
aktien pa fickan kan ni infinna er vid aktieaegarnas sammantraede, halla
tal och framstaella foerslag, tvista med direktoeren och foerklara huru
bolagets foervaltning boer ordnas och ha en aegares alla raettigheter ochhela inflytande. Ni kan koepa aktier i allting, fran tidningar till
hyreskaserner. Men kapital betalas sa oemkligt nu foer tiden, att jag
tillrader stor foersiktighet vid placeringen. Jag upprepar hvad jag
foerut sagt till kroppsarbetare och till praester, till professorer,
artister, laekare och med dem likstaellda: “Saett icke in edra penningar
i nagot som helst affaersfoeretag “–affaersrisker aero icke foer sadana
som ni. Koep allra foerst ett eget hem, och om ni sen har nagot oefver,
sa koep ett annat hus eller del i ett hus, eller tag en inteckning i
ett hus eller i en jaernvaeg, och lat det vara foersta inteckningen samt
noej er med mattlig raenta. Vet ni att af hundra, som pa egen hand
foersoeka att goera affaerer, visar statistiken att de nittiofem foerr
eller senare misslyckas. Jag vet det af egen erfarenhet. Jag kan
citera “Hudibras” [1] och saega er, att, hvad atminstone en affaersgren
angar, aero hans ord i hoegsta grad traeffande aennu i dag:
“Ack ve! Den man far mera, aen han tal,
som staendigt har att goera med kallt stal.”
[1] “Hudibras”–en komisk hjaeltedikt fran 1600-talet af Samuel
Butler
Aktieaegare i jaern- och stalaffaerer kunna intyga sanningen haeraf,
antingen stalet aer varmt eller kallt. Samma foerhallande rader inom
andra affaersgrenar.
Foersta klagan oefver vara dagars affaersstaellning gaeller rikedomens
hopande i fatalets haender. Detta var, som jag redan sagt, foerhallandet
strax efter att de nya uppfinningarna aendrat vaerldens staellning. Men i
dag aer det icke sant. Rikedomen blir mer och mer foerdelad bland de
manga. Summan af arbetets och kapitalets gemensamma vinst, som nu
kommer pa arbetets lott, har aldrig varit sa stor som nu, och summan,
som gar till kapitalet, aldrig sa liten. Under det att kapitalets
vinst minskats med mer aen haelften, daer den icke alldeles uteblifvit,
visar statistiken att arbetsfoertjaensten aldrig statt sa hoegt som foere
de senaste daliga konjunkturerna inom affaersvaerlden, och att
lefnadsfoernoedenheter betydligt fallit i pris. Storbritannien har
inkomstskatt, och vart land maste foer en tid underkasta sig en dylik
palaga. Af statistiska uppgifter fran England framgar, att under de
elfva aren fran 1876 till 1887 oekades antalet af personer, som i
arsinkomst hade fran 750 till 2,500 dollars, med mer aen 21 procent och
minskades antalet af dem, som hade fran 5,000 till 25,000 dollars, med
2 1/2 procent.
Ni kan vara oefvertygad om, mina herrar, att fragan om rikedomens
foerdelning ganska snart ordnar sig under naervarande foerhallanden och
ordnar sig i den raetta riktningen. De fa rika bli fattigare, och de
arbetande manga bli rikare. Nagra fa undantagsmaen kunna nog skapa sig
rikedom, men den blir saekert mattligare aen foerr. Detta aer kanske icke
till sa stor lycka foer massan af folket, som man aer benaegen att tro,
emedan samlandet af stor rikedom i haenderna pa en foeretagsam man, som
fortfarande haenger i arbetet, aer det baesta medlet att astadkomma
mangas vaelstand. Taenk pa den rikaste man, som vaerlden nagonsin sett,
och som dog i New York foer nagra ar sedan. Med undantag af en liten
raenta, som foerslog till de dagliga utgifterna, var hela hans
foermoegenhet och dess afkastning insatt i foeretag, som astadkommit vart
jaernvaegssystem, med dess oerhoerdt billiga transportkostnader. Antingen
millionaeren vill det eller ej, sa kan han icke undga den lag, som
under nuvarande foerhallanden tvingar honom att anvaenda sina millioner
till folkets baesta. Allt han kan fa af dem under de fa ar han lefveraer att han kan bo i ett finare hus, ha finare moebler och omgifva sig
med konstfoeremal. Jag kunde tilllaegga: ett praektigare bibliotek–
mera af gudarna i sin naerhet–men af hvad jag sett af millionaerer aer
biblioteket den minst begagnade delen af deras “moebler” i den statliga
bostaden. Han kan aeta finare mat och dricka finare viner, hvilket bara
foerstoer honom. Men den modaerne millionaeren aer vanligen en man med
mycket tarflig smak och till och med gnidarevanor. Han anvaender mycket
litet foer egen raekning och aer arbetsbiet, som i industrikupan samlar
honung, hvilken sedan kommer invanarna i den daer kupan och allmaenheten
i stort sedt till godo. Detta aer en sann bild af millionaeren, sadan
Mr. Carter skildrat honom i sitt maerkliga tal infoer
Beringsundtribunalet i Paris: [2]
[2] En ar 1893 tillsatt skiljedomstol foer att loesa tvisten mellan
Amerika och England om saelfangsten i Berings sund.–Oe a.
“De som lyckas baest i att foervaerfva egendom och i en sadan enorm
utstraeckning aero just de maen, som kunna baest skoeta den, sa att den
mest gagnar samhaellet. Det aer daerfoer att de aega den egenskapen, som de
kunna foerstora den i sa hoeg grad. De aega verkligen i ordets raetta
mening, endast hvad de foerbruka. Aterstoden tillfaller det allmaenna
baesta. De aero endast foervaltarna. De placera rikedomen och staella om
att pengar saettas in i det eller det foeretaget och i aennu ett
annat. Allt slags arbete, som kan vara produktivt, gynnas af
dem. Dessa maen, som foervaerfva dessa hundra millioner, goera slaeptjaenst
hos den aterstaende delen af samhaellet–sadan aer faktiskt deras
staellning. Och samhaellet tal det, daerfoer att det vet att det aer
foerdelaktigast.”
Haer aer ett annat vittnesboerd af en lika maerklig man. Er vaen, Mr. Dana,
sade med fullkomlig raett i Cornelluniversitetet:
“Det aer en klass af maenniskor, som jag saerskildt vaender mig till,
vetenskapsmaennen, taenkarna och uppfinnarna; och sa till den klass af
maenniskor, som blifvit vaelsignad med foermagan att spara, att foervaerfva
rikedom, att samla och koncentrera pengar, maen, mot hvilka det nu aer
modaernt att deklamera och mot hvilka man soeker stifta lagar. Och aenda,
om det finns nagon maensklighetens vaelgoerare, som skulle kunna vaecka
afund foer allt han lyckats utraetta och foer de ofoergaetliga minnen han
laemnat efter sig, sa aer det Ezra Cornell. Eller, foer att taga ett
annat, naera till hands varande exempel, Henry W. Sage. Dessa maen
visste huru de skulle bli rika, daerfoer att de fatt den begafningen;
och naer de blefvo rika, sa visste de huru rikedomen skulle anvaendas
till aendamal, somn skola gagna maenskligheten sa laenge vaerlden bestar.
Mannen med snille och mannen med penningar, dessa, som bereda nya
arbetsfaelt, och dessa, som samla och spara foer att bilda stora
affaersfoeretag till allmaenhetens nytta, dessa aero vaerldens utsedda och
oskattbara ledare i det nu boerjade tjugonde seklet.”
Bien i en kupa foerstoera icke arbetsbien, som samla honung, utan
droenarna. Det aer ett stort misstag af allmaenheten att vilja skjuta ned
millionaererna, ty de aero bina, som tillverka mest honung och bidraga
mest att fylla kupan, aefven sedan de fullproppat sig sjaelfva. Lat oss
ge akt pa den maerkliga omstaendigheten, att ett lands och ett folks
vaelmaga star i proportion till antalet millionaerer. Se pa Ryssland,
med dess befolkning af sa godt som traelar, lefvande pa svaeltkost, som
ingen i vart land kunde eller ville roera vid; och i Ryssland skall ni
icke finna en enda millionaer, med undantag af kejsaren och ett par
jordaegande adelsmaen. Det aer naestan pa samma saett i Tyskland. I helatyska kejsardoemet kaenner jag inte till mer aen tva millionaerer. I
Frankrike, daer folket har det i allmaenhet baettre aen i Tyskland, kan ni
icke raekna till ett halft dussin millionaerer i hela landet. I vart
gamla hemland, Storbritannien, som aer det rikaste land i Europa–det
rikaste i vaerlden med undantag af ett, vart eget–finnas fler
millionaerer aen i hela det oefriga Europa, och dess befolkning aer mera
vaelmaende aen i nagot annat land. Ni kommer till vart eget land: vi ha
flera millionaerer, aen hela den oefriga vaerlden tillsammans, ehuru vi
icke ha en tiondedel sa manga som man tror. Jag har sett en
foerteckning af en vaelkaend jurist i Brooklyn oefver personer, som
antogos vara millionaerer, och den vaeckte mitt loeje, som den vaeckt
manga andras. Jag sag maen kallas foer millionaerer, som icke ens kunde
betala sina skulder. Manga borde haft en nolla borttagen fran sina
1,000,000. Foer en tid sedan satt jag vid en middag bredvid Mr. Evarts,
och samtalet roerde sig om ideen att personer, medan de lefde, skulle
utdela sin foermoegenhet till allmaennyttiga aendamal. En af de naervarande
herrarna sade, att det var fullkomligt riktigt, och anfoerde manga
skael, af hvilka ett var, att ingen kunde ta sin rikedom med sig i
doeden.
“Jag vet just inte det”, sade Mr. Evarts. “Min erfarenhet som New
Yorksjurist aer, att, pa ett eller annat saett lyckas maenniskor i att
taga atminstone fyra femtedelar med sig.” Deras beryktade rikedom far
man aldrig reda pa efter deras doed.
Hur idealfoerhallandena aen ma utveckla sig, foerekommer det mig, som om
Mr. Carter och Mr. Dana hade raett. Under vara nuvarande foerhallanden
aer millionaeren, som fortfar att arbeta, den billigaste tjaenare
allmaenheten kan halla sig med foer priset af hans klaeder, foeda och
bostad.
Nutidens uppfinningar leda till affaerskoncentrering. Ni kan icke med
foerdel leda en Bessemerfabrik utan att sysselsaetta tusen arbetare pa
en plats. Ni kan icke tillverka pansarplat till vara skepp utan att
foerst ge ut sju millioner dollars, som Bethlehembolaget nyligen gjort.
Ni kan inte vaefva en aln bomullstyg under konkurrens med vaerlden, utan
att ha en ofantlig fabrik och tusentals maen och kvinnor, som hjaelpa er
med arbetet. Det stora elektriska etablissemanget haer i er stad har
framgang, daerfoer att det kostat millioner och kommer att drifvas i
stor skala. Under sadana villkor kan det icke undvikas, att rikedomen
under gynnsamma konjunkturer samlas i haenderna pa ett fatal. Men af
femtio stora foermoegenheter, som Mr. Blaine hade pa sin lista, fann han
endast en, som foervaerfvats genom ett yrke. De flesta foertjaenas pa
jordegendom, daernaest pa kommunikationsmedel och bankroerelse. Hela
yrkesvaerlden hade astadkommit endast en millionaer.
Men under antagande att ett oefverfloed af rikedom faller i haenderna pa
ett fatal maenniskor–hvad aer deras plikt? Hur skall straefvan efter
dollars lyftas fran den laga atmosfaer, som omger affaerslifvet, och
blifva till en aedel lefnadsbana? Hittills har rikedomen blifvit
foerfogad oefver pa tre saett: Det foersta och allmaennaste har varit att
testamentera den at sin efterlefvande familj. Franraeknadt omsorgen foer
de sinas anspraksloesa och oberoende underhall, sa kan saettas i fraga
om ett sadant bruk af rikedom aer raett eller klokt. Jag ber er besinna
hvad resultatet, som regel, brukar vara af att millioner laemnas at
unga maen och kvinnor, soener och doettrar till millionaeren. Ni skall
finna att, som regel, det icke aer till doettrarnas nytta; det visar sig
i de maens karaktaer och uppfoerande, som gifta sig med dem. Hvad soenerna
angar, sa aer deras staellning skildrad i det utdrag jag nyss laeste uppfoer er ur The Sun. Intet aer sannare aen det, att, som regel, den
“allsmaektige dollarn”, da den i millioner testamenteras till soener och
doettrar, visar sig vara en “allsmaektig foerbannelse”. Det aer icke sitt
barns baesta millionaeren taenker pa, naer han goer sitt testamente–det
aer sin egen fafaenga. Det aer icke kaerlek till barnet, utan
sjaelfberoemmelse, som ligger till grund foer detta foerdaerfbringande saett
att disponera oefver rikedom. Ett foersvar finns foer detta saett,
naemligen att rikedomen blir mycket hastigt skingrad och foerdelad pa
manga.
Det finns ett annat bruk af rikedom, mindre vanligt aen det foersta,
hvilket icke aer sa skadligt foer allmaenheten, men hvilket icke skulle
raeknas testatorn till foertjaenst. Millionaerer skaenka sina pengar till
offentliga institutioner, naer de aero tvungna att slaeppa sitt tag om
dem. Det aer ingen godhet och kan icke bli nagon vaelsignelse att ge
bort hvad man icke kan undanhalla. Det aer ingen gafva, daerfoer att det
icke gifves med glaedje, utan aftvingadt vid doedens straenga kallelse.
Den olyckliga utgangen af dessa testamenten, tvisterna, som ofta
atfoelja dem och det saett, hvarpa rikedomen foersloesas, tyckes utvisa,
att oedet icke ser dem med vaenliga oegon. Vi hafva staendigt varnande
laerdomar foer oegonen och maste se till, att det enda saettet att goera
nagot varaktigt godt genom bortskaenkandet af stora summor aer, att
millionaeren lika nitiskt och vaket under sin lifstid soerjer foer sin
egendoms foerdelning, som han gjort foer dess foervaerfvande.
Vi hafva i dag ett anmaerkningsvaerdt raettegangsfall, roerande fem eller
sex millioner dollars, som en framstaende jurist testamenterat till
uppfoerandet af ett offentligt bibliotek i New York, en institution sa
vaelbehoeflig, att det oefverklagade testamentet aer en stor olycka. Det
aer aratal sedan han dog; testamentet aer foerklaradt ogiltigt pa grund
af ett formfel, ehuru icke det ringaste tvifvel pa donatorns mening
foereligger. Det aer ett sorgligt bevis pa huru daraktigt maenniskor
handla, som behalla sina millioner, foer hvilka de icke ha nagon
anvaendning, tills de aero ur stand att foerfoga oefver dem, sasom de
oenska. Peter Cooper, Pratt fran Baltimore och Pratt fran Brooklyn och
andra aero maen, som ni borde taga till foerebilder–de delade med sig
af sitt oefverfloed, medan de aennu lefde.
Det tredje bruket–det enda aedla bruket af oefverfloedig rikedom–aer
detta: Att den betraktas som ett heligt ansvar, att vael foervaltas af
sin aegare, i hvars haender den kommit, till maensklighetens hoegsta vael.
Man lefver icke endast af broed, och fem eller tio cents mera i inkomst
om dagen, utstroedda oefver tusenden, skulle framkalla litet eller intet
godt. Men samlad i en stor fond och anvaend som Mr. Cooper anvaende den,
till uppraettandet af Cooperinstitutet, blir den till vaelsignelse foer
generationer. Den skall bilda foerstandet, maenniskans andliga del. Den
foerser er med en stege, uppfoer hvilken den uppatstraefvande fattige kan
klaettra. Men det tjaenar ingenting till, mina herrar, att foersoeka
hjaelpa folk, som inte vill hjaelpa sig sjaelfva. Man kan inte knuffa
nagon uppfoer en stege, som inte vill foersoeka att klaettra litet sjaelf.
Sa snart ni slutar att skjuta pa, faller han ned och goer sig illa.
Daerfoer har jag ofta sagt och upprepar det aen en gang, att den dag
kommer och vi se redan dess gryning, da den man, som vid sin doed aegde
millioner att fritt foerfoga oefver och icke gjorde det, kommer att doe
vanaerad. Jag menar naturligtvis icke affaersmannen, som ploetsligt
traeffas af doeden och som har sitt kapital i affaeren och icke kunnat
taga ut det; ty kapitalet aer verktyget, hvarmed han astadkommer sina
underverk och producerar mera rikedom. Jag talar om den mannen, som
vid sin doed aeger millioner i vaerdepapper, hvilka han behoell foerraentans skull, sa att han kunde oeka sin elaendiga dollarhoeg. Genom att
under sitt lif foerfoga oefver oefverskottet af stor rikedom, sa att den
blir till en vaelsignelse foer maenskligheten, kan affaersmannens
verksamhet med att samla foermoegenhet upphoejas i rang med hvilken som
helst annan sysselsaettning. Pa detta saett kan han i rang till och med
maeta sig med laekaren, hvars yrke aer ett af vara allra hoegsta, daerfoer
att affaersmannen aefven, pa visst saett, blir en laekare, som foersoeker
icke att bota utan att foerekomma maensklighetens lidande. Till dem
ibland er, som aero tvungna eller som oenska att betraeda affaersbanan och
att samla rikedom, rekommenderar jag ideen. Den grafskrift, som hvarje
rik man skulle oenska sig foertjaena, star att laesa pa monumentet oefver
Pitt:
“Han lefde utan att goera vaesen af sig,
Och han dog fattig.”
Sadan aer den man, som framtiden kommer att hedra, under det att den,
som doer gammal efter att ha dragit sig ifran affaerer och har millioner
foervarade i sitt kassaskrin, hvarken blir begraten, hedrad eller
prisad.
Jag kan med raetta indela unga maen i fyra klasser:
Foerst sadana, som maste arbeta foer sitt uppehaelle och som satt till
sitt mal foervaerfvandet af en anspraksloes inkomst–en koja och ett
hjaerta, d. v. s. en enkel, men pittoresk bostad pa landet och en
kamrat, “som sprider solsken, hvarhelst hon gar” och aer hans lifs goda
aengel. Denna klass n:r 1 kunde hafva till sitt motto: “Fattigdom eller
rikedom gif mig icke”, “Fran fattigdomens besvaerligheter och
rikedomens ansvar bevare oss Herren Gud.”
Klass n:r 2 omfattar alla dem ibland er, som ha beslutat att foervaerfva
rikedom, hvilkas lifsmal aer att tillhoera denna mycket omtalade och
mycket smaedade klass–millionaererna–dessa, som boerja arbeta foer
det stoersta goda at det stoersta antalet, men det stoersta antalet aer
alltid nummer ett. Mottot foer denna klass aer kort och traeffande: “Fyll
din boers.”
Nu kommer den tredje klassen. Den gud de dyrka heter hvarken rikedom
eller lycka. De besjaelas af “aedel aerelystnad”, och straefvan efter
ryktbarhet aer deras lifs foerhaerskande lidelse. Detta aer kanske icke sa
lumpet som straefvan efter materiell rikedom, men det vittnar om mera
fafaenga. Framfoer ryktets altare boeja manga tillbedjare knae. Den
stoersta graden af fafaenga finner man hos personer, som upptraeda
offentligt. Det aer kaendt att sangare och musici, skadespelare och till
och med malare–hela artistklassen–aero synnerligt behaeftade med
personlig fafaenga. Detta har ofta vaeckt undran, men skaelet ligger
troligen daeri, att musikern och skadespelaren, ja aefven malaren kan
vara framstaende i sin konst, utan att daerfoer aega hoegre bildning eller
allmaen begafning. Nagra egenheter eller ett utpraegladt karaktaersdrag
kan skaffa honom utmaerkelse och rykte, sa att hans kaerlek till konsten
eller oenskan att gagna med sin konst foerkvaefves af en smaaktig,
sjaelfvisk personlig fafaenga. Men vi finna denna benaegenhet, ehuru i
mindre grad, i alla yrken och sysselsaettningar, hos politikern,
juristen och, med foerlof sagdt, ibland aefven hos praesten; mindre hos
laekaren, tror jag, antagligen daerfoer att han i sitt yrke staendigt star
ansikte mot ansikte med lifvets sorg och allvar. Han ser, baettre aen
nagon annan, huru allt aer fafaenglighet, foergaenglighet. En god bild af
denna klass ger oss Shakespeare i Hotspur’s tal:”Vid Gud! det vore laett att hoppa upp
och rycka aerans glans fran bleklagd mane.
Ja, laett att dyka ned i hafvets djup,
daer intet saenklod bottnat aen, och draga
en drunknad aera upp vid lockarna,
om endast den, som raeddat henne, finge
all hennes haerlighet, men utan en rival”.
Laegg maerke till, mina unga herrar, huru han icke fragar efter nagot
annat aen sig sjaelf och huru han som en fafaeng pafagel struttar oefver
scenen.
Det foerekommer icke mig, som om kaerlek till rikedom vore drifkraften
hos sa manga, som kaerlek till ryktbarhet aer; och detta boera vi vara
uppriktigt glada oefver, ty det visar att under utvecklingens
oemotstandliga lag roer sig slaektet sa smaningom framat och uppat. Tag
hela skalan af den artistiska vaerlden, som ger lifvet ljus och
skoenhet, som foerfinar och pryder, och helt saekert aer att den store
kompositoeren, malaren, pianisten, lagkarlen, domaren, statsmannen,
alla dessa offentliga maen bry sig mindre om millioner aen om
ryktbarhet, hvar och en pa sitt arbetsfaelt. Hvad fragade Washington,
Franklin, Lincoln eller Grant och Sherman efter rikedom? Intet! Eller
Harrison och Cleveland, tva fattiga maen, vael vaerda att traeda i de
andras fotspar? Hvad fraga domarna vid var Hoegsta domstol efter
rikedom? De stora praesterna, laekarna och laerarna, icke bry de sig om
att foervaerfva rikedom. Den vinst de efterstraefva aer ett godt anseende,
foervaerfvadt i arbetet foer andra, och detta aer ett stort steg framfoer
millionaerklassen, som strider sig in i alderdomen och genom alderdomen
till grafvens braedd, utan annan aerelystnad aen att oeka sin elaendiga
penninghoeg.
Men sa finns en fjaerde klass, hoegre aen de foeregaende, som icke
tillbeder hvarken vid rikedomens eller ryktbarhetens altare, utan vid
det aedlaste af alla altare, arbetets altare–arbete foer
maenskligheten. Sjaelffoersakelse aer dess loesen. Medlemmar af denna inre
och hoegre krets soeka icke offentligt gillande, utan noeja sig med sin
raettskaenslas tysta medgifvande. De saega med Confucius: “Jag bryr mig
icke om att jag icke har nagon hoeg vaerdighet, men jag bryr mig om att
goera mig foertjaent af en hoeg vaerdighet”. Denna klass foermar fattigdomen
icke nedtrycka eller medgangen upphoeja. Den maenniska, som hoer dit,
soeker fylla sin dagliga plikt pa ett sadant saett, att hon kan hoegakta
sig sjaelf och fruktar endast sitt samvetes ogillande. Jag har kaent maen
och kvinnor, som offentligheten icke mycket kaende till, ty denna klass
soeker icke offentligheten, men som i sitt lif visade sig ha natt detta
idealiska stadium. Foer denna klass skall jag ge er en passande
illustration ur en dikt af en skotsk skald, som alltfoer ung laemnade
lifvet:
“Jag vill ga fram bland maen, ej klaedd i hanets pansar,
men i mitt rena uppsats blanka vapenskrud.
Mig vaenta stora plikter och mig vaenta sanger.
Och om med krona eller ej jag stupar,
det goer detsamma, blott Guds verk aer gjordt.
Jag laert att aelska blixtens klara flamma,
ej askans brak, som foeljer i dess spar,
som maen’skor kalla rykte “.
Mina herrar, ni sta pa troeskeln till lifvet, er bjudes det goda, detbaettre, det baesta, tre led i utvecklingen kunna de kallas–det
naturliga, det andliga och det himmelska. Det ena har till mal
vaerldslig framgang–icke utan vaelsignelse foer slaektet i dess helhet,
emedan det af individen fordrar manga vaerdefulla egenskaper:
nykterhet, flit och sjaelfdisciplin. Det andra ledet kommer litet
hoegre: den efterstraefvade beloeningen aer af mera andlig art–icke
grof och materiell, utan osynlig, icke kropp, utan sjael, maenniskans
andliga del; och detta framkallar otaliga dygder, som skapa goda och
nyttiga maenniskor.
Den tredje eller himmelska klassen star pa en helt och hallet olika
grund, i det att sjaelfviska haensyn icke foerekomma i de baestas utvalda
broderskap–arbete foer andra aer det foersta villkoret. Ingen fikar
efter rikedom eller aera, ty de hafva laert och veta att dygden i och
foer sig aer deras enda stora beloening och att jaemfoerelse daermed aer
intet annat vaerdt att straefva efter. Och salunda fa rikedomen och
aefven ryktbarheten laemna sin tron, och denna intages af det hoegsta
baner ni har att tjaena under–ert eget gillande, vunnet genom trogen
pliktuppfyllelse, utan fruktan foer foeljderna och utan vaentan pa
beloening.
Det betyder icke mycket, at hvilket arbetsomrade edra boejelser eller
asikter foera er, det enda, som aer af vikt, aer att ni dock foeres at
nagot omrade. Fyll da er plikt och litet till det daer “litet till ” aer
af stor vikt. Vi aega en stor skalds intyg pa, att den maenniska, som
goer det baesta hon kan, kan ibland goera aennu mer. Bevara er
sjaelfaktning som er dyrbaraste aedelsten och den enda raetta vaegen att
vinna andras aktning, och kom ihag Emersons ord, att ingen annan aen ni
sjaelf kan hindra er framgang.
_________________________________________________________________
BUSEN “TRUST”
Vi maste alla ha vara leksaker, barnet sin skallra, den vuxne sin
sport, saellskapsmannen moderna och konstaelskaren sin maestare; och
maenniskoslaektet, med sina oaendliga skiljaktigheter, behoefver ofta byta
om leksaker. Inom affaersvaerlden gaeller samma regel. Vi ha haft vart
tidehvarf af “konsolidationer” och “watered stocks”. Foer icke sa laenge
sedan var allting “syndikat”. Ordet har redan blifvit foeraldradt, och
det nu modaerna aer “trust”, hvilket nog i sin tur far laemna plats at
ett nytt universalmedel, som eftertraedes af ett aennu baettre och sa
vidare i oaendlighet. Den ekonomiska vaerldens stora lagar, hvilka,
liksom alla lagar roerande samhaellet, aero med naturnoedvaendighet
framtvingade ur lifvet sjaelft, kvarsta ensamt ofoeraendrade genom alla
dessa vaexlingar. Naerhelst konsolidationer eller “watered stocks”,
eller syndikat eller truster foersoeka att kringga dessa, sa har det
alltid visat sig, att efter sammanstoetningen har intet varit kvar af
universalbotemedlen, under det att de stora lagarna fortfarande aero i
verksamhet med oemotstandlig konsekvens.
Det loenar moedan att ta reda pa trusternas utseende och form och se
efter hvilka foerhallanden, som framkalla dem. Deras genesis aer foelj
ande: Efterfragan pa en viss artikel aer stoerre aen tillgangen. Priserna
aero hoega och vinsten lockande. Hvarje tillverkare af denna artikel
boerjar genast att utvidga sina fabriker och oeka deras
produktionsfoermaga. Till raga haerpa vaecker den ovanligt stora profiten
savael direktoerernas uppmaerksamhet som andras, hvilka aero mer eller
mindre intresserade af fabriken. Dessa beraetta foer fraemmande om den
stora framgangen. Nya bolag bildas, nya fabriker uppfoeras, och inomkort har efterfragan pa artikeln blifvit tillfredsstaelld, och priserna
stiga icke mera. Snart blir tillgangen stoerre aen efterfragan, det
finns ett par ton eller alnar mera i marknaden aen som behoefs, och
priserna falla. De fortfara att falla, tills artikeln saeljes foer hvad
tillverkningen kostat, tills mindre foerdelaktigt belaegna eller saemre
ordnade fabriker och aefven tills de baest skoetta och vaelfoersedda
fabriker icke laengre aero i stand att tillverka artikeln till det pris,
hvarfoer den saeljes. Politisk ekonomi saeger att haer slutar
svarigheten. Varor kunna icke produceras foer mindre aen
kostnaden. Detta var sant, naer Adam Smith skref, men det aer icke sant
i dag. Naer en artikel tillverkades af en anspraksloes handtverkare,
som, troligen i sitt hem, anvaende tva eller tre gesaeller och en eller
tva laergossar, var det en laett sak foer honom att begraensa eller till
och med stoppa hela tillverkningen. Som denna nu sker, i jaettestora
etablissemang, med ett roerelsekapital af fem a tio millioner dollars
och med tusentals arbetare, kostar det fabrikanten mycket mindre att
goera en foerlust pr ton eller aln aen att stoppa tillverkningen. Att
stanna fabriken skulle vara oedesdigert. Villkoret foer billigt fabrikat
aer att fabriken aer i full gang. Tjugo slags utgifter aero “fixerade
omkostnader”, af hvilka flera skulle oekas genom
arbetsinstaellelse. Daerfoer tillverkas artikeln i manader, ja, i aratal,
icke endast utan profit eller utan kapitalraenta, utan till foerfang foer
det i affaeren insatta kapitalet. Fabrikanterna ha i det ena arets
bokslut efter det andra sett huru kapitalet reducerats. Men de veta
att om fortsaettandet af tillverkningen aen aer dyrbart, sa skulle ett
afbrott vara ruin. Deras konkurrenter aero i samma foerdoemelse. De se
manga ars besparingar och kapitalet, som de kanske lyckats fa lana,
bli mindre och mindre, utan hopp om foeraendring i foerhallandena. Det aer
i en salunda foerberedd jordman, som nagot, hvilket lofvar raeddning,
gladt vaelkomnas. Fabrikanterna aero i samma staellning som patienter,
hvilka, sedan de under aratal foergaefves soekt hjaelp hos riktiga laekare,
laett blifva offer foer foerste baeste kvacksalfvare. Bolag–syndikat–
trust–de aero villiga att foersoeka hvad som helst. Ett moete utlyses,
och med faran foer oegonen besluta de sig att handla gemensamt och bilda
en “trust “. Hvarje fabrik vaerdeberaeknas foer en viss summa. Tjaenstemaen
utses och genom dessa skall hela tillverkningen af artikeln i fraga
tillhandahallas allmaenheten till loenande priser.
Sadan aer trustens genesis i fabriksvaror. Inom kommunikationsvaesendet
aer staellningen, ehuru praktiskt taget densamma, dock olika i nagra
detaljer. Manga sma jaernvaegslinjer aero byggda under olika privilegier.
Ett affaersgeni ser att de atta eller tio olika organisationerna, med
lika manga skiljaktiga meningar om foervaltning, utrustning etc., aero
lika onoediga som de tvahundrafemtio smakungarna i Tyskland, och–som
en ny Bismarck–sopar han ut dem ur tillvaron, skapar en stor direkt
linje, foerdubblar aktiekapitalet, betalar raentan med inbesparingarna
genom sammanslagningen, och allt aer till hoegsta belatenhet, sasom
fallet aer med New York centralbanan. Eller en bana bygges och skoetes
sa klokt som Pennsylvaniajaernvaegen och lyckas att utveckla statens
resurser sa vael, att pa en linje af trehundrafemtio mil mellan
Pittsburg och Filadelfia tages in i ren behallning tretton millioner
dollars arligen. Tolf millioner daeraf infoeras i deras boecker. En eller
tva millioner extra anvaendas foer att bygga en af vaerldens baesta
jaernbanor pa en vaeg, som ursprungligen var aemnad till en haestsparvaeg.
Vi kalla icke vara jaernvaegssammanslagningar foer “truster”, ehuru de
faktiskt aero sadana, enaer deras syftemal aer att hoeja och underhalla
fraktsatserna i vissa distrikt. De aero “foereningar” eller “system”,
hvilka afse monopolisering i dessa distrikt.Under senaste presidentfaelttaget ingick det i det ena partiets
intresse att sammanbinda truster med tullfragan. Men truster aero icke
inskraenkta till ett saerskildt land eller pa nagot saett beroende af
lagbestaemmelser. Den stoersta trusten foer naervarande aer koppartrusten,
som aer fransk och har sitt hufvudkvarter i Paris. Salttrusten aer
engelsk med hufvudkvarter i London. Staltradstrusten aer tysk. Den enda
raelstrusten som funnits var internationell och omfattade Europas alla
raelsfabriker. Truster, vare sig inom kommunikationsvaesendet eller i
fabriksvaror, aero uttryck af maensklig svaghet, och denna svaghet aer
lika utstraeckt som slaektet sjaelft.
Det finns en mycket stor sammanslutning, ordnad pa samma saett som en
trust, hvilken aer sa enastaende i sitt upphof och sin historia, att
den foertjaenar sitt saerskilda omnaemnande. Jag menar
Standardoljebolaget. Ett sa gynnsamt tillfaelle att behaerska en vara
har kanske aldrig foerekommit, som naer det gaellde petroleum. Ganska
tidigt insago ett par af de skickligaste affaersmaen, som vaerlden
nagonsin sett, betydelsen af upptaeckten och vagade stora summor pa
inkoep af platser, som kunde anses vara gifvande. Petroleumaffaerens
framgang var enastaende och likasa dessa personers. Allt hvad de
foertjaenade och sa stort kapital de kunde uppbringa insattes utan
tvekan i foeretaget, och de blefvo snart de enda aegarna af jordomradet,
som innehoell denna stora rikedomskaella. Standard-oljebolaget skulle
laengesedan ha gatt om inte, ifall det icke pa det hela taget blifvit
skoett i enlighet med de lagar, som gaella foer affaerer. Det medgifves i
allmaenhet att oljeprisen nu staella sig sa laga foer konsumenterna–
laegre pasta somliga–att detta icke varit moejligt, om affaeren icke
varit koncentrerad under samma foervaltning och ledning och skoett pa
det saett, som foervaerfvat Standard-oljedirektoererna sa stort anseende.
De intaga en liknande staellning som Colemans i Pennsylvania, hvilka
aega de foernaemsta malmgrufvorna i Oestern. De aega malmfoerradet i
Cornwall, liksom Standard- oljebolaget aeger oljefoerradet. Men bolaget
aer staendigt pa upptaeckt efter nya fyndorter, och dess framgang beror i
fraemsta rummet pa grundlaeggarnas saellsynta affaersskicklighet och
foervaltningsfoermaga. Hotande hinder laeggas stundom i deras vaeg, och
det ser ut som om bolaget skulle foerlora sitt monopol och ga samma vaeg
som alla stora bolag. Och det kan saettas i fraga, om det kan
fortlefva, naer de nuvarande hufvudmaennen draga sig tillbaka. Kanske
jag borde saega, naer den nuvarande mannen drar sig tillbaka, ty
beundransvaerd organisation foerutsaetter ett snille i spetsen, en
oefverbefaelhafvare, med enastaende dugligt underbefael, foerstas, men
dock i spetsen en Grant. Till dem, som aberopa Standard-oljebolaget
som ett bevis pa att truster eller sammanslagningar kunna aega varaktig
framgang, saeger jag: Vaenta och se. Jag talar sa oeppet om detta bolag,
daerfoer att jag icke har reda pa dess styrelse, inkomster eller
tillvaegagangssaett. Jag ser det utifran, endast som den, hvilken
studerar politisk ekonomi, och som sadan har jag pa detsamma tillaempat
de principer, som jag vet skola rada, hur valdsamt motstandet aen aer.
Vi ha visat huru truster och bolag uppsta i deras olika gestalter.
Fragan aer nu: Hota de pa allvar nationens intresse? Aero de en kaella
till oro? Eller skola de visa sig, sasom andra liknande foereteelser
vara ett foersvinnande drag af osaekerhet och oefvergangstillstand. Lat
oss, foer att besvara denna fraga, foelja den trust, som vi latsades
bilda, i salt eller socker, spik, laeder eller koppar–det aer
detsamma. Sockerraffinadoererna, till exempel, ha bildat en trust efter
att under aratals ogynnsamma konjunkturer ha taeflat med hvarandra, och
allt socker, som tillverkas i landet, saeljes genom en och samma kanal
till foerhoejda priser. Foertjaensterna boerja stiga. Utdelning laemnas, ochde, som foerut sago sin egendom foersvinna infoer sina oegon, bli nu
lyckliga. Utdelningen pa den delen af sitt kapital, som en person
insatt i sockeraffaeren, aer langt stoerre aen det kapital han har
innestaende i flera andra affaerer. Priset pa socker aer sadant, att om
han satte in sitt kapital i en ny fabrik, skulle han foertjaena
enormt. Han har kanske foerbundit sig att icke utvidga sin affaer eller
inga i en ny, men hans anhoeriga och bekanta upptaecka snart den nya
utsikten till vinst. Han kan rada dem att understoedja utvidgningen af
en liten fabrik, som naturligtvis maste inga i trusten. Aefven om han
icke ger sina vaenner denna vink, sa aer kapitalet alltid pa utkik,
synnerligast naer ryktet foermaeler att en ny trust bildats, sasom i
fallet om socker, och strax springa nya fabriker ur jorden som genom
ett trollslag. Ju framgangsrikare trusten aer, dess saekrare skjuta
dessa sidoskott fram. Hvarje seger medfoer ett nederlag. Hvarje
fabrik, som trusten koeper, skapar en annan och sa fortgar det ad
infinitum, tills hela bubblan brister. Sockerraffinadoererna ha foersoekt
att fa mera af kapitalet i ett saerskildt fall, aen kapitalet afkastar i
allmaenhet. De ha foersoekt att fa en del af kapitaloceanen att stiga
hoegre aen den omgifvande vattenytan, men vattnet har stigit oefver
foerdaemningarna, och kapitalet, liksom vattnet, har ater funnit sin
jaemna yta. Det aer sant att foer att atervinna denna jaemnvikt erfordras
en kortare eller laengre period, hvarunder artikeln i fraga kan saeljas
till konsumenten i mindre kvantiteter och till hoegre pris aen
foerut. Men foer detta blir konsumenten rikligen ersatt under de
foeljande aren, under hvilka striden mellan de konkurrerande fabrikerna
blir haeftigare aen nagonsin och raecker, tills den stora lagen om att
den baest utrustade star kvar goer sig gaellande. De fabriker och
direktoerer, som kunna astadkomma den stoersta foerdelen, utestaenga de
mindre dugliga. Ett klokt foervaltadt kapital laemnar raettmaetig
vinst. Smaningom blir kapitalet genom stegrad efterfragan i stand att
erhalla stoerre vinst. Detta i sin tur drager nytt kapital till
fabrikerna, och vi aero ater midt inne i den gamla striden, och
konsumenten skoerdar vinsten.
Sadan aer lagen, sadan har lagen varit, och sadan lofvar lagen att bli
i framtiden; ty aennu har ingen plan uppfunnits, som i laengden hindrat
dess verkningar. Fri konkurrens, och alla bolag eller truster, som
foersoeka att afpraessa konsumenten mer aen tillboerlig foertjaenst pa
kapital och omkostnader, uppgoera planen till sitt eget nederlag. Vi
hafva manga bevis pa att denna stora lag icke slumrar och icke later
sig undertryckas. Foer nagon tid sedan bildade, som jag redan omtalat,
stalraelsfabrikanterna i Europa en trust och hoejde priset pa raels sa
orimligt hoegt, att amerikanska fabrikanter voro i stand att foer
foersta, kanske aefven foer sista gangen, exportera stalraels till Kanada.
Men missfoerstand och oenighet, oskiljaktiga fran foersoek till
sammanslutning mellan konkurrenter, broeto snart trusten. Med
stridslystna kaenslor lagda till den foerra affaerskonkurrensen foernyades
kampen, och stalraelsindustrien i Europa har aldrig sedan repat sig.
Det befanns att stegringen i pris hade galvaniserat till lif
affaersfoeretag, som aldrig skulle ha droemt om att fabricera raels. Och
sa dog denna trust sin naturliga doed.
Under det stora tryck, som flera ar radde i detta land inom
stalraelsfabrikationen, hoellos manga orofyllda moeten, pa samma saett som
beskrifvits i trustens uppkomst, och det besloets att goera ett foersoek
att inskraenka produktionen. Lyckligtvis kom snart reaktionen.
Efterfragan pa raels boerjade ater, innan planen sattes i
verkstaellighet, minskning af produktionen foersoektes aldrig, och
stalraelsindustrien raeddades salunda fran ett stort misstag.Vi ha nyligen sett detta lands blyindustri foerstoeras och dess aegare
ruinerade. Foer nagra veckor sedan voro tidningarna fulla med
redogoerelser foer sammanslutningen mellan boskapsuppfoedare i St. Louis,
som beslutat att stoerta slakteri- och exportbolagen i Chicago och
Kansas City.
Ingen affaer i detta land var under flera ar mindre loenande aen
spiktillverkningen. Foer att afhjaelpa detta bildade icke fabrikanterna
nagon trust foer att saelja varan, utan i staellet minskade de
produktionen. En viss procent af deras maskiner hoells overksam. Denna
procent oekades fran tid till tid och endast sa mycket tillverkades,
som foer ett visst pris kunde tagas i marknaden. Resultatet var att det
snart fanns flera maskiner i Amerika foer tillverkning af spik aen
efterfragan pa spik behoefver pa manga ar, och denna foerening mellan
spikfabrikanter gick samma vaeg som alla truster och laemnade affaeren i
svarare trangmal, aen den var foerut.
Sockertrusten har redan en anmaerkningsvaerd konkurrent i haelarna.
Koppartrusten aer i fara. Alla sta beredda att anfalla en “trust” eller
“sammanslagning”, om den visar sig vara vaerd attacken; med andra ord,
om den lyckas att hoeja sin vinst oefver den naturliga jaemna ytan i hela
landet, kan den vaenta konkurrens fran alla hall och maste slutligen
duka under. Det aer onoedigt att aegna mycken uppmaerksamhet at de talrika
trusterna i mindre artiklar, som uppsta den ena veckan och foersvinna
den andra, daerfoer att de aero underkastade den stora lagen. Tidningarna
beraetta att truster existera eller ha existerat i tapeter, skosnoeren,
timmer, kol, tegel, tagverk, glas, skolboecker, foersaekringar och
jaernvaror och tjugo andra artiklar. Men det laempligaste epitaphium
oefver dessa flyktiga varelser aer:
“Haer jag genast skall fly min vaeg,
hvarfoer kom jag da hit, o saeg?”
Vi kunna utropa med Macbeth da han sag valnaderna af Banquos
efterkommande glida foerbi: Hvad, skall taget raecka tills domsbasunen
skallar? Men som det var med Banquos procession, sa aer det aefven med
trusterna, att det aer troestande att veta, att naer en kommer,
foersvinner en annan. De komma och ga som skuggor.
Sa star det till med truster pa yrkesomradet. Lat oss nu undersoeka
jaernvaegarna, hvilkas “pullor”, “kombinationer” och “differenser”
skraemma sa manga. Alla dessa skiftande former aero uttryck foer
kapitalets foersoek att skydda sig foer den ekonomiska faran, som ligger
i fri konkurrens. I manga fall hafva jaernvaegsaktier blifvit “watered”.
Beraeknad efter det insatta kapitalet har utdelningen vid
jaernvaegsfoeretag varit ovanlig och mycket hoegre aen den afkastning
kapital brukar laemna pa andra hall. Alla jaernvaegarna i Vaestern ha
kostat litet eller intet, inkomsten af de utslaeppta obligationerna har
raeckt till foer byggandet af dem. I dag se vi ledarna af
jaernvaegsaffaererna noedsakade att erhalla inkomst af mera kapital, aen
som erfordras foer att foerdubbla deras respektive egendomar. Deras
“kombinationer” och oefverenskommelser af hvarjehanda slag, hvilka aero
vaerdeloesa efter ett par manaders hoegtidliga ingaende, aero bevis pa
dessa foersoek. Men alldeles pa samma saett, som den ofantliga
foertjaensten pa fabriksartiklar foerskaffade fabrikerna oekadt kapital
foer tillverkningen, sa har jaernvaegsaffaerernas ovanliga framgang lockat
nytt kapital till sitt omrade. NewYorkcentralbanans enorma utdelning
kulminerade i West Shorebanan. Pennsylvaniabanan, som foertjaenaromkring tretton millioner arligen, har sin South Pennsylvania. En
linje mellan Chicago och Milwaukee, som varit mycket inkomstbringande,
framkallade lyckligtvis en parallell linje. Och deras gemensamma
framgang vaeckte en tredje till lif. Det fanns fran boerjan en enda bana
mellan dessa punkter–numera finnas sex. Och om dessa sex i morgon
slogo sig samman och begaerde af allmaenheten en procent mer i raenta pa
kapitalet aen den bestaemda, skulle daer snart vara sju, och det vore
alldeles riktigt.
Detta visar ytterligare omoejligheten af att undga den stora lagen,
foerutsatt att kapitalet aer fritt att inlata sig pa konkurrerande
banor. I Storbritannien och oefverallt i Europa har vanligen vid
byggandet af jaernvaegar och andra kommunikationsmedel tillaempats en
helt annan politik aen var “fritt-foer-alla-politik”. Endast
tillatelsen att fa bygga en jaernvaeg kostar i England naestan lika
mycket pr mil, som vara billigaste banor i Vaestern kostat att
bygga. Manchester, till exempel, har nyligen beslutat att anlaegga en
kanal, trettio mil lang, till Liverpool, och utgifterna foer att
erhalla parlamentets tillstand att saetta in kapital i detta foeretag ha
tills dato kostat naera en half million dollars. Regeringen bestaemmer
genom en parlamentskommitte, om den foereslagna linjen verkligen aer af
noeden, och foer att afgoera denna fraga maste hvar och en, som pa nagot
saett har med de i grannskapet redan befintliga kommunikationsmedlen
att goera, infoer kommitten uttala sin asikt, att den foereslagna nya
kanalleden aer alldeles onoedig; medan de som framstaellt foerslaget fa
betala enorma summor foer ett hundratal “sakkunniga” utlatanden om att
kanalen aer noedvaendig. Det afgoerande, som Underhusets kommitte kan
komma till, aer af noll och intet vaerde, i jaemfoerelse med de
intresserade kapitalisternas ofelbara sakkunskap. De veta langt baettre
aen nagon lagstiftningskommitte om arbetet i fraga kommer att loena sig,
och detta aer saekraste beviset pa att det fyller ett kaendt behof.
Resultatet af Amerikas politik framgar baest af det faktum, att, trots
alla foersoek af jaernvaegsfoeretagen att kringga de ekonomiska lagarna,
aeger det amerikanska folket i alla fall de billigaste kommunikationer
i vaerlden. Jaernvaegspriserna foer frakt i Europa staella sig
haepnadsvaeckande dyra mot priserna i Amerika. Fraktkostnaden pa
engelska jaernbanor aer i allmaenhet dubbelt sa stor som i Amerika och i
manga fall, som jag haft tillfaelle att iakttaga, tre ganger sa stor. I
somliga fall aennu hoegre.
En vaen till mig koepte en skeppslast saed i Leith, hvarfoer frakten fran
New York kostat en dollar pr ton; det kostade honom nittiosex cents pr
ton att transportera den trettiofem mil inat landet. En annan koepte
sexhundra ton tackjaern vid Lake Superior, hvilket kostade i frakt till
Liverpool fyra dollars pr ton; han betalade 2 dollars 87 cents pr ton
attio mil pa jaernvaeg fran Liverpool till sina fabriker. Foer denna
summa transportera vara godstag raels femhundrasextio mil, mot attio
mil i England. Om Europa aegde var foerdel af fri konkurrens inom sitt
kommunikationsvaesen, skulle tillgodogoerandet af hennes resurser blifva
oefverraskande till och med sa sent som nu. Enligt min asikt ha vi alla
skael att vara glada oefver vart jaernvaegssystem. Dess nackdelar aero
obetydliga och dess foerdelar ofantligt oefverlaegsna alla andra system i
vaerlden.
Amerikas folk kan le at sina jaernvaegsmagnaters och fabrikanters foersoek
att trotsa de ekonomiska lagarna genom “truster”, “kombinationer”,
“pools” eller “differenser” eller nagot liknande. Lat dem endast halla
fast vid systemet: fri konkurrens. Hall faeltet oeppet. Frihet foer alla
att saetta in pengar i jaernvaegar naer och hvar kapital behoefs och medlika villkor foer alla. Frihet foer alla att inlata sig i hvilket
affaersfoeretag som helst under lika villkor foer alla.
Nagon oefverdrifven vinst af kapital eller monopol kan icke vara
permanent hvarken inom kommunikations- eller fabriksvaerlden. Hvarje
foersoek att uppehalla den slutar med nederlag, och detta nederlag star
alltid i proportion till det daraktiga foersoekets tillfaelliga framgang.
Det aer helt enkelt loejligt att nagra maen samlas i ett rum och foersoeka
att genom fattandet af beslut foeraendra de stora lagar, som haerska inom
affaersvaerlden och som alla aero underkastade, bade jaernvaegspresidenter,
bankirer och fabrikanter.
Antagligen har trusten snart spelat ut sin roll som hoegsta mod inom
affaerslifvet, och ett annat lika flyktigt pahitt visar sig, naer naesta
period af prisfall intraeffar; men det finnes icke den ringaste fara
foer att sunda affaersprinciper kunna taga allvarsam skada af nagon af
dessa roerelser. De enda personer, som hafva nagot att frukta af
trusterna, aero de, som aero nog ofoerstandiga att gifva sig in i
dem. Konsumenten och transportoeren, icke fabrikanten och
jaernvaegsaegaren, aero de, som hoesta in skoerden.
Sedan det foeregaende skrefs, har en ny sort upptraedt pa skadebanan i
skepnaden af “Presidenternas oefverenskommelse–en oefverenskommelse
mellan gentlemaen”, hvari medlemmarna foerbinda sig att kontrollera,
undertrycka och inskraenka utvecklingen af vart praektiga
jaernvaegssystem, under en tid da landet lika vael som nagonsin foerr
behoefver denna utveckling. Dessa gentlemaen aemna icke bygga jaernbanor,
som skola gifva allmaenheten foermanen af sund taeflan, eller tillata att
sadana byggas haedanefter. Man kan med saekerhet foerutsaega att denna
leksak skall, liksom sina foeregangare, bli foerkastad foer en annan och
att samma personer, som nu aero mest foertjusta oefver den nya skallran,
da skola betrakta den med djupaste foerakt och ga framat i den raetta
riktningen som hittills och utveckla jaernvaegssystemet, naerhelst och
hvarhelst de se ett gynnsamt tillfaelle. Naerhelst redan existerande
jaernvaegar kraefva af publiken mer aen skaelig inkomst af insatt kapital
eller af kapital, som skulle behoefvas foer att foerdubbla existerande
linjer, skola konkurrerande linjer byggas–till lycka foer landets
intressen–som ha stoerre foerdel af billiga transportkostnader aen att
tillfoersaekra utdelning at kapitalister. Och naerhelst en tantieme kan
erhallas genom jaernvaegsobligationer, skola bankirer–aefven till
lycka foer landet–med glaedje skaffa dem afsaettning, utan att spoerja
om nagra monopol skola kullkastas af de nya linjerna.
Det star icke i maensklig makt att foer mera aen en kort tid, en mycket
kort tid, erhalla ovanlig profit pa kapital, antingen det star i
kommunikations- eller fabriksaffaer, sa laenge som alla ha raett att
taefla. Och denna frihet, kan man med saekerhet antaga, att amerikanska
folket icke aemnar lata inskraenkas.
_________________________________________________________________
ENGELSK-AMERIKANSKA HANDELSFOERHALLANDEN
(Ur ett tal i “The Chamber of Commerce”, Halifax, Sept. 1900)
Kontrasten mellan de tva laendernas kommersiella metoder. Den roll
tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Foerenta staterna–
frihandel i Storbritannien, en jaemfoerelse mellan resultaten.
PA troeskeln till denna stora fraga moeta vi det alltid lika nyadiskussionsaemnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett
slags frihandel, men det finns tva slags protektionism. Foerst: det
britiska slaget, och sa det amerikanska, mycket olika, i sanning,
savael i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt
enkelt, att folkets foeda skall bestaendigt foerdyras foer konsumenten och
foeljaktligen jordens vaerde bestaendigt och artificiellt hoejas. Den
amerikanska uppfattningen af protektionism aer den, som foeresvaefvade
Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths laera, att malet, som boer
efterstraefvas, aer riklig tillgang pa en artikel till billigaste pris
under fritt varuutbyte. Han foerlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om
vi ha skael att tro, att ett lands resurser endast behoefva utvecklas
foer att astadkomma baettre och billigare tillgang pa en artikel, aen
nagot annat land vore i stand till, sa tro vi med Adam Smith, att det
kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare foer en tid, om
slutet blir en stoerre marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i
frihandelsfragan; han har tvaertom uttalat som sin mening, att han lika
vael kunde vaenta ett Utopien pa jorden som en genomfoerd frihandel, t.
o. m. i Britannien. Och naer det gaellde aendringar i lagliga
bestaemmelser, hade han alltid en punkt klar: att de maste ske varsamt
och utan allvarlig skada foer handeln, sadan den aer. Haer aero tva
exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och
Amerika. Under unionskriget sarades och retades amerikanska folket af
den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af
britiska regeringen. Amerikanarna besloeto att inskraenka bruket af
engelska produkter sa mycket som moejligt och i synnerhet att goera sig
oberoende af deras jaern- och staltillfoersel, krigets senor,
synnerligast som de af Englands fientliga hallning och byggandet af
Alabama icke voro lika saekra som–tack vare foersynen!–de nu aero,
att krig mellan de tva laenderna icke kan uppsta. Oraett, tillfogad
nationer eller folk, medfoer alltid vedergaellning, och hvarje
framkallad fiende aer en fara, som naer som helst kan explodera. Alabama
gaf oss trettio ars oafbruten protektionism och saetter oss i stand att
oefversvaemina England med vart stal. Regeringen fragade fabrikanterna
huru stor tull, som fordrades foer att foerma dem att boerja det nya
foeretaget att tillverka stal. Dittills hade vi icke drifvit denna
roerelse med vidare framgang. Trettio procent begaerdes och erhoells.
Alla kaenna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stal aen
nagon annan, icke ens den britiska undantagen, och foerser en stor del
af vaerlden med denna vara. Amerika aer utan all motsaegelse det land,
som nu star fraemst i fraga om staltillverkning. Nu tro vi att
tillfaelligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjaerdedel af dess
foersta utstraeckning, aer till fullo foersvaradt. Tag det andra fallet:
de baesta maennen inom hvarje nation maste alltid straefva efter att
befordra nationens materiella framsteg genom att infoera nya
arbetsomraden, och det ansags, att genom laempligt tullskydd under
nagon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare
aen att taga det fran utlandet. Men detta experiment misslyckades
fullstaendigt. Vi hade begatt ett misstag, tullen afskaffades, och
socker blef ater fritt. I det ena fallet var tullskydd foerdelaktigt, i
det andra icke. Jag tror att, som det gatt i Foerenta staterna, kan det
ocksa komma att ga i andra laender. Hvarje nation vill foersoeka att inom
egna graenser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och
baettre, aen naer den tages utifran, och vi maste taligt afvakta
resultatet af dessa foersoek. Alldeles som Foerenta staterna afskaffade
sockertullen, sa tror jag att andra nationer skola ansluta sig till
den amerikanska uppfattningen i tullfragan, att det aer oklokt med
permanent tullskydd och att en nation, som foersoeker vinna foerdel genom
staendig beskattning af en artikel, aer lik en man, som foersoeker lyfta
sig genom att dra sig i haret. Ehuru jag aer teoretiskt oefvertygad omatt det ibland kan vara klokt af en ung nation att insaetta kapital och
intelligens pa experiment i nya foervaerfsgrenar, hvilket alltid aer
foerenadt med saerskild risk, sa aer jag icke desto mindre en anhaengare
af Adam Smiths laera, att oenskemalet maste vara fritt varuutbyte mellan
alla vaerldens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men
denna inkomstfraga aer af vikt.
Ni kommer ihag att Mr. Chamberlain en gang svaermade foer en
“Zollverein” i hela britiska riket; ni skulle ha frihandel inom dess
graenser, liksom vi ha inom Unionens fyrtiofem stater, hvilket vid
foersta paseende foerefaller att vara en lysande ide. Men efter
oefverlaeggning med kolonisterna vid jubileet tillkaennagaf Mr.
Chamberlain, att han icke kunde foermas att vidroera aemnet med tang. Det
aer godt naer en statsman aendrar mening, da han finner den oriktig.
Britiska kolonierna inse att de maste taga stoersta delen af sin
inkomst af tull pa importerade varor, och daerfoer tycktes en
“Zollverein” vara olaemplig. Aefven andra hinder foereligga. Foerenta
staterna oekar till exempel tullen pa fint raffineradt socker med en
summa motsvarande den hvarmed hvilken som helst annan nation soeker
uppmuntra produktionen–detta anses icke vara mera aen raettvist mot
vara egna sockerfabrikanter.
Daerfoer aer det foer naervarande troligt, att noedvaendigheten af inkomster
och olaempligheten af att anskaffa dem genom inhemsk tull tvingar
britiska kolonierna att fortsaetta med hoeg tull pa importartiklar,
synnerligast sadana, som kunna rubriceras som lyx–det vill saega,
sadana saker, som icke anvaendas af de manga fattiga, utan af de rika.
Detta aer en folklig politik, och det aer vael kaendt hvilken stor makt
“roester” aega foer politikern. Samma inflytanden tror jag skola goera sig
gaellande i Foerenta staterna. Jag kaenner icke till nagot mera
inkomstbringande saett eller nagot sa tillfredsstaellande foer de
roestande. Det oefverraskar er kanske, men jag tror det aer sant, att
under var nuvarande tariffpolitik undslipper massan af amerikanska
folket faktiskt tullafgiften. De anvaenda naestan endast–jag tror jag
kan utelaemna “naestan”–hemmagjorda saker: hemmagjord tobak, vin,
spritdrycker och oel, hemvaefda bomulls- och ylletyger, till och med
siden, anvaendbart, ehuru icke sa fint som det utlaendska, och alla
dessa artiklar aero foer naervarande foervanande billiga. Jag hade nyligen
ett bevis daerpa. En familj i burgna omstaendigheter, men icke rik,
reste hvarje ar till England med sina fem barn foer att besoeka
slaektingar. Foerut hade de sparat in resan genom att koepa klaeder och
andra artiklar. Frun sade, att numera koeper hon ingenting i England,
daerfoer att klaeder staella sig billigare i New York. Det finns manga
andra bevis haerpa. Vi finna att vara tjaenare, som atfoelja oss pa vara
resor, koepa en hel del saker i New York; men var goda och kom ihag,
icke lyxartiklar afsedda foer rikt folk. Pa dessa, hvilka vi kunna vara
oefvertygade om att var rika klass aldrig afstar ifran, kunna vi genom
hoega tullar erhalla all den inkomst, som behoefs, utan att efterfragan
blir mycket minskad. Republikens foermoegna klasser dra sig icke foer
utgifter i fraga om lyx; och fint siden, fint linne, fina spetsar,
finaste yllevaror, fina viner och skotsk whisky och engelskt oel raeknas
till vara lyxartiklar.
Laegg maerke till att denna politik skall icke laengre foerst och fraemst
fullfoeljas foer tullskydd, utan endast foer inkomst. Aefven om
protektionism som en politisk atgaerd afskaffades, aer det troligt att
sadana artiklar skulle bli beskattade–massorna skulle fordra det.
Det aer ett stort misstag att tro, att det aer de fa och icke de manga,
som yrka pa tull pa importerade lyxartiklar. Min asikt aer att sadanatullar icke bli afskaffade i var tid. Det aer det mest populaera saettet
att skaffa landet inkomster.
Det aer en ny foereteelse inom handeln mellan nationerna, hvilken icke
boer foerbigas. Det kan tagas foer afgjordt att ramateriel i lyckligt
lottade delar af vaerlden nu hafva uppnatt foermagan att draga till sig
kapital och skicklighet, sa att de som regel kunna bearbetas pa
platsen. De olika folkslagen utveckla oefverraskande duglighet. Indiens
fattiga maen och kvinnor, Mexikos peoner och Amerikas negrer aegna sig
med framgang at fabriksverksamhet. Likasa kineser och japaner.
Britannien och Foerenta staterna foerse dem med hufvudmaen foer de olika
foeretagen, och foer skoetandet af de automatiska maskinerna fordras
ingen utpraeglad skicklighet hos arbetaren. Vi kunna vaenta stora
foeraendringar af denna omstaendighet. Det tillkommer Britannien, laenge
den foernaemsta och en gang enda fabriksidkande nationen af betydelse,
och aefven Foerenta staterna att pa alla omraden soeka na det hoegsta inom
industrien. Foeraendringar, som naerma sig revolution, kunna uppsta af
denna orsak. Sir Thomas Sutherland talade nyligen till sina bolagsmaen
om antagligheten af att bestaella angskepp i fjaerran oestern. Men jag
tror aenda att han foerst foersoeker att fa dem i Britannien eller Amerika
–det aer langt att ropa aenda till fjaerran oestern.
Fastaen det ser ut som om nationerna mer och mer soeka att sjaelfva fylla
sina foernaemsta behof, sa tror jag dock, att oekningen af befolkning och
rikedom, som skapar nya behof och utvidgar omradet foer de redan
befintliga, icke endast haller varuutbytet mellan nationerna kvar pa
dess nuvarande standpunkt, utan aefven oekar det i viss man. Hur
obetydlig aer icke handeln pa utlandet, aefven i baesta fall, mot den
inhemska! Oaktadt Foerenta staterna foerra aret (1899) exporterade
fabriksvaror foer attio millioner pund (400,000,000 dollars) var det
icke fullt futtiga fem procent af totalpriset pa dess
fabrikstillverkning, oefver 1,800 millioner. Man behoefver icke frukta,
att vaerldens behof skola minskas–Britanniens enda omsorg aer att bli
det land, som baest kan fylla dem.
Sa sta foer naervarande de engelsk-amerikanska handelsfoerhallandena. I
dessa tider af sekterism och partisplittring synes det vara af
ytterlig vikt, att en sammanslutning af intelligenta maen i hvarje
centrum,–daer hvarken rang, rikedom, parti eller trosbekaennelse
kunna utgoera hinder foer medlemskap–uteslutande arbetade foer sitt
lands fred och vaelfaerd, med utstraeckt blick aefven till alla laenders
alla folk, ett broderskap, som ser det egna baesta i det gemensamma
baesta. Dessa maen dela icke den vanliga politikerns tranga uppfattning,
som i kriget mot andra land ser en foerdel foer sitt eget och, fruktar
jag, ser aennu klarare sin egen popularitet. Foer handelsnationer,
sadana som Storbritannien och var unga republik–hvilken nu boerjar
dela vaerldshandeln med moderlandet–finnes ingen grad af framgang i
nagon del af vaerlden, hvari de icke aega andel. Hela vaerlden star i
skuld till de nationer, som i stoerre man fylla deras behof. Daerfoer aer
Britanniens och Amerikas stoersta intresse: fred. Daerfoer aer det ocksa
en klok politik att uppehalla fred, ett allvarligt politiskt missgrepp
att rubba den, enaer vi icke kunna foerstoera en annan nations vaelfaerd
utan att skada var egen. En skenbart tillfaellig vinst af andras ofaerd
aer verkligen foerlust till sist. Detta aer kanske att se allt foer langt
in i framtiden, men steg, som leda dit, boera tagas redan i vara
dagar. Foersta steget ligger i att laemna foerestaellningen, att handeln
foeljer flaggan; verkliga foerhallandet aer att handeln foeljer, dit
sparet till den baesta foerdelen leder. Handeln respekterar inga
flaggor; det lojala Kanada koeper sina “Union Jacks” i NewYork. Kanadas handel pa republiken aer tre ganger sa stor som pa
England och stoerre aen med alla andra nationer tillsammans. Foergaefves
soeker nagon nation politiskt eller nominellt herravaelde pa fraemmande
omrade med afsikt att vinna fortfarande affaersfoermaner under frihandel
och lika lagar foer alla. Den foersaekrar sig om och fasthaller endast
den marknad den kan baest fylla. Att offra millioner i penningar och
tusentals maenniskolif foer att erhalla politiskt oefvervaelde i ett nytt
landomrade kan ibland vara noedvaendigt i politiskt syfte, men aldrig i
handelsintressen. Vi skola ha kommit ett steg framat, naer det oeppet
foerkunnas att politisk eroefring icke aer noedvaendig foer att eroefra ett
nytt landomrades handel. Denna sanning behoefver Amerika laera sig pa
nytt, da hon foersoeker att fa politisk makt oefver Filippinerna. De
britiska och amerikanska intressena aero skyddade, naer samma lagar
gaella foer alla nationer. Bada laendernas intressen roerande utlaendsk
handel ha blifvit desamma och borde leda till samma politik: Oeppen
doerr och Fred–tillatelse foer alla nationer, alla folk att foelja
egna utvecklingslagar i fullkomlig frihet. Vi ha nyligen haft manga
bevis pa sanningen af det gamla pastaendet, att “blod aer tjockare aen
vatten”, betydligt mycket tjockare, som jag tror, mellan medlemmarna
af var egen ras. I den nu framtraedande dragningen till hvarandra
mellan alla engelsktalande–och allt hvad detta innebaer–se vi
gryningen till en ny kaensla–raspatriotism; en kaensla af stolthet
och haengifvenhet, som den ena halfvan af rasen ger at “Union Jack” och
den andra a “Stars and Stripes”–den andra af de tva flaggor, som
gemensamt svaja oefver alla engelsktalande, ty intet samfund, hvari
vart tungomal talas, existerar utan att lyda under en af dessa
symboler. Silfverkanten pa de moerka krigsmoln, hvilka tyvaerr nu svaefva
oefver de bada grenarna af rasen, aer att krigets utgang skall aennu
fastare sammanbinda de bada nationerna. Vi kunna saekert, jag tror
fullkomligt saekert, antaga att mellan de tva nationerna, hvilka aero
ett folk, ingen skiljaktig mening nagonsin kan uppsta, som icke kan
afgoeras i vaenskap, eller att nagon regering i nagotdera landet skulle
vara nog stark eller illasinnad att motsaetta sig folkens oenskan, att
deras tvistigheter icke ma afgoeras med svaerdets bittra skiljedom. Den
dagen aer foerbi, da engelsktalande maen skola uppmanas att doeda
hvarandra pa slagfaeltet. Solen kommer aldrig mer att lysa oefver ett
sadant skadespel. Vi ha hunnit foerbi detta stadium och vaendt om bladen
foer alltid i denna fasavaeckande historia.
Hur skall framtiden gestalta sig under inflytandet af denna nya makt
–raspatriotismen, som nu dagas foer oss? Var egen ras isynnerhet har
anlag foer den sjukdom, som kallas laudhunger. Storbritanniens roeda
flagga foerkunnar sitt oefvervaelde oefverallt i vaerlden. Vi ha utstraeckt
vart omrade tre tusen mil fran Atlantens straender till Stilla hafvets,
fran S:t Lawrence till Mexikogolfen och, aenda icke noejda, fruktar jag,
att vi foelja Englands farliga exempel och annektera utlaendskt omrade.
Sanningen aer att vi alltfoer troget foeljt Skriftens ord, som saeger oss,
att de saktmodiga skola besitta jorden; och hvilket, enligt var
humorist, Mark Twain, foerklarade alltsammans–var ras aer sa
saktmodig. I alla haendelser synas vi ha skyndat oss upptaecka, att det
sanna och enda saekra beviset pa jordens raetta besittningstagare var
–att de talade engelska.
Denna utvidgningsepok maste snart ga oefver. Det aer utvecklingens lag,
att hvarje land skall, om det kan, styra sig sjaelft. Sa goer Kanada;
Australien haller pa att foervaerfva sig sjaelfstaendighet, och bada ha
sina egna tulltariffer till och med mot Englands produkter.
Sydamerikas sjutton republiker, som nyligen lydt under Spanien, aero
alla oberoende under egen styrelse. Det aer endast underutvecklingsperioder som aflaegsna makter kunna styra och behaerska ett
folk, men under denna tidpunkt kunna regeringens atgaerder vara af sa
vaelsignelsebringande art, att aefven sedan det nya samhaellet sjaelft
oefvertagit ledningen af sina angelaegenheter, blir bandet mellan moder
och barn icke endast oslitet, utan starkare aen nagonsin foerut. Kanada
och Australien laemna starka bevis haerpa. Genom den visa, vaelvilliga,
fredliga och tillmoetesgaende politik, som foeljts, har inom riket
skapats en raspatriotism, som hvilar pa moralisk styrka, den
maektigaste af alla, som hvilar icke pa lag, utan pa kaerlek.
Britanniens framgang i sin kolonialpolitik aer en af de stoersta
triumfer en nation nagonsin vunnit, kanske den allra stoersta. Endast
fredliga och icke krigiska medel kunde ha astadkommit denna seger,
langt mera aerofull aen en eroefring genom valdsmakt och langt
varaktigare, hvilket framtiden kommer att visa.
Storbritanniens flagga svajar oefver Kanada och Australien. Genom
folkets oenskan aero de en del af det fast foerenade hela, och nu aer
fragan om denna rassammanslutning skall stanna inom britiska riket
eller slutligen utvecklas till ett foerbundsrad foer hela rasen, ledande
de internationella angelaegenheterna, innefattande vaerldsfreden och
latande hvarje saerskildt land skoeta sig sjaelft under egen regering,
antingen det oenskar en kroent eller okroent republik. Jag beskylles foer
att en gang, och det var icke sa laengesedan, ha spatt, att var
engelsktalande ras skulle en dag ater vara foerenad. Haer aer ett
laempligt faelt foer var Handelskammare att odla, ty det ligger i
riktningen: frid pa jorden och maenniskorna en god vilja. Foer det
naervarande kunna de atminstone bruka sitt inflytande foer att staerka
det vaenliga foerhallandet och naermandet mellan de tva grenarna. Jag har
gloemt att naemna ett af de baesta, kanske det allra baesta, resultatet af
var tillfaelliga tullpolitik. Det har tillfoert oss manga britiska
yrkesidkare foer att uppsaetta industriella foeretag och salunda utveckla
vara tillgangar–Clark och Coats fran Paisley, Dolan fran Yorkshire,
Sanderson fran Sheffield och sist, men ingalunda minst, en stor skatt
fran Halifax. Hvem kunde begaera att vi skulle oefvergifva var tanke pa
protektionism, om vi lyckades fanga sadana som Firth. Vi utlaemna dem
icke mot en konungs loesen; vi behoefva sa manga vi kunna fa af
Halifaxkvaliteten. Naerhelst vara tariffer passa, ma alla taga en
grundlig haemnd, komma hit oefver och glaedja sig at frihandeln i
Unionens fyrtiofem nationer. Republiken uppmanar dem att komma, alla
som en. Den har hoegsta tull pa importerade aedelstenar och dyrbarheter,
men dessa ovaerderliga skatter ga tullfria.
Det aer icke endast foer sin industriella skicklighet de skulle bli
vaerderade, utan som laenkar, hvilka binda samman det gamla och det nya
landet, modern och barnet. Nagra af firmans yngre medlemmar bli
bofasta ibland oss, deras barn gifta sig med amerikanare, eller, om de
besoeka det gamla hemmet, inga de foerbindelser daer, och den riktige
engelsk-amerikanen aer resultatet. Denne visar sig kanske vara den nye
mannen, hvilken aeger bada rasernas foertjaenster och styrka och
ingenderas fel och svaghet och som i alla haendelser, det kunna vi vara
foervissade om, skall vara den fraemste laerjungen i raspatriotism och
arbeta foer att det gemensamma medborgarskapets dag skall uppga inom
var ras vidtfamnande graenser.
_________________________________________________________________
“BUSINESS”
(Ur ett foeredrag vid Cornell University, 11 Jan. 1896)”Business” aer ett omfattande ord och aer i sin ursprungliga
betydelse uttrycket foer hela skalan af maenniskors straefvanden.
Samma egenskaper, sasom skoetsamhet, energi, koncentrering och
intelligens, vinna framgang i alla grenar af “business”, fran
medicin till manufakturvaror.
“Business” aer ett omfattande ord och aer i sin ursprungliga betydelse
uttrycket foer hela skalan af maenniskors straefvanden. Praestens
“business” aer att predika, laekarens att bota sjuka, skaldens att
skrifva vers, universitetsprofessorns att undervisa och de studerandes
“business” aer, skulle man kunna tro, af den ofantliga uppmaerksamhet
som aegnas daerat, att spela fotboll. Jag aemnar icke tala om “business”
i denna vidstraeckta betydelse, utan foeretraedesvis foelja definitionen i
“Century Dictionary”:
“Merkantila och yrkesmaessiga foeretag af hvarjehanda slag;
sysselsaettning, som fordrar kunskap i bokfoering och finansiella
metoder; bedrifvande af handel samt penningtransaktioner af alla
slag”.
Belysningen, som foeljer, aer betecknande och definierar klart denna
uppfattning af “business”. Den lyder pa detta saett:
“Det foerekommer saellan, att personer med boejelse foer studier foervaerfva
nagot anseende foer kunskap i business”.
Men vi maste ga aennu ett steg laengre foer att mera tydligt foerklara
hvad “business” aer, sa som jag ser saken. Aer en afloenad
jaernvaegspresident eller bankdirektoer eller en afloenad tjaensteman af
hvad slag som helst en “businessman”? Straengt taget, icke. Foer att en
person skall vara i “business” maste han vara atminstone delaegare i
det foeretag han leder och aegnar sitt intresse at samt foer sina
inkomster vara hufvudsakligen beroende af foeretagets framgang och icke
bara af sin afloening. Denna synpunkt utesluter hela den afloenade
klassen. Inga af dessa aero nu “businessmen”, men manga af dem hafva
varit det och varit det med framgang. Den, som aer en verklig
affaersman, kastar sig i och slungas omkring pa affaerslifvets vagor,
utan lifraeddningsboj i skepnad af afloening–han riskerar allt.
VAL AF LEFNADSBANA
Foermoegenhet kan icke erhallas genom afloening, hur hoeg denna aen aer, och
affaersmannen straefvar efter foermoegenhet. Om han aer klok, sa laegger han
alla sina aegg i en och samma korg och tar sedan vael vara pa denna
korg. Goer han affaerer i kaffe, sa aegnar han sin uppmaerksamhet at
kaffe; goer han affaerer i socker, sa aegnar han sig at socker och later
kaffet vara–han blandar inte ihop dem, utom naer han dricker sin
kopp kaffe med socker i. Om han graefver kol och saeljer dem, sa aegnar
han sin uppmaerksamhet at “svarta diamanter”; om han aeger och saeljer
skepp, sa aegnar han sig at skeppsfart, och han upphoer att foersaekra
sina egna skepp, sa snart som han har kapital att undvara och kan tala
foerlusten af ett utan risk af ruin; om han tillverkar stal, sa haller
han fast vid stal och haller sig pa langt afstand fran koppar; om han
bearbetar jaernmalm, sa haller han fast daervid och bryr sig icke om
annat slags grufdrift, allraminst silfver och guld. Detta aer daerfoer,
att en man kan grundligt skoeta endast en affaer, och endast en duglig
man kan goera det. Jag har aennu aldrig traeffat pa en maenniska, som
fullt foerstod tva olika slags “business”; ni kan lika laett traeffa pa
nagon, som taenker pa tva sprak samtidigt.Underafdelning och specialitet aer dagens loesen.
HVARJE MAN I SITT YRKE ELLER SIN SPECIALITET
Jag har framfoer mig manga representanter foer alla slags studerande. Om
jag kunde se in i edra hjaertan, sa skulle jag finna manga skiftande
former af aerelystnad; de flesta soekande utmaerkelse i nagot af de laerda
yrkena. Nagra vilja bli jurister, andra praester, laekare, arkitekter,
elektrici, ingenioerer, laerare, och hvar och en staeller upp foer sig ett
moenster, ett hedradt namn, som intagit foersta platsen i nagot af dessa
yrken. De blifvande juristerna framfoer mig skulle vilja taefla med
forntidens Marshall och Story eller nutidens Carter och Choate;
praesten ville vara en Brooks eller en Van Dyke; laekaren en Janeway
eller en Garmany; redaktoeren ville vara en Dana; arkitekten en
Richardson, och naer han natt sin aerelystnads mal, sa skulle han vara
noejd. Atminstone tror han det nu. Med dessa klasser har jag egentligen
icke nagot som helst att goera i dag, daerfoer att alla dessa aero
yrkesentusiaster. Men naer hufvudegenskaperna foer att lyckas i de laerda
yrkena aero de samma, som betinga framgang inom affaerslifvet, kan
mycket af hvad jag har att saega tillaempas pa er alla.
Ibland er finnas sadana, som skulle vilja segla pa det ovissa haf, som
kallas “business”, och arbeta foer att foertjaena pengar, stor
foermoegenhet och till slut bli millionaerer. Men jag aer oefvertygad om
att, om ocksa detta aer fraemst i edra tankar, sa aer det icke allt ni
straefvar efter pa affaersbanan; ni kaenner att daer gifvas tillfaellen att
visa duglighet, foeretagsamhet, energi, omdoeme och alla de baesta dragen
hos maenniskonaturen, samt aefven att affaersmaen mycket gagna det
samhaelle, de lefva i.
Jag vill foersoeka att sprida litet ljus oefver vaegen till framgang, att
peka pa klipporna och skaeren i det foerraediska hafvet och ge nagra
vinkar om saettet att styra ert skepp eller ro ert noetskal och om det
hastiga eller det langsamma artaget vinner i laengden.
STARTEN I LIFVET
Lat oss da boerja med boerjan. Aer nagon af de blifvande affaersmaennen haer
framfoer mig, da han foer sig utmalar framtiden, noejd med att se sig
hela sitt lif arbetande foer en bestaemd afloening? Icke en enda, det aer
jag saeker pa. Haer har ni skiljegraensen mellan affaer och icke-affaer;
den ene aer husbonde och beror af foertjaensten, den andre tjaenare och
beror af sin loen. Naturligtvis far ni alla boerja som afloenade tjaenare,
men alla fa icke sluta daer.
Ni har litet svart foer att komma i gang, mycket svart i allmaenhet, men
haer goer sig undantagsstudenten gaellande. Foer honom finns ingen
svarighet; han har vunnit sina laerares uppmaerksamhet, och de kaenna en
maengd affaersmaen. Han har fatt premium, han aer den foerste i klassen,
han har visat ovanlig foermaga, grundad pa karaktaersdrag, som komma att
goera sig gaellande i taeflingen. Han har bevisat sig aega aktning foer sig
sjaelf, har ofoervitliga vanor, godt foerstand, ordningssinne,
outtroettlig flit, och hans lediga tid anvaendes till soekande efter
kunskap, hvari han finner sin hoegsta glaedje.
Aennu en viktig sak: hans finanser aero alltid i godt skick, han lefver
straengt pa sina inkomster och sist, men icke minst, han har visat, att
han finner glaedje i sitt arbete. Dessutom har han vanligen en kraftiggaranti foer framtida flit och gagnande aerelystnad–han aer icke
belastad med rikedom. Det aer noedvaendigt, att han sjaelf banar sig vaeg i
lifvet. Han aer icke millionaer, han bara aemnar bli det. Han har ingen
rik far eller–det som aer aennu farligare–en rik mor, som kan och
vill understoedja honom i laettja, i fall han skulle misslyckas; han har
ingen lifraeddningsboj, han maste simma eller ga till botten. Innan
denne unge man laemnar universitetet, aer han en bemaerkt man. Mer aen en
bred vaeg star honom oeppen. Doerren oeppnas, innan han behoefver knacka,
han vaentas af den insiktsfulle arbetsgifvaren. Icke hans professors
skrifna betyg–ty betyg maste vanligen laesas och laesas mellan
raderna–utan ett ord eller tva sagda till affaersmannen, som alltid
aer pa utkik efter unga undantagsstuderande, har tillfoersaekrat den unge
mannen allt hvad en ung man behoefver–en boerjan. Det oskattbaraste
foervaerf, som en arbetsgifvare kan vinna at sin affaer aer
undantagsynglingen–ingen affaersuppgoerelse aer sa gifvande som denna.
Det aer naturligtvis oaendligt mycket svarare foer
genomsnittsstuderanden; han behoefver vanligen soeka efter
sysselsaettning, men slutligen finner aefven han en boerjan.
UTVAEGAR TILL FRAMGANG
Det aer undantagsstudentens bana, som belyser vaegen till framgang. Vi
behoefva icke alls bekymra oss om honom, han aer “all right”. Han har
blifvit kastad i sjoen, men han behoefver ingen lifboj, han behoefver
icke klemas med, han kan simma; han aer icke foedd foer att bli draenkt,
och ni ser hur han ar efter ar trotsigt moeter vagorna, tills han aer i
spetsen foer ett stort “business”. Hans boerjan var naturligtvis icke i
spetsen, utan vid foten–lyckligtvis; daerfoer har hans
framatskridande alltid skett uppat. Om han boerjat uppifran, skulle han
icke haft tillfaelle att straefva hoegre. Det betyder icke mycket hur han
boerjar, ty han aeger egenskaper inom sig, hvilka med saekerhet skola
astadkomma ett visst resultat, hvart han aen kommit. Han fortfar pa en
mycket liten loen, utraettar smasysslor, mycket obetydligare aen han vet
sig kunna utfoera, men han utfoer dem med yttersta noggrannhet.
Men sa en vacker dag intraeffar nagot, som adrager honom hans naermaste
foermans uppmaerksamhet. Han har nagot att invaenda mot ett foerslag och
tror att det kan foerbaettras, eller han erbjuder sig att bitraeda i en
annan afdelning aen sin egen; eller han stannar en dag senare aen
vanligt vid sitt arbete eller kommer tidigare en morgon, daerfoer att
det var nagot, som skulle goeras naesta morgon, och hvilket han foer
saekerhets skull ville saetta sig in i i god tid. Hans principal har
kanske aefven varit litet orolig oefver samma sak och kommit tidigt till
platsen. Han traeffar pa den unge mannen, som visar att han icke endast
utfoer sitt afloenta arbete, utan aefven taenker pa affaerens framgang. Det
kan ocksa haenda, att principalen en dag foereslar en viss atgaerd
roerande en af kundernas konto; det aligger kanske den unge mannen att
skoeta denna gren af bokfoeringen–en mycket viktig gren. Principalen
oenskar stoppa denna kredit, hvilket mahaenda skulle vara till olaegenhet
foer kunden. Den unge mannen kaenner kunden, har ibland besoekt honom i
affaerer, burit upp penningar–eller foersoekt att goera det–och
invaender blygsamt, att denne aer en praektig karl, som maste vinna
framgang, som skoeter sin affaer redbart och klokt och endast behoefver
tillfaelligt oefverseende foer att kunna reda sig foertraeffligt.
Principalen har foertroende till den unge mannens omdoeme och duglighet,
tycker kanske att det aer litet djaerft af en kontorist att framstaella
nagot sadant, men saeger till honom: “Skoet om den haer saken, men passapa att vi icke foerlora nagot. Vi vilja naturligtvis icke skada vara
kunder, utan om vi kunna hjaelpa mannen utan foer stor risk, sa goera vi
det gaerna”. Den unge mannen tar saken om hand, och foeljden visar, att
han hade alldeles raett; kunden blir en af firmans allra baesta kunder,
en som icke utan stor svarighet kunde lockas oefver till en annan.
Eller kanske att den vakne unge mannen har gifvit akt pa fabrikens
foersaekringspoliser och deras foerfallodag; han ser att denna blifvit
foersummad–att nagra af foersaekringarna aero foerfallna. Det angar icke
honom, han har icke betaldt foer att skoeta om firmans foersaekringar; i
en mening–den inskraenkta meningen–aligger denna syssla en annan
man, men han vagar papeka omstaendigheten och foereslar, att premierna
skola erlaeggas. Men–laegg nu maerke till foerdelen af allmaen laesning
och bildning!–denne unge man har laest tidningar och tidskrifter och
laert kaenna flere “affaersknep”, som ibland bedragit foersaekringstagaren
pa hans foersaekring, och i samband daermed har han studerat nya och
billiga foersaekringsmetoder. Han foereslar, att den eller den polisen
oefverflyttas till ett annat, solidare och aeldre bolag. Ni ser, mina
herrar, att var tids affaersman maste laesa, ja studera och ga till
roten af en hel maengd saker, sa att han kan undga de falluckor, som pa
alla sidor omgifva en affaer. Den arbetsgifvare, som icke insag hvad en
sadan ung man, ehuru i en kontorists anspraksloesa staellning, duger
till, aer icke vaerd att arbeta hos.
ANDRA STEGET UPPAT
Antag att den unge mannen aer elektriker eller ingenioer och kommer fran
Sibley, som aer ett bra staelle att komma fran. I det stora
fabriksfoeretag, som aer nog lyckligt att ha foersaekrat sig om hans
duglighet, har han kanske en mycket anspraksloes befattning; men han
upptaecker att ett par angpannor icke aero riktigt saekra, att maskinerna
eller motorerna aero byggda pa falska mekaniska principer och foerbruka
en maengd braensle, och att anvaendningen af maskinerna aer foerenad med
risk. Han ser, att entreprenoeren fuskat med grunden under den; eller
han kommer ofoermodadt in i fabriken en natt foer att se, om allt star
bra till, och upptaecker att mannen, som har vakten, icke aer att lita
pa och att en olycka laett kunnat ske. Han kaenner det vara sin plikt
att ingripa och raedda fabriken fran undergang. Han goer upp en ritning
oefver maskineriet och laegger fram den foer sina principaler med foerslag
att afhjaelpa bristerna, enligt de nyaste vetenskapliga principerna,
som han laert sig i Sibley. Arbetsgifvaren aer naturligtvis icke hagad
foer utgifter och aer foerargad oefver att hans maskineri icke aer sadant
det skulle vara. Men aefven om hans vrede tar sig utlopp, later han,
naer stormen vael aer oefver, den unge mannen foerklara hvad ett par tusen
dollars nu kunde raedda, och resultatet aer, att Sibleypojken far
tillsaegelse att skoeta om saken och laga att allt blir ordentligt
gjordt.
Denne unge mans lycka aer sa godt som redan gjord. Aefven om han ville,
skulle han icke kunna doelja sitt ljus under skaeppan, hvilket den
blifvande affaersmannen just icke aer vidare benaegen att goera–han aer
bara och uteslutande “business”. Han lider icke af tillgjordhet eller
falsk blygsamhet. Han foerstar sitt “business”, och han aer fullt
medveten och stolt oefver den omstaendigheten att han foerstar det–det
aer en af de manga foerdelar Sibley gifvit honom–och han aer besluten,
att hans principal icke skulle, atminstone i denna sak, veta mindre aen
han. Ni far aldrig uraktlata att upplysa er arbetsgifvare. Man kan
icke halla en sadan ung man som denne tillbaka; och lat mig tala om
foer er, att ingen arbetsgifvare vill halla honom tillbaka. Det finnsaennu en person, som aer lika glad oefver att upptaecka den unge mannen,
som den unge mannen aer oefver att upptaecka sig sjaelf, och denna aer hans
arbetsgifvare. Han aer vaerd en million, hvarken mer eller mindre, men
det vore naturligtvis icke till hans nytta att fa den, medan han aennu
aer sa ung.
Han har nu tagit tva steg uppat. Foerst, han har fatt en god boerjan
och, foer det andra, han har visat sin principal, att han aer mer aen
vanligt duglig. “Han har kommit”, som fransmaennen saega, och han har
kommit foer att stanna. Hans fot aer pa stegen och det beror pa honom
sjaelf, hur hoegt han klaettrar. Han aer en af de mycket fa, som kommit
oefver troeskeln till hela affaeren.
Men det aer mycket som aterstar att goera. Denne unge man har nit och
duglighet, och han har visat att han har den oundgaengliga egenskapen
–omdoeme. Och han har visat aennu en oundgaenglig egenskap–att hela
hans intresse aer i affaeren. Han visar ifran sig de lockande
frestelserna, som omgifva unga maen, och koncentrerar sin
uppmaerksamhet, sin tid och sina krafter pa uppfyllandet af sin plikt
mot sin arbetsgifvare. Alla andra studier, sysselsaettningar och alla
noejen undantraengas af “business”, som haerskar oinskraenkt. Hans
afloening stiger, naturligtvis. Om han haendelsevis rakat fa anstaellning
hos en arbetsgifvare, som icke foerstar att uppskatta hans foertjaenster
sa finns det andra arbetsgifvare, som funnit, att haer aer den saellsynta
foereteelsen–undantagsynglingen–i deras konkurrents tjaenst, och
det aer mycket antagligt att var unge hjaelte kommer att byta om
principal. Det haender icke ofta, men ibland tvingas en ung man att
goera det. Som regel aer arbetsgifvaren endast alltfoer tacksam, att en
sadan ung man kommit till honom, och han aer angelaegen att fa behalla
honom. Men foertroende aer nagot, som behoefver lang tid att gro, och det
aer en lang vaeg fran hoegt afloenadt bitraede till jaemnlikhet som
delaegare.
DEN AFGOERANDE FRAGAN
Lat oss foelja honom litet laengre. Den unge mannens arbete i firmans
tjaenst har en dag framkallat noedvaendigheten foer honom att goera ett
besoek hos arbetsgifvaren i hans hem. Sadana tillfaellen yppa sig allt
oftare, den unge mannen blir kaend och vaerderad i familjen; till slut
spoerjer principalen sig sjaelf, om han icke nagon dag kunde taga honom
till kompanjon, och da kommer fragornas fraga: “Aer han redbar och
duglig?”–Lat mig droeja haer ett oegonblick. Mina herrar, detta aer den
afgoerande fragan, hvalfvets slutsten, ty ingen duglighet, hur stor den
aen ma vara, aer vaerd nagot utan redbarhet. Naer Burns skildrade
Skotlands genius i “Visionen”, kommo dessa egendomliga ord honom i
sinnet:
“Hennes oega, aefven da det ut i tomma rymden sag,
lyste klart af tro och heder”.
Intet foerdoeljande, ingen beraekning, ingen spekulation pa att vinna en
ofoertjaent foerman, aldrig en handling, hvars upptaeckt skulle bringa er
skam. Affaersmannen soeker allra foerst hos sin kompanjon “ett redbart
sinne”, den, som, aefven foer att tjaena honom, vek en harsman fran den
smala vaegen, skulle genast foerlora hans foertroende. Aer han
intelligent? Aer han i stand att bilda sig ett korrekt omdoeme, grundadt
pa insikt och klarsynt foerutseende? Unga maen–ja, gamla maen ocksa–
gifta sig foerhastadt, hvilket aer mycket ofoerstandigt af bade de unga
och de gamla. Men om ett kompanjonskap kan man saega, att det saellaningas i foerhastande. Det aer icke en eller tva egenskaper, som afgoera
det, utan karaktaeren i sin helhet–tilltalande i manga afseenden,
icke franstoetande i nagot och med saerskild duglighet i ett eller tva.
Vi hoera ofta talas om huru omoejligt det i vara dagar aer foer unga maen
att starta nya foeretag, daerfoer att affaerer ske i sa stor skala, att
det erforderliga kapitalet naermar sig millionen, och salunda aer den
unge mannen doemd till en loentagares lif. Detta aer sant endast i fraga
om de stora korporationerna, i hvilka man icke kan bli delaegare utan
kapital. Ni kan koepa sa och sa manga aktier foer sa och sa manga
dollars, och som de unga maen jag nu talar till aero fast beslutna att
foerr eller senare blifva sina egna herrar, sa tror jag icke att
anstaellning i en stor korporation–daer hoeg afloening aer allt hvad de
kunna vaenta–aer lika foerdelaktig foer dem som hos privata aegare.
Aefven presidenterna foer dessa korporationer aero endast afloenade och
saledes icke, i ordets straengaste mening, affaersmaen. Huru skulle da en
ung man, som arbetar under dem, vara annat aen en loentagare hela sin
lifstid?
HVAR FINNAS TILLFAELLENA?
Mangen affaer, som laenge arbetat med framgang under kompaniskap,
foeraendras till bolag, aktierna erbjudas till salu, och laerda herrar,
menloest okunniga i affaerer, och, stundom, spekulativt anlagda kvinnor
samt–jag aer ledsen att tala om det–ofta praester och artister aero
foerledda att koepa. Allmaenheten koeper affaeren, men de skulle hafva koept
mannen eller maennen, som skoette affaeren.
Kommer ni ihag historien om Travers? En vaen bad Travers komma in och
titta pa en hund, som han taenkte koepa foer att raensa sitt
konservatorium fran rattor. Just som hundsaeljaren skulle visa honom,
hur utmaerkt hunden gjorde slut pa odjuren, kom en stor, vaeldig gammal
ratta jagande hunden framfoer sig. Travers vaen fragade honom:
–Hvad skulle du goera?
–Koe-koe-koepa rattan, svarade Travers.
Allmaenheten koeper ofta den oriktiga saken.
Det skulle vara ett foertraeffligt studium foer er att ofta laesa de olika
bolagsaffaerernas fondnoteringar. Ni skall finna foerteckningen i nagra
tidningar. Laegg nu maerke till aktiernas parivaerde och det pris, foer
hvilket ni kan koepa dem. Det kan invaendas att detta parivaerde aer
fingeradt kapital, det aer endast i ganska fa fall det aer sa; i
fabriksaffaerer i synnerhet, tror jag, att motsatsen aer regel.
Kapitalet representerar icke helt och hallet egendomens vaerde.
Men det finns manga bolag, hvilka icke aero bolag, och manga exempel pa
kompaniskap, foeraendrade till bolag, daer affaeren i sjaelfva verket
fortfar som kompaniskap. Om vi jaemfoera sadana institutioner med de
stora bolagen, hvilkas aegare aero haer och daer och oefverallt, sa finna
vi en anmaerkningsvaerd olikhet. Tag till exempel vaerldens stora
angbatslinjer. De ibland er, som laesa, kaenna nog till att de flesta af
dessa laemna ingen utdelning at aktieaegarna. Nagra af de stoersta
bolagens aktier ha salts foer halfva, till och med foer tredjedelen af
vaerdet. Dessa aero bolag helt enkelt, men om vi se pa andra linjer pa
samma haf, som skoetas af aegare, och foer hvilka vanligen en storaffaersman, som aer djupt intresserad, star i spetsen, sa skola vi
finna, att de hvarje ar laemna stor utdelning och oeka reservfonden med
betydliga summor. Det aer skillnaden mellan individualism och
kommunism, tilllaempad pa business, och mellan aegarna, hvilka skoeta sin
egen affaer som kompanjoner, och ett bolag med tusen olika aegare,
okunniga om affaerer.
Denna motsats kan man finna inom hvarje affaersgren, i handel,
yrkesutoefning, i finanslifvet och i kommunikationen till lands och
vatten. Det aer pa samma saett med banker. Manga bankinraettningar aegas
verkligen af nagra fa affaersmaen. Dessa blifva snart de ledande, och
deras aktier sta alltid hoegt, i synnerhet om bankens direktoer aer den
stoerste aegaren, sasom fallet aer i de mest framstaende bankaffaererna. I
sadana delaegarskapsbolag finnas alla tillfaellen foer den blifvande
affaersmannen att blifva aegare, det vill saega delaegare, ty de som leda
sadana foeretag soeka staendigt efter duglighet.
Var icke alltfoer kinkiga–tag emot hvad goda makter erbjuda. Boerja,
om ni noedvaendigt vill, i ett bolag, men hall alltid blicken faestad pa
utsikten till en egen affaer. Kom ihag att hvarje foeretag kan lyckas,
daerfoer att det fyller ett saerskildt behof hos allmaenheten; det utfoer
en noedvaendig syssla, antingen det producerar en artikel, saeljer den,
eller vardar och foervaltar kapitalet.
Det finns intet slag af “business”, daer icke framgang kan ernas.
EN AF FRAMGANGENS HEMLIGHETER
Framgang beror helt enkelt pa aerligt arbete, duglighet och
koncentration. Det finns alltid plats i toppen foer undantagsmaennen
inom hvarje yrke. De behoefva icke straefva efter gunst; det aer snarare
fraga om, hvem som skall lyckas erhalla deras vaerdefulla hjaelp. Och
som det aer i hvarje yrke, sa aer det i alla affaersgrenar–godt om
plats i toppen. Er sak aer bara att komma dit. Saettet aer ganska enkelt:
Skoet ert “business” en liten smula skickligare aen genomsnittsmannen pa
ert omrade. Om ni aer aldrig sa litet oefver genomsnittet, sa aer er
framgang betryggad, om denna star i proportion till den grad af
foermaga och intresse, som ni adagalaegger. I en affaer finnas alltid
nagra, som sta naera toppen, men det finns alltid ett oaendligt mycket
stoerre antal nere vid bottnen. Och skulle ni misslyckas i att na upp,
sa skyll icke pa stjaernorna, utan pa er sjaelfva. De som misslyckas
kunna saega, att den eller den personen hade stora foerdelar, oedet var
honom bevaget, omstaendigheterna gynnsamma. Det daer pratet aer icke
mycket vaerdt. En man faller i midten af en stroem, som han foersoeker
hoppa oefver, och foeres bort af vattnet; en annan foersoeker detsamma och
landar saekert pa andra sidan.
Proefva noga dessa bada maen.
Ni skall finna, att den som misslyckades saknade omdoemesfoermaga; han
hade icke beraeknat medlen att na sitt mal; han var en ofoerstandig
karl; han hade icke traenat sig; han kunde icke hoppa; han gjorde det
pa en slump. Han var lik den daer unga damen, som pa fragan om hon
kunde spela fiol svarade: “Jag vet inte; jag har aldrig foersoekt.”–
Den andre, som hoppade oefver stroemmen, hade flitigt traenat sig; han
visste ungefaer hur pass langt han kunde hoppa. Och han visste
fullkomligt saekert, att han kunde hoppa langt nog foer att na en punkt,
hvarifran han kunde vada till stranden eller taga ett nytt hopp. Han
visade omdoemesfoermaga.En ung man, som gjort sig kaend foer att utfoera hvad han foeresatt sig,
skall finna huru hans arbetsfaelt vaexer ar efter ar och huru
uppgifterna blifva stoerre och stoerre. A andra sidan, den man, som
maste erkaenna sitt nederlag och be sina vaenner om hjaelp foer att fa
boerja pa nytt, aer verkligen illa daeran.
Studerande vid vara skolor och universitet voro foerr faerdiga med
examen redan i ton-aren. Detta ha vi aendrat, och de studerande aero i
allmaenhet aeldre, naer de boerja kampen foer tillvaron, men de ha
naturligtvis laert en hel del mer. Savida den unge universitetsmannen
icke hufvudsakligast anvaender sin tid foer att inhaemta kunskap i det
aemne, som han taenker aegna sitt lif at, sa blir han, om han gar in i en
affaer, undantraengd af yngre maen, som boerja i ton-aren, ehuru de sakna
universitetsbildning. Detta saeger sig sjaelft. Nu aer fragan: Skall den
studerande, som vistats i teoriernas region, hinna fatt mannen, som
har ett par ars foersprang pa praktikens harda och straengt uppfostrande
faelt.
Att detta aer moejligt foer den studerande aer ju tydligt och att han i
sitt senare lif kommer att aega bredare vyer, aen den vanlige
affaersmannen, som saknar akademisk bildning, aer ocksa tydligt, och det
aer naturligtvis slutet, som blir det afgoerande; boerjan aer gloemd och
har ingen betydelse. Men om den studerande nagonsin skall hinna fatt
den, som foerst startade i taeflingen, sa maste det vara genom att aega
starkare uthallighet; hans oefverlaegsna kunskap och daerpa grundade
sundare omdoeme maste slutligen foerhjaelpa honom till seger i taeflingen.
Det aer tre brister, som vanligen kaenneteckna mannen, som startar,
innan karaktaeren vunnit manlig fasthet, naemligen: bristen pa straeng
sjaelfdisciplin, pa allvarlig koncentration och pa en allt behaerskande
aerelystnad. Den unge universitetsmannens vanor och den i en affaer
anstaellde ynglingens aero himmelsvidt skillda.
Det aer en annan svarighet, som i de flesta stora affaersfoeretag moeter
den aeldre mannen. Daer rader naemligen en straeng civilfoervaltning och
befordran utan favoritsystem. Det staeller sig daerfoer mycket svart att
fa nagon annan anstaellning aen i de laegsta graderna. Man maste boerja
vid foten, och det aer baest foer alla parter, synnerligast foer den unge
studeranden.
Undantagsstudenten borde naturligtvis oefvertraeffa
undantags-icke-studenten. Han har stoerre bildning, och bildning goer
sig alltid gaellande, om de andra egenskaperna aero desamma. Tag tva maen
med lika naturlig begafning och energi, samma aerelystnad och
personliga egendomligheter, och den af de tva, som erhallit den baesta,
mest omfattande och mest laempliga bildningen, har utan gensaegelse en
ofantlig foerdel oefver den andre.
AFFAERSMAN OCH SPEKULANTER
Alla aekta mynt hafva blifvit efterapade; efterapningen af “business”
aer spekulation. En affaersman ger valuta foer sin inkomst och uppfyller
en nyttig foerpliktelse. Hans tjaenster aero noedvaendiga och komma
samhaellet till godo; dessutom arbetar han ihaerdigt foer att utveckla
landets tillgangar och bidrager salunda till slaektets framatskridande.
Detta aer aekta mynt. Spekulation daeremot aer en parasit pa affaersmaennens
arbete. Den skapar ingenting och fyller intet behof. Naer spekulanten
vinner, sa tar han pengar utan att laemna vederlag eller betala daerfoer,
och da han foerlorar, tar hans medspekulant pengarna fran honom. Det aerett rent hasardspel mellan dem, foernedrande foer bada. Ni kan icke vara
en hederlig affaersman och en spekulant. Tillvaegagangssaettet och syftet
pa den ena banan aero olycksbringande foer den andra. Ingen affaersman
kan spekulera hederligt, ty de som visat sig ha foertroende foer honom
ha raett att vaenta straengt fasthallande vid
affaersmetoder. Fordringsaegaren tar den vanliga affaersrisken, men vill
icke veta af nagon spekulationsrisk. Det aekta och det foerfalskade ha
intet gemensamt.
Att nittiofem procent af dem, som foer egen raekning boerja ett
affaersfoeretag, misslyckas, later otroligt, och aenda saeger statistiken,
att det foerhaller sig sa. Med siffror kan man bevisa hvad som helst,
heter det, men det aer dock ett faktum, att proportionen aer mycket
stor. Tro inte att jag vill afskraecka er fran att foersoeka bli era egna
herrar och skaffa er en egen affaer, langt daerifran. Dessutom later den
blifvande affaersmannen icke afskraecka sig af nagot, som nagon kan
saega. Han aer en sann riddare och saeger med Fitzjames:
Om full af faror vaegen aer,
dess stoerre lockelser den baer.
Den unge mannen, som foeresatt sig att bli en affaersman, later icke
hindra sig, och icke heller later han sig lockas in pa en annan bana
–han skall goera en start och fa proefva sina krafter. Han maste ga
pa. Tids nog att besluta sig foer lifslang traeldom som blott loentagare,
sedan ni foerst proefvat pa “business” och upptaeckt, om ni aer, eller
icke aer, en af de lyckligt lottade, som aega de erforderliga
egenskaperna.
Jag har foersoekt att teckna undantagsakademikerns vaeg fran afloening
till kompaniskap. Det aer ingen fantasibild; ingen enda dag gar foerbi
utan foeraendringar inom firman, hvilka hoeja unga maen till delaegarskap;
och i hvarenda stad gar ingen foerste Januari foerbi utan att medfoera
befordringar. “Business” kraefver ungt, friskt blod foer sin tillvaro.
Om nagra af er aero missmodiga i denna sak, sa lat mig beraetta er tva
historier ur min egen erfarenhet, som bestaemdt skola muntra upp er.
EN TECKNING UR LIFVET
Det finns en stor fabriksaegare, den stoerste i vaerlden i sitt yrke. Jag
kaenner honom mycket vael, en praektig karl, som goer heder at sitt
“business”. Da han boerjade aldras, insag han, liksom alla kloka maen,
att nytt blod behoefde infoeras i hans affaer; att medan det aennu var
jaemfoerelsevis laett foer honom att leda det vidstraeckta foeretaget,
skulle det vara vaelbetaenkt att soerja foer dess oefverlaemnande i goda
haender, naer han dragit sig tillbaka. Rika maens soener aerfva saellan lust
foer affaerer. Jag kan icke yttra mig om huruvida detta aer bra eller
illa. Men da jag ser pa maenniskoslaektet i dess helhet, tror jag det aer
bra.
Om rika maens soener hade fattiga maens soeners tvingande behof och daeraf
framkallade aerelystnad och foermaga, skulle det finnas faerre utsikter
foer universitetsstnderande aen nu. Det var icke till nagon af sin
familjs medlemmar denne man vaende sig foer att finna den nya kraften.
En ung man anstaelld i ett bolag hade adragit sig hans uppmaerksamhet
vid utfoerandet af nagra uppdrag foer sin firma. Den unge mannen hade
ofta aerenden till den aeldre affaersmannen. Denne var klok och gick icke
hastigt till vaega. Hans duglighet var han snart pa det klara med, men
det var endast en punkt bland manga andra. I hvilka foerhallanden lefdeden unge mannen, hurudana voro hans vanor, boejelser och kunskaper?
Hurudan var hans natur, utom hvad som roerde hans verksamhet? Han fann
alla svaren pa sina fragor tillfredsstaellande. Den unge mannen, hvars
far var doed, underhoell sin mor och en syster; hans vaenner voro
praektiga unga maen, ett par af dem nagot aeldre aen han; han studerade;
han var road af laesning; han hade aedla boejelser. Jag behoefver knappast
saega att han var en ung gentleman, med aktning foer sig sjaelf, den
foerkroppsligade hedern, ur stand till nagot lagt eller simpelt; i fa
ord, ett moenster foer en ung man och, naturligtvis, fattig–det saeger
sig sjaelft.
Den unge mannen blef eftersaend, och millionaeren sade honom, att han
skulle gaerna vilja anstaella honom i sin affaer, om han hade lust att
goera ett foersoek. Millionaeren uttalade oeppet sin afsikt att finna en
ung affaersman, som kunde saetta sig in i foeretaget och med tiden befria
honom fran omsorg. Det uppgjordes att han skulle under tva ar ha plats
som bokhallare, underkastad en bokhallares villkor, som i detta fall
voro mycket straenga, daerfoer att han maste vara pa fabriken nagra
minuter foere sju pa morgonen. Han skulle fa nagot hoegre loen, aen han
hade foerut, och om efter tva ars foerlopp ingenting blifvit sagdt a
nagondera sidan, var oefverenskommelsen slut, och hvar och en af dem
fullkomligt fri. Han var helt enkelt antagen pa foersoek. Den unge
mannen foerklarade stolt, att han ville icke ha det annorlunda.
Allt gick som foerut. Innan de tva aren voro foerflutna, var principalen
saeker pa att han funnit den ytterst saellsynta artikeln: en ung
“businessman”. Huru manga egenskaper innefattas icke i detta ord–
foerst och fraemst omdoemesfoermaga; ty utan omdoemesfoermaga kommer en
affaersman icke langt. Principalen foerklarade foer den unge mannen, att
han var belaten med honom, noejd med hans arbete och uttryckte sin
glaedje oefver att ha funnit honom. Han hade nu vidtagit anordningar foer
att upptaga honom i firman. Men till hans haepnad svarade den unge
mannen:
— Jag aer mycket, mycket tacksam, men det aer mig omoejligt att emottaga
anbudet.
— Hvad star pa? Ni passar mig. Passar jag inte er?
— Ursaekta, sir, men af skael, som jag icke kan foerklara, vill jag
laemna min plats om sex manader, da mina tva ar aero ute, och jag aemnade
just saega upp den, sa att ni kan fa den fylld.
— Hvart aemnar ni er?
— Jag reser utomlands.
— Har ni tagit nagon anstaellning?
— Nej, sir.
— Vet ni icke hvart ni kommer att resa?
— Nej sir.
— Icke heller hvad ni skall goera?
— Nej sir.– Jag har behandlat er vael, och jag tror mig ha raettighet att fa veta
det verkliga skaelet. Jag anser att det aer er plikt att saega mig det.
Skaelet tvingades ur den unge mannen.
— Ni har varit alltfoer god mot mig. Jag skulle vilja ge mycket foer
att kunna fa stanna hos er. Ni till och med bjoed mig till ert hem–
ni har varit borta pa resor–ni uppmanade mig att ofta haelsa pa och
att ledsaga er fru och er dotter till sadana underhallningar, som de
oenskade besoeka–och jag–jag kan inte uthaerda laengre.
Navael, millionaeren upptaeckte naturligtvis hvad ni alla redan foerstatt,
att det haendt den unge mannen precis detsamma, som skulle haendt er
under liknande foerhallande–han hade blifvit kaer i dottern. I vart
land skulle detta icke ansetts som en foerbrytelse, och jag tillrader
ingen af er att strida mycket emot kaenslan. Om ni hyser verklig kaerlek
till nagon, sa bry er icke om att foeremalet aer dotter till er
principal och att ni far baera rikedomens boerda. Men i det land, hvarom
jag talar, skulle det hafva ansetts ohederligt af en ung bokhallare
att fria till en ung dam utan foeraeldrarnas tillatelse.
— Har ni talat med min dotter om edra kaenslor foer henne? lydde
fragan. Den unge mannen vaerdigades knappt svara.
— Naturligtvis icke.
— Aldrig sagt ett ord, som kunnat tydas daerat?
— Naturligtvis icke.
— Na, sade han, jag ser ingen anledning hvarfoer ni icke skulle goera
det. Ni aer just den son jag skulle oenska mig, ifall ni kan vinna min
dotters hjaerta.
Mycket egendomligt, men det var dock sa, hade den unga damen samma
asikt som pappa–han var en sadan aekta man, som hon ville ha. Denne
unge man aer nu en lycklig affaersman.
ROMANTIK I “BUSINESS”
Jag har en annan historia, som haende i ett annat land. Bada
svaerfaederna ha sjaelfva beraettat mig historierna, och de aero stolta
maen, liksom jag aer stolt oefver deras vaenskap. Ni ser att business aer
icke endast detta harda prosaiska lif, som vanligen skildras. Det baer
inom sig romantik och kaensla, och ju stoerre ett affaersfoeretag aer, ju
framgangsrikare och nyttigare, desto mera romantik och fantasi traeffar
man pa. De stoersta triumferna, till och med i affaerer, haerroera fran
romantik, kaensla och fantasi, i synnerhet inom en firma med
vaerldsrykte.
Den andra historien aer sa lik den foersta, att det aer svart att beraetta
den med nagon framgang. Ni gissar er genast till upploesningen, och
detaljerna i dessa haendelser betyda ingenting. Det aer som naer jag
beraettade om slaget vid Bannockburn foer mina unga brorsoener: Daer stodo
engelsmaennen och daer skottarna.
— Hvem vann, farbror? skreko alla tre pa en gang med sublimt foerakt
foer detaljer. Men i detta fall aer det icke fraga om krig. Jag tar foer
afgjordt, att alla foervecklingar loestes genom fredligoefverenskommelse.
Jag skall icke beraetta historien i hela sin laengd, som jag gjorde med
den foeregaende; den aer alldeles likadan med undantag af att den unge
mannen i detta fall var anstaelld pa vanligt saett. Den unge mannens
tjaenster behoefdes, och han blef anstaelld.
Slutligen blef han millionaerens privatsekreterare och med samma
olyckliga resultat. Men i detta fall hade fadern bedt den exemplariske
och duglige unge mannen att, medan han var borta, se till hans soener.
Detta gaf anledning till besoek a familjens landtstaelle och till lek
och idrottsoefningar med soenerna. Min vaen gloemde att han hade en
dotter, och det skulle han inte ha gjort. Naer ni blir icke endast
hufvudmaen foer affaersfoeretag, utan ocksa hufvudmaen foer familjer, sa
skall ni komma ihag detta och inte endast taenka pa soenerna.
Privatsekreteraren, som fatt i uppdrag att halla ett oega pa soenerna,
hade pa ett eller annat saett missfoerstatt de muntliga instruktionerna
och gaf dem ett litet vidstraecktare faelt. Dottern syntes behoefva mesta
omsorgen. Men laegg maerke till detta: Dessa bada unga maen tillvunno sig
sina principalers foertroende och erkaennande foerst, och blefvo sedan
kaera i doettrarna. Ni kunna vara fullkomligt trygga, om ni taga dessa
saker i samma ordning.
VAERDET AF EN AFFAERSBANA
Kanske det tillates mig, utan att jag alltfoer mycket afviker fran
aemnet foer min text, att framstaella nagra anmaerkningar oefver det
inflytande en affaersbana, i jaemfoerelse med andra yrken, har pa
maenniskor.
Foerst har jag da gifvit akt pa att artistbanan goer folk smaaktiga och
framkallar afundsjuka, fafaenga och retlighet, just raka motsatsen till
de egenskaper jag traeffat pa hos affaersmaen. Man tycker att musik,
malning och skulptur borde utoefva ett foeraedlande inflytande pa de
personer, som dagligen syssla daermed. Men erfarenheten saeger nagot
helt annat. Kanske aer det daerfoer, att konstnaerernas arbete eller
utfoerande aer sa personligt, sa i oegonen fallande, sa direkt framstaeldt
foer publiken, att smaaktiga kaenslor laett vaeckas till lif; hvad
anledningen aen ma vara, sa tror jag ingen kan pasta motsatsen, da jag
saeger att konstnaerer ofta bli foerdomsfulla och trangsinta. Men foersta,
att jag talar endast om klasser och om allmaenna intryck; oefverallt
traeffa vi pa undantag, hvilka goera genomsnittet aennu mindre
tillfredsstaellande. Hvad de sa kallade laerda yrkena angar, sa iakttaga
vi en ganska maerkbar skillnad pa den verkan de olika facken
frambringa.
Inom den praesterliga klassen maerkes detta icke sa mycket i var tid,
daerfoer att de ledande pa detta viktiga omrade tillata sig
vidstraecktare vyer aen foerr och befatta sig mindre med bekaennelser och
dogmer och mera med de yttringar af synd och felaktigheter, som
vidlada det maenskliga lifvet i alla dess skiftande foereteelser. Detta
vidgar sinnet. Det har framhallits, att juridiken goer foerstandet
redigt, men trangt, och att jurister saellan ha stigit till hoegre
chefsplatser med makt oefver sina medmaenniskor. Detta innebaer icke att
maen, som studera lagfarenhet, bli mindre dugliga lagstiftare eller
statsmaen och ledare. Om sa vore foerhallandet, skulle vart land,
framfoer alla andra, vara illa daeran, emedan vi styras af jurister. Men
de mest ryktbara amerikanare, som varit stora maen, voro icke stora
lagkarlar; det vill saega, att de saellan intagit nagon rangplats inomyrket, men de ha begagnat sig af den oskattbara foerdelen, som
lagstudium foerlaenar en statsman, och utvecklats utoefver yrkets
graenser. Det saeges att den store lagkarlen och den store domaren maste
befatta sig med redan faststaellda regler och foereskrifter; lagkarlen
foeljer foereskrifter, men haerskaren oefver maenniskor utfaerdar
foereskrifter.
KOEPMAEN OCH VETENSKAPSMAEN
Det foerefaller, som om alla laerda yrken hade en viss benaegenhet att
goera sina utoefvares sinnen rediga, men tranga. Hvad som foerst
erfordras pa affaersbanan, aer att affaersmannen skall kunna befatta sig
med en staendigt vaexlande mangfald af fragor. Han maste aega en
omfattande omdoemesfoermaga, grundad pa mangsidigt vetande. Det aer icke
tillraeckligt foer var tids store koepman och affaersman, att han kaenner
sitt eget land vael, dess fysiska foerhallanden, dess resurser,
statistik, arsvaext, farleder, finanser, med ett ord, alla
foerhallanden, som roera icke endast det naervarande, utan som gifva
honom data, af hvilka han med nagorlunda saekerhet kan beraekna
framtiden.
Koepmannen, hvars verksamhet straecker sig till olika laender, maste
kaenna till aefven dessa och likasa det viktigaste, som roer dem. Hans
synpunkt far vara vid som vaerlden; intet af vikt kan haenda, som icke
har inflytande pa hans verksamhet: politiska foervecklingar i
Konstantinopel; kolerasymptom i Oestern; monsun i Indien;
guldtillgangen i Cripple Creek; foerekomst af Coloradoskalbaggen eller
en fallen ministaer; krigsfara; sannolikheten af skiljedom i koloniala
tvistefragor–intet kan haenda i nagon del af vaerlden, som han icke
behoefver taenka oefver. Han maste aega en af de mest saellsynta
egenskaper: foermagan att raett bedoema maenniskor. Han anvaender ofta
tusentals personer och boer veta hur han skall kunna framkalla det
baesta hos de olika karaktaererna; han maste aega organisationsfoermaga
–en annan saellsynt gafva; han maste hafva handlingsfoermaga, maste kunna
besluta sig hastigt och klokt.
Dessa saellsynta egenskaper aero icke sa absolut noedvaendiga foer
specialisten i nagot yrke eller aembete. Koepmannen foeljer en bana, som
icke endast skaerper hans foerstand, utan utvecklar alla hans
sjaelsfoermoegenheter; i motsats till andra banor leder den icke till
fackkunskap eller ensidighet, utan utvecklar omdoemesfoermagan och
handlingskraften. Ingen vetenskaplig verksamhet omfattar sa manga
problem, ingen annan kraefver en sa vidstraeckt synpunkt pa foerhallanden
i allmaenhet. Daerfoer tror jag att det med fullt skael kan saegas om
affaersbanan, att den maste vidga och utveckla sina anhaengares
intellektuella krafter.
A andra sidan aer den laerda banan oaendligt mycket aedlare pa ett saett:
den har icke till hufvudaendamal att foertjaena pengar och aer fri fran
den stoersta faran pa affaersbanan, hvilken i en betydelse aer den
sorgligaste af alla banor, naemligen om den betraedes pa oraett saett. Att
foertjaena pengar aer utan tvifvel bevekelsegrunden foer de flesta unga
maen, som aegna sig daerat. Jag tror att om ni vill proefva edra hjaertan,
sa skall ni finna att jag talar sant. Men om detta aer den foersta, sa
skulle det icke vara den sista bevekelsegrunden.
En maenniska kan goera stor nytta genom att utveckla sitt lands
tillgangar; genom att skaffa sysselsaettning at tusenden; genom att
foerbaettra uppfinningar, som visa sig vara till slaektets vaelsignelseoch foerhjaelpa det framat. Den framgangsrike affaersmannen hoejer sig
snart oefver blotta oenskan att foertjaena pengar som huf vudaendamalet foer
sina straefvanden; denna aer undantraengd af tanken pa den nytta han kan
goera inom sin verksamhetskrets. Koepmannen finner snart sin stoersta
glaedje i utstraeckningen af sina internationella affaersfoerbindelser
–i sina skepp, som befara alla haf. Fabrikanten finner sitt stoersta
intresse och sin stoersta beloening i sina bitraeden, sina fabriker, sina
maskiner, i foerbaettringar och nya arbetsmetoder. Den vinst de fa
uppskattas icke sa mycket foer penningens egen skull, utan mera som ett
tecken pa framgang.
“Business” har sin romantiska savael som sin prosaiska sida. Den unge
mannen, som boerjar i en bankaffaer och befattar sig med
kapitalplaceringar pa hundra olika saett–i jaernvaegsobligationer, i
foerlagslan till koepmaen och yrkesutoefvare foer att hjaelpa dem utfoera
sina underverk–finner snart att “business” innehaller romantik och
laemnar ett obegraensadt spelrum foer fantasien. Hans inflytande kan goera
sig gaellande i hela vida vaerlden. Ett enkelt bref af hans hand kan
foera den resande till jordens aflaegsnaste vra. Han kan aefven vara sitt
fosterland till tjaenst i en kris, som Richard Morris, den framstaende
koepmannen i Filadelfia, hvilken kom general Washington till hjaelp vid
revolutionen, eller, sasom i var tid, vara bankirer, hvilka vid flera
kritiska tillfaellen bistraeckt regeringen med sitt guld foer att afvaenda
en oefverhaengande olycka.
DEN OEFVERVUNNA FOERDOMEN MOT HANDEL OCH INDUSTRI
Om den unge mannen icke finner romantik i “business”, sa ligger felet
icke hos “business”, utan hos den unge mannen. Taenk bara pa allt det
underbara, det mystiska, som aer foerknippadt med utvecklingen af den
mest andliga af alla makter–elektriciteten–med sin okaenda,
kanske oanade kraft. Den unge man maste vara mycket troeg och prosaisk,
som icke efter att pa ett eller annat saett haft att goera med
elektricitet kaenner sig lyftad fran hvardagligheten till det
hemlighetsfullas region. “Business” aer icke bara dollars; de aero
endast skalet–kaernan ligger ini och kommer affaersmannen till godo
senare, naer hans hoegre egenskaper, hvilka staendigt pakallas, hunnit
utvecklas och mogna. Under militarismens och den raa styrkans
oefvervaelde radde stort foerakt foer mannen, som utoefvade ett yrke. Huru
fullstaendigt har icke detta aendrats! Men denna kaensla har icke gamla
anor, ty om vi blicka laengre tillbaka, sa finna vi att de aeldsta
familjer i vaerlden voro icke sa stolta oefver nagot som oefver den roll
de spelade i “business”. Ullsaecken och skutan finnas aennu i deras
vapenskoeldar. Den foer naervarande mest inflytelserike statsmannen i
England aer haertigen af Devonshire, daerfoer att han har bada partiernas
foertroende. Han aer direktoer i Barrow Steel Company. Af ledamoeterna i
det nuvarande konservativa kabinettet inneha sextiofyra
direktoersposter i olika handels-, fabriks- och grufbolag.
Nu foer tiden aer det icke i Storbritannien tal om att halla sig utanfoer
handel och industri, utan tvaertom att fa tilltraede dit. Franska
republikens president, som haft en sa maerkvaerdig karriaer, har hela
sitt lif varit en affaersman. Den foerra kaenslan af motvilja har
alldeles foersvunnit.
Ni minns att foerre kejsaren af Tyskland ville goera sin vaen,
stalfabrikanten Krupp, till furste, men denne “businessman” var
alltfoer stolt oefver sina fabriker och var sin faders vaerdige son och
bad kejsaren om ursaekt, foer att han icke ville degraderas fran sinrang som “Stalkung”. Herr Krupps son, som nu bestigit sin faders tron,
skulle helt saekert svara pa samma saett. Nu aer han monark, alldeles som
kejsaren och, efter hvad jag kaenner om unge kung Krupp, lika stolt
oefver sin staellning.
Den gamla foerdomen mot affaersverksamhet har foersvunnit fran de
starkaste balverken i Europa. Foeraendringen har uppstatt daeraf, att
affaersverksamheten blifvit foeraendrad. I forna dagar utfoerdes hvarje
saerskild arbetsgren i moejligast minsta skala, och sma sysslor i sma
affaerer alstra sma maenniskor. Dessutom maste hvarje man aegna sig at
detaljer, och i sjaelfva verket bedref hvar och en yrke och handel pa
egen hand. Organisationsfoermaga, foeretagsamhet, vida vyer och
handlingskraft hade intet spelrum. I var tid sker “business” inom alla
grenar pa en sa gigantisk skala, att delaegare i ett stort
affaersfoeretag aero haerskare oefver ett helt litet rike. En arbetschef
kan ha flere maen i sin industriella arme, aen de tyska smakungarna hade
under sina fanor.
Det sades fordom, att tva personer med samma yrke kunde aldrig komma
oefverens; nu rader den varmaste vaenskap mellan yrkeskamrater, de
besoeka hvarandras kontor, fabriker och magasiner, visa hvarandra de
olika metoderna, foerbaettringarna och uppfinningarna samt tillaempa dem
ofoerbehallsamt i sina egna affaerer.
Affaersfoeretagen aero alltfoer storartade foer att alstra smaaktig
afundsjuka, och vid sidan af foervaerfsbegaeret finnes begaeret efter
framsteg, uppfinning, foerbaettrade metoder, vetenskaplig utveckling och
stolthet oefver att lyckas i dessa viktiga punkter; sa att den
behallning en affaersman nu foer tiden efterstraefvar och erhaller bestar
icke uteslutande i dollars. Han far jaemte dollarn nagot baettre, en
kassabehallning i medvetandet att ha bidragit till hoejandet och
utvecklandet af det arbetsfoeretag, som han gjordt till sin
lifsuppgift.
AFFAERSBANANS BELOENINGAR
Jag kan med fullt foertroende framhalla affaersbanan foer er sasom en
bana, hvilken laemnar fritt rum at utvecklingen af en mans baesta
egenskaper. Jag tror att den store koepmannens, bankirens eller
fabrikschefens bana aer gynnsam foer utvecklingen af
sjaelsfoermoegenheterna, att den mognar omdoemet och insikterna i olika
aemnen, friar fran foerdom och haller sjaelen frisk och mottaglig. Och
jag vet att varaktig framgang vinnes icke utan genom aerlighet och
redbarhet, genom ofoervitliga vanor och tadelfritt lefnadssaett, genom
adagalaeggande af god insikt och klokt omdoeme i det maenskliga lifvets
alla foerhallanden; anseende och foertroende fly snart fran den
affaersman, som visar ofoerstand i handel och vandel eller som aer
oregelbunden i sina vanor eller misstaenkt foer att icke vara fullt
redbar. I hvarje annat yrke kan finnas plats foer den ofoerstandige–
ofoerstandig som ett barn utanfoer sitt speciella fack, men framgangsrik
inom detta–men aennu aldrig har en ofoerstandig affaersman haft
framgang. Om han saknar en sund, allt omfattande omdoemesfoermaga, sa aer
han doemd till undergang.
Businessbanan aer salunda en straeng dygdens skola, och daer finns en
mycket hoeg beloening, som den ofta utdelar, och ingen annan bana kan
utlofva: All den aedla vaelgoerenhet den moejliggoer. Det aer “businessmaen”,
vi hufvudsakligast ha att tacka foer vara universitet, hoegskolor,
bibliotek och uppfostringsanstalter, hvarom sadana namn vittna somGirard, Lehigh, Chicago, Harvard, Yale, Cornell och manga andra.
Hvilket baettre minne kan en man efterlaemna, aen ett som astadkommer sa
mycket verkligt godt och sa saekert foer hans namn till kommande
slaekten, haelsadt med vaelsignelse af tusenden inom hvarje artionde,
hvilka inom dess murar erhallit den dyrbaraste skatten: en sund och
fri bildning? Detta aer de maens arbete, hvilka insago att rikedom aer
anfoertrodt gods, att under aegarens lifstid anvaendas till medmaenniskors
baesta.
I fall nagra affaersmaen skulle bli beskyllda foer snikenhet, kunna vi
med allt fog foersvara dem som klass med de ord, som den hedervaerde
Thomas Cromwell anvaende till foersvar foer den store kardinalen: “Om de
aero snikna i att foervaerfva, sa aero de kungligt frikostiga i att gifva,
hvarom dessa laerosaeten baera vittnesboerd.”
_________________________________________________________________
STALTILLVERKNING I FOERENTA STATERNA I DET NITTONDE ARHUNDRADET [1]
(Ur the Review of the Century number of New York Evening Post, 12
Januari 1901).
Nagra skael hvarfoer Foerenta Staterna blifvit det foernaemsta
stalproducerande landet i vaerlden. Jaemfoerande priser pa ravaran och
staltillverkning i detta land och utrikes.
[1] Med stal menas ej laengre det haerdbara jaern, som aennu foer nagra
artionden sedan daermed betecknades, utan benaemningen stal omfattar
nu foer tiden allt jaern, som under framstaellningen varit i flytande
form, sasom bessemer, siemensmartinsjaern o. d. under det att hvad
som endast varit halfflytande, sasom lancashire o. d., fortfarande
kallas jaern. Ett stalfartyg aer salunda ingalunda gjordt af haerdbart
stal utan af helt mjukt jaern.–Oe. a.
Att skrifva om staltillverkning i Foerenta staterna under det senaste
arhundradet aer verkligen att boerja fran boerjan. I Mr. Swanks
foertraeffliga bok: “Jaern i alla tidehvarf” laera vi, att myndigheterna i
Pennsylvania sa sent som 1786 lanade Mr. Humphreys 300 pund under fem
ar foer att saetta honom i stand att foersoeka foervandla stangjaern till
stal “lika bra som i England”. Sa sent som 1810 frambragtes i hela
landet endast 917 tons stal, hvaraf Pennsylvanias del var 531 tons,
eller mer aen haelften af det hela. Det aer egendomligt att den gamla
goda staten, som var sjaelfva hufvudplatsen foer tillverkningen, aennu
laemnar ungefaer samma procent. Till och med 1831 var staltillverkningen
endast 1,600 tons, en summa, som sades motsvara allt som importerats,
sa att stalmarknaden foer sjuttio ar sedan delades jaemnt med
utlaenningen. Men vid tillverkningen af detta stal anvaendes
cementeringsmetoden; degelstal kommer senare. Fran 1831 till sa
nyligen som 1860 gjordes ringa framsteg i staltillverkningen;
totalproduktionen i Pennsylvania ar 1850 var endast 6,000 tons, aennu
hufvudsakligast cementstal. 1840 boerjade Isaac Jones och William
Coleman att tillverka stal i Pittsburg och roente stor framgang. 1853
tillverkade Singer, Nimick & Co. med foerdel gjutstal till sagar,
verktyg, maskiner etc.; foer samma aendamal bearbetade 1860 Hussey,
Wells & Co. amerikanskt jaern till stal af prima kvalitet som jaemn
produkt. Och 1862 uppraettade Park Brothers & Co. det stoersta hittills
kaenda stalbruket, och flera hundra engelska arbetare infoerskrefvos foer
att tillfoersaekra bolaget framgang. Denna firma anvaende ocksa
amerikanskt jaern. Alla dessa affaersfoeretag funnos i Pittsburg.Daerefter blef taeflan med det utlaendska stalet ganska skarp, tills
inkraektaren slutligen tvangs att laemna faeltet. I boerjan kunde
europeiska fabrikanter afstjaelpa sitt oefverskott pa utlaendsk botten
och tvinga de amerikanska fabrikanterna att foer hela sin tillverkning
noeja sig med de ytterligt laga priser, hvilka inkraektaren endast
accepterade foer en obetydlig del af sitt. Den, som behaerskar en
gifvande inhemsk marknad, kan med stor foerdel inkraekta fraemmande
marknader. Under de senaste aren aer det den amerikanske fabrikanten,
som afstjaelper sitt oefverskott pa europeisk botten. Eroefra foerst den
inhemska marknaden, sa kommer den utlaendska till er af sig sjaelf,
lyder regeln i den internationella handeln.
Da jag skrifver om Coleman, Jones, Nimick, Singer, Hussey och Park,
aterfoeres jag i minnet till mina gossar. Som springpojke vid
telegrafstationen i Pittsburg har jag laemnat dem manget telegram och
med stolthet emottagit en igenkaennande nick af dessa min ungdoms stora
maen. Hvar och en af dem stod sa tydligt foer min blick, da jag nedskref
hans namn, som om vi aennu stode i daglig foerbindelse med hvarandra. Om
de boerjade tala i naesta rum, sa skulle jag kunna urskilja hvarje roest,
innan ordet var uttaladt. Alla aero nu borta med undantag af den yngre
af broederna Singer, som aennu aer min kompanjon och vaen. Dessa aero
stalets faeder i Foerenta staterna. De “hafva gjort staten en
tjaenst”. Frid oefver deras aska!
Det var icke foerraen 1864 som revolutionen i staltillverkningen nadde
till oss och jaernaldern boerjade ge vika foer den nya Kung Stal. Detta
minnesvaerda ar tillverkades vart foersta bessemerstal; och stal, som
hittills kostat sex a sju cents pr skalpund, har sedan salts foer
mindre aen en cent pr skalpund, under det att stal-“billets” till
hundratusentals tons salts, “tre skalpund stal foer tva cents”. Till
detta stal atgar foer hvarje skalpund tva skalpund jaernmalm, upptaget
och transporteradt oefver land och vatten, 1,000 mil, ett skalpund
koks, hvarfoer erfordrats ett och ett tredjedels skalpund stenkol,
upptaget ur grufvorna, foerkoksadt och transporteradt 50 mil, och ett
tredjedels skalpund kalksten, tagen ur brottet och transporterad 140
mil, sa att tre och ett tredjedels skalpund ramaterial har bearbetats
till ett skalpund stal och erbjudits kunden foer tva tredjedelar af en
cent, tre skalpund foer tva cents eller 15 dollars foer 2,240 skalpund =
en ton.
I fall jag uppmanades att foerklara huru detta mirakel utfoeres, skulle
jag icke kunna det, ty jag kan icke frigoera mig fran fruktan att nagot
misstag foereligger och att en affaer, som at en otacksam allmaenhet
laemnar denna dyrbara metall till sa lagt pris, snart maste komma i
klaemma. Det skulle ovillkorligen ga daerhaen, i fall detta ytterligt
laga pris raeckte foer en laengre tid eller foer alla sorters stal. Det
finns icke tillraecklig profit foer att taecka risken af att saelja tre
skalpund stal foer tva cents. Men nagra af Foerenta staternas stoersta
affaersfoeretag, som aega egen ravara, egna skepp och egna jaernvaegar samt
aero moenstergillt inraettade och skoetta, kunna saelja till detta pris,
som icke laemnar nagot kvar till utdelning eller raenta pa insatt
kapital. Raentan uppgar till omkring tva dollars pr ton och
oefverskrider denna summa i de flesta fall. Foerluster vid
tillverkningen, olyckshaendelser och reparationer samt vid
foersaeljningar skulle beraeknas till tva dollars pr ton.
Detta laga pris moejliggjordes genom Sir Henry Bessemers uppfinning.
Bessemerstalet sattes upp pa konungatronen, och ingen monark tycktesvara sa saeker pa en lang och obestridd regering; synnerligast sedan
bessemerprocessen blifvit fullstaendigad af ett ungt geni, min vaen
Sidney Gilchrist Thomas, som upptaeckte basiska
defosforiseringsmetoden, hvarigenom orena malmer kunde anvaendas vid
tillverkningen af bessemerstal.
Manga sammanstaemmande orsaker ha moejliggjort priset pa stal-“billets”
till 15 dollars pr ton; den foernaemsta aer automatiskt maskineri, hvari
Amerika utmaerker sig. Att tillverkningen pagar utan afbrott aer naesta
orsak. Verkstaeder, som aero 1,100 a 1,200 fot langa, bli vanliga; i
dessa kommer ravaran in genom den ena aendan och utgar ur den andra
fullt faerdig, utan att en hand roert vid den och ofta till och med utan
afbrott, utom foer ny upphettning. Det talas nu om planer till nya
fabriker i en sadan skala, att ett landomrade pa en och en kvarts mil
erfordras; ensamt en verkstad skulle vara 3,000 fot lang. Ett
hufvudvillkor foer billig produktion aer stor skala. Fabriker, som
tillverka ett tusen tons stal om dagen, ha liten utsikt mot en fabrik,
som tillverkar tiotusen. Vi finna denna lag inom alla industrigrenar.
Den skapar angskeppet pa 20,000 tons och jaernvaegsvagnen pa 50 tons.
Foerbaettrade maskiner och anvaendningen af elektricitet som drifkraft
samt det nya af- och palastningsmaskineriet aero alla bidragande
orsaker till stalets prisfall.
Det finns dock en del af omkostnaden, som hvarje sociolog boer glaedja
sig at att icke ha minskats, och det aer loenen foer det arbete, som
utfoeres af maenniskohand. Den har stigit och synes vilja stiga aennu
hoegre. I ett af de stoersta stalbruken var foerra aret
genomsnittsafloeningen pr man–inberaeknade alla pr dag afloenade
arbetare, gossar och maskinister–hoegre aen fyra dollars om dagen
under trehundraelfva dagar. Ju faerre arbetare som behoefvas, dess
mindre blir arbetskostnaden pr ton och–tvaertemot den ofta uttalade
asikten–dessa arbetare sta just som arbetare betydligt hoegre aen
foerr. Det aer ett misstag att tro att maenniskor bli endast maskiner;
arbetaren fran forna dagar skulle icke kunna skoeta nutidens invecklade
maskineri eller motsvara krafvet pa intelligens och raskhet.
Om nagon foer fem ar sedan fragat vart lands stalfabrikanter, huruvida
det fanns nagon moejlighet att bessemerstalet kunde finna en rival,
skulle icke en af tusen tvekat att svara ett kraftigt: “Aldrig!” Men
en af de tusen, som varit mera foertrogen med nyare uppfinningar,
skulle varit mindre bestaemd och kanske antydt, att till och med
bessemerprocessen kunde finna en rival.
Foerdelarna vid Siemens Martin-metoden hade erkaents af atminstone en
firma, hvars representant hade sett den tillaempas utrikes. Cooper,
Hewitt & C:o tillkommer foertjaensten att ha gjort foersta experimentet
med den i Foerenta staterna. Detta var 1868. Men den stoerre kostnaden
vid tillverkningen af detta slags stal inskraenkte dess anvaendning. Det
var foerst vid upptaeckten, att Thomas basiska process laempade sig
foertraeffligt foer “open-hearth”ugnen, som martinstalet fick rang
bredvid bessemerstalet. Det foersta basiska “open-hearth”stalet i vart
land tillverkades af firman Carnegie, Phipps & C:o i Homestead ar
1888. I oeppen haerd tillverkas numera tva slags stal, det sura och det
basiska. Det senare aer mycket billigare aen det foerra, ehuru det till
och med aer renare, enaer den basiska processen fullkomligt aflaegsnar
alla “oarter”. Basiskt “open-hearth”stal ersaetter numera pa manga
staellen svenskt jaern, aefven till haestskor. Pansarplat foerfaerdigas
daeraf. East-Riverbron bygges af surt stal, hvarfoer ett hoegre pris
betalas; men detta kommer sig endast daeraf att ingenioeren icke aermottaglig foer bevis. Den stora foerdelen foer Foerenta staterna af den
basiska metoden aer, att vara enorma upplag af starkt fosforhaltig
jaernmalm kunna anvaendas till stal, under det att bessemermetoden i den
amerikanska tillverkningen kraefver jaemfoerelsevis fosforfattiga malmer,
pa hvilka tillgangen aer ganska begraensad. Staltillverkningen i oeppen
haerd aer i staendig tillvaext.
Salunda har jaernaldern, som slutade under foerra arhundradet,
eftertraedts af bessemerstalaldern, hvars regeringstid raeckte endast
trettiosex ar, med boerjan 1864, och som nu traeder tillbaka foer att
laemna plats at Siemens “open-hearth”stalaldern. Tillverkningen i oeppen
haerd har numera i Storbritannien langt foeretraede foer bessemer, och jag
tror mig vaga pasta, att det blir samma foerhallande i Foerenta
staterna.
Foersvinnandet af bessemeraldern har framkallat de soedra staterna som
en blifvande staltillverkare, som eljes aldrig skulle kommit med i
marknaden, emedan dess malmer aero olaempliga foer bessemerprocessen, men
troligen visa sig passa foer “open-hearth”processen. Foerraen
Tennesseebolagets nya stalfabriker ha kommit i gang och arbetat nagon
tid, kan man icke med saekerhet uttala sig om, huruvida Soedern kan
blifva en medelpunkt foer staltillverkning, men efter alla tecken att
doema ser det ut, som om den snart skulle blifva en ganska viktig
faktor pa detta omrade.
Stalets nuvarande medelpunkt utgoeres af en kvadrat mellan Pittsburg
och Wheeling, nordvaest till Lorain, at oester till Cleveland och at
soeder tillbaka till Pittsburg. Inom detta omrade tillverkas mest
stal. Ensamt Allegheny–Pittsburg inberaeknadt–tillverkade 1899
naestan en fjaerdedel af allt tackjaern i Foerenta staterna, naestan
haelften af “open-hearth”stalet och naestan 39 procent af all slags
staltillverkning. Och det ser icke ut som om denna region snart skulle
bli undantraengd. Colorado skall otvifvelaktigt utvecklas i foerhallande
till hela Vaestkusten. Chicagos staellning som stalfabrikant aer redan
foersaekrad. Det stora landet i sydvaest visar icke benaegenhet att
tillverka stal i vidare utstraeckning. I medlet af foerra arhundradet
utgjorde de oestra staterna staltillverkningens egentliga hemort. Till
och med i Pennsylvania tillverkades haelften af dess stal oester om
Alleghenybergen. Sedan dess har riktningen gatt snabbt at den region,
som kallas “Central West” och som har Pittsburg till sin medelpunkt.
Oefverflyttningen af de stora Lackawanna jaern- och stalfabrikerna i
Scranton, Pa, till Buffalo, och Betlehemstalbolagets lysande triumfer
i pansarplat, kanoner och smiden som specialitet–hvilket gaf det en
saerskildt framstaende staellning–aero bevis pa att Oestern icke aer
nagon laemplig plats foer tillverkning af vanligt stal. Historien om
stalfabrikerna i Troy aer ett annat bevis. Det finns ett undantag pa
denna marsch vaesterut–Harrisburg i oestra Pennsylvania, som
fortfarande aer en framgangsrik och betydande tillverkningsort.
Marylands-stalbolaget vid kusten har foermanlig export, men aennu
viktigare foer bolagets framgang aer dess skeppsbyggeri, hvartill
platsen pa grund af tidvattnet aer synnerligt vaelbelaegen. Intet tyckes
antyda, att medelpunkten foer staltillverkningen i detta land kommer
att rubbas i det nya arhundradet. Det aer, som sagdt, i Centralvaestern,
och daer tyckes den komma att stanna.
Men till och med daer verka krafter, som kunna foeranleda viktiga
foeraendringar. Staederna vid sjoearna laengs norra graensen af
centralvaesterns region tillvaexa snabbt; de aega foerdelen af
ytterligt lag transportkostnad till sjoes och genom Wellandkanalensamt kunna lasta direkt pa Europa. Men stoersta betydelsen ha de laga
fraktsatserna pa Eriekanalen under mer aen halfva aret. Dessa adraga
sig uppmaerksamhet, synnerligast sedan man gjort foersoek att sla ihop
stambanans alla linjer till ett direktorat foer att kunna fordra
hoegre fraktsatser. Lackawanna jaern- och stalbolagets foerlaeggande
af sina verk till Buffalo visar tydligt dragningen till sjoearna.
Jaernvaegssammanslagningens politik laegger otvifvelaktigt an pa att
gynna de soedra hamnarna och New York. Skillnaden mellan tre cents pr
hundra foer Baltimore och tva cents foer Filadelfia oefver New York
visar, att trafiken fortfarande soeker dessa hamnar och att New Yorks
andel af skeppshandeln alltjaemt minskas. Men det aer icke antagligt
att staden eller staten New York underlater att foersvara sin
staellning genom det vapen, som New York aeger framfoer alla de andra
staterna i sin vattenfarled fran sjoearna till New Yorks hamn. Jag
tar detta foer afgjordt och foerutsaeger en stor utveckling af
stalindustrin i denna del af centralvaestern, som ligger laengs soedra
stranden af Eriesjoen och som har den billigaste transportvaegen till
New York.
Ett af de utmaerkande dragen foer det nya arhundradet aer atergangen till
sjoetransport foer tyngre varor. Pa insjoearna finnas redan skepp, som
lasta 7,000 tons. Pramar skola goera regelbundna turer pa Ohiofloden
och pa den utvidgade Eriekanalen samt aefven pa kanalen fran Chicago
till Mississippi. Manga andra sjoevaegar skola oeppnas foer transport af
stal och stalfabrikat till en tredjedel, ofta en fjaerdedel af
fraktsatserna pa jaernvaeg.
Det aer knappt troligt att nagon baettre eller billigare metod foer
staltillverkning star att uppna, eller att stal utan foerlust kan
saeljas billigare aen tva cents foer tre skalpund. Det tjugonde seklet
med alla sina kommande underverk skall troligen sluta med
stalltillverkningen da som nu i oeppen haerd. Det ser icke ut, som om
nagon foerbaettring vore moejlig.
De senaste aren ha bevittnat exporten af vart stal till andra laender.
Republiken har icke endast fyllt sina egna behof, utan foersoekt att
fylla hela vaerldens; icke endast i stal, utan i tusen och en andra
artiklar, hvilkas hufvudbestandsdel utgoeres af stal. Den billiga
tillverkningen oekar dess anvaendning i en utstraeckning, hvarom vi
knappast kunna bilda oss en foerestaellning. Ett exempel haerpa af de
manga, som kunna anfoeras, aer att foer tre ar sedan anvaendes icke en ton
stal till jaernvaegsfraktvagnar haer i landet; nu anvaendes tusen tons
stal dagligen ensamt foer detta aendamal. Jaernmalm- och kolgrufvorna i
Storbritannien bearbetas till det yttersta, och aendock oekas icke
foerradet mycket. I Tyskland aer det pa samma saett med undantag af att
daer finnas nagra mindre goda fyndorter, som kunna utvecklas, ifall
priserna stiga, hvilket aer antagligt. Ryssland har icke spelat nagon
vidare roll i stalindustrin; om landet vid arhundradets midt kan fylla
sina egna behof, aer det godt. Utom i Foerenta staterna, England och
Tyskland tillverkas obetydligt stal. Foerhoppningarna pa Kina och Japan
i detta fall komma nog pa skam. Storbritannien och Tyskland kunna icke
oeka sin tillverkning mycket oefver den nuvarande, sa att Foerenta
staterna tyckes vara det enda land, som kan tillfredsstaella vaerldens
behof. Vart foerrad af jaerumalm raecker att motsvara all efterfragan
atminstone under arhundradets foersta haelft; hela arhundradet hvad koks
angar. Utan tvifvel komma nya lager att upptaeckas innan de nuvarande
aero uttoemda.
Nagra ar haerefter skall exporten och tillverkningen af jaern och stalfran republiken till manga delar af vaerlden–hvilken export ar 1900
beraeknades till 129,000,000 dollars–bli sa stor, att den bildar ett
nytt kapitel i stalets rekordslaende historia.
Var stalindustris inflytande pa den inhemska utvecklingen kommer att
bli underbart, ty den nation, som astadkommer det billigaste stalet,
har de andra nationerna vid sina foetter i alla dithoerande
affaersgrenar. Det billigaste stalet betyder de billigaste skeppen, de
billigaste maskinerna, de billigaste tusen och en artiklar, af hvilka
stal utgoer en bestandsdel. Vi sta framfoer en sa storartad utveckling
af republikens industri, att vaerlden aennu aldrig sett dess like.
Republikens staellning som stalfabrikant kan skildras i fa ord: Ar
1873, saledes foer endast tjugosju ar sedan, producerade Foerenta
staterna 198,796 tons stal och Storbritannien 653,500 tons, mer aen tre
ganger sa mycket. Tjugosex ar senare, ar 1899, tillverkade republiken
tva ganger sa mycket som monarkien; de respektive siffrorna utvisade
10,639,857 och 5,000,000 tons, en attafaldig oekning foer monarkien och
femtioenfaldig foer republiken. Foerenta staterna tillverkade naestan 40
procent af all stalproduktion i vaerlden, hvilken uppgick till
27,000,000 tons. Industriens historia har intet motstycke att uppvisa.
Sa har det varit; och hvad framtiden angar, sa kommer mahaenda Foerenta
staterna, innan det nuvarande arhundradet hunnit tillryggalaegga en
tredjedel, eller kanske endast en fjaerdedel af sin bana, att tillverka
mera stal aen hela den oefriga vaerlden tillsammans.
Farvael da, Jaernalder! Hell kung Stal och lycka at republiken,
medelpunkten i hans rike, daer han sitter pa sin tron och utfoer sina
stora underverk!
_________________________________________________________________
LEFNADSOMKOSTNADERNA I STORBRITANNIEN
I JAEMFOERELSE MED FOERENTA STATERNA
(Ur “The Contemporary Review”, September 1894)
Priset pa lifsfoernoedenheter i England och Amerika. Hvarfoer
amerikanaren kan njuta af lyxartiklar, som aero foermenade
engelsmannen.
Om nagon tillfragades i hvilket fall roerande Foerenta staterna
engelsmaennen aero mest pa villospar, skulle det icke vara oberaettigadt
att svara: Angaende jaemfoerelsen mellan lefnadsomkostnaderna i det
gamla och det nya landet.
Det skulle antagligen kraefva bade tid och moeda att soeka rubba en sa
allmaen uppfattning, som den, hvilken nyligen uttalades af en hoeg
engelsk auktoritet, att “Foerenta staterna skulle vara ett fullstaendigt
Eldorado foer arbetare, om lefnadsomkostnaderna icke vore sa hoega.”
Det aer laett att visa huru en sadan uppfattning kunnat uppsta.
Engelsmannen kommer till New York och hyr ett akdon, som flera timmar
vaentat pa angbaten; man affordrar honom ett orimligt pris; han
bestaeller en flaska importeradt vin och finner det mycket dyrare aen
hemma. Han erfar att priset pa klaeder, bestaellda af importeradt tyg,
aer aefven mycket hoegre, och dessa omstaendigheter goera ett starkt
intryck pa honom, daerfoer att de aero de foersta han mottager. Da han vidhemkomsten tillfragas, hvarpa han stoeder sin asikt, att
lefnadsomkostnaderna aero stoerre i Foerenta staterna aen hemma,
framhaller han ofoeraenderligen dessa tre exempel och stannar daer. Men
dessa utgoera icke de hufvudsakligaste utgifterna ens foer resande, aennu
mindre foer invanarna. Pa fragan, hur han fann hotellpriserna, erinrar
han sig, att det kostar mindre i republiken, daer priserna i de baesta
hotellen beloepa sig till fjorton a aderton shillings pr dag–det
senare priset det hoegsta i New York. Foer detta har han ett bekvaemt rum
och alla maltider–frukost, lunch, middag och kvaellsvard. Han drar
sig ocksa till minnes, att han knappast kunde fatt en sadan middag pa
hotell Metropole i London foer samma summa af aderton shillings, som
alla maltiderna och ett rum kostade i New York. Pa fragan, hur han
fann reseomkostnaderna, raeknar han efter litet och finner att priset
aer litet mer aen haelften, foersta klass, aefven inberaeknadt sofvagn. Det
billigare priset pa jaernvaegsresor och hotell uppvaegas icke af extra
betalningen foer droskor och utlaendska viner. Den fraemmande koeper inga
klaeder och om han aer klok foeljer han amerikanarnas exempel och
anvaender hotellets omnibusar eller de elektriska sparvagnarna; och
saellan, om nagonsin, bestaeller han en cab, som icke aer en amerikansk
institution. Men om den resande oenskar hyra ett ekipage pr dag, vecka
eller manad, eller foer akning till teatern eller en bjudning, sa aer
priset daerfoer icke dyrare i New York aen i London–fyrtio eller
femtio pund i maenaden, efter oefverenskommelse, och tolf shillings foer
en droska pr afton. Foer en aktur i parken en eftermiddag aer priset pa
en vagn med tva haestar till och med laegre i New York. Det aer ett
obestridligt faktum, att reseomkostnader–inberaeknadt alla
noedvaendiga dagliga utgifter–aero mycket dyrare i Storbritannien aen i
Amerika. Men detta inverkar endast pa de fa resande, vanligen foermoegna
personer, och aer af ringa vikt. Det vaesentligaste aer huru
lefnadsomkostnaderna staella sig foer massan af folket, foer
loentagareklassen i de tva laenderna.
Lat oss lugnt betrakta saken. Flertalet arbetare–handtlangare
inberaeknade–har en arlig inkomst af 60 till 120 pund. Enligt den
statistik, som uppraettats af Arbetsbyran i Massachusetts–den hoegsta
auktoritet vi aega–staella sig lefnadsomkostnaderna i England och
Amerika salunda:
Inkomst 300 doll. till 450 pr ar Inkomst 450 doll. till 600 pr ar
———————————-+———————————
Utgifter Amer. Engl.
Utgifter Amer. Engl.
———-+——+—————-+———-+——+—————
Lifsmedel
64 81
Lifsmedel
63 78,75
Klaeder
7
7
Klaeder
10,50 10,50
Hyra
20 13
Hyra
15,50 10,37
Braensle
6
7
Braensle
6
6
Diverse
3
3
Diverse
5
5
Summa
100 111
Summa
100,- 110,62
Detta visar de hoegre priserna i Storbritannien. Men sedan denna tabell
uppgjordes, ha priserna mycket fallit i Foerenta staterna, langt mer aen
i Storbritannien. I ett vaerdefullt engelskt verk “Folkets arbete och
lif” uppgifver Charles Booth, att foedan foer en familj beloeper sig till
50 a 60 procent af inkomsten. “Lifsfoernoedenheter”, hvarmed haer menas
allt som ingar genom munnen, aer den stoersta utgiftsposten foer en
arbetarefamilj. Den straecker sig fran sextiofyra procent i Amerika
till attioen i England. Anledningen till denna skillnad aer tydlig.
Alla slags foedoaemnen aero naturligtvis billigare i Amerika aen i
England. Det foerra landet exporterar dem till det senare. Tobak aermycket billigare. Amerika producerar tobak, och tullen aer endast sex
cents pr skalpund emot attiofyra cents tull i monarkien–fjorton
ganger sa stor. Tullen pa whisky aer 40 cents pr gallon, saledes sex
ganger hoegre i Storbritannien aen hos oss, och whisky tillverkas
billigare i Kentucky aen i Irland eller Skottland.
Oeltullen aer i Amerika 96 cents pr tunna och i England 1 dollar 75
cents. Te och kaffe aero tullfria foer amerikanaren, men belagda med
tull foer engelsmannen. Socker (rasocker) aer tullfritt i bada laenderna,
utom i republiken en obetydlig tull pa utlaendskt raffinad. Naer
massorna i Storbritannien inse huru tungt de aero beskattade i
jaemfoerelse med Foerenta staternas arbetare, komma de antagligen att
framstaella kraf pa billigare tullsatser pa sadana artiklar, hvilka
komma under rubriken: lifsfoernoedenhter–framfoer allt pa ett
tullfritt frukostbord.
Det billiga priset pa foedoaemnen i Foerenta staterna skulle oefverraska
en engelsk iakttagare, som ville studera denna fraga genom alla
fyrtiofyra staterna och icke endast i New York eller staederna vid
atlantiska kusten, till hvilka produkter fran Vaestern maste
transporteras.
Sedan vi nu sett, att tre fjaerdedelar af en arbetarfamiljs utgifter ga
at till “lifsfoernoedenheter” och funnit att priset pa dessa staeller sig
billigare i Indianapolis aen i Manchester, sa komma vi till utgiften
n:r 2: hyran. Denna slukar i Amerika 20 procent af familjens inkomst
och i England 13. Den britiske arbetaren bor mera inskraenkt. Den
baettre klassen i Amerika har, som regel, tre eller fyra rum, i
Storbritannien tva. Hyran aer onekligen mycket hoegre i det nya landet.
Den naesta viktiga utgiften aer “klaeder”, hvilken representerar 7
procent af utgifterna savael i Foerenta staterna som i England. Detta
oefverraskar kanske mangen laesare, innan vi hunnit foerklara
anledningen. Klaeder af finaste importerade tyger aero mycket dyrare i
Amerika aen i England, daer tyget tillverkas, men klaeder gjorda af
amerikanska tyger aero mycket billiga och fullt brukbara. Tyget aer
tjockt och groft och icke sa behagligt att vara klaedd i–till och
med groefre aen skotsk cheviot. Men massan af folket anvaender det,
likasom hon anvaender ylleunderklaeder af samma slag. Daerfoer beroeres
arbetsklassen icke sa mycket af tullen pa fina yllevaror, hvilka
endast importeras af de fa rika. Jag har haer framfoer mig annonser i
amerikanska tidningar, af hvilka framga att en faerdigsydd kostym kan
koepas foer tva eller tre pund–just samma pris som i Storbritannien.
Haer aer en sann historia i detta aemne. En bekant parlamentsledamot, som
foer nagon tid sedan hoell ett tal foer sina valmaen i det inre af landet,
sade dem att lefnadskostnaderna voro mycket hoegre i Amerika aen i
Storbritannien och att priset pa klaeder var tre ganger sa hoegt. En
afskrift af talet skickades till hans vaen, en af vara mest kaenda maen i
Foerenta staterna, hvilken talaren ofta brukade besoeka. En kort tid
daerefter aflade han, tillsammans med sin hustru, ett besoek hos sin vaen
i republiken. En morgon visade sig vaerden vid frukosten i en ny
kostym, som vaeckte allmaen beundran. Den engelska damen foerklarade att
den var “mycket trefligare aen den kostym hennes man hade”. Vaerden
fragade sin gaest, hvad han trodde att kostymen kostade; hvarpa den
intet ondt anande engelsmannen svarade: “Well, den kostym jag har pa
mig kostar mig 7 pund, och jag antar att er i detta foerskraeckliga
tullskyddade land maste ha kostat 12 pund.” Detta var hans
uppfattning, sedan han noga granskat kostymen. “Well,” sade vaerden,”jag betalade precis fyra och en half dollars foer kostymen, och jag
skulle oenska att ni ville ta den med er hem till England och visa den
foer edra valmaen samt tala om historien.” Detta afboejdes dock under
muntert skratt. Vaerden hade vid ett besoek i byn haendelsevis fatt se en
lastvagn fran Boston, hvarifran saldes faerdiggjorda klaeder, och
fragade foersaeljaren, om han hade en draekt som passade honom. “Ja,”
svarade denne, “och om ni tar en kostym, sa kan ni fa den till
partipris. Detaljpris aer 6 dollars.”–“Det aer bra. Skicka hem den.”
Den saendes genast, med det ofvan naemnda resultatet. Det var
naturligtvis amerikanskt material, icke sa slaett eller sa fint som det
den aerade parlamentsledamoten hade, men likvael en bra och treflig
kostym. Men priset var sa lagt, att jag icke vagar ga i borgen foer
hallbarheten. Foer 15 dollars kan man fa utmaerkta kostymer.
Naer vi se pa summan af extra fina yllevaror, importerade af Foerenta
staterna, se vi huru obetydlig den aer, i jaemfoerelse med
totalfoerbrukningen af ylle. Ar 1890 var vaerdet pa inhemska yllevaror
338,000,000 dollars. Importen af de dyrbara fina utlaendska yllevarorna
beloepte sig endast till 35,500,000 dollars–och da priset per meter
af den importerade varan saekerligen var dubbelt sa hoegt som det
inhemska, betyder detta icke mycket oefver fem procent af den
foerbrukade maengden. Och det aer de fa rika, som ensamt anvaenda de
dyrbara utlaendska varorna.
Det foerhaller sig pa samma saett med bomullsvaror; vaerdet af landets
egen produktion var 298,000,000 dollars, af det importerade
28,000,000, hvilket goer icke fullt fem procent af hela foerbrukningen
–under foerutsaettning af dubbla priset pr meter foer den utlaendska
varan. En arbetarefamilj anvaender bomullsvaror i en ganska betydande
maengd.
Hvad siden angar, sa ha vi foelj ande siffror foer 1890: tillverkning i
amerikanska fabriker 69,000,000 dollars, importeradt siden 31,000,000.
Det kan med saekerhet antagas, att priset pa det importerade sidenet
per meter var dubbelt sa hoegt som pa det inhemska, sa att mer aen fyra
meter af amerikanskt siden koeptes mot en af det utlaendska.
Medan vi uppehalla oss vid aemnet om klaeder, vill jag anfoera tva
exempel ur min egen erfarenhet. En amerikansk familj med manga tjaenare
vistas en del af hvarje ar i England. Tjaenarna resa fram och tillbaka
och ha salunda tillfaelle att koepa sina klaeder, stoeflar och skor etc.
antingen i det ena landet eller i det andra. De manliga tjaenarna
fortfara att koepa klaeder i det gamla landet. De kvinnliga tjaenarna
finna, att de goera billigare inkoep i New York. Men alla koepa sina
skodon i New York.
Det andra exemplet: En skotsk-amerikansk familj med fem barn
tillbringar en del af hvarje ar i Skotland. Den duktiga, sparsamma
husmodern brukade foerr foerse sig och barnen med klaeder i Glasgow. Vid
sina senaste besoek har hon icke koept nagot pa denna sidan, och jag
hoerde henne anfoera som skael haerfoer, att hon koepte billigare klaeder–
i synnerhet at barnen–i New York aen i Glasgow.
Den bekante frihandels- och tariffreformsifraren, Mr. Schoenhof, hade
i uppdrag af regeringsdepartementet att undersoeka priserna i Foerenta
staterna och Storbritannien och afgaf foer nagra ar sedan foelj ande
rapport:
“Hvad klaeder och manufakturvaror i allmaenhet angar, sa finner jag, attbomullsvaror aero fullt ut lika billiga i Foerenta staterna som hos oss.
Shirting och laerft till samma pris som vara aero i synnerhet
oefverlaegsna i kvalitet, sa vidt jag kunnat doema af artiklar, som varit
till salu i detaljaffaerer. Muslinsunderklaeder foer damer aero af mycket
finare beskaffenhet och billigare i Foerenta staterna. Icke heller kan
jag finna, att herrskjortor af bomull aero billigare haer. Om
fabriksydda kaengor och skor gaeller detsamma. Hvad sjaelfva utfoerandet
och utseendet af de motsvarande artiklarna i stort sedt angar, sa
finner jag att Foerenta staterna aer oefverlaegset i tillverkningsmetod.
Detta aer sant savael i fraga om klaeder som om kragar, manschetter och
liknande artiklar.”
Sedan Mr Schoenhof aflade sin rapport, har priset pa manga artiklar
fallit mera i Foerenta staterna aen i Storbritannien. Detta prisfall har
varit sa stort, att priset pa bessemer, tackjaern och stal-“billets” aer
laegre i Pittsburg aen i Middlesborough; det har gjort att amerikanska
mattor kunna saeljas i England; det har lockat amerikanska
skeppsbyggare att begaera tillatelse att goera anbud pa de nya engelska
krigsskeppen och Clydes foertroendemaen att koepa sitt nya, vaeldiga
mudderverk i New York. Det har ocksa satt den amerikanske fabrikanten
af akerbruksredskap i stand att na den engelska marknaden och
stenbrottsaegare att skicka granit fran Maine till Aberdeen.
Naesta rubrik i arbetarefamiljens utgiftsstat, aer “braensle”. I
allmaenhet sagdt, aer detta mycket billigare i Foerenta staterna aen i
Storbritannien. Om vi jaemfoera New York och London, sa erhaller New
York antracitkol lika billigt som London bituminoest kol. Det foerra ger
minst dubbelt sa mycket vaerme och saeges laemna tre ganger sa mycket. I
de taetast befolkade delarna af Foerenta staterna oefverskrider priset pa
kol icke tva dollars pr ton. I de stora vaestra Pennsylvania- och
Ohiodistrikten aer det icke mer aen en och en half. Amerikanaren
foerbrukar mera kol under vintern, dels pa grund af det kallare
klimatet och dels foer den rymligare bostaden. Sakkunniga ha funnit att
procenten af amerikanarens eller engelsmannens inkomst, som gar till
braensle, staeller sig lika–d. v. s. sex procent.
I England tillskrifver man tullen de antagna hoegre
lefnadsomkostnaderna i Foerenta staterna. En liten undersoekning skall
snart visa att denna uppfattning aer en smula ogrundad. De
foernaemsta, hoegt taxerade artiklarna i Mc-Kinley-billen aero fem: 1)
extra fint siden fran Frankrike; 2) fina ylle- och linnevaror fran
Storbritannien; 3) extra fina linnevaror fran Tyskland och Frankrike;
4) dyrbara viner fran Frankrike; och 5) Havannatobak och cigarrer.
Tullen pa alla dessa saker aer mycket stor. Yllevarorna 60 procent af
vaerdet, siden aennu hoegre, champagne 32 sh. pr dussin etc., etc.
Sadan aer var “demokratiska” budget. Det finns icke en arbetare i
Amerika, som anvaender nagon af dessa artiklar. Det betraktas som god
politik att hoegt beskatta de rikas lyxartiklar och i staellet ha te,
kaffe och rasocker tullfria. Det aer icke troligt, att denna politik
skall foeraendras eller ens modifieras, huru mycket det aen talas om
en tariffreform. Den benaegenhet Storbritannien nu visar att laegga
tullboerdan pa det rika fatalet, som har styrka att baera den, aer
lika framtraedande i republiken. Arbetarens lifsfoernoedenheter skola
fortfarande vara tullfria i republiken och blifva snart fria
konungariket, och de rikas lyxartiklar skola mer och mer beskattas i
bada laenderna.
Farmarens supponerade olyckliga staellning i Foerenta staterna brukade
ofta framhallas, med papekande af att till foeljd af tullen pamaskineri blefvo hans akerbruksredskap onoedigt foerdyrade. Men da
amerikanaren numera behaerskar vaerldsmarknaden i fraga om
akerbruksmaskineri och exporterar sadant, sa beroeres farmaren icke
laengre af tull pa den utlaendska varan.
Foerenta staternas framtraedande som exportoer af fabriksvaror, pa grund
af reducerade priser, aer en af de senaste arens maerkligaste
foereteelser. Haer aero nagra fa exempel: Ar 1893 exporterades
akerbruksredskap till flera delar af vaerlden foer ett belopp af
5,000,000 dollars, kopparvaror foer 4,500,000, bomullsvaror foer
12,000,000, jaern och stal samt fabrikat af dessa metaller foer
30,000,000, vagnar och andra akdon foer mer aen 2,500,000, trae och
traevaror oefver 25,000,000 dollars. Amerikanska moebler exporteras
numera i stor maengd.
Ar 1892 exporterade republiken lika mycket jaern- och stalvaror jaemte
metallerna sjaelfva, som den importerade, naemligen foer 28,000,000
dollars i bada fallen.
Musikinstrument, vaerderade till 1,800,000 dollars. exporterades, glas
och glasvaror foer 8,000,000, laeder och laedervaror foer oefver
10,000,000, papper och pappersvaror oefver 1,500,000 (nagra engelska
tidningar tryckas nu pa amerikanskt papper), instrument foer
vetenskapliga aendamal foer 1,300,000, klockor och ur foer oefver
1,000,000 dollars.
Exporten af fabriksvaror oekas arligen, men maste–i motsats till
Storbritanniens–alltid foerbli obetydlig i jaemfoerelse med vaerdet af
den inhemska totalproduktionen af fabriksvaror. Denna beraeknades 1890
till 8,750,000,000 dollars. Vaerdet af britiska fabriksvaror 1888 var
icke fullt haelften sa stort–4,100,000,000 dollars.
Vaelstandet i en ny kontinent som Foerenta staterna beror icke af den
utlaendska utan af den inhemska handeln. I samma man som det nya landet
blir mer och mer i stand att fylla sina egna behof, maste den
utlaendska handeln aftaga.
Huru kunna vi infoer de ofvan anfoerda fakta foerklara den engelska
uppfattningen, att lefnadsomkostnaderna aero stoerre i Foerenta staterna?
Helt enkelt pa foeljande saett: Ehuru det aer sant, att foer ett pund
sterling kan massan af folket nu erhalla mera lifsfoernoedenheter i
Amerika aen i England, och ehuru den amerikanske arbetaren har stora
foerdelar framfoer den engelske, sa foeljer icke noedvaendigt daeraf
att den amerikanske arbetaren lefver lika billigt som sin engelske
kamrat–langt daerifran.
Amerikanaren har stoerre inkomster och vill icke undvara en maengd
saker, som i Europas gamla laender skulle betraktas som lyx. Han
foertjaenar mer och anvaender mer. Daerfoer aer det i en mening sant, att
lefnadsomkostnaderna, sasom den amerikanske arbetaren lefver, aero
stoerre foer honom, aen foer den engelske, sasom han lefver. Men detta
kommer daeraf, att han lefver pa ett annat saett. Foer de artiklar, som
aero absolut noedvaendiga, aer kostnaden mycket mindre i det nyare landet.
Den amerikanske arbetaren och hans familj kan verkligen lefva mycket
billigt, om de vilja det. Men de kunna ocksa lefva sloesaktigt sasom i
andra laender. Vi ha ett bevis haerpa i utlaendska arbetares utgifter,
synnerligast bland ungrare och italienare, hvilka pa de senare aren i
stor maengd emigrerat till Foerenta staterna. Det vanliga priset, somdessa fraemlingar betala till vaerden pa matstaellet, aer tio cents om
dagen foer foedan. De sofva vanligen i traeskjul, uppfoerda at dem af
deras arbetsgifvare. Under tider af industriellt tryck, som de
nuvarande, aer foermagan att lefva billigt och aenda godt af stoersta
betydelse foer arbetsklassen i Foerenta staterna och skyddar
maenniskan fran mycket lidande, som eljes skulle ha foeljt med
arbetsbristen. Detta aer en ny erfarenhet foer den nuvarande
generationen af amerikanare och snart oefvergaende, savida icke tron
pa kapitalets fasthallande vid guldmyntfoten ater rubbas. En tvetydig
not i denna fraga, utfaerdad af sekreteraren i finansdepartemanget i
maj foerra aret, paralyserade landets affaersroerelse foer
tillfaellet. Foerbaettringen har blifvit foerdroejd genom den
foerestaende nya lagstiftningen angaende tull pa importerade varor.
Huruvida Amerika aer arbetarens Eldorado eller ej, beror pa arbetaren
sjaelf. Han och hans familj kan nu lefva billigare aen en familj i
Storbritannien, om de vilja lefva lika enkelt. De aero i samma
staellning som en gammal skotska, hvilken jag en gang kaende.
Tillfragad, om hon kunde lefva pa en viss uppgifven summa om aret,
svarade hon: “Ja, ja visst, jag kunde lefva pa haelften, men jag kunde
goera slut pa dubbelt sa mycket.” Det vill saega, ett pund sterling,
foerstandigt anvaendt af arbetaren och hans familj, skall foerskaffa
dem mera af lifvets noedtorft i det nya aen i det gamla landet–ett
foerhallande, som troligen kommer att ha viktiga foeljder pa bada
sidor af Atlanten i en icke aflaegsen framtid.
_________________________________________________________________
DE NATURLIGA OLJE- OCH GASKAELLORNA I VAESTRA PENNSYLVANIA
(Ur Macmillans Magazine, Januari 1885)
En kort historik oefver upptaeckten af olja och gas. Borrningsmetoden
och produktens anvaendning. Foermoegenheter vunna pa obetydligt
kapital. Moejligheterna af dess anvaendning i framtiden.
Att det nya braennaemne, som jorden nyligen slungat ut, skulle tillvinna
sig allmaen uppmaerksamhet, kan icke vaecka foervaning, ty helt visst har
aldrig nagot liknande varit sett. Det distrikt, som af alla pa hela
jordens yta torde vara rikast pa underjordiska skatter, aer Vaestra
Pennsylvania, som till sin hufvudstad har det roekiga Pittsburg. Sydost
fran staden ligger det ryktbara lagret af braennkol, kaendt och anvaendt
oefver hela Amerika fran Atlantens hafskust till Colorados
silfvergrufvor. Adran aer fran sju till nio fot djup och omfattar en
yta af tvahundra kvadratmil. Den har ett sa gynnsamt laege foer
brytning, att tusentals tons koks ha salts foer tre shillings och sex
pence pr grosston, lastad pa jaernvaegsvagn. Denna affaer har natt en
snabb utveckling, till och med foer detta land, ty de maen lefva aennu,
som byggde den foersta koksugnen, under det att i dag finnas mellan
nio- och tiotusen ugnar. Det aer endast tjugo ar sedan koks foersta
gangen anvaendes i masugn. Under ar 1882 tillverkades 138,001,840
bushels. [1]
[1] En bushel = 36,35 liter.
Rakt i oester fran Pittsburg ligger Westmorelands gaskolfaelt, hvarifran
de oestra staederna erhalla sitt foerrad af gaskol. Denna koladra aer fran
fem till sex fot djup och brytningen sker sa laett, att Pennsylvania-
jaernvaegsbolag far kol lastadt pa lokomotivtendern foer ungefaer treshillings pr grosston. Faeltet straecker sig i ost och sydost fran
staden, laengs Monongahela- och Youghiohenyflodens straender. Det aer ur
grufvorna pa dessa straender, som manga staeder–till och med sa
aflaegset belaegna som New Orleans–foerses med gaskol. Den arliga
produktionen oefverstiger 7,000,000 tons.
Om vi nu fran braenn- och gaskollagren vaenda oss mot norr, sa komma vi
pa ett afstand af hundra mil (eng.) fran Pittsburg till oljeregionen.
Hur hastig utveckling upptaeckten af braenn- och gaskol aen haft, kan den
icke jaemfoeras med den enastaende framfart som upptaeckten af petroleum
haft.
Det aer endast 22 ar sedan jag, i saellskap med nagra vaenner, besoekte
Storey Farms ryktbara oljekaella vid Oil Creek. Oljan rann da fran
kaellan ut i den lilla viken, daer ett par flatbottnade pramar lago
fyllda, faerdiga att flottas ned till Alleghenyfloden pa en bestaemd dag
i hvarje vecka, da viken afstaengdes genom en tillfaellig foerdaemning.
Detta var boerjan till oljeaffaeren. Vi koepte farmen foer 39,000 dollars,
och vi hade sa liten tro pa jordens foermaga att foer nagon laengre tid
laemna de hundra fat om dagen, som kaellan da gaf, att vi besloeto goera
en damm, som kunde rymma hundra tusen fat olja, hvilket foerrad vi
vaerderade till 975,000 dollars, naer tillgang upphoerde. Olyckligtvis
foer oss laeckte dammen foerskraeckligt; afdunstningen foerorsakade oss
aefven foerlust, men vi fortsatte att lata oljan rinna dag efter dag foer
att ta igen skadan, tills flera hundra tusen fat pa detta saett hade
gatt foerlorade. Var erfarenhet med farmen kan vara vaerd att omtala.
Dess vaerde steg till 4,870,000 dollars, det vill saega att bolagets
aktier saldes i marknaden pa denna basis. Och ett ar laemnade den i
utdelning 975,000 dollars–en icke oaefven raenta pa det insatta
kapitalet: 39,000 dollars. Men detta aer ett undantagsfall; manga
millioner dollars ha gatt foerlorade pa oljespekulationer. Endast ett
par ar foerut hade samma olja salts foer ett par dollars flaskan sasom
ett osvikligt botemedel foer alla verkliga eller inbillade sjukdomar,
som hemsoeka maenniskoslaektet. Den kallades da foer “Seneca-olja”–“det
stora indianska laekemedlet”–daerfoer att indianstammar med detta
namn, hvilka da bebodde distriktet, brukade skumma oljan i viken. “Det
ooefvertraeffliga laekemedlet” saeljes nu foer mindre aen 75 cents pr fat,
och det aer egendomligt att personer, som sa ifrigt koepte det foer tva
dollars flaskan och gafvo intyg om dess laekande kraft, nu anse att
alla dess dygder foersvunnit, naer det kan koepas foer en cent. Sa mycket
gaeller det hemlighetsfulla i materia medica.
Fran denna lilla boerjan foer tjugo ar sedan kan platsen nu (1885)
leverera 70,000 fat olja dagligen. Sistlidna 1 november funnos i
cisternerna icke mindre aen 38,034,337 fat–ett tillraeckligt foerrad
foer att fylla vaerldens behof under nagra ar. Till den 1 januari 1884
har denna oljeregion afkastat 250,000,000 fat, och aennu oekas
tillfloedet dag foer dag. Foer att transportera denna enorma massa ha
6,200 mil jaernroer blifvit lagda. Oljan pumpas genom dessa fran
kaellorna–hvilka uppga till ett antal af 21,000–till kusten
omkring 300 mil daerifran.
Vaerdet af petroleum och dess produkter, exporterade ar 1877, beloepte
sig till 61,789,438 dollars. Ar 1883 vaerderades exporten endast till
45,000,000, ehuru antalet gallons (656,363,869) var naestan dubbelt sa
stort som exporten 1877. Totalsumman af allt, som exporterats till den
1 januari 1884, oefverstiger 625,000,000 dollars. Det kan med full
tillfoerlitlighet saegas, att oljekaellorna i Vaestra Pennsylvania lofva
att laemna sa riklig afkastning innan de aero uttoemda, att helanationalskulden kunde betalas daermed.
Vi komma nu till den senaste upptaeckten af vara underjordiska skatter,
naemligen de naturliga gaskaellorna, hvilka hastigt boerja framtraeda
omkring Pittsburg. Just som den naturliga ojlan syntes pa ytan af Oil
Creek, sa maerktes i distriktet nordost om Pittsburg, pa femton mils
afstand, sma gasstralar som bubblade upp ur vattnet a vikarna. Sumpgas
hade foer flera ar sedan upptaeckts pa tjugo fots djup och anvaendes
ibland af farmarna vid sockerkokning af loennsaf. Medelpunkten foer
detta distrikt foer naturlig gas aer den lilla staden Murraysville i
Westmoreland. I en liten kvarnraenna pa platsen hade man maerkt en
stoerre gasmaengd aen vanligt, och nagra spekulanter verkstaellde foer
femton ar sedan borrningar efter olja men naer de borrat 900 fot djupt,
sa fanns daer ingen. Sju ar daerefter besloet ett annat saellskap att
foersoeka pa ett aennu stoerre djup. De hoppades naturligtvis att finna
olja, men naer de borrat till ett djup af 1,320 fot, intraeffade en
fruktansvaerd explosion, som slungade borren i luften och krossade allt
i spillror. Danet af den loesslaeppta gasen hoerdes aenda till
Monroeville, som lag fem mil daerifran. Den faengslade kraften hade
aendligen befriats och blef en ny rikedomskaella at Vaestra Pennsylvania
–redan foerut alltfoer rikligen vaelsignadt, kaenner laesaren sig kanske
hagad att tilllaegga. Sedan fyra roer, hvartdera tva tum i diameter,
hade blifvit lagda fran brunnens mynning och stroemmen ledd genom dem,
antaendes gasen, och hela landskapet upplystes pa manga mils
omkrets. Detta vaerdefulla braennaemne laet man foerfara under hela fem ar,
daerfoer att inga kapitalister kunde foermas att riskera 200,000 dollars
till roerledningar foer att leda oljan till bruk och fabriker, daer den
kunde bli till nytta.
Jag besoekte detta omrade foerra veckan och sag nio kaellor, som alstrade
gas. Fran de tre stoersta steg gas aennu upp i luften. En underbar syn,
i sanning! Gasen rusar upp genom ett sextumsroer, som straecker sig
kanske tjugo fot oefver ytan, med en sadan hastighet, att den fattar
icke eld inom sex fot fran roerets mynning. Om ni blickar upp i den
klara, blaa rymden, sa ser ni framfoer er ett dansande guldglaensande
andevaesen, utan synbar foerbindelse med jorden, gungadt af vinden och
svaefvande omkring i alla riktningar i staendigt skiftande former. Da
gasen fran kaellan traeffar lagans medelpunkt och delvis gar genom den,
vrider sig den laegre delen af massan inat och astadkommer den
haerligaste verkan–en verklig eldpelare, med fotstaellningen omsvept
af gracioesa veck. Och icke ett spar till roek foernimmes.
Redan leda fyra saerskilda roerlinjer–af hvilka tva aero atta tum i
diameter–gasen fran detta distrikt till fabriksanlaeggningar i
Pittsburg, och en femte linje leder det till vara bessemerstalbruk, pa
nio och tio mils afstand. En annan linje af tiotumsroer haller pa att
laeggas.
Omkostnaden foer roerlaeggning aer under nuvarande laga priser och med
raett till fri genomvaeg beraeknad till 7,500 dollars per mil, sa att
kostnaden foer en linje till Pittsburg kan saegas uppga till omkring
135,000 dollars. Borrningen kostar omkring 5,000 och tillgar pa
foeljande saett. Foerst uppsaettes en lyftkran och ett sextumsroer af
smidesjaern drifves ner genom jorden, tills det traeffar berget, fran 75
till 100 fot. Stora borr, vaegande tre- a fyratusen skalpund, anvaendas
nu; dessa stiga och falla fran fyra till fem fot i slaget. Den gas,
som erfordras foer att drifva dessa borr, ledes genom smala roer fran de
naergraensande kaellorna. Sedan ett attatums hal blifvit borradt till ett
djup af omkring 500 fot, saettes ett 5 5/8-tums roer af smidesjaern nedfoer att utestaenga vattnet. Sa borras halet sex tum vidare i diameter,
tills gasen traeffas, da ett fyratumsroer saettes ned. En tid af fyrtio
till sextio dagar atgar vanligen foer att borra brunnen och traeffa pa
gasen. Den stoersta kaenda kaellan beraeknas laemna omkring 30,000,000
kubikfot gas pa tjugofyra timmar, men haelften daeraf anses som
produkten af en god brunn. Trycket af gasen, da den utgar ur
brunnsmynningen, aer naestan eller fullt 200 skalpund per kvadrattum. En
maetare, som jag undersoekte, visade ett tryck af 187 skalpund. Till och
med i vara fabriker, daer vi anvaenda gas, nio mil fran kaellan, aer
trycket 75 skalpund pr kvadrattum. Vid en af kaellorna, daer ett foerrad
af rent vatten befanns oenskvaerdt, fann jag en liten angmaskin, som
arbetade genom direkt kraft fran gasen, sadan den kom ur brunnen, och
ett utmaerkt vattenfoerrad erhoells pa detta saett fran ett kaelldrag i
dalen.
Det finns naturligtvis olika meningar roerande gasbaeltets laege och
utstraeckning. Tillraeckligt manga brunnar ha redan blifvit borrade i
Murraysvillesdistriktet foer att bevisa, att baeltet aer ungefaer en half
mil bredt och straecker sig fem eller sex mil i sydostlig riktning fran
Murraysville. De brunnar, som borrats laengre bort, ha blifvit fyllda
med saltvatten i sadan maengd, att gasen blifvit naestan afstaengd. Ty
fastaen gas steg upp till ytan, var det i sa ringa maengd, att den icke
kunde vara till nagon nytta, utan endast visade, att den fanns.
Sakkunniga pa detta omrade ha daerfoer antagit, att gasen i sadana
kaellor ligger under ett lager af saltvatten. Flera brunnar ha blifvit
borrade i Pittsburg och dess omnejd, men samma olaegenhet af saltvatten
har intraeffat daer. En vaen, som aer hemma i geologi, underraettade mig om
att gasbaeltet gar 6,000 fot djupt ned naera Pittsburg, och hans teori
aer, att denna saenkning blifvit fylld med saltvatten, hvilket
omoejliggjort borrningsfoersoeken i detta distrikt. Om djupare borrning
eller nagon plan att utestaenga vattnet skall kunna oefvervinna
svarigheten, aterstar att se. Nordvaest om Murraysville har man icke
gjort vidare foersoek foer att utroena gasbaeltets utstraeckning.
Om nagon af mina laesare vill taga en karta oefver Vaestra Pennsylvania
och foelja Alleghenyfloden omkring tjugo mil fran Pittsburg, sa skall
han traeffa pa staden Tarentum, som aer medelpunkten i det andra
gasdistriktet. Flera stora kaellor ha patraeffats daer, och det aer mycket
troligt, att framtiden kommer att daerstaedes bringa i dagen ett
jordomrade liknande Murraysvilles. En nyligen borrad brunn kan fullt
jaemnstaellas med dem, som finnas i det senare distriktet. Kapitalister
ha nyligen latit leda denna gas i roer, nedlagda i flodbaedden, till
Pittsburg; och jag betviflar icke att innan arets slut dessa linjer
skola vara i verksamhet och Tarentumdistriktet gifva oss ett stort
gasfoerrad.
Nu kommer jag till det tredje distriktet, hvars hufvudstad utgoeres af
Washington (Pennsylvania), som ligger tjugufem mil soeder om Pittsburg.
Jag akte ut till denna plats och stannade oefver natten hos en god vaen,
som bodde tolf mil fran kaellorna. Dessa hade blifvit antaenda, och hela
himmelen var klart upplyst af deras sken. Ehuru afstandet var sa
stort, var det som om vi varit midt inne i en rasande eldsvada.
Foeljande morgon akte vi ut till kaellorna. En roerlinje, som leder
produkten fran en af dessa kaellor till jaernfabrikerna laengs
Ohiostranden vid Pittsburg, hade redan blifvit lagd, och aennu tva
roerlinjer aero under arbete. Hvad vi haer sago liknade hvad vi sett i
Murraysvillesdistriktet, utom att gasen leddes fran kaellmynningarna i
roer laengs marken, i staellet foer att skjuta rakt upp i luften. Naer vi
fran landsvaegen blickade ned pa den foersta kaella vi blifvit varse nerei dalen, sago vi en ofantlig, rund oeppen plats, hvars groenska var
afbraend och jorden brunstekt af lagan. Ringen var fullkomligt
cirkelrund, eftersom vinden drifvit flammorna i alla riktningar fran
periferin inat. Verkan af den stora, gyllene flamman, som slickade
marken, och gungade och hvirflade med vinden i alla riktningar, var
oefvervaeldigande. Foerstoerelsens aengel, Apollyon, tycktes ha stigit upp
ur sin afgrund.
Amerika antages vara det land, som emottager de flesta emigranterna,
men flyttningar fram och ater oefver hela jorden bli mer och mer
vanliga. Den anglo-sachsiska rasen aer icke benaegen foer stillasittande.
Da jag stannade foer att klifva oefver en gaerdesgard och komma fram till
den brinnande afgrundsanden, foell min blick pa foelj ande skrifna
anslag:
“Offentlig foersaeljning.
Undertecknad, som aemnar afflytta till Australien, foersaeljer vid
offentlig auktion torsdag
September 25
sin bostad i den Mrs Andrew Carlisle tillhoerande farmen, en och en
half mil oester om Hickory, pa Hickory och Washingtonvaegen, hela sin
egendom af
Hushalls- och Koeksmoebler, bestaende af byraar, saengar, saengklaeder,
stolar, bord, fat, kokspis–med ett ord, allt hvad jag aeger.
Foersaeljningen kommer att boerja precis klockan 1, da villkoren skola
tillkaennagifvas.
William Tiplady.
A. W. Cummins.
Auktionsfoerraettare.”
Hvad i all vaerlden kan foerma mr Tiplady att laemna denna haerliga trakt,
ett af de vackraste jordbruksdistrikten i hela Amerika–laemna den
just da ovaentade skatter upptaeckas under hans foetter? Manga gissningar
framstaelldes, men den troligaste var att han hade slaektingar i
Australien och ville sluta sitt lif bland dem. Ingen af oss hade foerr
hoert namnet, men det liknar manga af de sammansatta namn, som vaeckte
var foervaning, da vi gjorde var aktur genom sydvaestra England, hvarfoer
vi antogo att mannen var fran moderlandet. Den ene brodern hade
foermodligen laemnat det gamla hemmet foer antipoderna, medan den andre
soekt republikens beskydd. Det aer sant att var ras aer det aekta
nomadfolket, som staendigt vandrar pa jorden, utan rast eller ro.
Da vilade haenderna pa det vibrerande roeret vid brunnen–det behoefs
starka nerver foer att ga sa naera intill det skrikande bruset och den
hvirflande lagan–oefverraskades vi af dess isande koeld. Vid en
brunn, daer en traebetaeckning hade placerats oefver ventilerna, var roeret
till foeljd af kondensationen beklaedt med ett islager af ett
attondedels tums tjocklek. Nya brunnar graefvas, och det aer tydligt att
Washington County aer bestaemdt att laemna sin andel af den gas, som
anvaendes i Pittsburg.
Huru staella sig nu den naturliga gasens ekonomiska utsikter? Den
foersta fragan aer naturligtvis: huru laenge kan den raecka?Personer, som baest kaenna till oljeomradet, hvarmed naturlig gas star i
naera gemenskap, foersaekra mig att efter tjugo ar skall det nu kaenda
foerradet icke vara uttoemdt. Det aer icke antagligt, att vi aennu ha
upptaeckt hela gasterritoriet; det aer tvaertom mycket antagligt, att
afbrottet i baeltet naera Pittsburg endast beror pa ett lokalt fel, och
att sydvaest om staden skall baeltet befinnas vara manga mil i
utstraeckning. Det blir troligen ett upprepande af oljeregionens
historia. Manad efter manad har det skrikits, att jorden icke kan tala
denna uttoemning. Icke endast floder utan haf af olja skola uttoemmas,
om de dagligen laensas pa 70,000 fat. Spekulanter visa sig emellanat
och koepa milliontals fat, i tro att foerradet skall minskas, men hvarje
spekulation har visat sig vara foerfelad. Petroleum foer 10 dollars pr
fat ansags vara billigt pris; da den sedan erhoells foer 5 och slutligen
foer endast 1 dollar, skaenktes den ju bort. I dag koeper man den foer
ungefaer sjuttio cents, och tillgangen aer stoerre aen nagonsin. Det
lofvar att bli samma foerhallande med naturlig gas.
Vid glastillverkning–som i Pittsburg har en ofantligt stor
utstraeckning–laer gas vara mycket mera uppskattad aen kol, daerfoer att
den aer foermanligare foer produktens kvalitet. En firma i Pittsburg har
redan tillverkat spegelglas, stoersta storlek och fullt jaemfoerligt med
det baesta importerade franska, tack vare gasen som braensle. Vid jaern
–och i synnerhet staltillverkningen foerhoejes kvaliteten af det rena,
nya braennaemnet. Hvarken i stalraelsfabrikerna eller jaernbruken ha vi pa
oefver ett ar anvaendt ett enda skalpund kol. Skillnaden aer
haepnadsvaeckande. Daer vi foerut hade nittio eldare i fullt arbete vid
angpannorna och anvaende 400 tons kol om dagen, kan den besoekande nu
promenera laengs den langa raden af angpannor, och han ser endast en
man i tjaenstgoering. Som rummet aer hvitlimmadt, synes icke ett spar af
forna dagars otrefliga eldningssaett, och skorstenarna utslaeppa ingen
roek. De foernaemsta jaern- och glasfabrikerna i Pittsburg anvaenda numera
(Januari 1885) ganska allmaent gas som braensle. Gasen aer icke endast
billigare aen kol i och foer sig, den sparar ofantligt mycket arbete,
och pannor och roster ta icke sa fort skada som foerr.
Foeljande utdrag ur en kommitterapport till amerikanska
ingenioersfoereningen vid ett nyligen hallet moete ger en foerestaellning
om betydelsen af det nya braenslet.
“Naturlig gas aer, naest hydrogen, det kraftigaste af de gasartade
braenslena och, om raett tillaempad, det mest besparande, enaer naestan
hela dess teoretiska vaermeeffekt kan tillgodogoeras vid afdunstning af
vatten. Fri fran alla foerstoerande element, i synnerhet svafvel,
astadkommer den baettre jaern, stal och glas, aen kolbraenslet goer. Den
ger jaemnare vaerme, da intet oeppnande af doerrar eller tomrum i rosten
laemna den kalla luften tilltraede, och, raett ordnad, regulerar den
angtrycket, sa att mannen, som skoeter pannorna, har icke annat att
goera aen att se efter vattnet. Och aefven han vore oefverfloedig, ifall
man vagade lita pa en sa flyktig vattenkontrollant. Pannorna komma att
raecka laengre, och faerre explosioner komma att intraeffa genom expansion
och kontraktion pa grund af att kall luft stroemmar in pa den
upphettade metallen.
*
“Ett experiment gjordes foer att beraekna vaerdet af gas som braensle, i
jaemfoerelse med kol, vid framkallande af anga. Daervid anvaendes en
retort eller angpanna af fyrtiotva tums diameter, tio fot lang medfyratums tuber. Det eldades foerst med utvalda Youghioghenykol, brutet
i ungefaer fyratumskuber, hvarmed ugnen “laddades” sa, att det baesta
moejliga resultat skulle erhallas. Nio skalpund vatten afdunstadt per
skalpund foerbraendt kol var det uppnadda resultatet. Vattnet maettes af
tva maetare–en i uppsugningen och den andra i utdrifningen. Vattnet
inmatades i en foervaermare vid en temperatur af fran 60 deg. till 62 deg.;
foervaermaren placerades i vaermgangen, som gick fran pannan till
eldstaden vid savael gas- som kolexperimentet. Vid beraekningarna
anvaendes normalmattet i Pittsburgsdistriktet–en bushel pa
sjuttiosex skalpund. Sexhundraattiofyra skalpund vatten afdunstades
per bushel, hvilket utgjorde 60,9 procent af kolets teoretiska vaerde.
Naer gas brann under samma panna, fast med olika ugn och med ett
skalpund gas till 23,5 kubikfot, befanns vattnet vara 20,31 skalpund;
83,4 procent af de teoretiska vaerme- enheterna voro tillgodogjorda.
Angan var under atmosfaeriskt tryck, i det att daer fanns en
tillraeckligt stor oeppning att foerhindra mottryck. Foerbraenningen af gas
och kol paskyndades icke. Det visade sig att om laegsta radens tuber
tilltaepptes, samma kvantitet vatten kunde afdunstas med kol; men om
gas anvaendes och alla tuber (i den mot skorstenen vaenda aendan)
tilltaepptes, utom sadana som voro noedvaendiga foer foerbraenningen, sa
befanns det, da trycket mot flamugnen var tre uns och elden som
kraftigast, att ungefaer samma resultat erhoells. Haeraf syntes framga,
att mesta afdunstningen skedde mot pannans sidor.”
De enda analyser af detta naturliga braensle, som hittills blifvit
gjorda eller publicerade, foerskrifva sig fran var foernaemste kemist,
Mr. Ford.
Dessa analyser aero af gasprof fran roeret, da gasen kommer in i vara
stalraelsfabriker efter att ha passerat nio mil fran kaellorna.
Mr. Ford skrifver salunda till mig:
“Haermed bifogas fyra af mina nyaste analyser, hvilka gjordes samma
dag profven anskaffades. Foer naervarande aero dessa undersoekningar
aennu i froeet. Jag skulle vilja–utan att anses laegga mig i
stalbrukens laboratoriearbeten–taga prof fran de olika
gaskaellorna och goera en samling af deras salter. Jag tror mig ha
upptaeckt nagra mycket intressanta omstaendigheter roerande dessa
salter, men det skulle vara ofoersiktigt att aennu uttala min mening
i detta aemne, da jag icke haft tid eller tillfaelle att samla de
olika salterna och samedelst bekraefta min foersta uppfattning.
Min upptaeckt af det foerhallande, att naturlig gas fran tid till tid
foeraendras till sin kemiska sammansaettning, kommer nog att
oefverraska manga och oeppnar nya faelt foer tanken. Innan dessa
resultat offentliggoeras, skulle jag vilja foersaekra mig om, huruvida
gasen fran andra kaellor foeraendras, som den fran Murraysville, och
om gas i nagra kaellor foeraendras, under det att den i andra foerblir
densamma, sa uppstar helt naturligt fragan: Hvilket slags kaella
kommer att visa sig vara varaktigast? Denna omstaendighet att gasen
foeraendras i samma kaella skall saekert sprida nytt ljus oefver fragan
om aemnets uppkomst och, om jag vagar saega det, moejligen oekadt ljus
oefver aemnet petroleum. Pa grund af alla dessa skael har jag icke
velat offentliggoera mina resultat, foerraen jag bekraeftat min
uppfattning genom upprepade analyser.
EderS. A. Ford.”
Analyser af naturlig gas.
Gas af Gas af Gas af Gas af Gas af
9/8 9/12 9/15 9/22 9/1
Proc. Proc. Proc. Proc. Proc.
————+——-+——-+——-+——-+——-
Karbolsyra nil. 0,61 0,81 nil. 0,67
Oxygen
2,60 0,40 0,61 0,61 2,90
Oljegas
0,80 0,61 0,81 0,61 2,45
Koloxid
0,40 0,61 0,81 0,40 3,82
Hydrogen
3,58 29,75 2,94 89,67 31,52
Sumpgas
88,40 68,78 94,02 78,72 39,97
Nitrogen
4,29 nil. nil. nil. 19,35
Savidt jag vet aero Mr. Fords undersoekningar de enda, som blifvit
gjorda, och innehalla allt hvad man hittills vet om naturlig gas.
Huru, hvarest och i hvilken utstraeckning naturlig gas alstras i de
undre regionerna kunna vi endast gissa oss till. Sa mycket aer dock
tydligt bevisadt, att gas blifvit funnen i hvarje vaederstreck rundt
Pittsburg utom i nordvaest, och att gasbaeltet aer omkring en half mil
bredt naera Murraysville. Men detta behoefver daerfoer icke vara graensen
foer tillgangen, ty just som jag skrifver detta kommer underraettelsen,
om att en stor brunn borrats i Canonsburgh, som ligger atta mil fran
kaellorna jag besoekte i Washington County. Dessutom har en ny region
vaester om Canonsburgh nyligen blifvit proefvad, och gas daerifran
anvaendes nu i fabrikerna vid Beaver Falls, Pa., tjugofem mil vaester om
Pittsburg.
Vi kunna daerfoer med skael antaga, att Pittsburg aer medelpunkten foer ett
gaslager pa manga kvadratmil och i stand att frambringa all gas, som
den nuvarande generationen kan anvaenda bade foer industriella och foer
hemmets behof. Vid slutet af innevarande ar skola atta roerlinjer leda
gasen till staden och aenda skulle mycket mera kunna erhallas. Tva af
dessa linjer ha roer, som aero 55/8 tum i diameter, fyra aero 8 tum, en
10 tum och en 12 tum i diameter.
Manga teorier ha blifvit framstaellda foer att foerklara detta braensles
foerekomst. Den mest antagliga hoerde jag af professor Dewar fran
Cambridge, som nyligen besoekt oss och som erhoell ett djupt intryck vid
asynen af denna nya rikedomsgrufva. Han pastar att gasen destilleras
fran oljan eller fran ofantliga lager af aemnen, som sakta foeraendras
till olja, och daerfoer skola vi, langt efter sedan oljeregionen slutat
att ge sa riklig afkastning, aennu ha god tillgang pa gas. Ju tunnare
oljelagret aer, dess laettare foersiggar destilleringen. I staellet foer
sitt fula rykte att vara vaerldens smutsigaste stad, hvilket den
onekligen nu aer, skall “roekiga Pittsburg” mahaenda kunna goera ansprak
pa att kallas vaerldens renligaste stad. Haermed ma vara hur som helst,
men jag tror icke att nagon kaenner sig boejd foer motsaegelse, da jag
pastar att med sadana resurser, som jag haer soekt skildra, aer Pittsburg
hvad underjordiska skatter vidkommer medelpunkten i det rikaste
distrikt i den hittills kaenda vaerlden.
Anmaerkning. Sa riklig har anvaendningen varit och sa stort sloeseriet
med detta naturliga braensle (sedan artikeln skrefs), att till och med
de kaellor, som tycktes vara outtoemliga, ha blifvit dyrbara i trots af
deras knapphet. Och gasen, som flammade genom de sloesaktigt vida roerenoch belyste de sma staedernas gator med fem fots hoega lagor, maetes
numera ut i maetare–utdelad i tusentals kubikfot.
_________________________________________________________________
DEN TREBENTA STOLEN
Plan for vaerldsarbetet
Arbetets, kapitalets och affaersduglighetens trippelallians
noedvaendig foer framatskridandet. Hvar och en beroende af de andra–
foerenade ooefvervinnerliga.
Det borde finnas ett kompaniskap mellan trenne i den industriella
vaerlden, naer ett foeretag startas. Den foerste af dessa tre, icke i
betydelse utan i tidsordning, aer Kapitalet. Utan det kan intet dyrbart
byggas. Daerifran kommer den foersta lifsgnistan in i den foerut lifloesa
materian.
Sedan byggnaderna aero uppfoerda, utrustade och faerdiga att boerja sin
industriella verksamhet, sa upptraeder den andre kompanjonen. Denne aer
Affaersdugligheten. Kapitalet har utfoert sin roll. Det har skaffat alla
medlen foer tillverkningen, men om icke dugliga maen leda foeretaget, gar
allt hvad kapitalet gjort till spillo.
Sa kommer den tredje kompanjonen–sist i tidsordningen, men icke
minst i betydelse–Arbetet. Om det icke goer sin del, kan ingenting
utraettas. Kapital och Affaersduglighet kunna icke komma nagon vaeg utan
dess hjaelp. Hjulen kunna icke ga rundt, utan att Arbetets hand saetter
dem i gang.
Volymer kunna skrifvas om hvilken af de tre kompanjonerna, som aer den
foerste, den andre eller tredje i vikt och betydelse–och fragan star
precis pa samma punkt. National-ekonomer, spekulativa filosofer och
predikanter ha i hundratals ar foer oss framhallit sina synpunkter pa
detta aemne, men svaret har aennu icke funnits och kan aldrig finnas,
daerfoer att hvar och en af de tre aer oumbaerlig och hvar och en lika
viktig foer de andra tva. Daer finns intet foeretraede. De aero likstaellda
medlemmar i den stora trippelalliansen, som saetter den industriella
vaerlden i roerelse. I historien kommer Arbetet foere Kapitalet och
Affaersdugligheten, ty da “Adam graefde och Eva spann”, sa hade Adam
intet kapital, och att doema efter fortsaettningen, sa var ingendera af
dem vaelsignad med affaersduglighet. Men detta var innan
industrialismens herravaelde boerjade och kapitalets stora foerlagssummor
behoefdes.
I var tid aero Kapital, Affaersduglighet och Kroppsarbete benen pa en
trebent stol. Naer de tre benen sta starka och bastanta, sa star
stolen. Men lat ettdera foersvagas och brytas, lat det ryckas ut eller
slas soender, sa aer det foerbi med stolen. Och den blir aldrig till
nagon nytta, om icke det tredje benet kommer pa sin plats igen.
Kapitalet, som tror att det aer af stoerre betydelse aen nagotdera af de
andra tva benen, har mycket oraett. Det behoefver deras understoed. Utan
dem eller med endast ett af dem, slar det en kullerbytta.
Affaersdugligheten, som tror att benet, som den representerar, aer det
viktigaste, har mycket oraett. Utan Kapitalets och Arbetets ben duger
den ingenting till.Och slutligen–lat det icke bli gloemdt–har Arbetet oraett,
graensloest oraett, da det tror sig vara viktigare aen de andra tva benen.
Den foerestaellningen har varit en kaella till manga sorgliga misstag.
De tre aero likstaellda kompanjoner i ett stort verk. Foerenade kunna de
goera underverk; skillda aer ingendera af nagon betydelse. Det nyligen
tillaendalupna arhundradet har tack vare dem blifvit lyckligare aen
nagot af sina foeregangare. Oefver hela vaerlden aer maenskligheten baettre,
aen den har varit i moraliskt och materiellt haenseende, och jag hyser
den fasta tron, att den skall na hoegre och renare plan, aen den mest
sangviniske nagonsin droemt om.
Kapital, Affaersduglighet och Arbete maste vara foerenade. Den som
foersoeker att utsa oenighet mellan dem aer en fiende till alla tre.
(Utdrag ur ett tal i Homestead vid oeppnandet af “Library Hall” och
“Working men’s Club”–en gafva till arbetarna daerstaedes af Mr.
Carnegie.)
_________________________________________________________________
JAERNVAEGAR FOERR OCH NU
(Ur ett tal vid ett moete foer jaernvaegsmaen i New York, Jan. 1902)
Jaernvaegsvaesen pa sjuttiotalet: raels, system, hastighet, loener och
metoder. Framtidens jaernvaegsvaesen. Jaernvaegsmannens behof och
ansvar.
Det aer med en kaensla af stor tillfredsstaellelse och stolthet jag
taenker pa att jag boerjade som telegraftjaensteman vid jaernvaegen och
steg till direktoer foer Pittsburgbanan pa Pennsylvaniajaernvaegen. Det
skulle mahaenda vara af intresse att anstaella en jaemfoerelse mellan
nagra jaernvaegsfoerhallanden foerr och nu.
Vi jaernvaegsmaen uppmanas alltid att halla skarp utkik. Det aer en af de
foernaemsta reglerna, men det kan ocksa vara nyttigt att kasta en blick
tillbaka och ge akt pa framstegen, som blifvit gjorda.
Naer jag hade aeran att bli jaernvaegsman, var Pennsylvaniajaernvaegen aennu
icke faerdig till Pittsburg. Efter nagra mils diligensresa mellan tva
stationer och en besvaerlig faerd oefver bergen kunde passageraren vara i
stand att komma till Filadelfia pa jaernvaeg. Raelsen i bergstrakterna
voro af jaern, fjorton fot langa, importerade fran England och lago pa
stora huggna stenblock, ehuru banan passerade genom skog och
“sleepers” skulle ha kostat obetydligt. Bolaget hade ingen egen
telegraflinje utan var beroende af Western Unionlinjen. Direktoeren,
Mr. Scott, den ryktbare Thomas A. Scott, som sedan blef
jaernvaegspresident, kom ofta till telegrafstationen i Pittsburg foer att
samtala med sin foerman i Altoona, generaldirektoeren. Jag var da en ung
telegrafassistent och gjorde hans bekantskap genom att telegrafera foer
honom.
Jag erhoell da den ofantliga loenen af tjugofem dollars i manaden, och
han erbjoed mig trettiofem som sin sekreterare och telegraferare,
hvilket syntes mig en foermoegenhet. Lat mig lyckoenska er till den stora
stegringen af era afloeningar, sedan den tid, da Mr. Scott erhoell 125
dollars i manaden–1,500 om aret. Jag minns att jag mycket undrade
oefver hvad en maenniska skulle ta sig till med en sa ofantlig summa
pengar. Jag hade icke da taenkt pa en anvaendning: att han kunde ge borten del af oefverfloedet. De foermaner en person har af sin rikedom
diskuteras ofta, men rikedomens stoersta foerman aer, att dess aegare kan
vara andra till gagn. Jag tjaenstgjorde nagon tid, innan jag fick en
paoekning af tio dollars i manaden. Det var ju en oefvervaeldigande
inkomst mot 1 dollar och 20 cents i veckan, som jag boerjade med i en
bomullsfabrik.
Det aer en af de mest glaedjande foereteelserna i var tid, att under
nuvarande foerhallanden arbetsloenerna stiga och priserna pa
lifsfoernoedenheter falla. Ingen nation har intagit en sa lysande
staellning som foer naervarande var i fraga om arbete. Hvarenda nykter,
duglig och villig man finner sysselsaettning mot en afloening, som med
skoetsamhet och en god hustru saetter honom i stand att goera en liten
bra besparing foer alderdomen. De, som aero nog lyckliga att vara gifta
veta huru mycket som beror pa en hustru, som kan skoeta om hushallet,
och de som icke aennu aero gifta boera betaenka detta. Det finns intet,
naest hans eget goda uppfoerande, som en arbetares framgang och lycka,
sa mycket beror pa, som en god och duglig hustru. Tillat en person,
som, naestan utan afsikt och oenskan, blifvit betungad med litet mer aen
noedtorftig baergning, uppriktigt saega er, att hvad man har daerutoefver
innebaer ganska litet–och detta lilla saellan nagot godt. Alla borde
straefva efter en noedtorftig baergning, ty utan en sadan, har Junius
klokt anmaerkt, kan ingen maenniska vara lycklig. Ingen maenniska skulle
vara lycklig utan den, om den star att vinna; och jag uppmanar hvar
och en att spara nagot under dessa goda dagar och saetta in pa en
sparbank eller, aennu baettre, skaffa sig ett eget hem.
Men foer att aterga till jaernvaegsvaesendet. Direktoer Thomson
oefverraskade en dag Pittsburgs invanare med tillkaennagifvandet, att
nagon gang i framtiden skulle Pennsylvaniajaernvaegen transportera
hundra vagnar om dagen. Den tidens vagnar lastade atta ton netto. Vi
hade sma lokomotiv och banvallen var foerskraecklig att skada. Raelsen
voro alltfoer laetta och skarfjaernen voro gjutna. Jag vet att en
vintermorgon funnos fyrtiosju brustna skarfjaern pa min
jaernvaegsafdelning. Pa en sadan bana var det vi forslade vara tag.
Olyckshaendelser voro ocksa mycket vanliga. Vi hade inga kabysser pa
godstagen, och tagbetjaeningen maste vara ute i alla slags vaeder. Banan
var enkelsparig, och da vi saknade telegraf, sa maste tagen i haendelse
af foersening “run curves”. Det vill saega, att en signalerare gick
foerut, hvarpa tagen foeljde och moette hvar helst de kunde–stundom
med raett allvarsamma sammanstoetningar i de skarpa kurvorna. Det tyckes
icke finnas nagot, som genomsnittsjaernvaegsmannen har sa svart att laera
sig som den omstaendighet, att tva tag icke med framgang kunna moetas pa
en enkelsparig bana. Till och med pa Pittsburgsafdelningens linje
laerde vi oss aldrig riktigt den laexan.
Sasom telegraftjaensteman tog jag hand om var egen jaernvaegstelegraf,
naer den var uppsatt; och jag tror att det var jag, som gaf den foersta
unga kvinnliga telegrafisten anstaellning vid jaernvaegen–atminstone
pastas det sa. Vid denna tid hade direktoeren att goera allt; det fanns
ingen att dela ansvaret med. Det antogs att ingen underordnad kunde
anfoertros att telegrafera tagtider eller skoeta om en reparation, och
Mr. Scott och jag, hans eftertraedare, voro i detta fall de loejligaste
maenniskor jag nagonsin sett. Vi voro sjaelfva ute vid hvartenda
intraeffadt missoede och arbetade hela natten. Ibland var jag icke hemma
pa en hel vecka at gangen och fick knappt tid att sofva, utom en liten
blund da och da i en godsvagn. Naer jag nu ser tillbaka, sa foerstar jag
hvilka stackare till direktoerer vi voro, men jag hade ett storartadt
foeredoeme i Mr. Scott. Det tog nagon tid, innan jag laerde mig, men jaggjorde det aenda till slut, att de duktigaste direktoererna–sadana
som ni har nu foer tiden–aldrig sjaelfva goera nagot arbete, som aer
vaerdt att tala om. Deras aliggande aer att saetta andra i arbete, medan
de taenka. I mitt senare lif tillaempade jag laerdomen, sa att mina
affaerer ha aldrig gjort mig besvaer. Mina unga kompanjoner skoette
arbetet och jag noejet, och den uppfattningen skulle jag oenska att ni
alla hyste, att daer som aer ringa glaedje, daer aer ocksa ringa
framgang. Den arbetare, som aer glad oefver sitt arbete och skrattar
bort dess missoeden, aer saeker om framgang, ty det, som vi goera laett och
med glaedje, blir alltid vael gjordt. Naer ni ser en president eller
direktoer eller annan arbetschef dignande under sina skyldigheter,
nedtryckt af bekymmer och med ett ansikte sa bedroefligt, som om han
vore en domare, utfaerdande en doedsdom, sa var oefvertygad om att han
fatt stoerre ansvar, aen han kan baera, och boer fa hjaelp.
Jaemfoer till exempel tagens hastighet. Vi trodde att vi pa den stora
Pennsylvaniabanan natt fullkomligheten, da ett passageraretag
uppsattes, som gick mellan Pittsburg och Filadelfia pa tretton timmar,
ungefaer tjugusju mil i timmen. Det doeptes till “blixttaget”. Detta var
inte daerfoer, att vi tyckte att blixten var sa langsam, utan daerfoer att
vi tyckte, att taget gick sa foerskraeckligt fort. I dag goer
Empire-state-expressen dubbelt sa stor hastighet, hvilket aer
vaerldsrekordet. Men lat oss icke mera goera oss skyldiga till misstaget
att tro, det vi ha natt fullkomligheten. Under naesta generation komma
tagen att ga med en hastighet af hundra mil i timmen, dubbelt sa stor
som nu, precis som tagen nu ga dubbelt sa fort som foer trettio ar
sedan. Banan skall varda rak. Som Skriften saeger: “Hvad krokigt aer”–
det vill saega kurvorna–“skall raett varda”.
I de nu vidtagna foerbaettringarna pa atskilliga linjer tror jag ic